Recension av Enhörningen i Aftonbladet

Min sajt har legat nere en tid på grund av diverse problem. Jag har därför missat att lägga ut Mikael Nybergs stort uppslagna recension av vår Spotifybok från den 20:e maj i Aftonbladet. Nyberg riktar in sig på den finansiella sidan av Spotify, och överlag är det en positiv recension. “Fleischer och Snickars fokuserar på det affärsmässiga, och stundtals påminner deras bok med alla sina upprepningar om en lp-skiva som hackar, men berättelsen om Spotify tangerar också det politiskt brännbara.” För den intresserade kan recensionen laddas ned som en PDF här: aftonbladet_enhörningen_2018.

Arbete med mediehistoriskt manus

Parallellt med mitt arbete för KB om att etablera ett datalabb på nationalbiblioteket, försöker jag nu åter efter allt ansökningsskrivande att få fart igen på det mediehistoriska bokmanus som jag arbetat med en tid tillsammans med mina kollegor Patrik Lundell och Johan Jarlbrink. Natur & kultur har visat intresse och vår förhoppning är att ha ett bokmanus klart efter sommaren. I kapitel 5 – som handlar om 1900-talets massmedier – ingår nu följande passage:

Den svenske filosofen Vitalis Norström publicerade 1910 en liten bok som han kallade för Masskultur. I den gick han till storms mot det sena 1800-talets tekniska och kapitalistiska samhällsförändringar som han menade utgjorde ett hot mot människans andliga liv. Norströms vände ”sig mot ruset af en blott yttre (teknisk) kultur, som lämnar den inre människan tom och otillfredsställd; mot samhällets kapitalistiska urartning, som vill omsätta alla lifsvärden i ekonomiska ekvivalenter.” Hans bok kan lätt inordnas i en hel radda av anti-moderna publikationer som kring 1900 oroade sig för massan, ofta symboliserat av arbetarklass, urbanitet och nya massmedier. Några menade att massans agerande speglade undermedvetna impulser bland folk, andra tog fasta på hur en karismatisk ledare alltför lätt kunde suggerera och politiskt kontrollera massan. Mest bekant är den franske sociologen Gustave le Bons bok, Psychologie des foules från 1895, som i svensk översättning kallades för Massans psykologi, i vilken han hävdade att nya så kallade ”heterogena kollektiv” (som arbetarklassen) – till skillnad från bondesamhällets naturligt, homogena kollektiv – var moderna massor som enkelt kunde påverkas och rentav duperas. Långt senare skulle den marxistiske kulturteoretikern Raymond Williams med patos framhålla att det inte finns några sådana massor, ”det finns bara sätt att se människor som massor.” Men det hindrade inte att flera psykologer och sociologer kring 1900 bekymrade sig över ”masspsykologi” och hur massorna föreföll ta fram det allra sämsta i människan.

På ett ideologiskt plan handlade sådana synsätt ofta om en rädsla gentemot arbetarklassen och samhällets gradvisa rörelse mot demokrati. Rösträttsfrågan var en segdragen historia – först 1921 hade Sverige allmän och lika rösträtt för kvinnor och män – och opinion för dess införande hade länge varit ett stående och återkommande inslag i arbetarpressen, exempelvis i tidningen Arbetet som startade sin utgivning 1887. För arbetarrörelsen i Västeuropa var dagspressen ett helt centralt medium, och flera av förgrundsgestalterna inom den framväxande socialdemokratin var tidningsmän. Redan Karl Marx hade varit redaktör och journalist på ett flertal europeiska tidningar, och inom arbetarrörelsen odlades ett slags textens mediestrategi som skulle få massan av proletärer att stiga från okunnighetens mörker mot kunskapens ljus. ”Det tryckta ord, sprider ljus över jord”, som det hette på den röda fanan för Härnösands Typografklubb (instiftad 1888) jämte ett porträtt av Johan Gutenberg.

