MIT Press manuscript slowly emerging

Within our research project around Spotify we are currently together writing and building a book manuscript to be delivered to MIT Press before summer. Things are proceeding, albeit somewhat slowly. I am presently in charge of Chapter 2, which takes a closer look at how files become music on Spotify. The text will be thoroughly edited, but the first pages currently reads as follows:

Spotify paints it black. This short message was announced on the Spotify company blog in January 2015—with the promise to bring “Windows Phone users the best-looking Spotify ever.” By introducing a darker theme, including a refreshed typography with rounded iconography, playing your favourite music has “never looked so good”, the blog post argued. With its “refined interface” the dark theme “lets the content come forward and ‘pop’, just like in a cinema when you dim the lights.”

Interfaces indeed pop forward—and by doing so hide all infrastructures behind. Consequently, it is well known that the story of music services (like Spotify), or basically any platform or service typically accentuates, and gives prominence to touchy and shiny surfaces—which constantly seems to get updated with fancy features. Still, graphical interfaces (GUI) are not only designed to look (and haptically feel) good, they are also somewhat paradoxically made to disappear from our perception. Just like in a cinema looking at the screen, viewers/users should ideally forget about mediating mechanisms—in this case, how files are becoming music—and instead willingly enter into a frictionless, coded diegesis of smooth and endless sounds.

Of course, listeners are usually aware (in one way or the other) of the technology and infrastructural framework behind the interface, whether they use a smartphone, a tablet or a computer (with their different semblances). After all, experiencing music as software differs from listening to a CD or an LP—not the least so since the ‘lean back experience’ is way less prominent. Online input is always needed. Active listeners are accordingly familiar with the demands of the service and the ways that Spotify summons its users: “Know what you want to listen to? Just search and hit play … Go get the music … Check out … discover new tracks, and build the perfect collection” [our italics]. As Jeremy Wade Morris has argued—and explicitly discussed at length towards the end of his book, Selling Digital Music, Formatting Culture (2015)—music as software has lucidly introduced a new “technological relationship” to processes of searching and discovering, listening and liking, exchanging or buying music. When music at streaming services is coded and redefined as a purely data-driven communication form—with, on the one hand, content (as audio files and metadata) being aggregated through various external intermediaries, and on the other hand user generated data being extracted from listening habits—the singularity of the music experience is transformed and blended into what Wade Morris has termed “a multimediated computing experience.”

Today’s multimediated and exceedingly computational experience of listening to music takes on different, and sometimes personalised forms. Nevertheless, in order to understand the logic and rationale of streaming music services as Spotify, one should not shy away from, but rather ask what exactly happens when data is turned into music—and vice versa. That is: what occurs and takes place beneath the black shiny surface of, say, the Spotify desktop client, with its green and greyish interface details and whited fonts and textures? Research on the cultural implications of software— whether in the form of software studies, digital humanities, platform studies or media archaeology—has repeatedly stressed the need for in-depth investigations how computing technologies work, combined with (more or less) meticulous descriptions of technical specificities. Our analyzes of Spotify resembles such media specific readings of the computational base—that is, the mathematical structures underlying various interfaces and surfaces, and hence resonates with media scholarly interests in technically rigorous ways of understanding the operations of material technologies.

A first thing to note going under the hood, however, is that the Spotify infrastructure is hardly a uniform platform. Rather it is downright traversed by data flows, file transfers and information retrieval in all kinds of directions—be they metadata traffic identifying music, aggregation of audio content, playout of streaming audio formats (in different quality ratings), programmatic advertising (modelled on finance’s stock exchanges) or interactions with other services (notably social media platforms). Spearheading the new data economy of the 21st century Spotify resembles a sprawling network of interaction that include musicians and listeners alongside other actors and interests that have little to do with cultural commodities or media markets in a traditional sense. The constant data exchanges that occur—ranging from interactions with social media to car manufacturers—are all located elsewhere, outside of the so called platform of Spotify. We find that notion troublesome, and instead prefer describing Spotify as an evolving and open-ended data infrastructure, even if and perhaps needless to say, Spotify does not provide an open infrastructure for music listening. But since media environments “increasingly essential to our daily lives (infrastructures) are dominated by corporate entities (platforms)”, there exist today a scholarly tension between these two concepts as modes (or models) for critical examination. Platform studies have repeatedly acknowledged the dual nature of commercial platforms; YouTube, Facebook, Twitter and the like support innovation and creativity—but also regulate and curb participation with the ultimate goal to produce profit for platform owners. In short, platform affordances simultaneously allow and constrain expressions. Spotify, however, differs from traditional ‘web 2.0’-platforms. Content wise it is a service geared towards and catering to record labels and artists that seeks to provide a regulated and commercialized streaming service with professional music, and not a semi-open platform with user-generated content. There is, after all, a difference between Spotify and SoundCloud. As a consequence, we find the term platform both problematic and inadequate, and have hence refrained from using it in this book.

