Audiovisual Data in Digital Humanities

Together with Andreas Fickers and Mark J. Williams I have been co-editor of a special issue for the journal View on Audiovisual Data in Digital Humanities. The issue provides a critical survey of new digital humanities (DH) methods and tools directed toward audiovisual (AV) media. The ten articles presented in the issue gives a snapshot of current research on audiovisual data within a broad (and expanding) domain of loosely defined DH-scholarship. This ‘state of the art’ glimpse provides a variety of epistemological, historiographical and technological issues that current research tries to tackle and come to grips with—particularly so regarding the increasingly expanding smorgasbord of digital methods applicable to audiovisual data. In addition, the articles also indicate and demonstrate some future directions and possibilities that upcoming DH-research might take by steering away from the traditional textual orientation of DH towards the exploration of other forms of media modalities. The Editorial for the issue gives a short introduction to all articles.

Nationalmuseums mediehistoria

I det bokmanus jag arbetar med om kulturarvssektorns mediehistoria har turen nu kommit till Nationalmuseum och dess användning av fotografi (eller snarare avsaknad av slikt mediebruk). Avsnittet om Nationalmuseum ser i nuläget ut på följande sätt.

Utvecklingen i Sverige var snarlik, om än i mindre skala och därtill gick den alls inte lika snabbt. När Nationalmuseums nya byggnad på Blasieholmen i Stockholm invigdes 1866 förefaller faktiskt inte en enda fotograf ha varit närvarande. Och den guidebok som Albert Bonniers förlag gav ut i samband med invigningen, Nationalmuseum. Några blad för besökande innehåller inga bilder alls. Istället är det teckningar hämtade från den illustrerade tidskriften Ny Illustrerad Tidning (från både 1866 och 1867) som alltid reproduceras när museets historia i allmänhet, och invigning i synnerhet, beskrivits (i ord och bild). Generellt är det förvånande hur pass sent som fotografier av både interiörer och konstverk på Nationalmuseum dyker upp i museets arkiv – med undantag av fotografen Johannes Jaegers pionjärverksamhet. Som mediehistorikern Magnus Bremmer ingående visat i sin bok, Konsten att tämja en bild (2015) är Jaeger portalgestalten för fotografisk reproduktion av konst i Sverige. Han betraktade sig själv också som just ”reproduktionsfotograf”, och kom att både fotografera 1866 års industriutställning i Stockholm (med en parallell konstutställning vid Nationalmuseum), liksom att året därpå lansera en kommersiell konstreproduktionsserie, Svenska Museum: de utmärktaste konstverk, som finnas förvarade i Nationalmuseum i Stockholm i fotografi af J. Jæger. Som Bremmer framhållit gick dock detta publikationsprojekt i stöpet och stannade vid provhäftet. ”Jaegers fyra fotografier med tillhörande texter lyckades uppenbarligen inte uppbåda tillräckligt intresse bland subskribenterna.” Icke desto mindre var Svenska museum en intressant publikation som vittnade om att Jaeger hade goda insikter i hur konstverk borde reproduceras i fotografisk form. Framför allt intresserade han sig för skulptur, och som Bremmer framhåller visade han betydande ”medvetenhet inför den särskilda utmaning som skulpturen och dess placering i museirummet [utgjorde] för reproduktionsfotografen – och i förlängningen för betraktaren.”
Jaeger kom framöver att titulera sig både som ”Kongl. Hovfotograf” och ”Fotograf vid Svenska National-Museum” – men hans egentliga position (och kulturella ställning) på museet är höljd i dunkel. Den påminner om Fentons relation till British Museum, för även Jaeger var fotograf och affärsman. Fast han betraktade sig som reproduktionsfotograf (och därför med alla sannolikhet inte såg sina egna bilder som konstnärliga) hade han inte en anställning på Nationalmuseum utan arbetade (som Fenton) på kontrakt. ”Exakt vad som gäller för Jaegers anställning vid Nationalmuseum – när han anställdes, och i vilken form – är inte klart [och] Nationalmuseums egna böcker ger dessvärre inga ledtrådar”, skriver Bremmer. Precis som i fallet med South Kensington Museum förelåg det en viss intressekonflikt mellan museum och marknad, inte minst beträffande bildrättigheter. Jaeger fotograferade konstverk och försökte sälja dessa till en bredare publik, bilder som i viss mån också tjänade som dokumentation (och reklam) för museet – utan att Nationalmuseum från 1860- till 1880-talet föreföll att intressera sig speciellt mycket för denna form av reproduktionsverksamhet.

Men för Jaeger var det av vikt att (återkommande) påminna om kopplingen till Nationalmuseum, både av kulturella legitimitetsskäl men framför allt av kommersiella anledningar. 1873 gav han exempelvis ut en Förteckning öfver fotografier i vilken ”alla i denna katalog uppförda fotografier äro tagna efter Original-konstverken”. I katalogen listades en mängd olika reproduktioner av konstverk, men Jager framhöll speciellt ”fotografier efter konstverk som finnas förvarade i National-museum i Stockholm” (liksom bilder av ett antal musei-interiörer). Med andra ord fanns det en tydlig estetisk dimension i Jaegers verksamhet, som befann sig i gränslandet mellan reproduktions-, industri- och konstmarknad. Bremmer menar därför att den fotografiska konstreproduktionen som genre intog en ”ambivalent position i de tidiga estetiska diskussionerna.” Även för kritiker som avfärdade ”fotografins konstnärliga potential i stort” förblev reproduktionen ”en accepterad syssla, som assistans till konstnären [och det var därför] uppenbart att fotografen som framställde konstreproduktioner för en publik uppfattades som en aktör på en konstnärlig marknad.” Att Jaeger opererade på en sådan marknad är om inte annat tydligt i den Illustrerad katalog öfver fotografier efter konstverk som han publicerade 1882. Den innehöll både kataloguppgifter om de reproducerade konstverken – liksom miniatyrbilder av dessa. Det var en illustrerad katalog på styva pappark (med läskpapper emellan) vilket mot slutet förtecknade alla uppvisade bilder. Att det för Jaeger låg kommersiellt skäl bakom detta specifika utförande framgick med all tydlighet i hans inledning. ”Denna katalog, som är utförd i undertecknads ljustryckeri med afbildningar i så litet format att dessa blott kunna ge en antydan om originalen, är endast ämnad att utgöra en vägledning vid köp af de fotografier efter konstverk, hvilkas titlar äro angifvna i [förteckningen].”