Synen på massamhällets medier var dock ambivalent. Om Vitalis Norströms kritik mot masskulturen var konservativ och anti-kapitalistiskt, fanns det även inom arbetarrörelsen en diskussion om massan som alltför lättpåverkad. Medier kunde såtillvida inverka både positivt och negativt. Tidningar kunde upplysa och driva en politisk linje – därav begreppet ”partipress” med tidningar knutna till ett specifikt parti eller ideologisk hållning. Västeuropa fick just en utpräglad partipress mot slutet av 1800-talet, framför allt genom grundandet av socialdemokratiska tidningar som både ägdes av partiorganisationen och hade ett innehåll präglat av vänsterpolitik – och som därtill huvudsakligen lästes av partiets anhängare.

Men andra medier – och framför allt kommersiellt medieinnehåll – var också en fara som kunde verka samhälleligt och kulturellt nedbrytande. En av de första betydande mediedebatterna som förs i Sverige åren efter 1900 var kampen mot den så kallade ”smutslitteraturen”. Det var främst massproducerade Nick Carter-böcker som fick klä skott för negativ påverkan av barn och ungdom, men den inbegrep även eldfängda tirader mot ”biografeländet”. Det socialdemokratiska ungdomsförbundets månadstidskrift Fram var en tongivande röst, och under 00-talet var det ingen mindre än Per Albin Hansson som var chefredaktör för tidskriften. Han var inte nådig i sin syn på tidens populär- och nöjeskultur. I en av många artiklar i ämnet påtalade han mycket upprört att ”5.000 kg Nick-Carter anlände för några veckor sedan till Sverige för att kastas ut över landet.” Hansson manade till bojkott och ”hänsynslös kamp”, så att inte ”vår ungdom skall systematiskt förgiftas och ledas in på brottets sumpväg.”

Om massans medier utgjorde ett löfte för arbetarrörelsen (genom partipressen) utgjorde andra medieformer alltså ett hot. Speciellt bildmedier var länge förknippade med låg kulturell status inom arbetarrörelsen; de liksom lurade på publiken fel och fåfänga ideal. Bläddrar man i Tage Erlanders dagböcker så gick han på teater för att roa och bilda sig – knappt en filmpremiär är noterad. Det skulle dröja tills 1930-talet innan arbetarrörelsen insåg att massmedier som film och illustrerad press var så omtyckta bland folkmassorna att de krävdes motåtgärder. Givet populariteten hos amerikanska bildtidningar som Life och Look började den svenska arbetarrörelsen 1934 att ge ut den illustrerade tidskriften, Folket i bild med ambitionen att använda ett nytt medium för att informera, propagera och agitera för arbetarrörelsens sak. Folket i bild var tänkt som en alternativ bildtidning utan kungligheter eller filmstjärnor, i akt och mening strävade den efter att motverka tidens kommersialism. Detsamma gällde för Folkrörelsernas filmorganisation – mer bekant under namnet ”Filmo” – som gjorde 1940-talet till en filmoffensiv period i ett försök att skapa ett innehållsmässigt alternativ till den amerikanska Hollywoodfilmens dominans.

Synen på massans medier under 1900-talet rör sig därför mellan fruktan – och tilltro. Inom partipressen var det enkelt att styra innehåll, och därför blev det också angeläget att äga andra mediekanaler. De (socialdemokratiska) riktlinjer för public service radio och tv som dras upp i Västeuropa under efterkrigstiden görs därför i mångt och mycket som korrektiv mot ett förment fördummande amerikanskt utbud. BBC förste chef, John Reith, menade att public service måste vara en kulturell, moralisk och utbildande kraft för att höja både kunskapsnivån och smaken – ”knowledge, taste, and manners” – bland massorna. Att den socialdemokratiska tidskriften Tiden 1937 kunde publicera en artikel med titeln, ”Problemet massmänniskan” är såtillvida talande. I ”samtidens kultur finns åtskilliga element som verka nivellerande, bland dem brukar man främst utpeka den moderna tidningspressen, filmen och radion”, hävdades det. Sådana medier likriktade folk och gjorde dem till ”massmänniskor, varelser som likna varandra som standardvaror både in- och utvärtes.”

