Ansökningstider – om ett lovande mediehistoriskt nätverksprojekt

Våren är de flesta forskare upptagna med allehanda ansökningar – så även jag. I veckan som gick skickade jag in en större forskningsansökan till Vetenskapsrådet som handlar om att bygga ett mediehistoriskt forskningsnätverk kring frågan om hur kunskap om medier egentligen uppstod i Sverige. Kunskapsformeringar kring mediestudier i Sverige (KnoFaMS) har vi kallat det hela, ett samarbete mellan fem olika forskare på fem olika svenska lärosäten. Konkurrensen om att erhålla medel lär som vanligt bli stenhård – men sammanfattningen av vår ansökan lyder som följer:

Var uppstår kunskap om medier? Om mediestudier idag framstår som ett slags akademisk metadisciplin – vilket humanistiskt eller samhällsvetenskapligt forskningsfält inbegriper inte medier? – så är förvånansvärt lite känt om dess ursprung. Kunskapsformeringar kring mediestudier i Sverige (KnoFaMS) är en flerårig projektansökan om bidrag till en multidisciplinär mediehistorisk forskningsmiljö. I en första fas (år 1-4) – vilken studerar perioden mellan 1940-talet och det sena 1980-talet – inbegriper KnoFaMS fem forskare från fem olika svenska universitet och lärosäten: mediehistoria (Lund, Marie Cronqvist), medie- och kommunikationsvetenskap (Gävle, Per Vesterlund), filmvetenskap (Stockholm, Anne Bachmann), kulturantropologi (Uppsala, Mats Hyvönen) och digital humaniora (Umeå, Pelle Snickars). KnoFaMS kommer delvis att analysera mediehistorien med nya digitala metoder vid Humlab (Umeå), varför forskningsgruppen periodvis även kommer att inbegripa programmerare. I KnoFaMS andra fas (år 5-6) – som studerar perioden från 1990 till idag, med fokus på de digitala mediernas genomslag – ingår även en postdoc och två universitetsfinansierade doktorander, vilket gör att forskningsmiljön kommer att växa och utökas till åtta personer. KnoFaMS andra fas kommer också att kännetecknas av ett ökat internationellt fokus, där de empiriska efterforskningarna och resultat från den första fasen jämförs med situationen i andra länder. En internationell referensgrupp knuten till KnoFaMS kommer även regelbundet att ingå i forskningsmiljön.

Syftet med KnoFaMS är att studera var kunskap om massmedier egentligen uppstår, och hur denna cirkulerar bland samhällets olika sfärer, institutioner och aktörer. Ambitionen är inte att skriva historien om en disciplin. Avsikten är snarare att ge ett vetenskapligt bidrag till hur kunskapsformering sker över tid genom att studera massmedier och kunskap om dem som en del av själva mediehistorien. Forskningsmässigt är KnoFaMS placerad i skärningspunkten mellan tre olika akademiska kunskapsfält: kulturhistorisk medieforskning, forskning kring kommunikationsvetenskapens institutionella utveckling, samt forskning om samhällsvetenskaplig kunskapsbildning. KnoFaMS är organiserat i tre överlappande och sinsemellan avhängiga arbetspaket: 1. Massmedieproblem, 2. Mediepolicy, 3. Medieförhandlingar. Dessa arbetspaket är därtill strukturerade genom två huvudsakliga forskningsuppgifter: 1.1 Medieinfrastrukturer, 1.2 Klipparkiv, 2.1 Medier och statliga offentliga utredningar, 2.2 Medier och försvarsförmåga, 3.1 Medier och den offentliga sfären, samt 3.2 Akademisering. Samtliga forskare inom KnoFaMS ingår i fler än ett arbetspaket. Det kommer att stärka samarbeten och bidra till etableringen av en dynamisk forskningsmiljö med ett långsiktigt gemensamt mål.

