Mediehistorier om Japan och dess elektronikindustri

Arbetet med bokmanus till min, Johan Jarlbrinks och Patrik Lundells mediehistoriska översiktsbok är nu inne i slutfasen. Vid ett inplanerat manusmöte i Berlin i slutet av augusti ska vi försöka att få till ett genomarbetat manus. Jag ägnade några svettiga julidagar åt att skriva ihop ett sista kapitel om digitala medier. Det måste förvisso revideras, men på det stora hela ligger texten nog fast. I ett försök att inte bara skriva västvärldens mediehistoria ingår även ett stycka om elektronikbranschens framväxt i Japan under 1960- och 70-talen, inklusive en kort fallstudie kring den mobila bandspelaren Sony Walkman. I manusform ser partiet ut som följer:

Om mediehistorien länge var västorienterad, så förflyttades dess geografiskt fokus under 1960- och 1970-talen österut, detta i takt med att japansk elektronik kom att dominera marknaden. Efter andra världskriget (åter)uppstod en rad medieföretag i Japan med inriktning på konsumentorienterad mikroelektronik, ibland kallat för hemelektronik. De flesta av dessa bolag hade startats före kriget, men genom export av alltmer avancerade, mediala industriprodukter kom japanska bolag att bli världsledande. Exemplen kan lätt mångfaldigas: Sharp (grundat 1912) med fokus på radio- och tv-apparater, Hitatchi (grundat 1910) som producerade stordatorer och elektronikkomponenter, Fuji-koncernen (grundat 1923) med inriktning på elektrisk utrustning och television, kameratillverkaren Nikon (grundat 1917), Casio med sina miniräknare och klockor (grundat 1946), JVC (Japan Victor Company) med tillverkning av ljud-, video- och konsumentelektronik (grundat 1927) – på 1950-talet uppköpt av Matsushita, senare mer bekant som Panasonic – för att inte tala om spelbolaget Nintendo (grundat 1889), som först tillverkade spelkort men senare alltmer inriktade sig på tv- och dataspel.

Främst bland de japanska medieföretagen var dock Sony, grundat 1946 och idag ett av världens största multinationella teknik-konglomerat. Genom att få tillstånd att använda amerikansk transistorteknologi började Sony tidigt att producera transistorradio-apparater som blev mycket populära. 1955 lanserade bolaget sin första transistorradio, några år senare den allra första transistor-tv:n. Framgångsrecept byggde på tekniska innovationer, hög produktkvalitet och avancerad design. Sony blev snabbt marknadsledande, även om somliga försök – som med videoformatet Betamax (lanserat 1975) – blev misslyckande. Det formatet konkurrerades nämligen ut av VHS (Video Home System, producerat av företaget JVC) under det så kallade videotape format war som rasade till mitten av 1980-talet. Ibland hävdas att Betamax tekniskt var ett bättre format (exempelvis beträffande bildkvalité), men att JVC var skickligare på att marknadsföra sitt VHS-format. Sedermera kom VHS att dominera den privata videomarknaden tills introduktionen av lagringsformatet DVD i slutet av 1990-talet.

Medan andra företag producerade allt större apparater satsade Sony på mobilitet och precisionsteknologi. Under det sena 1970-talet ledde det till lanseringen av Sony Walkman, en liten bärbara kassettbandspelare som både kom att förändra musiklyssnandet och bli närmast synonym med en helt ny typ av mediebruk. Sony Walkman blev en försäljningssuccé, och under de kommande åren skulle den sälja i nästan 190 miljoner exemplar världen över (i en rad olika versioner). Mediehistorien kring Sony Walkman är emellertid en smula udda, för av marknadsföringsskäl kallades apparaten för olika saker i olika länder. I Japan gick den under namnet ”Walkman”, i USA (till en början) för ”Soundabout”, i Storbritannien för ”Stowaway”, i andra länder för ”Disco Jogger” – och i Sverige för (det lätt obegripliga) ”Freestyle”. Svenska Språknämnden ansåg att den rätta benämningen borde vara ”bärspelare”, men beteckningen ”freestyle” hade då redan fått fäste i svenskt språkbruk och förblev intakt. Framöver kom freestyle därför att på svenska bli en generell benämning på portabla bandspelare.