Från rädslan för förledande Nick Carter-litteratur och biografelände över ”problemet massmänniskan” till den så kallade videovåldsdebatten under 1980-talet är steget inte speciellt långt. Det var samma oro som återkom – föranledd av olika massmedier. Filmen ansågs vara ett speciellt olycksbådande medium, så till den grad att Statens biografbyrå inrättades som filmcensurorgan redan 1911. Idag är det skärmtid och ett aldrig sinande utbud av medialt innehåll som oroar. Den moralisk indignation som massmedier orsakade under 1900-talet är därför i princip konstant, kraven på att de skulle tämjas och ersättas av mer kvalitativt innehåll likaså. Medie- och kulturpolitik under andra halvan av 1900-talet följde i de flesta länder i Västeuropa en snarlik tankefigur; 1974 års kulturpolitiska mål i Sverige stipulerade bland annat att kulturpolitiken skulle ”motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet.” Grundtanken var ofta paternalistisk; massorna skulle beskyddas från ett innehåll som kunde vara vilseförande och förråande – under lång tid gällde det att leda massorna från brottets sumpväg. Massan av människor bör med andra ord inte särskiljas från termen massmedier, med dess tydliga koppling till både folkmassa och masskultur. Genom att appellera till ett omfattande kollektiv hade de flesta massmedier något sinistert över sig, något skrämmande – antingen i form av politisk uppvigling eller förkastligt innehåll. Det var en hotfullhet som mildrades under slutet av 1900-talet, men som länge återfanns framför allt inom europeisk public service radio och television.

New application sent in to the Swedish Research Council

Together with a number of my colleagues at Humlab, Umeå University (and at Uppsala and Linköpings University) I have been working hard with a research application the last coupule of weeks. Today, we finally managed to finish it all and send it to the Swedish Research Council. We have called it, Welfare State Analytics. Text Mining and Modeling Swedish Politics, Media & Culture, 1945-1989 (WeStAc), and the first passage regarding purpose and aims runs as follows:

In what ways can the analyses of massive textual datasets from the heyday of Swedish welfare society in the 1950s, 60s and 70s generate new historical knowledge about national culture and society? Welfare State Analytics. Text Mining and Modeling Swedish Politics, Media & Culture, 1945-1989 (WeStAc) is an ambitious multidisciplinary, digital humanities (DH) research proposal that seeks to digitise literature, curate already digitised collections, and make use of probabilistic methods and text mining models for research. WeStAc will digitise and curate three massive textual datasets—in all, Big Data of almost four billion tokens—gleaned from the domains of Swedish politics, news media and literary culture during the second half of the 20th century. WeStAc asks the insidious simple question what socio-cultural computational analyses of massive textual sources from the Swedish welfare state decades could reveal. The 60s and 70s, for example, are often said to have been a period of radical transformations invoked by notions as emancipation, globalisation and individualisation. But if one was to analyse massive datasets from the domains of politics, media and culture, does such assertions hold true? WeStAc will trace discursive changes on a scale hitherto unexplored by Swedish scholars. Considering the possibility to process large amounts of data through methods as probabilistic topic models or word embeddings, how can societal transformations be empirically measured—for example by distant reading the notion of globalisation, or data modeling ideas of emancipation and individualisation? Importantly, what kind of data curation is needed to make decades of textual data ready for digital historical research?

WeStAc is a collaboration between Umeå University and the National Library of Sweden that will establish a scholarly ecosystem of digitisation, curation and research (Benardou et al. 2018). The objective is twofold: (A.) to develop digital curation work, including a robust library workflow capable of digitising and assembling, curating and preparing datasets for large scale text mining research at the National Library, and (B.) to develop digital history scholarship and perform DH-inspired textual research. In close collaboration with the National Library, WeStAc will digitise and curate, explore, mine and analyse three massive datasets: (1.) “Politics”—3,100 already digitised Swedish Governmental Official Reports (SOU) and an abundance of recently digitised political propositions, proposals and debates from the Swedish Parliament, (2.) “Media”—two already digitised Swedish newspapers, Aftonbladet and Dagens Nyheter, (3.) “Culture”—the digitisation of Sweden’s most emblematic cultural journal during the welfare state decades, Bonniers Litterära Magasin (BLM), and all Swedish novels from 1945 to 1989, in all some 22,000 titles.