Föreläsning om bibliotek och digitalisering på Regionsförening sydosts årsmöte i Karlskrona

På måndag ska jag hålla en föreläsning på Svensk biblioteksförenings Regionsförening sydosts årsmöte i Karlskrona. Jag har kallat det hela för “Vad är ett bibliotek?” och tänker mig att fokusera på tre områden: (1.) vad & var är ett bibliotek idag?, (2.) bibliotek & digitalisering: hur går det egentligen? och (3.) bibliotek & bildning – om en pågående diskussion. Mina slides är nu något sånär klara och kan för den intresserade laddas ned som PDF: snickars_karlskrona_2017.

Kunskap om medier 1960-2020 – utkast till en kommande VR-ansökan

Tillsammans med mina kollegor Mats Hyvönen (Uppsala universitet) och Per Vesterlund (Högskolan i Gävle) håller jag för närvarande på att arbetar med en större ansökan till Vetenskapsrådet med inriktning mot utbildningsvetenskap. “Kunskap om medier 1960-2020” är arbetsnamnet, och projektansökan är en utveckling av den bok vi gjorde tillsammans för något år sedan: Massmedieproblem. I skrivande stund ser de första sidorna av ansökan ut på följande sätt:

I november 2016 överlämnade Medieutredningen sitt slutbetänkade till kulturministern. I en tid när digitalisering och teknisk utveckling underminerat tidigare affärsmodeller såg mediebranschen fram emot progressiva förslag som förhoppningsvis skulle rädda en allt mer sårbar och krisande sektor. En gränsöverskridande mediepolitik (SOU 2016:80) innehöll också en analys av den svenska mediemarknaden, liksom ett antal slutsatser och förslag om framtidens mediepolitiska inriktning. Ett nytt mediestöd föreslogs – och principiellt kan slutbetänkadet sammanfattas med att staten och samhället i demokratins namn måste skydda sina massmedier. Medier definierades i utredningen i huvudsak som offentlig nyhetsförmedling. Några månader senare var det dags för andra ministrar (gymnasie- och kunskapslyftsministern respektive bostads- och digitaliseringsministern) att ge sin syn på hur samma tekniska utveckling och digitalisering inneburit förändringar i arbetslivet och samhället – men nu från ett diametralt motsatt perspektiv. Regeringen beslutade nämligen i mars 2017 att förtydliga och förstärka läroplaner för grundskola och gymnasieskola med fokus på ökad digital kompetens. ”I samhällskunskap ska det ingå hur digitaliseringen påverkar samhället. Vi förstärker också skrivningarna om medie- och informationskunnighet”, påpekade en minister. ”Skolan måste bli bättre på att ge eleverna förutsättningar för att fungera som medborgare i en tid när digitaliseringen förändrar samhället”, menade en annan (Regeringen 2017). Elever – och i förlängningen landets medborgare och rentav samhället – framstår som alltmer sårbara och utsatta för exempelvis falska nyheter; de måste därför skyddas från medierna.