Att Sony Walkman blev liktydigt med en viss typ av mobil medieanvändning antyder den popularitet som denna lilla apparat genererade. Under hela 1980-talet var ”walkman” i anglo-sachsiska länder synonymt med en portabel kassettbandspelare, på samma sätt som andra framgångsrika medieprodukter blivit generiska för andra typer av medieanvändning. Att göra fotostat-kopior i USA kallas till exempel för ”xeroxing” (efter företaget Xerox som började sälja kopieringsmaskiner under 1960-talet), och att använda en ”diktafon”, det vill säga en kontorsmaskin för in- och avspelning av diktamen, var från början egentligen namnet på ett av telefonpionjären Bells många företag. I mediehistorien är det inte ovanligt med den här typen av generiska beteckningar, samtidigt antyder de också det sätt som vissa medier blev starkt normerande – på gott och ont, för inte sällan har teknikföretag haft svårt att uppgradera produkter med ett sådant generiskt genomslag. I slutet av 1990-talet blev mobiltelefonen BlackBerry i USA till exempel mer eller mindre liktydigt med mobil e-posthantering, bara för att mindre än tio år senare tappa hela denna marknad till Apple och Samsung. Samma sak gällde för mobiltelefoniföretaget Nokia i Indien: eftersom Nokia-mobiler helt dominerade marknaden där, var ”Nokia” ordet som användes för mobiltelefon (och hur det sedan gick för den finska mobilgiganten är allom bekant). Främst är det emellertid en radda Apple-produkter som på detta sätt blivit stilbildande och smittat av sig som generella beteckningar på en medieform. En iPod var ju efter millennieskiftet i princip liktydigt med mobilt och personfierat lyssnande, liksom en viss typ av radio, poddradio (eller podcasting).

Eftersom Sony så småningom utvecklades till en multinationell elektronikkoncern är bolaget också ett bra exempel på de sätt som hårdvarutillverkare och innehållsproducenter under 1980-talet började närma sig varandra. Horisontell integration blev nu ett framgångskoncept för flera teknik- och mediebolag, och ett sätt att bygga upp företag till att omfatta likartade funktioner från olika värdekedjor. Under 1980-talet började Sony exempelvis att köpa in sig i både musik- och filmbranschen genom införlivandet av amerikanska CBS Records (1987) och filmbolaget Columbia Pictures (1989). 1994 diversifierade man verksamheten ytterligare genom att ta sig an marknaden för datorspel då spelkonsolen PlayStation introducerades – som snabbt tog stora andelar av marknaden från tidigare etablerade aktörer som Nintendo.

Även tv- och dataspelens utveckling kan i mycket hänföras till den japanska elektronikmarknades dominans. Dataspelens mediehistoria är dessutom intressant som en form av kombination mellan publik och privat underhållning. Spel- och underhållningsföretag Nintendo tillverkade exempelvis både programvaruprodukter för publika och offentliga spelarkader liksom för hemmabruk, därtill med en tradition av att låta speltitlar, figurer och karaktärer återkomma – från rörmokaren Mario till apan Donkey Kong – allt i syfte att skapa ett igenkännbart speluniversium.

Ett japanskt dataspel som ofta brukar lyftas fram i mediehistorien som speciellt stilbildande, och som både utgjorde en produktionsteknisk och publik framgång, var Space Invaders. Det lanserades som arkadspel 1978, och detta tvådimensionella och svartvita spel gick ut på att skjuta dalande rymdvarelser med hjälp av en laserkanon som rörde sig i sidled längst ned på skärmen. Genom en spelmekanik som svarade på spelarens agerande (genom att rymdvarelser anpassade sig till hur spelaren styrde sin kanon) blev spelet en formidabel succé i japanska arkadhallar. Enbart under det första året installerades fler än 100 000 spelmaskiner med Space Invaders i Japan. Det har till och med hävdats att tillsammans med tennisspelet Pong – lanserat några år tidigare av spelföretaget Atari – så banade Space Invaders väg för den senare tv- och dataspelsindustrins publika genombrott under de kommande decennierna.

Sammanfattningsvis finns flera mediehistoriska anledningar till att japanska elektronikföretag blev så framgångsrika mellan 1960 och 1990: introduktionen av helt ny teknik och ledarstil (i en av kriget sönderslagen infrastruktur), entreprenörskap och innovationsdriven industri med stark politisk uppbackning, fokus på internationella marknader. Likheterna med den likaledes framgångsrika japanska bilindustrin är också stora. I efterhand kan man konstatera att den japanska elektronikbranschen producerade fantastisk precisionsteknologi, vilken framför allt var elektrisk och mekanisk – som Sony Walkman. Just den apparaten (liksom många andra) innehöll dock ingen mjukvara alls. När mediekulturen kring millennieskiftet blev alltmer digital, med en snabb övergång till helt elektroniska (och digitala) medieapparater, ja då skulle den japanska elektronikindustrin få problem med att bibehålla sin popularitet och dominans.