The usage of probabilistic methods and text mining models follows the rule that more data is better data. Even if some uncertainties prevail (Crossley, Dascalu & McNamara 2017) size matters—and consequently computational analyses needs to be supported by (A.) very large text corpora, and (B.) digitised text material with good OCR quality. Departing from previous (bad) experiences with computational research on 19th century text (Jarlbrink & Snickars 2017), WeStAc will therefore focus on modern textual materials from the second half of the 20th century. The three datasets that WeStAc will assemble are prodigious enough and display an OCR-quality and auto-segmentation of content that is superior to older material. One point of departure for WeStAc is thus the way in which digital history research today needs appropriate data, as well as curation in order to produce datasets for apt DH-methods (Poole 2013). Another is the systematic intertwining of research questions, digital materials, and tools (Drucker & Svensson 2016). Accordingly, WeStAc will develop—and during the project launch—a generic multi-user online environment for open JupyterLab notebooks with the ability to research and interpret essentially any textual datasets. WeStAc thus embraces open science and the reusability of digitised heritage data as research data. Since both the National Library and Humlab have applied to become co-operating partners within DARIAH, WeStAc will also connect to a pan-european infrastructural network for humanities scholars working with computational methods that is currently taking form. Ultimately, the goals of WeStAc are to foster new historical knowledge about Sweden’s welfare state decades through big data analyses, develop research methods in computer-assisted scholarship, and lay the foundation for an open research infrastructure to facilitate digital scholarship at the National Library of Sweden.

Recension av enhörningen i Svenska Dagbladet och Expressen

Idag har Håkan Lindgren skrivit en lätt surmagad recension av vår Spotifybok i Svenska Dagbladet: Så blev musiken annonsörernas gisslan. Vi sägs ha “en skarp blick för hur Spotify har justerat sin historia i efterhand, men trots att deras bok inte är på mer än 188 sidor påminner den mest om Bregott som har strukits ut alltför tunt i ett försök att täcka en brödskiva.” Ja, det kan man ju tycka. Vi har sammanfattat flera års forskning om Spotify i ett medvetet kort format. Den som är intresserad av margarin så hårt att det knappt kan strykas ut hänvisar vi till den mängd akademiska artiklar vi skrivit i ämnet – flera finns samlade här på min blogg. I Expressen är Malin Ekman betydligt positivare, Bakom kulisserna är Spotify inga hjältar, även om hon eftersöker en mer journalistisk bok. Vår bok är dock “uppfriskande kritisk, och borde statuera exempel för kommande verk i genren.” Ekman menar emellertid att vi skrivit boken alltför snabbt och siktat på att få den klar till Spotifys börsintroduktion. Det stämmer inte – vi har ägnat ungefär ett år från bokidé till färdig produkt – och den senare råkade sammanfalla med börsintroduktionen var mest en slump.

Recension av enhörningen i Sydsvenskan

Häromdagen publicerade Sydsvenskan (och några andra skånska tidningar) en recension av vår Spotifybok. Benjamin Peetre var överlag positiv, och menade bland annat att vi berättade om Spotifys framgångssaga både “nyanserat och engagerat.” Recensenten tog också fasta på titeln på vår bok: “Det finns en viktig poäng i att Snickars och Fleischers bok Den svenska enhörningen – storyn om Spotify just gör anspråk på att berätta storyn om Spotify, inte historien om Spotify. För en grundläggande förklaring till hur Spotify började dominera musikbranschen är hur berättelsen om företaget gång på gång anpassats, ibland för att ställa sig in hos kunderna, men framför allt för att tillfredsställa investerarna.” Även om merparten av Sydsvenskans material online enbart är tillgängligt för prenumeranter, tar jag mig friheten att lägga ut en PDF av recensionen: sydsvenskan_recension.

