”Om ny och gammal mediehistoria”
Femtio år efter storstrejken 1909 lät den svenska arbetarrörelsen producera en film om detta sitt första stora misslyckande. Filmen Storstrejken 1909 producerades av bolaget Nordisk Tonefilm som arbetarrörelsen förvärvat under slutet av 1940-talet, och för manus och regi stod Olle Hellbom − en regissör sedermera mest bekant för sina lysande Pippi Långstrump-filmatiseringar. I förtexterna påpekades att Storstrejken 1909 var ”inspelad med samtida autentiskt bildmaterial”. Det rörde sig om ett antal nitratfilmrullar som letats fram på vinden till en brandstation i Stockholm. Mediehistoriskt var Storstrejken 1909 därför en för tiden speciell kortfilm som med hjälp av arkivfilm och gamla tidningsklipp, fotografier och skämtteckningar, illustrerad press och grafiska blad framkallade en bild av hur storstrejken behandlades i den tidens mediala offentlighet. Det gällde såväl högt som lågt, från agitatoriska affischer som argt uppmanade till ”Offentligt Möte å Biograflokalen i Bollnäs”, till karikerade borgare i Söndags-Nisse − iklädda endast hög hatt och strumpband som en följd av ”skräddarstrejken”. ”Ingenting förblir detsamma”, påtalade filmen inledningsvis, ”i det förgångna är allt stilla, där har alla klockor stannat och alla röster tystnat, det mesta är borta och glömt.” Mediearkeologiskt väckte dock filmen förflutenhetens brokiga medielandskap till liv, och Storstrejken 1909 uppmärksammade framför allt den kulturhistoriska medieoffentlighet som mediehistorieografiskt så ofta negligerats i skarven mellan pressens 1800-tal och de institutionella massmediernas 1900-tal. Med utgångspunkt i det mediematerial som filmen visade upp kan storstrejken rentav ses som ett slags tidig variant av det som Daniel Dayan och Elihu Katz kallat ”mediehändelse”. Som bekant är mediehändelsen en företeelse som förvisso i realiteten äger rum, men som genom upprepad mediering främst verkar utspela sig i medierna. Dayan och Katz har ju diskuterat mediehändelsen i en senare televisuell kontext med fokus på några av de senaste decenniernas globalt massmedierade händelser. Men mediehändelsen kan också historiseras och snarlika mediala spridningspraktiker kännetecknar redan sekelskiftet 1900. Televisionen och Internet har naturligtvis gjort att händelser idag kan globaliseras medialt i realtid, men medieringen av storstrejken 1909 iscensattes på ett snarlikt sätt − om än långsammare. Att se på denna film som ett slags källa till mediehistorien kring 1900 uppenbarar också att många historiska händelser faktiskt är identiska med historien om sin egen medialisering.
”Om ny och gammal mediehistoria” Nordicom Information nr 1, 2006 – ladda ned artikeln här (2 mb).