Recension av Enhörningen i Respons

I det senaste numret av tidskriften Respons har Mats Benner, professor i forskningspolitik vid Lunds universitet, skrivit en längre recension av min och Rasmus Fleischers Spotifybok. Benner är överlag positiv och placerar in boken i en större forskningskontext kring företagshistoria, med fokus på den svenska så kallade snilleindustrin. Det är ett intressant spår, som jag själv inte funderat så mycket över, men givetvis finns det likheter mellan Spotify och exempelvis AGA eller Alfa Laval. Recensionen är ännu inte fritt tillgänglig på Respons sajt, men jag tar mig friheten att länka upp en ful-PDF för den intresserade: enhörningen_respons.

Om digitala medier till mediehistoriebok

En sista arbetsvecka före semestern (nåja) ägnas åt kapitel sex i min, Johan Jarlbrinks och Patrik Lundells kommande mediehistoriebok, Från Big Bang till Big Data (arbetstitel), som behandlar digitala medier. Jag har ju skrivit en hel del i detta ämne tidigare, så det handlar mest om att försöka begränsa sig. Hursom, i skrivande stund ser anslaget till kapitlet ut på följande sätt:

Den moderna mediehistorien mellan 1850 och 1950 kan med fördel betraktas som apparatdriven – åtminstone om man sätter själva medietekniken i förgrunden framför medieanvändning. Under denna lika långa som intensiva period uppfanns en mängd små och stora maskiner för att trycka och sprida information, fotografera och spela in ljud och bilder. De flesta av periodens medie-apparater var först mekaniska och kemiska, sedan alltmer elektriska. Somliga av dem användes för både in- och uppspelning, och dessutom för lagring. Betraktade som apparater byggde både radio och television vidare på telefonins som telegrafins möjligheter till kommunikation över avstånd. Så småningom förenklades de (främst som konsumtionsprodukter) för att mest lyssna med och titta på.

Från dagens digitala horisont kan alla dessa apparater, dåtidens så kallade analoga medier, te sig lätt antikvariska. Åtminstone äldre, analoga medier är ofta begripliga och enkla att få kläm på; termen ”analog” kommer från grekiskans analogos ”över­ens­­stäm­mande med” eller ”lik­­formig”. En fonograf kunde visserligen spela in, bevara och återge ljud genom att rista ett spår av varierande djup i en roterande fonografrulle, men själva grundmekaniken var inte svår att fatta. Vår poäng är att om man tänker på och betraktar medier som en sorts apparater, ja då är det enklare att skilja analoga och digitala medier från varandra. Ett sätt att hålla isär analoga och digitala medier är att fokusera på de sätt som analoga inspelningar påverkar själva mediet som lagrar information. Ljud­spåret på en fonografrulle, till exempel, motsvarande för­änd­ringar i själva musiken: ett djupt och brett spår innebar att ett starkt och högt ljud spelats in. Detsamma gällde filmen – små fotografiska bilder (påverkade av ljus) med lätt variation monterade efter varandra på en celluloidremsa – vilka när de rasslade genom en projektor skapade illusionen av rörelse eftersom ögat inte hann med att uppfatta bilderna var och en. Dåtidens tekniska beskrivningar av sådana apparater uppehöll sig därför gärna vid hur de egentligen fungerade. Fonograf, ”en apparat, medelst hvilken vokal- och instrumentaltoner kunna så att säga magasineras och därefter åter framkallas.”; ”Kinematografiens princip är baserad på ögats tröghet, d.v.s. dess oförmåga att kunna särskilja hastigt på hvarandra följande ljusintryck”, som Nordisk familjebok påpekade 1908 och 1911.

Med analoga medier menar man i dagligt tal numera ofta 1900-talets massmedier som tv, radio och tidningar. Det är en missvisande beskrivning, men termen ”analog” har likväl kommit att betyda och stå för något som befinner sig i motsats till ”digital”. Om man jämför analoga medier – vilka alltså först i efterhand kommit att kallas så – med samtidens digitala medier, är det vid en första anblick inte speciellt svårt att betrakta dem som tekniskt överlägsna. Att mediehistorien rört sig framåt är liksom svårt att bestrida; en iPad framstår som ett mer avancerat teknologiskt medium än en fonograf. Med en iPad i händerna är det inte heller så enkelt att urskilja på vilket sätt som analoga medier är besläktade med digitala, även det är fallet.