I generell bemärkelse handlar utbildningsvetenskap om lärande och kunskapsbildning inom samhället i stort. Hur kunskap skapas och formeras är en komplicerad samhällelig process. Med hjälp av en vid utbildningsvetenskaplig optik är frågan vi ställer oss i denna projektansökan var kunskap om medier egentligen uppstår. Medieutveckling och kunskap om denna har alltid samspelat, men mediekunskap implementeras, vidareutvecklas och cirkulerar också inom en mängd olika samhälleliga kontexter och offentligheter. Det kan förefalla paradoxalt att vår samtid präglas av föreställningar om att samhället både behöver skydda sina massmedier – och att skyddas från dem. Det sena 1900-talet kan mediehistoriskt beskrivas som framväxten av allsidiga medier som en sorts fundament för det demokratiska samhället. Men medier har samtidigt alltid betraktats som farliga, inte minst för barn och unga – från det tidiga biografeländet, över den kolorerade veckopressens kommersiellt förljugna ideal till 1980-talets videovåld. Olika slags mediekunskap har därför ingått i skolans läroplaner. Nu i trumpismens tidevarv framstår inte längre mediers snedvridna ideal som det mest riskabla, snarare ligger faran i hur medier sprider förljugna nyheter och sakuppgifter. I en uppdaterad digital skolpolitik betonas därför behovet av kunskap om hur Facebooks och Googles algoritmer förvränger nyhetsflödet, men dessa amerikanska nätgiganter tar också den nationella mediebranschens annonspengar. Våra traditionella massmedier (press, radio och teve) måste därför värnas – därav behovet av en framsynt mediepolitik.

En hypotes i denna medvetet brett upplagda projektansökan är att olika nationella aktörers och institutioners förhållningssätt till medier ofta formulerats i termer av hot, stöd och beskydd. Mediestudier triggas av upplevda faror där samhället och dess medborgare (återkommande) bör skyddas från de problem som ett nytt oöverskådligt medielandskap innebär. Det kan ske genom restriktioner vad gäller vissa medier (som filmcensur) – eller genom stöd till andra (som presstöd). Att iaktta hur motiveringar för och emot dessa begränsande respektive stödjande praktiker samspelar över tid – idémässigt såväl som i politisk praktik (och där dessa ofta ställts mot varandra) – är en grundläggande tankefigur i ansökan. På ett utbildningsteoretiskt plan handlar Mediestudiets formering i Sverige därför också om hur kunskap uppstår i samhället över tid.

Mediala farhågor florerade tidigt under 1900-talet, men med televisionens genomslag som nytt medium kring 1960 accelererar massmedieproblemen (Hyvönen, Snickars & Vesterlund 2015). I grundskolans läroplan från 1962 påtalades exempelvis ”massmediernas frammarsch” och hur dessa ”fått ökad betydelse” varför eleverna borde ”bibringas goda lyssnar- och åskådarvanor” (Lgr 62, 47). Med televisionens intåg bredvid press och radio, med populärkulturens uppsving, och med de häftiga debatter som fördes runt filmpolitiken, fanns ett behov för ett språk som beskrev den moderna svenska välfärdsstatens mångskiftande medielandskap. Det är just under denna period som begreppet massmedia blir ett nytt modeord i svenskt samhällsliv. Massmediebegreppet var naturligtvis inte svenskt – och inte heller nytt. Men det fyllde en viktig funktion när nya frågor skulle formuleras, både inom offentlig debatt, vetenskap, skola, politik och mediebransch. Mediesamhällets politik tenderade att ta fasta på kommunikationens formativa funktioner. Medier hade till uppgift att förse medborgarna med den kunskap och information de behövde – liksom med underhållning och förströelse. Men massmedierna kunde också väcka och skapa opinion, i förlängningen rentav påverka hela samhällets utformning. De var just därför som de utgjorde problem – för samhället, för kulturen och för skolan. Ett belysande exempel utgörs av den svenska skolans succession av avlösande läroplaner i vilka det enkelt går att notera de massmedier som elever skulle ges kunskap om, samt inte minst vilka av dem som innebar risker och faror.