KnoFaMS grundläggande idé är att kunskapsformeringar kring media i Sverige – och så småningom mediestudier – växte fram i olika kontaktytor mellan medieindustri, militärväsendet och försvar, universitet och mediepolitik. Den ökade kunskapen om medier under svensk efterkrigstid var framför allt en effekt av att medieindustrin och politiker ville bli bättre informerade om frågor som mediepåverkan, medieägande, medievanor och publiksammansättning. En hypotes är att kunskapsproduktionen kring medier utvecklades cirkulärt, ofta i symbios med medielandskapets förändring. En annan är att institutionella attityder gentemot massmedia artikulerades i termer av hot och skydd; presstöd och filmcensur var, i korthet, två sidor av samma diskurs. Perspektivet är därför medvetet nationellt hållet; mediestudier ska här inte förväxlas med framväxten av ett (inter)nationellt forskningsfält. Forskningsmiljön kommer att undersöka kunskapsbildning om medier i samhället, och på ett kunskapsteoretiskt plan handlar KnoFaMS därför om hur kunskap uppstår i samhället över tid. Det är ett originellt och innovativt upplägg som knappt alls förekommer i den internationella forskningen på området. KnoFaMS har också relevans eftersom mediestudiets uppkomst och formering i Sverige kan ses som ett betydelsefullt exempel på generell, samhällelig kunskapsformering. Med massmedier – och senare digitala medier – som exempel kommer KnoFaMS att ge ett centralt bidrag till förståelsen av medial kunskapsproduktion, samt dess komplexitet och dynamik över en längre tidsperiod. Det långsiktiga målet med KnoFaMS är att etablerat ett svenskt forskningscentrum för mediehistoria.

Mediedag om Spotify

Igår noterades Spotify på New York-börsen – och svenska medier rapporterade intensivt. DN hade en längre artikel – där vår bok var en central referenspunkt: Så länge Spotify vägrar tala om lönsamhet är det en riskaktie. Även jag deltog flitigt i flera mediekanaler och pratade om boken Den svenska enhörningen. På morgonen var jag med i SVT Morgonstudio, och senare på kvällen i Aktuellt. Alla sådan medieframträdanden blir korta – och den bästa intervjun jag gjorde igår var istället med Malin Toverud, reporter på DI och Expressen. Inslaget fick titeln: Ett företag som varit helt beroende av externt kapital.

Expressen om Den svenska enhörningen – igen

Idag har Expressen ånyo publicerat ett stort uppslag om vår Spotifybok – som nu finns som e-bok och till fysisk försäljning den 12/4. Fokus ligger i artikeln på Martin Lorentzon, men på uppslaget finns också ett förhandsutdrag ur vår bok. Utan att egentligen haft siktet inställt på det, så har vi lyckats pricka in vår boklansering med Spotifys börsintroduktion. Än mer media blir det därför i veckan som kommer. Jag hittar inte länken till Expressenartikeln – men eftersom den innehåller en hel del från vår bok borde det vara i sin ordning att dela en ful-PDF: expressen_enhörning.

Från Big Bang till Big Data – ett mediehistoriskt manus växer fram

Tillsammans med mina kollegor Patrik Lundell och Johan Jarlbrink har vi en längre tid arbetat med ett mediehistoriskt manuskript med arbetstiteln, Från Big Bang till Big Data. 14 miljoner år mediehistoria. Jag ligger en smula efter – men har nu fått upp lite fart. Vi hoppas därtill att något förlag (möjligen Natur & Kultur) ska vara intresserade av vårt manus, som vi räknar med ska vara klart till sommaren. Jag skriver för närvarande på kapitel 5 som handlar om 1900-talet och dess massmedier. I skrivande stund inleds det så här:

I slutet av november 1945, bara en vecka efter att Nürnbergprocessen inletts med åtal mot de högsta militärerna och ledarna inom det tyska Nazistpartiet, förevisades en timslång film, Nazi Concentration Camps om de brott mot mänskligheten som begåtts under andra världskriget. Filmen, som spelats in av amerikanska trupper i takt med att de avancerade genom Tyskland under våren 1945, var tänkt som en sorts audiovisuell vittnesbörd om det förfärande händelser som ägt rum i en rad koncentrationsläger. I rättegångssalen förevisades filmen alltså som ett belägg på illgärningar som begåtts, och den amerikanske åklagaren menade till och med att den utgjorde ett ”överväldigande bevis” på vad som skett. Rörliga bilder var inte ovanliga i rättegångssammanhang, men film hade aldrig tidigare använts som ett indexikalt och grafiskt bevis på mänskliga illdåd. Nazi Concentration Camps började rentav med ett certifikat som skulle bevisa filmens äkthet, ”official documentary report” som det stod på den inledande textskylten. Det var en ganska underlig form av själv-autentisering, för som i all dokumentärfilm gjorde närbilder, klippteknik och berättarröst att filmen var långt ifrån entydig i sitt budskap.