Det här kapitlet handlar om digitala medier – men också om de sätt som de hänger samman med 1900-talets massmedier. Redan Marshall McLuhan argumenterade på 1960-talet för att alla medier byggs av andra medier; ”inget medium har någon mening eller existens för sig, utan endast i ständigt samspel med andra media.” Analoga och digitala medier samexisterar därför även idag. Kapitlet fokuserar bland annat på medier som (mer eller mindre synliga) infrastrukturer, på nätverk (som internet) liksom hård- och mjukvara, samt på helt samtida medier som av olika anledningar kommit att kallas för ”sociala” och ”strömmande”. En återkommande tankefigur i kapitlet är de sätt som datorn utvecklats från beräkningsapparat till ett multimedium. Datorn (i en rad olika former) utgör därför kapitlets mest centrala medieform. Datorer var från början beräkningsinstrument och som mekaniskt-numeriska maskiner har de funnits länge; redan kring 1960 var datorer centrala beräkningsmaskiner i många av västvärldens välfärdssamhällen. Men då användes de (nästan) inte till allt (som idag). Utifrån samtidens perspektiv framstår datorer och de nätverk de tillsammans utgör som de kanske mest komplicerade apparater som människan någonsin konstruerat.

Betraktar man medier som ett slags apparater är relationerna mellan analoga och digitala medier påtagliga. Åtminstone på ett principiellt plan, eftersom vår tids digitala medier bokstavligen är sammankopplade med en äldre apparatdriven mediehistoria. Ingen mediehistorisk översikt undgår att påminna om informationsteoretikern Claude Shannons magisteruppsats, ”A Symbolic Analysis of Relay and Switching Circuits” (1937), i vilken han med fokus på olika elektriska reläer (i exempelvis telefonväxlar) kombinerade boolesk algebra och dess beteckningar i två tillstånd – hög och låg, eller 1 och 0 – med elektronisk logik. I korthet, visade Shannon att det var möjligt att använda arrangemang av reläer för att lösa booleska problem. Alltsedan dess ligger utnyttjandet av elektriska strömbrytares binära egenskaper för att utföra logiska funktioner (på och av) till grund för det mesta inom elektronisk datadesign. Shannons studentuppsats brukar därför omtalas som den kanske viktigaste och mest berömda under hela 1900-talet.

Att det binära talsystemets 1 och 0 utgör ett slags grundval för både datorer och digitala medier känner de flesta till. Analog elektronik arbetar med kontinuerliga signaler, men det gör inte digital teknik. Digital elektronik använder istället så kallade diskreta spänningsnivåer, oftast i just binär form, det vill säga tydligt separerade värden i form av 1 och 0. Sådana värden kallas diskreta eftersom de är strikt åtskilda från varandra. Information i analog form har alltid en sorts mellanlägen – som djupet i ett inristat spår i en fonografrulle – medan digital information sparas som hela tal med en bestämd noggrannhet. Att termen digital idag mest associeras med datorer betyder dock inte att digitala system med nödvändighet måste vara elektroniska eller binära. Tvärtom finns det gott om dem i mediehistorien. 1800-talets viktigaste kodsystem för överföring, Morsealfabetet, är digitalt (med sex separata variabler), liksom dåtidens optiska telegrafer som (ibland) använde tio fällbara järnluckor, variabler med vilka man kunde skapa upp till 1024 olika kombinationer. Faktum är att alla matematiska strukturer som inte är kontinuerliga betecknas som diskreta, och de skiljer sig alltid från kontinuerliga, analoga värden. Data i form av numeriska diskreta tillstånd är därför digitala. Eftersom de baserar sig på separerade värden så kan digital information kopieras med närmast identiskt resultat.


Medier som infrastrukturer
1952 arbetade den unge matematikern Marvin Minsky på Bell Labs i New York under ett par veckor. Tillsammans med Shannon försökte han där att hitta på en rad olika maskiner och apparater som hade med informationshantering att göra. Efter andra världskrigets slut hade Bell Labs utvecklats till ett av världens mest innovativa laboratorier; strax före att Minsky kom dit hade tre Bell-ingenjörer exempelvis uppfunnit transistorn, en liten halvledande komponent, vilken från 1950-talet blev till en central byggsten i all modern elektronik. Det handlar alltså om samma tekniska laboratorium som vi skrev om i bokens första kapitel, där radiofysiker lite mer än tio år senare skulle registrerade bakgrundsstrålning från Big Bang och lyssna på universums uppkomst.