Recension av enhörningen i DN

Idag har Martin Jönsson recenserat min och Rasmus bok om Spotify i DN: Myten om Spotify effektivt nedmonterad. Det är en positiv recension och Jönsson skriver bland annat om den vittspridda kärleken till varumärket Spotify där nyckelpersonerna bakom bolaget varit “skickliga på att skapa och etablera storyn om Spotify, så att många förletts tro att det alltid byggt på en vision om att göra musiklyssnande mer tillgängligt och socialt. Fleischer och Snickars monterar skickligt och metodiskt ner den myten. Inte av illvilja, utan i ett ärligt försök att förstå hur bolaget lyckats navigera sig till framgång. De ställer också den mest relevanta frågan: varför talas det så mycket om affärsmodellen, om att skapa “ett spotify för” nyheter, tidskrifter, ljudböcker eller vad det må vara, trots att inte ens Spotify själva lyckats leverera en krona i vinst?”

Ansökningstider – om ett lovande mediehistoriskt nätverksprojekt

Våren är de flesta forskare upptagna med allehanda ansökningar – så även jag. I veckan som gick skickade jag in en större forskningsansökan till Vetenskapsrådet som handlar om att bygga ett mediehistoriskt forskningsnätverk kring frågan om hur kunskap om medier egentligen uppstod i Sverige. Kunskapsformeringar kring mediestudier i Sverige (KnoFaMS) har vi kallat det hela, ett samarbete mellan fem olika forskare på fem olika svenska lärosäten. Konkurrensen om att erhålla medel lär som vanligt bli stenhård – men sammanfattningen av vår ansökan lyder som följer:

Var uppstår kunskap om medier? Om mediestudier idag framstår som ett slags akademisk metadisciplin – vilket humanistiskt eller samhällsvetenskapligt forskningsfält inbegriper inte medier? – så är förvånansvärt lite känt om dess ursprung. Kunskapsformeringar kring mediestudier i Sverige (KnoFaMS) är en flerårig projektansökan om bidrag till en multidisciplinär mediehistorisk forskningsmiljö. I en första fas (år 1-4) – vilken studerar perioden mellan 1940-talet och det sena 1980-talet – inbegriper KnoFaMS fem forskare från fem olika svenska universitet och lärosäten: mediehistoria (Lund, Marie Cronqvist), medie- och kommunikationsvetenskap (Gävle, Per Vesterlund), filmvetenskap (Stockholm, Anne Bachmann), kulturantropologi (Uppsala, Mats Hyvönen) och digital humaniora (Umeå, Pelle Snickars). KnoFaMS kommer delvis att analysera mediehistorien med nya digitala metoder vid Humlab (Umeå), varför forskningsgruppen periodvis även kommer att inbegripa programmerare. I KnoFaMS andra fas (år 5-6) – som studerar perioden från 1990 till idag, med fokus på de digitala mediernas genomslag – ingår även en postdoc och två universitetsfinansierade doktorander, vilket gör att forskningsmiljön kommer att växa och utökas till åtta personer. KnoFaMS andra fas kommer också att kännetecknas av ett ökat internationellt fokus, där de empiriska efterforskningarna och resultat från den första fasen jämförs med situationen i andra länder. En internationell referensgrupp knuten till KnoFaMS kommer även regelbundet att ingå i forskningsmiljön.