Jaegers verksamhet vid Nationalmuseum kan på många sätt karakteriseras som ett slags konstreproduktion på entreprenad. Om somliga idag (eller snarare för ett decennium sedan) förfasade sig över att Google kommersialiserade bok- och kulturarvet genom massdigitalisering – ja, då var situationen kring 1870 inte bättre, för även då var det kommersiella firmor som avbildade kulturarvet i fotografisk form för att sälja med vinst. Marknaden då var förvisso inte lika lukrativ som annonsmarknaden idag, men på den fanns åtminstone ett par svenska aktörer. Porträttfotografen Wilhelm Lundberg exempelvis – med fotoateljé i Gamla Stan och verksam på 1860- och 1870-talet under ”cartomani-eran” – fotograferade (troligen) 1874 ett antal stereobilder på Nationalmuseum (vilka idag återfinns i museets bildarkiv). Med all sannolikhet ingick de i en stereoskopisk bildserie med fokus på Nationalmuseums skulpturer. Som brukligt i stereogenren fotograferade Lundberg med objekt i bildens för- och bakgrund (för att öka stereoeffekten). I en av stereobilderna syns exempelvis Laokoongruppen närmast kameran, med Laokoon och hans två söner snärjda av två jättelika ormar. Den skulpturen hade påträffats och grävts fram i Rom år 1506, och var som gipsavgjutning ett begärligt objekt för många konstmuséer. Nationalmuseum hade 1866 införskaffat en kopia i gips, så det var alltså en reproducerad staty som Lundberg fotograferade. Det uppenbara kopieringsförfarandet (en reproducerad bild av en reproducerad staty) förefaller emellertid inte ha spelat någon roll i sammanhanget; i Lundbergs bildserie återkom flera statyer utförda som gipsavgjutningar.

Gipsavgjutningar utgör i så måtto en intressant medial pendang till de fotografiska reproduktioner av konst som Jaeger och Lundberg ägnade sig åt. För om Nationalmuseum kring 1870 inte visade något större intresse för fotograferingsmediet, gällde motsatsen för reproduktioner i gips. Kring sådana kopior fanns en betydande internationell marknad där museiinstitutioner spelade en viktig roll som inköpare och förmedlare av konsthistoriens skatter (i form av reproduktioner). Chefen för South Kensington Museum, Henry Cole, hade rentav 1867 tagit initiativet till ett internationellt upprop, ”Convention for Promoting Universally Reproductions of Works of Art for the Benefit Of Museums of All Countries”, vilket bland andra undertecknats av dåvarande prins Oscar (av Sverige och Norge). I alla länder, påtalade Cole, finns betydande konstverk som enkelt kan reproduceras genom gipsavgjutningar, galvanoplastik, fotografi och andra processer utan att originalen tar den minsta skada. Fotografi betraktades här alltså som en medial reproduktionsteknik bland flera andra; gipsavgjutningar var vanligast men galvanoplastik förekom också (ibland kallat för ”electrotype”), en metod som på galvanisk väg kopierade metallföremål. Samtidigt var konst- och museivärlden splittrad i frågan; originalbegreppet var trots allt centralt för många inom museisektorn. Coles upprop fick dock ett visst genomslag, och på South Kensington Museum etablerades 1873 ett gipsgalleri, ”Cast Courts” – med som det heter (på museets hemsida idag) ”copies of some of the world’s most significant works of art reproduced in plaster, electrotype, photography, and digital media.”
Nationalmuseum var emellertid långt ifrån en lika mediemodern institution som South Kensington Museum. När museet exempelvis några år senare, 1873, fick en förfrågan från Belgien om utbyte av fotografiska konstreproduktioner så tvekade man. Ledningen reserverade sig, skriver konstvetaren Eva-Lena Bergström, ”med argumentet att samlingarna bara delvis var fotografiskt återgivna, dessutom saknade man rättigheterna till dessa fotografier då de tagits av en privat fotograf. De skulle med andra ord behöva köpas in från den privata handeln.” Bergström stödjer sig på Nationalmusei nämnds protokoll, och de bär syn för sägen att museum och konstmarknad var nära relaterade. Men argumentet att samlingarna bara delvis var fotografiskt reproducerade stämmer inte alls, för Nationalmuseums samlingar var vid denna tidpunkt knappt fotograferade alls. Exakt hur det förhåller sig i denna fråga är svårt att reda ut, men poängen är snarare att bara några år efter det att Nationalmuseum flyttat in i sin nya byggnad så pågick en internationell diskussion kring hur reproducerbara konstverk kunde spridas, liksom en mer eller mindre etablerad praxis (och förfrågningar) kring hur detta mångfaldigande kunde genomföras. Om man ser bortom Jaegers verksamhet ger museets bild- och arkivhandlingar emellertid få (om ens några) indikatorer på att fotografi kunde användas för detta ändamål, men inför flytten 1866 hade det bildats en kommitté för inköp av gipsavgjutningar av skulpturer – vilka, tänkte man sig, skulle fylla den nya museibyggnaden. Internationellt fanns flera avgjutningsfirmor som saluförde kopior av antika konstverk i gips. Från firma Eichler Plastische Kunstantstalt und Gipsgiesserei i Berlin inhandlade Nationalmuseum bland annat 21 utsökt (och exakt) kopierade antika skulpturer.

Konstvetaren Solfrid Söderlind har i detalj utrett hur skulpturer (i original och kopierade i gips) kom att ställas ut på det nyinvigda Nationalmuseum. De inköpta gipsavgjutningarna var till en början tänkta att ”förmedla de överlägsna och absolut estetiska värden som antikens skulptur ansågs besitta.” Men över tid förändrades sådana konstideal, och under 1880-talet (när museet fick utrymmesbrist) påbörjades en diskussion kring urval och gallring. Konsthistorikern Gustav Upmark (1844-1900) – som var intendent och chef för Nationalmuseum från 1880 – menade att urval kring vad som visades upp skulle ske efter strikt hänsyn till estetisk kvalité och originalutförande. Resonemanget fungerade väl för målerisamlingen, men påpekar Söderlind, blev helt förvirrande när det gällde muséets skulpturer. De inköpta ”avgjutningarna hade ju just på grund av reproduktionsmetodens karaktär tidigare ansetts troget bevara de estetiska kvaliteterna hos originalet, och det representativa var med nödvändighet bättre tillgodosätt i avgjutningssamlingen än i samlingen med original. Men snart nog kom kvalitetsfrågan att kopplas så starkt till original- och äkthetsbegreppen, att det färgade av sig på gipserna” – som ju trots all var inköpta kopior. Gipsavgjutningarna placerades därför i en egen sal; de betraktades därefter som allmänbildande – och inte som konstnärliga objekt.