Målet med ansökan är dels att kartera kunskapsbildning om medier i Sverige under en längre period, dels att få korn på hur medier alltid inneburit föreställda risker och/eller möjligheter – vilka resulterat i olika samhälleliga interventioner. Perspektivet är medvetet nationellt hållet; mediestudier ska här inte förväxlas med framväxten av ett (inter)nationellt forskningsfält. Ansökan syftar till att undersöka kunskapsbildning om medier i samhället – varför en internationell utblick hade gjort den alltför vid. Mediestudier uppstår i ett diffust gränsland inom (och mellan) utrednings- och utbildningsväsende, akademi, mediebransch och mediepolitik. I Sverige namnges ämnet medie- och kommunikationsvetenskap (MKV) så sent som 1990. Akademisk forskning om medier uppstår därför istället i andra disciplinära sammanhang (företagsekonomi, pedagogik, psykologi, eller litteraturvetenskap) där frågor om påverkan, kommunikation, eller presshistoria utforskas.

Intervju i tidningen Aktum

Umeå universitet ger ut en personaltidning, Aktum. I det senaste numret finns en längre intervju med mig: “Digital revolution ur fågelperspektiv” – som också visuellt tar fasta på samma tematik (med fotografier från Umeå flygplats givet mitt pendlande till Norrland). Hursom, det blev en rättså bra intervju – som kan laddas ned som PDF: snickars_aktum

DHN 2017 Gothenburg: ”Digitizing Industrial Heritage: Models and Methods in the Digital Humanities”

The second Digital Humanities in the Nordic Countries Conference is upcoming this week in Gothenburg. I will participate with a panel around, Digitizing Industrial Heritage: Models and Methods in the Digital Humanities, together with my colleagues Anna Foka and Finn Arne Jorgenssen. Departing from the ongoing project, Digital Models, the panel will interrogate the intersection between digitizing archives and visualizing history, with the ultimate goal of developing a methodology of high relevance for the cultural heritage sector. The DHN program looks really promising, and I am truly looking forward to the conference.

Presentation at German DH-conference in Bern

I am currently in Bern, in order to participate in the German DH-conference, DhD2017 Bern Digitale Nachhaltigkeit. I will talk tomorrow and have just finished my presentation and slides. The topic are the ways in which we have 3D digitized Christopher Polhem’s mechanical alphabet within the research project, Digital Models. My talk has the title: “3D-Metamodeling Polhem’s Laboratorium mechanicum” – slides and written presentation can be dowloaded here: snickars_presentation_metamodeling_bern_17 and snickars_bern_2017.

Bildning 2.0

Journalisten Moa Larsson har gjort ett fint radioprogram om bildning som nu ligger på URPlay: Skolministeriet – Bildning 2.0. Jag medverkar och pratar en del om hur bildningsbegreppet kan tänkas förändras i en digital värld. Påannonseringen lyder som följer: “Vilken plats har den klassiska bildningen i en tid när arbetsmarknaden kräver spetskompetens och konsumtionen av kultur och medier individualiseras? Är bildningsbegreppets innebörd konstant eller behöver det uppdateras i takt med att samhället förändras? Vi träffar tre personer med tankar om bildning i vår tid: filosofiprofessorn Sharon Rider, professorn i medie- och kommunikationsvetenskap Pelle Snickars och Macarena de la Cerda från föreningen Megafonen.”

”Media Archaeology – Ruptures & Relations” workshop at Karlstad university

Today I am giving a talk at Karlstads university: “Swedish Media Theory?” at the workshop Media Archaeology – Ruptures & Relations. My talk will try to give a general overview of the ways in which the concept of media archaeology has been used and picked up within media historical works in Sweden, with a particular emphasis on the book series Mediehistoriskt arkiv. I am looking forward to a productive discussion, not the least since on the workshop flyer it is stated: “What is media archaeology (good for)? In recent years, the term has become something of a catch-phrase, being employed all the way from an expanded cinema history to techno-materialist hardware studies. We have invited international experts to debate the use and value of an approach that wants to investigate the epistemological basis of our current media situation. The aim of the workshop is to explore how the concept has transformed during the transfer between different countries and disciplines (film, media, literature, art, cultural studies) – and how it at the same time can be used to connect varying research contexts.” Flyer can be downloaded here: Flyer_A5_media-archaeology.