Nürnbergprocessen – och de efterföljande Nürnbergrättegångarna – var en i allra högsta grad medial händelse. De fotograferades, spelades in på rullband och sändes i radio, filmjournaler visade rättegångarna på biograf, och i USA kunde man snart också se dem på tv. Framför allt Nürnbergprocessen (den första av 13 rättegångar) utgör en specifik mediehistoriskt händelse i egen rätt, men den är även intressanta eftersom audiovisuella medier användes som ett sätt att visa upp vad som de facto hänt i det förflutna. Bilden av det förflutna skulle övertyga om de hemskheter som utspelats sig.

Under 1900-talet – som står i centrum för detta kapitel – blir det alltmer uppenbart att våra föreställningar om det förflutna beror på och präglas av tidens massmedier. Naturligtvis hade exempelvis dagspressen under lång tid haft en sådan karaktär, men under det förra seklet blev det alltmer uppenbart att mediehistorien inte bara handlade om nya teknologier och skiftande mediebruk, det var genom medierna själva som man kunde få korn på dessa förändringar liksom generella historiska förlopp. Som massmediernas århundrade är 1900-talet en slösande rik mediehistorisk period, men liksom i tidigare kapitel kan vi förstås inte redogöra för allt. En mediehistoria om 1900-talet kunde ta fasta på hur medier använts inom militären eller medicinens domäner, men huvudfrågan i detta kapitel handlar snarare om hur – och på vilket sätt – som medier blev så populära att de kom att kallas för massmedier, något som i Sverige faktiskt inte skedde förrän på 1950-talet med televisionens genomslag. Nöjesmedier i skärningspunkten mellan kultur och marknad står därför i fokus i det följande.

Som termen antyder har massmedier en tydlig koppling både till folkmassa och masskultur. Jämfört med tidigare perioder blev medier under 1900-talet överlag mer kommersiellt orienterade än tidigare, även om statlig public service radio och tv utgör betydande undantag. Kapitlet frågar sig exempelvis hur och varför medieindustrier uppstod, men fokuserar också på de helt nya kommunikationsformer som framträdde under perioden som exempelvis rörlig bild. Tidens medieindustrier opererade på en marknad – och i vissa länder togs de snabbt i politiskt bruk och övergick till att bli centrala propagandakanaler. ”Av alla konstarter är filmen den allra viktigaste för oss”, menade den ryske revolutionsledaren Lenin redan 1922. I Nazityskland spelade radion en liknande roll. Andra hävdade att även den så kallade kulturindustrin – med Hollywoods grandiosa spelfilmer i spetsen – bländade folk lika mycket som de duperade och fördummade dem. Framväxten av moderna massmedier var därför en spegling av utvecklingen av det moderna industrisamhället och dess urbanisering, men handlade också återkommande om en högst normerande syn på hög- och lågkultur.

Dagens Nyheter om Den svenska enhörningen

Vi kan inte direkt klaga på förhandsreklamen för vår kommande Spotifybok, Den svenska enhörningen. Idag har DN publicerat ett stort uppslag – som nu även ligger online: Nu ska Spotify valsa in på New York-börsen. Journalisten Pia Gripenberg skriver bland annat:

DN berättar om bolagets resa från Stockholmsförorten Rågsved till kapitalismens högborg Wall Street. Viktigaste stoppet på vägen var Kungliga Tekniska högskolan och ett gäng drivna programmerare … För det var där allt startade. Med Eks och Lorentzons teknikintresse och diffusa idéer om att det går att tjäna pengar på att ha många besökare på en sajt. Musikindustrin var samtidigt inne i en dödsspiral i Sverige. Cd-försäljningen rasade i takt med att piratsajterna blev bättre. Det blev inspirationen till Spotifys affärsidé.Forskaren Rasmus Fleischer och professor Pelle Snickars pekar ut en alternativ födelseplats i sin kommande bok ”Den svenska enhörningen. Storyn om Spotify”. Den platsen är Kungliga Tekniska högskolan på Valhallavägen i Stockholm. Därifrån kom ett gäng nyutexaminerade programmerare som förverkligade Ek och Lorentzons idé.