Idémässigt etablerades tanken på ett Nationalmuseum vid mitten av 1800-talet med utgångspunkt i förebilder om ett nationellt konstmuseum efter allmäneuropeiskt mönster. Med bas i äldre, kungliga konstsamlingar kom museets verksamhet framöver att omfatta måleri och skulptur, teckningar och gravyrer samt konsthantverk. Målerisamlingen var tidigt Sveriges största med många betydande konstverk, och samlingarna berikades kontinuerligt genom inköp, donationer, vetenskaplig bearbetning och utställningsverksamhet. Givet fotografiets genomslag under samma period kunde man anta att det nya mediets potential borde ha uppmärksammats av Nationalmuseum – men så är långt ifrån fallet. Fotografi var en närmast marginell företeelse i museets utveckling under 1800-talet. Vid endast tre tillfällen, 1889, 1890 och 1892, visades fotografier i utställningssammanhang – symptomatiskt tagna av Oscar II (under dennes resa till bland annat Italien 1890) och tillsammans med kronprinsessan Victoria under deras resor på kontinenten och i Egypten påföljande år. Den rojalistiska kopplingen var uppenbar, men ”dessa utställningar är udda händelser i Nationalmuseums utställningshistoria.” Inte en enda utställning på Nationalmuseum under 1800-talet kom att dokumenteras fotografiskt. Läser man i Meddelanden från Nationalmuseum – den årsberättelse som museet publicerade från 1882 (och framåt) kring ”statens konstsamlingars tillväxt och förvaltning” – letar man därför förgäves efter referenser eller reflektioner kring fotomediets reproduktiva, pedagogiska eller publika möjligheter. Notiserna om fotografi är minst sagt sparsmakade; i 1889 års meddelanden heter det exempelvis lakoniskt under rubriken ”Handtecknings- och gravyrsamlingen” att ”ett urval af handteckningar har blifvit fotograferadt”. Intendent Upmark var då även sysselsatt med att katalogisera museets ”dyrbara samling af Rembrandt-teckningar”. Följande år meddelades det att denna katalogisering hade slutförts; visserligen hade det visat sig att inte alla teckningar ”vid närmare granskning [kunde] tillerkännas den store mästaren”, men att fyra blad i alla fall blivit fotograferade och ”återgifna i det stora af F. Lippmann i Berlin utgifna internationella prakverket ’Zeichnungen von Rembrandt Harmenz von Rijn’”.

Att Nationalmuseums årsberättelser ger mycket få indikationer på museets förhållande och relation till fotograferingsmediet må vara hänt; de årliga meddelandena behandlade trots allt museets faktiska verksamhet. Samtidigt hade Nationalmuseum naturligtvis med fotografi att göra (på en rad olika sätt). Åtminstone i förbigående tycks fotograferingsmediet exempelvis förknippats med både insamling och dokumentation av landets konst- och kulturarv. Intenden Upmark publicerade nämligen 1890 en artikel i Fotografisk tidskrift, ”Fotografien och konstforskningen”, där han pläderade för att samtidens (allt fler) amatörfotografer borde ägna landets kulturarv mer intresse ”och spara några plåtar åt alla dessa stora och små minnen af en äldre tids konst- och odlingslif.” Det var, enligt Upmark, en angelägen ”uppgift för våra amatörfotografer” (vilket också var undertiteln till han text), och framför allt önskade han att mer fotografisk uppmärksamhet ägnades åt landets många kyrkor. De var ”visserligen i allmänhet ganska enkla”, men genom att fotografera kyrkor i landsorten kunde successivt ett omfattande arkiv sammanställas. ”Redan därigenom att en fotografisk bild tages, är något vunnet”, påtalade Upmark entusiastiskt. Men bilden ”får ej stanna osedd och obegagnad i den enskilde artistens portföljer. Den bör sammanföras med sina likar och med dessa ingå i en gemensam, efter hand tillväxande svensk konsttopografisk samling.” Upmark menade rentav att en sådan fotografisamling skulle kunna få sin hemvist på Nationalmuseum – men detta uppslag följdes aldrig upp med någon praktisk tillämpning. Att Upmark menade att den var svenska amatörfotografers uppgift att dokumentera landets sakrala (och profana) byggnader säger en del om hur han såg på sin egen verksamhet (han var trots allt chef för Nationalmuseum). Det var helt enkelt inte museets uppgift överhuvudtaget att ägna sig åt eller att utföra den typen av fotografisk inventering. 1894 återkom Fotografisk tidskrift dock till ämnet, ”Om fotografering i kyrkor”, en artikel som gav praktiska tips om hur man bäst avbildade både kyrkointeriörer och exteriörer. Det skulle emellertid ta ytterligare nästan två decennier innan Sveriges kyrkor: konsthistoriskt inventarium 1912 började att publiceras på initiativ av konsthistorikern Johnny Roosval och den blivande riksantikvarien Sigurd Curman.

Under 1890-talet kom Nationalmuseum även att befatta sig med fotografi genom att samlingarna (eller nyförvärv) successivt avbildades och reproducerades. Det skedde emellertid i mycket ringa omfattning; i 1896 års meddelanden påpekades till exempel att museet ”kontraktsenligt” hade erhållit överlämnade fotografier ”af Generalstabens litografiska anstalt, 2 st.; af fotografifirma Lindberg, 29 st.; af fotografen E- Lindmark, Mariefred, 8 st.” I Nationalmuseums arkiv finns idag arkivförteckningar med flera referenser till handlingar som borde kunna ge besked om hur museet betraktade och behandlade fotografi. I Upmarks handskrivna förteckning, ”Katalog öfver National-Musei Arkiv” från 1894 hittar man exempelvis under rubriken, ”Handteckningssamlingen och Gravyrsamlingen” två stycken förtecknade volymer med innehåll kring ”Fotografier 1874” (med nummer 187), liksom ”Litografier och fotokemiskt tryck 1881-” (med nummer 188). Möjligen refererade den första av dessa till Wilhelm Lundbergs stereobildserie från samma år, men pikant nog kan Nationalmuseum idag inte lokalisera dessa arkivvolymer. Det är förkomna, och detta trots att Upmark 1894 ansträngde sig med att förteckna samtliga äldre arkivkataloger på museet. Referenser och volymsiffror i denna arkivförteckning leder ut i tomma intet.