Minsky hade då börjat sin enastående karriär som datavetare där han så småningom skulle bli en av pionjärerna inom forskningsområdet artificiell intelligens (AI); redan i slutet av 1950-talet startade han ett Artificial Intelligence Laboratory på M.I.T i Boston. Men på Bell-laboratoriet arbetade han tillsammans med Shannon ännu i skärningspunkten mellan elektronik, mekanik och matematik. En av de apparater som Minsky hittade på – och som Shannon konkret byggde samman – har kallats för den ”ultimata maskinen”. Den bestod av en trälåda och en spak med två lägen, på och av. När man slog på den öppnades en lucka, en mekanisk arm åkte ut – som slog av apparaten, varefter luckan stängdes. Den ultimata maskinen var alltså en apparat som hade som enda syfte att slå av sig själv. Det intressanta med Minskys och Shannons apparat är att den ofta utpekats som ett slags fundament för det digitala informationssamhället; den ultimata maskinens lekfulla 1 och 0 utgör helt enkelt grund för all slags datoriserad information.

Recension av Enhörningen i Aftonbladet

Min sajt har legat nere en tid på grund av diverse problem. Jag har därför missat att lägga ut Mikael Nybergs stort uppslagna recension av vår Spotifybok från den 20:e maj i Aftonbladet. Nyberg riktar in sig på den finansiella sidan av Spotify, och överlag är det en positiv recension. “Fleischer och Snickars fokuserar på det affärsmässiga, och stundtals påminner deras bok med alla sina upprepningar om en lp-skiva som hackar, men berättelsen om Spotify tangerar också det politiskt brännbara.” För den intresserade kan recensionen laddas ned som en PDF här: aftonbladet_enhörningen_2018.

Arbete med mediehistoriskt manus

Parallellt med mitt arbete för KB om att etablera ett datalabb på nationalbiblioteket, försöker jag nu åter efter allt ansökningsskrivande att få fart igen på det mediehistoriska bokmanus som jag arbetat med en tid tillsammans med mina kollegor Patrik Lundell och Johan Jarlbrink. Natur & kultur har visat intresse och vår förhoppning är att ha ett bokmanus klart efter sommaren. I kapitel 5 – som handlar om 1900-talets massmedier – ingår nu följande passage:

Den svenske filosofen Vitalis Norström publicerade 1910 en liten bok som han kallade för Masskultur. I den gick han till storms mot det sena 1800-talets tekniska och kapitalistiska samhällsförändringar som han menade utgjorde ett hot mot människans andliga liv. Norströms vände ”sig mot ruset af en blott yttre (teknisk) kultur, som lämnar den inre människan tom och otillfredsställd; mot samhällets kapitalistiska urartning, som vill omsätta alla lifsvärden i ekonomiska ekvivalenter.” Hans bok kan lätt inordnas i en hel radda av anti-moderna publikationer som kring 1900 oroade sig för massan, ofta symboliserat av arbetarklass, urbanitet och nya massmedier. Några menade att massans agerande speglade undermedvetna impulser bland folk, andra tog fasta på hur en karismatisk ledare alltför lätt kunde suggerera och politiskt kontrollera massan. Mest bekant är den franske sociologen Gustave le Bons bok, Psychologie des foules från 1895, som i svensk översättning kallades för Massans psykologi, i vilken han hävdade att nya så kallade ”heterogena kollektiv” (som arbetarklassen) – till skillnad från bondesamhällets naturligt, homogena kollektiv – var moderna massor som enkelt kunde påverkas och rentav duperas. Långt senare skulle den marxistiske kulturteoretikern Raymond Williams med patos framhålla att det inte finns några sådana massor, ”det finns bara sätt att se människor som massor.” Men det hindrade inte att flera psykologer och sociologer kring 1900 bekymrade sig över ”masspsykologi” och hur massorna föreföll ta fram det allra sämsta i människan.

På ett ideologiskt plan handlade sådana synsätt ofta om en rädsla gentemot arbetarklassen och samhällets gradvisa rörelse mot demokrati. Rösträttsfrågan var en segdragen historia – först 1921 hade Sverige allmän och lika rösträtt för kvinnor och män – och opinion för dess införande hade länge varit ett stående och återkommande inslag i arbetarpressen, exempelvis i tidningen Arbetet som startade sin utgivning 1887. För arbetarrörelsen i Västeuropa var dagspressen ett helt centralt medium, och flera av förgrundsgestalterna inom den framväxande socialdemokratin var tidningsmän. Redan Karl Marx hade varit redaktör och journalist på ett flertal europeiska tidningar, och inom arbetarrörelsen odlades ett slags textens mediestrategi som skulle få massan av proletärer att stiga från okunnighetens mörker mot kunskapens ljus. ”Det tryckta ord, sprider ljus över jord”, som det hette på den röda fanan för Härnösands Typografklubb (instiftad 1888) jämte ett porträtt av Johan Gutenberg.