Vår bok kommer förhoppningsvis vara ute i handeln någon av de första veckorna i april.

Om vår kommande Spotifybok i Veckans Affärer

Journalisten Björn Wallenberg har skrivit en längre helgreportage i Veckans Affärer om min och Rasmus Fleischers kommande Spotifybok: Spotify ilsknade till på deras forskning – nu kommer boken som avslöjar allt. Artikeln är delvis en längre intervju med Rasmus, men den handlar också ställvis om vårt mångåriga forskningsprojekt om Spotify och dess resultat: “Boken Den svenska enhörningen: Storyn om Spotify skriver [Rasmus] tillsammans med medieprofessorn Pelle Snickars. Den kommer ut i april och är en bred genomgång av musiktjänstens historia. Spotify Teardown: Inside the Black Box of Streaming Music som kommer ut i november handlar i högre grad om forskningsmetoder och hur man kan få kunskap om nätföretag som inte är särskilt pratglada. Men hade Spotify fått bestämma hade det nog inte blivit några böcker alls”, kan man bland annat läsa. Återigen är det bara att glädja sig åt det stora förhandsintresset som våra böcker röner.

Breaking Bad – Presentation at DHN 2018 in Helsinki

Digital humanities research is embedded in ’the digital’ — and so are its methods, from scraping web content to the use of bots as research informants. Within scholarly communities centered on the study of the web or social media there is a rising awareness of the ways in which digital methods might be non-compliant with commercial Terms of Service, a discussion, I would argue, which has not yet really filtered out and been taken serious within the digital humanities. My presentation in Helsinki focuses on my own dealings with Spotify as a case to learn from. A PDF of the slides from the presentation are found here: snickars_helsinki_DHN_2018.

Om boken Den svenska enhörningen i Expressen

Idag har Expressen publicerat ett en helsida om Spotify och den kommande börsintroduktionen. Johan Anderbergs artikel är delvis baserad på en förhandsläsning av min och Rasmus Fleischers kommande bok, Den svenska enhörningen. Storyn om Spotify. “Spotify handlade inte ens om musik från början”, kan man läsa. “Affärsidén gick ut på att sälja reklam. Både Ek och Lorentzon kom från den digitala reklamvärlden, och företaget var från början ingenting mer än ett vitt papper med ett innovativt namn. Allt som stod klart vid denna tidpunkt var att “företaget skulle distribuera någonting till människor”, skriver författarna Pelle Snickars och Rasmus Fleischer i den ännu inte utgivna boken Den svenska enhörningen.” Det är förstås roligt att vår bok uppmärksammas redan före den publicerats – Expressenartikeln med den talande titel finns här: Spotify säljer – dig!

DDD-workshop på Tekniska museet 25/5 2018

Kan medieformer – som 3D – vara ett instrument som destabiliserar, eller rentav underminerar det verkliga och sanna inom museisektorn? Det är nu mer än tio år sedan som kulturforskaren Fiona Cameron i boken, Theorizing Digital Cultural Heritage påpekade att digitala objekt framöver kanske kommer att framstå som ett slags terrorister i museivärlden, detta i takt med att digitala avbildningar blir bättre och bättre. Idag är 3D det främsta exemplet på denna utveckling. ’’As 3D simulations become more convincing, surrogates will merge in ’form’ … with the physical object, and viewers will be unable to perceptually distinguish the replica from the real. Collections could then become obsolete, thus undermining museum culture and practice. Here the digital is posed as a terrorist.”

Är vi där nu? Förmodligen inte – men på denna DDD-workshop vill vi å den ena sidan presentera ett antal aktuella 3D-projekt inom museisektorn, å den andra sidan initiera en diskussion om 3D-teknikens fördelar och nackdelar. Bör museisektorn ägna sig åt 3D – och i sådana fall hur och varför? En strategi kring 3D borde exempelvis inbegripa en diskussion om vilken övergripande funktion som detta medieformat egentligen har, liksom hur det bäst ska presenteras och bevaras. En palett av snarlika frågeställningar kommer att behandlas under DDD-workshopen på Tekniska museet. Den är en del av forsknings- och museiarbetet inom ramen för projektet ’’Digitala modeller’’ som finansieras av Kungliga Vitterhetsakademien och Riksbankens jubileumsfond.