De spår efter Nationalmuseums fotografiska verksamhet under 1800-talet som idag går att rekonstruera är därför av två slag. Dels handlar det om fotografiska reproduktioner av betydande målningar, skulpturer eller konsthantverk i olika former av illustrerade praktverk (i den stil som Jaeger etablerade redan under det sena 1860-talet, utförda i mer eller mindre samarbete med Nationalmuseum). Dels handlar det om interiörfotografier av konstverk utställda i Nationalmuseums lokaler (i samma stil som Disdéri arbetade med under 1850-talet) där museet inte sällan figurerade som ett slags turistisk sevärdhet (exempelvis i topografiska bildserier). I Nationalmuseums bildarkiv finns flera exempel på denna senare form av bildbruk, och de fotofirmor som avbildade museets samlingar på detta sätt var naturligtvis kommersiella aktörer (som Jaeger och Lundberg). Firma Axel Lindahl fotograferade exempelvis flera interiörer av Nationalmuseum i en stereobildserie 1896, och även senare år 1900 i en geografisk bildserie av diverse svenska sevärdheter.

I ett internationellt perspektiv framstår det som märkligt att Nationalmuseum var så pass ointresserat av fotograferingsmediets potential att man knappt ägnade det en enda tanke. Till exempel fanns inget intresse av att sprida bilden av samlingarna till en vidare publik; det var något som Nationalmuseum överlämnade åt marknaden (även om visst samarbete förekom; objekten skulle trots allt fotograferas på museet). 1895 började exempelvis Generalstabens Litografiska Anstalt – som trots sitt namn var ett privatägt företag med en mångfacetterad verksamhet (med fotografisk produktion, kartor och atlaser) – att publicera Nationalmusei konstskatter ”utförda i ljustryck”. Ursprungligen utgavs den i häften (till en kostnad av fem kronor styck i ”prisbillig form”), och idén var egentligen densamma som Jaeger försökt att lansera i sin Svenska Museum 1867, det vill säga att genom reproducerade konstfotografier visa upp en rad av Nationalmuseums samlingar. Typografiskt hade dessa häften ett slags stiliserade jugendband i kanten, som för att understryka och de skulle bindas samman till en helhet – de folianter av Nationalmusei konstskatter som idag återfinns på bibliotek väger dock tio kilo styck. I sin anmälan påpekade Fotografisk tidskrift att det var ”en förstklassig publikation”, med förhoppningen om att denna samling ”småningom skall kunna åstadkommas ett verkligt nationalverk, som i fullt mönstergilla och dock för enhvar lätt tillgängliga reproduktioner återgifver det yppersta af vårt nationalmusei skatter.”

Nationalmusei konstskatter var en påkostad publikation, men ”hvartill tjena alla dessa afbildningar, då man i muséet har tillgång till sjelfva originalen?”, frågade sig redaktören Georg Göthe inledningsvis. ”För det första har ’man’ inte alltid tillgång till dem. Museet står orubbligt på sin plats i hufvudstaden, medan afbildningarna uppsöka konstnären i hans hem äfven i den aflägsnaste landsända. Och just uti dessa konstverkens besök i hemmen ligger en oersättlig fördel. Olägenheten med de stora muséerna består nämligen vidare deruti, att blicken så lätt villas och sinnet tröttas af föremålens mängd. I mitt eget hem däremot kan jag lättare få den ro och sinnets samling, som göra mig mottaglig för konstintryck.” Nationalmusei konstskatter argumenterade alltså för att det främst var i fotografiskt reproducerad form som det till fullo gick att uppskatta nationalmuseets konstskatter. Precis som i Jaegers provhäften trettio år tidigare kunde möjligen fotografier av skulpturer betraktas på ett sånt sätt, men eftersom häftena trycktes i svartvitt gällde det knappast de målningar som inkluderats, vars reproduktioner såg tämligen blaskiga ut och där avsaknaden av färg knappast gjorde originalen rättvisa.

Konsthistoriker har hävdat att det publika intresset för Nationalmuseum växte mot slutet av 1800-talet. Nationalmusei konstskatter kan möjligen ses som en indikator på detta, även om Nationalmuseum inte nämnde publikationen med ett ord i sin årsberättelse. Det var heller inte fallet med en annan, snarlik publikation (också den utgiven i häftesform) av den produktive journalisten Andreas Hasselgren, Sveriges nationalmuseum i bilder. Denna detaljrika vägledning från 1906 och 1907 innehöll fotografiska illustrationer av såväl utställningssalarna som enskilda konstverk, och även Hasselgren påpekade att det var hög tid att kulturarvet spreds till alla samhällsklasser: ”I en tid, då intresset för den bildande konsten och dess företeelser ej längre är inskränkt till en jämförelsevis fåtalig krets, utans spridits till och genomtränger alla samhällslager [har] Sveriges Nationalmuseum i sin dubbla egenskap af en konstens skattkammare och ett de historiska minnenas hem kommit att blifva föremål för stegrad sympati och uppmärksamhet.”