Google Docs, digital humaniora & akademiskt samarbete

Till en kommande svensk antologi om digital humaniora – redigerad av Julia Pennlert och PO Erixon – skriver jag för närvarande en text om akademiskt samarbete med utgångspunkt i programvaran Google Docs. Bokkapitlet ska ha en ingress, vilken lyder som följer: “Centralt för forskningsfältet digital humaniora (DH) är att digital teknik per definition främjar samarbete. Texter kan exempelvis numera enkelt skrivas fram tillsammans. En av den humanistiska forskningens kanske största utmaningar är därför uppgörelsen med det romantiska (och manliga) forskargeniet som i ensamhet läser, tänker, forskar – och själv skriver ner sina tankar. Att i nätverkens tidsålder bedriva humanvetenskapligt forskning i enskildhet i framstår därför som något av en anomali. Programvaran Google Docs är idag den kanske tydligaste och vanligaste symbolen för denna utveckling. Detta bokkapitel beskriver på DH-manér utvecklingen av och idéerna bakom denna mjukvara – liksom dess ökade popularitet och konkreta användning. Med utgångspunkt i några personliga erfarenheter av att använda Google Docs i forskningsprojekt, artikel- och ansökningsskrivande, resonerar kapitlet också om de sätt som denna vardaglig mjukvara förändrat det humanvetenskapliga (sam)arbetet.” Jag har kommit en bit på vägen med min text – och i nuvarande form ser de första sidorna ut så här:

I. Gödeltal
Det framstår som något av en ironi att den närmast oöverträffade nidbilden av den digitale humanisten uppträder redan före detta forskningsfälts egentliga existens. ”Jag har kodat båda böckerna nu, med optisk läsning”, heter det nämligen i Lars Gustafssons Tennisspelarna från 1977. Det är dataoperatören Chris som i en betongbunker långt under jorden i Fort Worth (Texas) sitter och matar in bland annat Strindbergs Inferno i ”computorn”. Han är uttråkad efter att i timmar ha spanat efter ”små vita prickar” på den ”självlysande kartan över Södra luftförsvarsområdet” – och istället kodar han Strindberg.

Det tog hela natten och jag är öm i fingrarna av allt bläddrandet. Nu på morgonen håller maskinen på att gödelnumrera alltihop. …
– Förlåt, vad menar du med gödelnumrera? …
– Va? Jaså. Vet du inte det? Man numrerar alla bokstäver i alfabetet, alla skiljetecken och skaffar ett särskilt nummer för ordmellanrum. Sen tar du produkten av det för varje sats. Och sen tar du primtalen och höjer dem till dom där produkterna så att dom blir potenser av primtalen. Eftersom varje heltal är entydigt bestämt av sina primfaktorer har du märkt varje sats på det sättet, så att den aldrig mera kan komma bort. Sen är det bara att multiplicera satsernas gödeltal med varandra, så får du bokens gödeltal.
– Det måste bli rätt stora tal?
– Det blir det …
– Kul. Och vad kommer ut?
– Jag har ingen aning. Jo, det blir en tredje bok förstås. Den tredje boken om Inferno
(Gustafsson 1977: xxx)

Är man kritiskt inställd till forskningsfältet digital humaniora (DH) – och det finns det många som är – uppfattar man det gärna på just detta sätt: “Kul. Och vad kommer ut?” Digital humaniora handlar nu visserligen sällan om ”böckers gödeltal”, men räknas görs det friskt. Det var fallet under sjuttiotalet, då under namnet ”humanities computing” – vilket Lars Gustafsson säkerligen kom i kontakt med under sin tid som gästlärare vid University of Texas – och så är fallet idag. Utan att darra på manschetten proklamerade exempelvis litteraturvetaren Andrew Piper för något år sedan att, ”there will be numbers”, vilket var titeln på hans programmatiska inledningstext till tidskriften, Journal of Cultural Analytics (Piper 2016). I jämförelse med traditionell humaniora handlar digital humaniora inte sällan om att med datorers hjälp gå från analys av det specifika mot det kulturellt mer omfattande och generella. För det behöver man i regel räkna, och digital humaniora kan åtminstone ställvis beskrivas som numerisk analys av kultur och kulturella uttryck. Det irriterar somliga och har gjort att den mest bryska kritiken av digital humaniora ofta tagit avstamp i en sorts numerisk aversion (Fish 2012; Fish 2015). Men lika viktigt som det är att räkna inom digital humaniora – är det att samarbeta.