Synen på massamhällets medier var dock ambivalent. Om Vitalis Norströms kritik mot masskulturen var konservativ och anti-kapitalistiskt, fanns det även inom arbetarrörelsen en diskussion om massan som alltför lättpåverkad. Medier kunde såtillvida inverka både positivt och negativt. Tidningar kunde upplysa och driva en politisk linje – därav begreppet ”partipress” med tidningar knutna till ett specifikt parti eller ideologisk hållning. Västeuropa fick just en utpräglad partipress mot slutet av 1800-talet, framför allt genom grundandet av socialdemokratiska tidningar som både ägdes av partiorganisationen och hade ett innehåll präglat av vänsterpolitik – och som därtill huvudsakligen lästes av partiets anhängare.

Men andra medier – och framför allt kommersiellt medieinnehåll – var också en fara som kunde verka samhälleligt och kulturellt nedbrytande. En av de första betydande mediedebatterna som förs i Sverige åren efter 1900 var kampen mot den så kallade ”smutslitteraturen”. Det var främst massproducerade Nick Carter-böcker som fick klä skott för negativ påverkan av barn och ungdom, men den inbegrep även eldfängda tirader mot ”biografeländet”. Det socialdemokratiska ungdomsförbundets månadstidskrift Fram var en tongivande röst, och under 00-talet var det ingen mindre än Per Albin Hansson som var chefredaktör för tidskriften. Han var inte nådig i sin syn på tidens populär- och nöjeskultur. I en av många artiklar i ämnet påtalade han mycket upprört att ”5.000 kg Nick-Carter anlände för några veckor sedan till Sverige för att kastas ut över landet.” Hansson manade till bojkott och ”hänsynslös kamp”, så att inte ”vår ungdom skall systematiskt förgiftas och ledas in på brottets sumpväg.”

Om massans medier utgjorde ett löfte för arbetarrörelsen (genom partipressen) utgjorde andra medieformer alltså ett hot. Speciellt bildmedier var länge förknippade med låg kulturell status inom arbetarrörelsen; de liksom lurade på publiken fel och fåfänga ideal. Bläddrar man i Tage Erlanders dagböcker så gick han på teater för att roa och bilda sig – knappt en filmpremiär är noterad. Det skulle dröja tills 1930-talet innan arbetarrörelsen insåg att massmedier som film och illustrerad press var så omtyckta bland folkmassorna att de krävdes motåtgärder. Givet populariteten hos amerikanska bildtidningar som Life och Look började den svenska arbetarrörelsen 1934 att ge ut den illustrerade tidskriften, Folket i bild med ambitionen att använda ett nytt medium för att informera, propagera och agitera för arbetarrörelsens sak. Folket i bild var tänkt som en alternativ bildtidning utan kungligheter eller filmstjärnor, i akt och mening strävade den efter att motverka tidens kommersialism. Detsamma gällde för Folkrörelsernas filmorganisation – mer bekant under namnet ”Filmo” – som gjorde 1940-talet till en filmoffensiv period i ett försök att skapa ett innehållsmässigt alternativ till den amerikanska Hollywoodfilmens dominans.

Synen på massans medier under 1900-talet rör sig därför mellan fruktan – och tilltro. Inom partipressen var det enkelt att styra innehåll, och därför blev det också angeläget att äga andra mediekanaler. De (socialdemokratiska) riktlinjer för public service radio och tv som dras upp i Västeuropa under efterkrigstiden görs därför i mångt och mycket som korrektiv mot ett förment fördummande amerikanskt utbud. BBC förste chef, John Reith, menade att public service måste vara en kulturell, moralisk och utbildande kraft för att höja både kunskapsnivån och smaken – ”knowledge, taste, and manners” – bland massorna. Att den socialdemokratiska tidskriften Tiden 1937 kunde publicera en artikel med titeln, ”Problemet massmänniskan” är såtillvida talande. I ”samtidens kultur finns åtskilliga element som verka nivellerande, bland dem brukar man främst utpeka den moderna tidningspressen, filmen och radion”, hävdades det. Sådana medier likriktade folk och gjorde dem till ”massmänniskor, varelser som likna varandra som standardvaror både in- och utvärtes.”