Det framstår som symptomatiskt att den publikation som Nationalmuseum gav ut 2018 (i samband med att det renoverade muséet återinvigdes), Nationalmuseum i nytt ljus har ett uppslag med fotografier på museets interiörer, gallerier, förmålsmontrar och kabinett som är indelade i fem olika historiska bildfält – och där de äldsta fotografierna härrör från ”ca 1900”. Perioden före sekelskiftet 1900 var helt enkelt fattig både på fotografier i konkret bemärkelse, men också på idéer och föreställningar om detta bildmedium. Nationalmuseum samlade inte på fotografi, museet använde inte fotografi för att dokumentera vare sig konst eller utställningar, och ingen fotograf var anställd. Museet intresserade sig, kort och gott, inte för fotografi alls, förmodligen av den enkla anledning att man inte menade att fotografi hade med konst att göra (på något sätt). I så måtto var den Baudelairska uppfattningen om fotografiet som komplett konstlöst fortsatt rådande, ett synsätt som länge spelade en betydande roll för museets vardag. Ett exempel kan hämtas från en artikel som författaren Tor Hedberg publicerade 1898, ”Fotografien och de grafiska konsterna”, som först trycktes i Svenska Dagbladet och därefter i Fotografisk tidskrift. Hedberg var en lika inflytelserik som representativ svensk intellektuell vid denna tid, med samma starkt normerande estetiska åsikter som återfanns i Nationalmuseums årsberättelser; sedermera blev han chef för Dramaten, intendent för Thielska galleriet och ledamot av den Svenska Akademin. Hans artikel är i så måtto typisk för den genre som envist framhärdade att fotografiet var själlöst och mekaniskt. Hedberg beklagade sig över hur de ”enväldigt rådande fotografiska reproduktionerna” kommit att påverka konsten i allmänhet, och den grafiska konsten (som teckning) i synnerhet. Han gick på om den ”väsentliga skillnaden” mellan konst och fotografi; ”hvilket afstånd mellan dessa alster af individuell konst och af mekanisk process!” Full av självtillit – ja, rentav triumferande kunde Hedberg konstatera: ”Att tro [att] kameran någonsin skulle kunna komma att ersätta konstnärsblicken och konstnärhsanden, är ungefär lika barnsligt som att tro att fonografen skulle kunna ersätta det talade ordet [och att] en människoskara skulle kunna entusiasmeras af ett tal utgående ur en fonografs tratt.”

Det ringa intresset för fotografi på Nationalmuseum under 1800-talet bör förstås ur ett snarlikt, starkt normerande konstperspektiv. Det var synsätt som efter 1900 gradvis började att förändras; i museets årsberättelser finns från 00-talet och framåt allt fler indikatorer på sätt som fotograferingsmediet inkluderades i verksamheten. Från och med årsberättelsen 1902 trycktes exempelvis fotografiska reproduktioner av de målningar eller skulpturer som diskuterades. På intet sätt angavs dock vem som var fotograf, inte heller hittar man kommentarer kring den form av begränsade reproduktion (målningar i svartvitt) eller nån slags övergripande reflektion kring modern reproduktionsteknik. Ur ett mediehistoriskt perspektiv framstår Meddelanden från Nationalmuseum som en närmast medieblind publikation. Däremot ägnade den sida upp och ned åt en högst normerande konstsyn med en uppsjö av adjektiv – ”en dyrbarhet af hög rang”; ”den berömde målaren”; ”värderikaste förvärf” – kommentarer som man idag inte sällan läser med viss munterhet. ”Af uteslutande topografiskt intresse är den okände dilettanten J.G. Meyers 1794 i gouache utförda Utsikt öfver Ulfsunda.”

1908 etablerade Nationalmuseum en ”Fotografisamling”, som några år senare (1912) uppgick till cirka 700 fotografier. Under tiotalet började museet också att äska medel för att bygga upp ett ordentligt bildarkiv, men propåerna förblev länge obeviljade. Åren gick och det skulle dröja tills 1930 innan Nationalmusei Bildarkiv etablerades – med ett fyrdelat syfte: ”att bereda möjlighet till inhämtande av ökade kunskaper om kulturländernas konst, att tillhandahålla ett rikt jämförelsematerial vid det vetenskapliga bearbetandet av Nationalmusei samlingar, att giva museets tjänstemän ökade resurser att bistå allmänheten med vederhäftiga upplysningar i konstfrågor och att erbjuda bokförlagen [och] pressen ett fullgott konsthistoriskt illustrationsmaterial.” I samma veva tog Nationalmuseum också över det så kallade Svenska porträttarkivet, som (sedan 1916) med hjälp av fotografi, inventerat och dokumenterat svenska historiska porträtt föreställande personer ur företrädesvis kungliga och adliga familjer.


Om mediearkeologi & kilskrift

I det bokmanus jag arbetar med om kulturarvssektorns mediehistoria ägnar jag i mig i ett aktuellt kapitel åt fotografi. Inom kulturarvssektorn har miljoner av fotografier använts för att dokumentera och återge samlingar. Vid sidan av dagens digitalisering är fotomediet sektors allra mest cenrala medieform, och har så varit sedan slutet av 1800-talet. Kapitlet som jag arbetar med försöker därför att ge en översiktlig bild av hur fotografi använts inom kulturarvssektorn, främst i Sverige men även med några internationella utblickar. Liksom i förra bokkapitlet (om kortkataloger) menar jag dock att det finns goda skäl att gå längre tillbaka i mediehistorien för att frilägga olika mediearkoelogiska skikt som föregrep fotografiet. Avbildningar av en urgammal medieform – kilskrift – används därför i kapitlet som en sorts mediehistorisk startsträcka kring de skiftande sätt som kulturarvet faktiskt representerades på, först som mer eller mindre subjektiv avbild och därefter alltmer som ett maskinellt-kemiskt index (genom fotografiet).

I slutet av 1820-talet skickades den brittiske officeren Henry Rawlinson (1810-1895) till Persien som militär rådgivare. Som officer inom British East India Company, ett företag som då kunde stoltsera med en företagsarmé på en kvarts miljon man, var uppgiften att organisera regionens nomadstammar till en mer enhetlig armé. Men Rawlinson hade också arkeologiska intressen. Speciellt var han fascinerad av kilskrift, den orientaliska ord- och stavelskrift som vid den här tidpunkten fortfarande var obegriplig. Den gåtfulla kilskriften hade visserligen varit känd länge; redan på 1400-talet hade venetianska handelsmän tagit hem lertavlor med inpräntade kilformiga och spetsiga tecken till Europa. Resenärer i Orienten hade också under århundraden uppmärksammat de märkliga tecknen, till exempel i den forntida staden Persepolis (i nuvarande södra Iran, grundad av Darius I omkring 500 f.Kr.) där kilskrift var inristad på flera ställen bland ruinerna. Det var dåtidens europeiska upptäcktsresande avbilder av ruiner och kilskrift som låg till grund för de reproduktioner som sedermera trycktes, publicerades och spriddes. Objektivitet i representation var ännu inte ett centralt kriterium, men icke desto mindre utgjorde avskrifter av kilskrift den enda empiri till detta underliga skriftspråk som fanns tillgänglig i Europa. 1705 reste exempelvis den holländske konstnären Cornelis le Bruijn (1652-1726) bland annat till Persepolis, ett besök som via hans bok, Reizen over Moskovie, door Persie en Indie från 1711 fick avgörande betydelse för bilden av både Orienten och ruinstadens berömmelse. I le Bruijns bok fanns ett tjugotal avbildningar (tryckta via utsökt utformade kopparstick) av Persepolis ruiner, liksom inskrifter med kilskriftstecken. Det var arkeologiska representationer som under 1700-talet kom att betraktas som mycket tillförlitliga och trovärdiga. Därför kom de även att användas av de europeiska lärda som intresserade sig för kilskrift.