II. ”A Good Without Qualification”
Organisationsforskaren Lynne Siemens har i flera artiklar undersökt hur och på vilka sätt som digitala humanister samarbetar. Bland annat har hon intervjuat flera DH-forskarteam från ett distinkt organisations- och beteendvetenskapligt perspektiv (Siemens 2009; Siemens et. al. 2011; Siemens 2012). Traditionellt, betonar hon, har forskning inom humaniora betraktats som en sort soloprestationer: ”solo efforts by academics involving little direct collaboration with others, a model reinforced through doctoral studies and beyond.” I traditionella humanvetenskapliga sammanhang framstår därför digital humaniora som en sorts undantag. ”Given that the nature of research work involves computers and a variety of skills and expertise, Digital Humanities researchers are working collaboratively within their institutions and with others nationally and internationally to undertake this research.” Den här typen av akademiskt samarbete, menar Siemens, har många fördelar. ”[A] larger network of individuals with a variety of skills and knowledge creates a richness of interaction and synergies that is often not found in solitary research. [In addition] team research ensures that knowledge gaps are addressed” (Siemens 2009).

Lynne Siemens är långt ifrån ensam att betrakta samarbete inom digital humaniora på detta sätt. Ny sätt att bedriva forskning – och för humaniora annorlunda former av kunskapsproduktion än gängse – är något som intar en framskjuten position när digital humaniora presenteras. På de första sidorna av den (symptomatiskt nog) samskrivna boken, Digital_Humanities påtalas exempelvis att i kontrast till humanvetenskapernas ”traditional forms of scholarship, digital approaches are conspicuously collaborative and generative, even as they remain grounded in the traditions of humanistic inquiry” (Burdick et. al. 2012: 3). Beträffande utvecklingen av nya former av humanvetenskapligt samarbete är digital humaniora därför på flera sätt en föregångare. Det har också visat sig vara svårt att avfärda DH-fältet om nya akademiska samarbetsformer betonas (snarare än exempelvis numerisk analys). Som forskningspraktik uppvisar DH-fältet flera likheter med medicinsk forskning eller den matematisk-naturvetenskapliga sektorn, vilka av tradition är starka vetenskapliga ämnesområden. Önskar man stärka humanioras roll gör man därför klokt i att fundera över hur dess forskarpraktik(er) kan uppdateras, exempelvis i linje med den sorts integrativ humaniora som just DH-fältet står för, där forskning ofta är projektbaserad, sker i kluster och involverar olika kompetenser.

De flesta humanister forskar dock i enskildhet. Det har inneburit att man ofta glömt bort, eller åtminstone negligerat, kunskapens och kunskapsbildandets kollektiva och sociala dimensioner. Även om forskningssamarbeten generellt ökat över tid, så består mer än hälften av alla projektansökningar till den humanistiskt orienterade forskningsfinansiären, Riksbankens jubileumsfond fortsatt av enskilda projekt. Många humanister är överens om att det är ett problem – och även här kan digital humanioras nya samarbetsformer tjäna som inspiration. Från mitt eget forskningsperspektiv – jag är verksam i skärningspunkten mellan medievetenskap och digital humaniora – är det just samarbeten med forskare i andra discipliner, med datavetare, utvecklare och programmerare, som gör digital humaniora till ett hyperintressant forskningsfält (Snickars 2016). Utveckling av nya digitala metoder för humanistisk forskning förutsätter i regel tvärvetenskapligt samarbete, liksom att programmerare tidigt kommer in i forskningsprocessen och driver den framåt i återkommande dialog. Den forskningsmiljö jag själv primärt varit verksam i ett par år, Humlab på Umeå universitet, kännetecknas just av sådana kontinuerliga samarbeten mellan forskare och utvecklare.