Från rädslan för förledande Nick Carter-litteratur och biografelände över ”problemet massmänniskan” till den så kallade videovåldsdebatten under 1980-talet är steget inte speciellt långt. Det var samma oro som återkom – föranledd av olika massmedier. Filmen ansågs vara ett speciellt olycksbådande medium, så till den grad att Statens biografbyrå inrättades som filmcensurorgan redan 1911. Idag är det skärmtid och ett aldrig sinande utbud av medialt innehåll som oroar. Den moralisk indignation som massmedier orsakade under 1900-talet är därför i princip konstant, kraven på att de skulle tämjas och ersättas av mer kvalitativt innehåll likaså. Medie- och kulturpolitik under andra halvan av 1900-talet följde i de flesta länder i Västeuropa en snarlik tankefigur; 1974 års kulturpolitiska mål i Sverige stipulerade bland annat att kulturpolitiken skulle ”motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet.” Grundtanken var ofta paternalistisk; massorna skulle beskyddas från ett innehåll som kunde vara vilseförande och förråande – under lång tid gällde det att leda massorna från brottets sumpväg. Massan av människor bör med andra ord inte särskiljas från termen massmedier, med dess tydliga koppling till både folkmassa och masskultur. Genom att appellera till ett omfattande kollektiv hade de flesta massmedier något sinistert över sig, något skrämmande – antingen i form av politisk uppvigling eller förkastligt innehåll. Det var en hotfullhet som mildrades under slutet av 1900-talet, men som länge återfanns framför allt inom europeisk public service radio och television.

New application sent in to the Swedish Research Council

Together with a number of my colleagues at Humlab, Umeå University (and at Uppsala and Linköpings University) I have been working hard with a research application the last coupule of weeks. Today, we finally managed to finish it all and send it to the Swedish Research Council. We have called it, Welfare State Analytics. Text Mining and Modeling Swedish Politics, Media & Culture, 1945-1989 (WeStAc), and the first passage regarding purpose and aims runs as follows:

In what ways can the analyses of massive textual datasets from the heyday of Swedish welfare society in the 1950s, 60s and 70s generate new historical knowledge about national culture and society? Welfare State Analytics. Text Mining and Modeling Swedish Politics, Media & Culture, 1945-1989 (WeStAc) is an ambitious multidisciplinary, digital humanities (DH) research proposal that seeks to digitise literature, curate already digitised collections, and make use of probabilistic methods and text mining models for research. WeStAc will digitise and curate three massive textual datasets—in all, Big Data of almost four billion tokens—gleaned from the domains of Swedish politics, news media and literary culture during the second half of the 20th century. WeStAc asks the insidious simple question what socio-cultural computational analyses of massive textual sources from the Swedish welfare state decades could reveal. The 60s and 70s, for example, are often said to have been a period of radical transformations invoked by notions as emancipation, globalisation and individualisation. But if one was to analyse massive datasets from the domains of politics, media and culture, does such assertions hold true? WeStAc will trace discursive changes on a scale hitherto unexplored by Swedish scholars. Considering the possibility to process large amounts of data through methods as probabilistic topic models or word embeddings, how can societal transformations be empirically measured—for example by distant reading the notion of globalisation, or data modeling ideas of emancipation and individualisation? Importantly, what kind of data curation is needed to make decades of textual data ready for digital historical research?

WeStAc is a collaboration between Umeå University and the National Library of Sweden that will establish a scholarly ecosystem of digitisation, curation and research (Benardou et al. 2018). The objective is twofold: (A.) to develop digital curation work, including a robust library workflow capable of digitising and assembling, curating and preparing datasets for large scale text mining research at the National Library, and (B.) to develop digital history scholarship and perform DH-inspired textual research. In close collaboration with the National Library, WeStAc will digitise and curate, explore, mine and analyse three massive datasets: (1.) “Politics”—3,100 already digitised Swedish Governmental Official Reports (SOU) and an abundance of recently digitised political propositions, proposals and debates from the Swedish Parliament, (2.) “Media”—two already digitised Swedish newspapers, Aftonbladet and Dagens Nyheter, (3.) “Culture”—the digitisation of Sweden’s most emblematic cultural journal during the welfare state decades, Bonniers Litterära Magasin (BLM), and all Swedish novels from 1945 to 1989, in all some 22,000 titles.