Syftet med KnoFaMS är att studera var kunskap om massmedier egentligen uppstår, och hur denna cirkulerar bland samhällets olika sfärer, institutioner och aktörer. Ambitionen är inte att skriva historien om en disciplin. Avsikten är snarare att ge ett vetenskapligt bidrag till hur kunskapsformering sker över tid genom att studera massmedier och kunskap om dem som en del av själva mediehistorien. Forskningsmässigt är KnoFaMS placerad i skärningspunkten mellan tre olika akademiska kunskapsfält: kulturhistorisk medieforskning, forskning kring kommunikationsvetenskapens institutionella utveckling, samt forskning om samhällsvetenskaplig kunskapsbildning. KnoFaMS är organiserat i tre överlappande och sinsemellan avhängiga arbetspaket: 1. Massmedieproblem, 2. Mediepolicy, 3. Medieförhandlingar. Dessa arbetspaket är därtill strukturerade genom två huvudsakliga forskningsuppgifter: 1.1 Medieinfrastrukturer, 1.2 Klipparkiv, 2.1 Medier och statliga offentliga utredningar, 2.2 Medier och försvarsförmåga, 3.1 Medier och den offentliga sfären, samt 3.2 Akademisering. Samtliga forskare inom KnoFaMS ingår i fler än ett arbetspaket. Det kommer att stärka samarbeten och bidra till etableringen av en dynamisk forskningsmiljö med ett långsiktigt gemensamt mål.

KnoFaMS grundläggande idé är att kunskapsformeringar kring media i Sverige – och så småningom mediestudier – växte fram i olika kontaktytor mellan medieindustri, militärväsendet och försvar, universitet och mediepolitik. Den ökade kunskapen om medier under svensk efterkrigstid var framför allt en effekt av att medieindustrin och politiker ville bli bättre informerade om frågor som mediepåverkan, medieägande, medievanor och publiksammansättning. En hypotes är att kunskapsproduktionen kring medier utvecklades cirkulärt, ofta i symbios med medielandskapets förändring. En annan är att institutionella attityder gentemot massmedia artikulerades i termer av hot och skydd; presstöd och filmcensur var, i korthet, två sidor av samma diskurs. Perspektivet är därför medvetet nationellt hållet; mediestudier ska här inte förväxlas med framväxten av ett (inter)nationellt forskningsfält. Forskningsmiljön kommer att undersöka kunskapsbildning om medier i samhället, och på ett kunskapsteoretiskt plan handlar KnoFaMS därför om hur kunskap uppstår i samhället över tid. Det är ett originellt och innovativt upplägg som knappt alls förekommer i den internationella forskningen på området. KnoFaMS har också relevans eftersom mediestudiets uppkomst och formering i Sverige kan ses som ett betydelsefullt exempel på generell, samhällelig kunskapsformering. Med massmedier – och senare digitala medier – som exempel kommer KnoFaMS att ge ett centralt bidrag till förståelsen av medial kunskapsproduktion, samt dess komplexitet och dynamik över en längre tidsperiod. Det långsiktiga målet med KnoFaMS är att etablerat ett svenskt forskningscentrum för mediehistoria.

Mediedag om Spotify

Igår noterades Spotify på New York-börsen – och svenska medier rapporterade intensivt. DN hade en längre artikel – där vår bok var en central referenspunkt: Så länge Spotify vägrar tala om lönsamhet är det en riskaktie. Även jag deltog flitigt i flera mediekanaler och pratade om boken Den svenska enhörningen. På morgonen var jag med i SVT Morgonstudio, och senare på kvällen i Aktuellt. Alla sådan medieframträdanden blir korta – och den bästa intervjun jag gjorde igår var istället med Malin Toverud, reporter på DI och Expressen. Inslaget fick titeln: Ett företag som varit helt beroende av externt kapital.

Expressen om Den svenska enhörningen – igen

Idag har Expressen ånyo publicerat ett stort uppslag om vår Spotifybok – som nu finns som e-bok och till fysisk försäljning den 12/4. Fokus ligger i artikeln på Martin Lorentzon, men på uppslaget finns också ett förhandsutdrag ur vår bok. Utan att egentligen haft siktet inställt på det, så har vi lyckats pricka in vår boklansering med Spotifys börsintroduktion. Än mer media blir det därför i veckan som kommer. Jag hittar inte länken till Expressenartikeln – men eftersom den innehåller en hel del från vår bok borde det vara i sin ordning att dela en ful-PDF: expressen_enhörning.