Ser man närmare på de avbildningar i Reizen over Moskovie, door Persie en Indie som innehåller kilskrift är det emellertid uppenbart att le Bruijn betraktade de obegripliga tecknen som en estetisk utsmyckning, eller en sorts ornament. Det paradoxala är därför att le Briujn (och andras) publikationer med påkostade kopparstick (som då var den ledande illustrationstekniken för böcker) gjorde kilskriften känd på samma gång som studiet av denna (som ett systematiskt teckensystem) underminerades eftersom avbildningarna inte var tillräckligt adekvata. Det visade sig nämligen återkommande vara mycket svårt att exakt kopiera de underliga tecknen; ibland hade de vittrat sönder och ofta återstod bara fragment av de klippor eller lertavlor som resenärer stötte på. Till detta kom själva tryckningen där kopparstick användes för alla former av illustrationer; det vill säga, all kilskrift reproducerades som bild.

Men det största problemet var att de flesta européer (som le Bruijn) ansåg att kilskriften var ett ornament snarare än ett regelrätt skriftspråk. I mediehistorien brukar den tyske naturforskaren och upptäcktsresanden Carsten Niebuhr (1733-1815) därför lyftas fram som den förste att betrakta kilskriften som ett eget teckensystem. På plats i Persepolis 1765 kopierade han kilskrift på ett mer exakt och precist sätt än tidigare västerländska besökare – även om han inte begrep vad han avbildade. På en stadsmur upptäckte han bland annat en stentavla som var åtta meter lång och två och en halv meter hög på vilken inskrifter med tre olika alfabet återfanns, ”man kann also daraus die Größe der Buchstaben beuhrteilen.” Sådana precisa angivelser gjorde att Niebuhr gärna kritiserade tidigare, enligt honom, slarviga kopister (som tysken Engelbert Kaempfer eller just le Bruijn) vars försumliga avskrifter inte dög. Om en inskrift hette det exempelvis att den avtecknats på ett så otydligt sätt att man inte kunde känna igen tecknen trots att originalet var tydligt: ”Die erwähnte Inschrift ist schon von Kaempfer und le Bruijn copiirt worden, aber so undeutlich, daß man daraus die verschiedene Buchstaben nicht erkennen kann, welche man doch auf dem Original sehr deutlich unterscheidet.” Före fotograferingsmediets uppkomst var allt avbildade i kulturarvssammanhang en högst subjektiv aktivitet. Men det var en sak att avteckna Persepolis ruiner, och en helt annan att i detalj, ner på enskild tecken-nivå kopiera kilskrift. Representationen var bokstavlig – och en återkommande källa till frustration. ”Den första kopian av kilskriften var jag tvungen att kasta”, påtalade Niebuhr senare i ett brev, ”för när jag tittade på den dagen därpå och jämförde med originalet, så såg jag att flera bokstäver inte var skilda från varandra såsom på originalet.”

I sin publicerade reseberättelse från 1778 hade Niebuhr valt att separera alla kilskriftstecken med små punkter (vilket inte var fallet i originalinskriptionerna). Det var ett sätt att skilja tecknen åt, och den var sådana avskrifter som europeiska lärda nu kunde förlita sig på när de försökte avkoda tecknen semantisk mening. Genom att förse avskrifterna med punkter mellan alla tecken för att särskilja dem gjorde Niebuhr med andra ord en medieteknisk förskjutning. Om le Bruijn avtecknat all kilskrift som bild, strävade Niebuhr efter att avbilda den som just skrift (vilket gjorde att hans avskrifter strängt taget inte var bildmässigt korrekta).

Det lätt paradoxala är emellertid att om le Bruijn och Niebuhr båda gjorde betydande insatser för att under 1700-talet avbilda kilskrift, så var ingen av dem ens nära att dechiffrera kilskriftens innebörd. Det var istället Henry Rawlinson som skulle komma att tillhöra den lilla grupp av militärer, vetenskapsmän och ”gentleman scientist” som vid mitten av 1800-talet till sist löste kilskriftens gåta. Men vägen dit var lång. Det handlade bokstavligen om mediearkeologi, där reproduktion och dokumentation av kulturarvet var betydelsebärande ned i minsta beståndsdel. Under 1700-talet var det alltså ännu inte någon som förstod eller kunde läsa dessa inskriptioner, men att de kilformade tecknen var mycket gamla stod klart för de flesta. Ofta var de inpräntade i mjuk lera på små tavlor med ett pennliknande föremål som hade en vinklad ände (en stylus). Numera vet vi att kilskrift användes mellan 3200 f.Kr till cirka 75 e.Kr. I de nordliga assyriska och sydligare babyloniska kungarikena i Mesopotamien (beläget mellan mellan floderna Eufrat och Tigris) utnyttjades kilskrift framför allt inom handel och för adminstrativa syften från 2000-talet före Kristus. Den utvecklade kilskriften bestod av cirka 600 tecken, vilka antingen användas som logogram (ordtecken) eller stavelser. Babylonisk kilskrift utvecklades till ett internationellt kommunikationsmedium vilket mängder av upphittade och geografiskt spridda lertavlor vittnar om.