The usage of probabilistic methods and text mining models follows the rule that more data is better data. Even if some uncertainties prevail (Crossley, Dascalu & McNamara 2017) size matters—and consequently computational analyses needs to be supported by (A.) very large text corpora, and (B.) digitised text material with good OCR quality. Departing from previous (bad) experiences with computational research on 19th century text (Jarlbrink & Snickars 2017), WeStAc will therefore focus on modern textual materials from the second half of the 20th century. The three datasets that WeStAc will assemble are prodigious enough and display an OCR-quality and auto-segmentation of content that is superior to older material. One point of departure for WeStAc is thus the way in which digital history research today needs appropriate data, as well as curation in order to produce datasets for apt DH-methods (Poole 2013). Another is the systematic intertwining of research questions, digital materials, and tools (Drucker & Svensson 2016). Accordingly, WeStAc will develop—and during the project launch—a generic multi-user online environment for open JupyterLab notebooks with the ability to research and interpret essentially any textual datasets. WeStAc thus embraces open science and the reusability of digitised heritage data as research data. Since both the National Library and Humlab have applied to become co-operating partners within DARIAH, WeStAc will also connect to a pan-european infrastructural network for humanities scholars working with computational methods that is currently taking form. Ultimately, the goals of WeStAc are to foster new historical knowledge about Sweden’s welfare state decades through big data analyses, develop research methods in computer-assisted scholarship, and lay the foundation for an open research infrastructure to facilitate digital scholarship at the National Library of Sweden.

Recension av enhörningen i Svenska Dagbladet och Expressen

Idag har Håkan Lindgren skrivit en lätt surmagad recension av vår Spotifybok i Svenska Dagbladet: Så blev musiken annonsörernas gisslan. Vi sägs ha “en skarp blick för hur Spotify har justerat sin historia i efterhand, men trots att deras bok inte är på mer än 188 sidor påminner den mest om Bregott som har strukits ut alltför tunt i ett försök att täcka en brödskiva.” Ja, det kan man ju tycka. Vi har sammanfattat flera års forskning om Spotify i ett medvetet kort format. Den som är intresserad av margarin så hårt att det knappt kan strykas ut hänvisar vi till den mängd akademiska artiklar vi skrivit i ämnet – flera finns samlade här på min blogg. I Expressen är Malin Ekman betydligt positivare, Bakom kulisserna är Spotify inga hjältar, även om hon eftersöker en mer journalistisk bok. Vår bok är dock “uppfriskande kritisk, och borde statuera exempel för kommande verk i genren.” Ekman menar emellertid att vi skrivit boken alltför snabbt och siktat på att få den klar till Spotifys börsintroduktion. Det stämmer inte – vi har ägnat ungefär ett år från bokidé till färdig produkt – och den senare råkade sammanfalla med börsintroduktionen var mest en slump.

Recension av enhörningen i Sydsvenskan

Häromdagen publicerade Sydsvenskan (och några andra skånska tidningar) en recension av vår Spotifybok. Benjamin Peetre var överlag positiv, och menade bland annat att vi berättade om Spotifys framgångssaga både “nyanserat och engagerat.” Recensenten tog också fasta på titeln på vår bok: “Det finns en viktig poäng i att Snickars och Fleischers bok Den svenska enhörningen – storyn om Spotify just gör anspråk på att berätta storyn om Spotify, inte historien om Spotify. För en grundläggande förklaring till hur Spotify började dominera musikbranschen är hur berättelsen om företaget gång på gång anpassats, ibland för att ställa sig in hos kunderna, men framför allt för att tillfredsställa investerarna.” Även om merparten av Sydsvenskans material online enbart är tillgängligt för prenumeranter, tar jag mig friheten att lägga ut en PDF av recensionen: sydsvenskan_recension.

Recension av enhörningen i DN

Idag har Martin Jönsson recenserat min och Rasmus bok om Spotify i DN: Myten om Spotify effektivt nedmonterad. Det är en positiv recension och Jönsson skriver bland annat om den vittspridda kärleken till varumärket Spotify där nyckelpersonerna bakom bolaget varit “skickliga på att skapa och etablera storyn om Spotify, så att många förletts tro att det alltid byggt på en vision om att göra musiklyssnande mer tillgängligt och socialt. Fleischer och Snickars monterar skickligt och metodiskt ner den myten. Inte av illvilja, utan i ett ärligt försök att förstå hur bolaget lyckats navigera sig till framgång. De ställer också den mest relevanta frågan: varför talas det så mycket om affärsmodellen, om att skapa “ett spotify för” nyheter, tidskrifter, ljudböcker eller vad det må vara, trots att inte ens Spotify själva lyckats leverera en krona i vinst?”