Naturligtvis kan vetenskapligt samarbete se ut på en mängd olika sätt. Inom forskningsfältet digital humaniora tar det sig förstås en rad olika uttryck, och DH-forskare har bland annat intresserat sig för hur kodbiblioteket GitHub alltmer kommit att fungera som en kunskapsplattform för digital humaniora (Spiro 2016), hur det humanistiska laboratoriet stödjer och underlättar samarbete (Svensson 2016), eller hur akademiskt skrivande kan anamma så kallad crowdsourcing som grundprincip – till boken, Hacking the Academy skickades initialt 300 bidrag till redaktörerna (Cohen & Scheinfeldt 2013). Som den digitale humanisten Willard McCarty påpekat i boken, Collaborative Research in the Digital Humanities, är det dock bara alltför lätt att se på akademiskt samarbete som ”a good without qualification” (2012: 2). Samarbete bör inte omtalas – utan snarare praktiseras och fyllas med innehåll, gärna ’bottom-up’: ”collaboration … must occur on level ground. It must be work (labor) done together … The technically focused researcher must work with not for the non-technically focused scholar” (McCarty 2012: 3–4).

Tanken med det här bokkapitlet är att med fokus på ordbehandlingsprogrammet Google Docs skissera hur digital humaniora – som en sorts akademisk samarbetspraktik – kommit att utmana den traditionella humanistiska synen på vetenskapligt arbete. Just alternativ och dynamisk textproduktion gör att digital publicering varit ett område där digital humaniora befunnit sig i framkant. När den digitala skrivakten blivit default finns det, som Kathleen Fitzpatrick framhållit i flera studier, all anledning att tro att nya (och skiftande) former av kolloborativt skrivande kommer att förändra humaniora (än mer): ”authors [will] focus more on the process of creating scholarly work, with a little less fixation on the end goals of the final product” (Fitzpatrick 2015: 459; Fitzpatrick 2011). Idag framstår programvaran Google Docs som den både tydligaste och vanligaste symbolen för denna utveckling.

Texters dynamiska digitalitet utmanar alltså på flera sätt humanioras traditionella framställningsform: skrivandet. Den inom-akademiska uppgörelsen med det romantiska (och manliga) forskargeniet som i ensamhet på sitt rum – alternativt i biblioteket eller i arkivet – läser, tänker, forskar och själv skriver ner sina tankar, borde i så måtto utgöra en provokation när det gäller humanioras framtida praktiker. Betraktat från ett mediehistoriskt perspektiv var både läsande och skrivande under mycket lång tid, och därför i förlängningen även det humanvetenskapliga utforskandet av människan som kulturell varelse, en singulär akt. Det är knappast förvånande. Den individuella rösten och den auktoritativa texten har i mycket definierat humaniora – ”establishing authoritative texts is practically at the core of the humanities”, som kulturteoretikern Johanna Drucker påpekat (2015: 83). Men en av utgångspunkterna för forskningsfältet digital humaniora är att digital teknik per definition främjar samarbete. Textskrivande som en sorts singulär akt framstår därför som lätt besynnerligt eftersom all text som skrivs på en dator idag i princip är läs- och skrivbar för vem som helst (förutsatt att man inte aktivt kopplat ned sig eller nyttjar, säg, distraktionsfria retro-program som WriteRoom). Att bedriva humanvetenskapligt forskning i sin enskildhet i nätverkens tidsålder framstår därför – åtminstone från ett digitalt humaniora-perspektiv – som något av en anomali.

Temanummer av tidskriften Nordicom Information om digitala metoder

Min kollega Johan Jarlbrink har tillsammans med Ingela Wadbring på JMG satt ihop ett temanummer i tidskriften Nordicom Information om digitala metoder. “I en tid när det mesta medieinnehåll föds digitalt och när historiska samlingar samtidigt digitaliseras skapas möjligheter att utforska medier med hjälp av digitala metoder”, kan man läsa. Specialnumret handlar “om information, som lösning och som problem, om kontextförlust och kontextkollaps, om massdigitalisering, och om utveckling av digitala metoder.” Jag har tillsammans med Jarlbrink och bibliometrikern Christian Colliander skrivit en artikel med titeln, “Maskinläsning. Om massdigitalisering, digitala metoder och svensk dagspress”. Den kan laddas ned här liksom temanumret i sin helhet.