Precis som le Bruijn och Niebuhr hade Rawlinson fördelen att vara på plats i Persien när han under 1830-talet på allvar satte igång med att försöka tyda och förstå den kilskrift som så länge gäckat europeiska lärda. Trots att kilskrift efter Niebuhr cirkulerat i tillförlitliga avbilder hade tecknen fortsatt visat sig vara mycket svåra att dechiffrera. En tysk filolog lyckades 1802 delvis uttyda den fornpersiska kilskriften, men Rawlinson arbetade i princip utan tidigare förkunskaper (eller tillgång till europeiska bibliotek). Samtidigt hade arkeologiska framsteg gjorts på andra, snarlika skriftområden. Några år före det att Rawlinson stationerades i Persien hade den franske egyptologen Jean-François Champollion 1822 lyckats tyda och tolka den egyptiska hieroglyfskriften. Till sin hjälp hade han den så kallade Rosettastenen som grävts fram av franska officerare 1799 (men som idag finns på British Museum eftersom britterna besegrade Napoleon under dennes egyptiska fälttåg 1801). Rosettastenen daterar sig till 200-talet före Kristus, och är skriven dels på grekiska (med grekiska bokstäver), dels på egyptiska (med både hieroglyfer och demotisk skrift). Genom att jämföra de olika versionerna kunde Champollion tyda de gåtfulla hieroglyferna vars bildtecken stod för ett helt ord.

Kilskriften förblev emellertid fortsatt ett mysterium. Hieroglyfernas upptäckt gjorde dock att många lockades av att dechiffrera dem, och Rawlinson var en av dem. När han stationerades i staden Kermanshah (i nuvarande västra Iran) gjordes han uppmärksam på olika bildreliefer och kilskriftsinskriptioner som fanns bevarade på berget Behistun. På en klippvägg hundra meter över marknivå fanns välbevarade bildreliefer med mängder av kringliggande kilskriftstecken – i vad som framstod som olika teckenversioner i stora kolumner av inskrifter (vid sidan av bildreliefen). I mitten av 1830-talet började Rawlinson att kopiera en av dessa teckenkolumner i vad som senare kommit att kallats för Behistuninskriften. Den var 15 meter hög och 25 meter bred, och innehöll över tusen linjer av kilskrift. Tecknen var helt oläsliga från marknivå, och på grund av det stora avståndet använde sig Rawlinson av en kikare för att avteckna dem. Han lät sig också firas ner längs klippväggen för att kopiera inskrifterna. Det var ett lika livsfarligt som arbetsamt reproduktionsarbete, vilket dessutom flera gånger fick avbrytas eftersom Rawlinson omstationerades. Dels arbetade han med att teckna av kilskrifterna, dels kopierade han dem senare 1844 med olika former av avbildningstekniker, bland annat med en sorts ”paper squeeze”, en form av frottage (eller gnidbild) för att reproducera kilskriftens tredimensionalitet.

Senare forskning har visat att det var storkonungen Dareios I (522–486 f.Kr.) som låtit utföra Behistuninskriften med parallella (om än successivt inhuggna) versioner av kilskrift på fornpersiska, babyloniska och elamitiska. Att inskriptionerna höggs in hundra meter upp på en klippvägg var ett sätt att bevara kilskriften för framtida generationer, och att Dareios lät utföra den i olika språkversioner hade också ett kommunikativt syfte. Redan Rawlinson insåg att Behistuninskriften potentiellt kunde bli för kilskriften vad Rosettastenen varit för de egyptiska hieroglyferna: en möjlighet att dechiffrera ett förlorat skriftsystem. ”I aspire to do for the cuneiform alphabet what Champillon has done for the hieroglyphs”, skrev han bland annat in ett brev 1846. I slutet av 1830-talet hade han lyckades översätta den fornpersiska texten – och tio år senare (tillsammans med andra forskare) även den babyloniska.

Behistuninskriften var minst sagt besvärlig att avbilda. Belägen på en lodrät klippvägg  inhuggen hundra meter över marknivå var den ett beständigt kulturarv som vare sig lämpade sig för imperialistisk stöld eller kolonial exploatering. Rawlinson fick använda sitt militära ”telescope” för avbilda den, och som i de flesta arkeologiska expeditioner vid den här tiden var teckning den centrala metoden för att representera objekt, statyer eller byggnader. Att avbilda kulturarv för hand hade just under flera århundraden varit default; fältmarskalk Erik Dahlbergs arbete med det stora topografiska planschverket, Suecia antiqua et hodierna (som började publiceras 1716) utgick exempelvis alltid från blyertsskisser som han själv utfört på plats; vid skrivbordet utförde han sedan en renritning. På samma sätt var det med 1800-talets arkeologiska fynd; de avbildades med penna. Kilskrift utgjorde inte något undantag, men genom sin tredimensionalitet var den besvärlig att avbilda på ett exakt sätt. 

Digitalt kulturarv – workshop på Tekniska museet 17/5

Nästa fredag 17/5 arrangerar vi en workshop på Tekniska museet om digitalt kulturarv. Bakgrunden är att år 2015 och 2016 så utlyste Riksbankens Jubileumsfond och Vitterhetsakademien anslag till projekt som syftade till att utveckla och bedriva forskning på samlingar vid minnesinstitutioner i Sverige. Tillgänglighet, användbarhet och digitalisering av samlingarna var nyckelord vid utlysningen. Nu har dessa projekt varit i gång under några år, och syftet med denna workshop är att projekten dels ska visa upp de resultat de åstadkommits – liksom möjliga tillkortakommanden – dels att dela erfarenheter med varandra med fokus på de samarbetsytor mellan akademi och minnessektor som utlysningen genererat. Genom tämligen fylliga projektpresentationer – på omkring 20-25 minuter – hoppas vi att få till stånd ett allmänt kunskapsutbyte, liksom en bred diskussion kring digitalisering, samlingar och forskning. Programmet kan laddas ned här – Digitalt kulturarv workshop 2019 – och det finns fortfarande platser kvar! Anmälan görs till jenny.attemark-gillgren@tekniskamuseet.se

Utkast till kapitel om minnesinstitutionernas fotografiska historia

I det bokmanus jag skriver på om (primärt) de svenska minnesinstitutionernas mediehistoria handlar det nuvarande kapitlet om fotograferingsmediet. ABM-sektorns fotohistoria är synnerligen omfattande, så det kan inte bli frågan om annat än nedslag. Men jag kommer att ägna speciell uppmärksamhet åt de sätt som fotograferingsmediet användes för att representera och dokumentera samlingar. Anslaget till kapitlet handlar dock om hur kulturarv, militärväsende och fotografi var sammantvinnade på en rad olika – och ofta fascinerande – sätt.