PDF med program och anmälan finns här: DDD-workshop_2018

Spotifymanus snart klart

Mitt och Rasmus Fleischers manuskript till den kommande boken, Den svenska enhörningen. Storyn om Spotify, börjar nu så smått bli klart. För egen del återstår avslutningskapitlet, där vi dels tänker skriva några rader om vår egen relation till Spotify med utgångspunkt i vårt pågående forskningsprojekt, dels möjligen lite mer spekulativt med tanke på den förestående börsintroduktionen (som Rasmus tidigare skrev om här: Spotifyspekulationer). Hursom, det näst sista kapitlet handlar om åren 2015 (och framåt) – och börjar så här:

I juni 2015 blev det känt att TeliaSonera köpt in sig som delägare i Spotify. Investeringen motsvarade nästan en miljard svenska kronor, men för denna stöddiga summa fick TeliaSonera ändå bara ynka 1,4 procent av aktierna i musiktjänsten. För Spotify spelade nu i den allra högsta finansiella ligan. Utöver TeliaSonera investerade ytterligare tolv bolag i Spotify, bland annat den amerikanska investmentbanken Goldman Sachs och Abu Dhabis nationella investeringsfond. Affären gjorde att Spotify fick in astronomiska 4,3 miljarder kronor i ny finansiering. Det var den allra största summa pengar som Spotify någonsin håvat in, mer än alla andra externa finansieringsrundor tillsammans (under alla tidigare år). Enligt siffror som offentliggjordes i samband med affären hade Spotify nu 75 miljoner aktiva gratisanvändare och 20 miljoner betalande abonnenter. Med råge var man nu världens största strömmande musiktjänst (även om det på YouTube fortsatt spelades än mer musik). Spotify värderades följaktligen till 68 miljarder kronor – att jämföra med TeliaSoneras dåvarande värdering på 212 miljarder kronor.

”Vi har en lång och bra relation till Telia, och jag är glad att vi har möjligheten att ta den till nästa nivå med det här strategiska partnerskapet”, påtalade en nöjd Daniel Ek i ett pressmeddelande. Men viktigare för affären var sannolikt kompanjonen Martin Lorentzon. Han hade tidigare arbetat på Telia, och 2013 valts in telekomjättens styrelse. Givetvis hade Lorentzon inte själv deltagit direkt i investeringsbeslutet, men det hävdades i presskommentarer att han varit en central person ”för att öka förståelsen mellan de två bolagen.” Investeringen sågs också som ett tydligt tecken på trenden i telekombranschen med operatörer som lierade sig med innehållsleverantörer för att skapa attraktiva kunderbjudanden. Mediernas infrastruktur, form och innehåll konvergerade alltmer.

I samband med affären gjorde Dagens Industri en uppräkning av de bolag som investerat i Spotify. Många av dessa investmentbolag har tidigare passerat revy i den här boken, och bland de allra första delägarna av Spotify fanns naturligtvis de tre stora skivbolagen (Universal, Sony och Warner). Andra tidiga investerare under perioden 2008-09 inkluderade de svenska riskkapitalbolagen Creandum och Northzone (som 2015 gjorde en återinvestering), liksom brittiska Wellington Partners och Hong Kong-baserade Horizons Ventures. Under 2011 tillkom ägarna DST Global, Kleiner Perkins Caufield & Byers, Accel Partners, och under 2012 AFSquare, Coca-Cola, Fidelity Ventures, Lakestar och Goldman Sachs. Lägg därtill riskkapitalbolaget Technology Crossover Ventures, vilka som vi tidigare skrivit gjorde en storsatsning i Spotify under 2013.

Vår poäng med att rada upp alla dessa investmentbolag är inte att vara noggranna. Vitsen är snarare att visa hur inkognito det finansiella ägandet är. Som delägare av Spotify står dessa anonyma investmentbolag i bjärt kontrast till musikvärldens hajpade och ständigt uppvaktade popstjärnor. Om Taylor Swift och Beyoncé vet vi det mesta – om finansiella aktörer som Horizons Ventures eller AFSquare inget alls. Den som lyssnar på musik på Spotify associerar knappast till Goldman Sachs, Coca-Cola eller för den delen Abu Dahbis nationella investeringsfond. Ändå bestämmer de.