Kungl. Södermanlands flygflottilj har ”även i år idkat hembygdsstudier genom fänrik G. Rosencrantz, som fotograferat några sörmländska fornminnen”, meddelade Södermanlands hembygdsförbunds årsbok 1950. Att det svenska flygvapnet under ett allt kyligare kallt krig ägnade sig åt (återkommande) hembygdstudier från luften kan möjligen förvåna. Kanske var fänrik Rosencrantz road av flygarkeologi, eller så hade han order att prova flygplanens fotoutrustning på skarpa mål. Det svenska flygvapnet ansågs vid denna tid vara ett av världens största. Flygflottiljen i Södermanland – mer bekant som F11 i Nyköping – var också väl lämpad för uppgiften eftersom huvuduppdraget handlade om spaningsverksamhet. F11 var då landets största flygflottilj bestående av bland annat 50 stycken inköpta Supermarine Spitfire (S31) och flera Saab S18. Årsboken framhöll därför med militant krigsmetaforik hur spaningen kunde te sig: fänrik Rosencrantz ”flygfärd gick fram över Selaön där ’Åsa domarsäte’ blev ett ovanligt lätt byte för kamerajakten. […] Längst i norr på det sörmländska fastlandet, vid Mälby i Jäders socken”, var det så dags för den uppmärksamme piloten att urskilja en verklig sevärdhet: ”landskapets mäktigaste fornborg, Mälby borg. Den ligger som alla sådana gamla befästningarna väl kringvuxen av storskogen, men träden förmår inte helt täcka de mäktiga gråstensmurarna.” Texten i årsboken om fänrik Rosencrantz luftbravader illustrerades med fem fotografier som han tagit från sin S18 – och till sist ”vågade fotografen även en fimruta på de låga gravkullarna vid Släbro.” På marken var dessa kullar knappt urskiljbara, men från luften syntes ”skiftningarna i markvegetationen tydligt.” Gravarna avtecknade sig som ”ljusa rundlar mot mörkare botten.” Det var först genom fotograferingsmediet och bilder tagna på hög höjd som det förflutna landskapet blev skönjbart.

Den fotografiska flygarkeologi som löjtnant Rosencrantz ägnade sig åt 1950 kan förefalla udda, men den utgör faktiskt en ganska sentida variant av minnesmedial teknikanvändning i skärningspunkten mellan militär, kulturarv och fotografi. Militärer har inte sällan utfört arkeologiska undersökningar, värnpliktiga soldater var under lång tid en arbetskraftsresurs för utgrävningar. Arkeologi liksom krigsmakten var även verksamheter som gärna använde sig av nya medietekniker. Att exempelvis dra fältmässiga och taktiska fördelar genom att överblicka slagfält tillhör militärhistoriens elementa, och spaning och rekognosering från luften blev från och med 1800 en realitet. Den franska armén använde observationsbalonger redan under 1790-talet; det fanns till och med ett aerostatiskt kompani, Compagnie d’aérostier. Under slaget vid Fleurus 1794 använde sig fransmännen framgångsrikt av en spaningsballong, l’Entreprenant, för att besegra en koallition av britter och habsburgare. Men det var först när sådana observationer kunde bevaras grafiskt som strategisk fotorekognosering blev en militär realitet.

De första fotografierna från ovan togs i Paris 1858 av Gaspar Felix Tournachon, mer bekant under sitt artistnamn Nadar. Ballongfotografiets mediehistoria är välbekant, inte minst på grund av Nadars mediala snille – han var lika bra på PR som att fotografera. Nadars bilder uppenbarade hur fotografisk avbildning från luften gav upphov till ett helt nytt slags seende. Mediets militära potential handlade inte minst genom de sätt som ogenomtränglig terräng kunde avbildas strategiskt uppifrån, även om det till en början var synnerligen svårt att i en ballong få till den nödvändiga stabilitet som skrymmande och ljuskänslig fotoutrustning krävde. I Sverige var militärer pionjärer på området; löjtnant Olof Kullberg vid Kungl. Svea Ingenjörsbataljon utförde 1894 försök med fotografering från ballong, och han intresserade sig även för de militär-topografiska funktioner som bilder från ovan kunde ge. Under 1890-talet blev ballonguppstigningar (med och utan fotograf) också en återkommande publikattraktion i landet, inte minst på Stockholmsutställningen 1897 där den nya möjligheten att utforska landskapet från hög höjd lockade.

Årtiondena efter sekelskiftet 1900 var det inom kultuarvssektorn framför allt arkeologisk dokumentation av fornlämningar och kulturmiljöer som började att utföras på nya sätt genom fotografering från luften. Flygarkeologin utvecklades som en specifik metod under första världskriget, och även i Sverige var det arkeologi-intresserade militärer som var pådrivande. Under tidigt 1920-tal flygfotograferades bland annat (den grunda) sjön Tingstäde träsk på Gotland, i vilken det observerats rester av något slags byggnadsverk av timmerstockar. ”Mitt i träsket påträffas på botten väldiga anhopningar av grovt timmer i, som det från början ser ut, planlös oordning; liksom en timmerbröt i en norrländsk älv, eller som strödda ut ur en jättelik tändsticksask äro tusentals stockar vräkta om varandra i alla riktningar”, skrev major Arvid Zetterling i en artikel 1927. Han kom att undersöka dessa stockar under femton år, men det var först från luften – med hjälp av fotografier – som han kunde skaffa sig en överblick av vad som kommit att kallas Bulverket, en träfästning med palissad från medeltiden. I sin artikel i tidskriften Fornvännen redogjorde Zetterling för hur de besynnerliga pålarna i träsket undersökts från luften – med militärens hjälp. ”Redan 1922 hade skriftväxling med flere myndigheter angående flygfotografering ägt rum och sedan Riksantikvarien [Otto Janse] under året gjort framställning till Flottans flygväsende, anlände i slutet av juli löjtnant H. af Trolle med hydroplan samt avfotograferade västra och norra delarna av Bulverket.” Före flygfotograferingen hade Zetterling försökt att markera stockarnas positioner med så kallade ”ballongprickar” (flytande sjömärken) – med mindre framgång. Han hävdade också att det rörde sig om ett fästningsverk från ”romersk järnålder”, när det i själva verket handlade om en försvarsanläggning från 1120-talet. Men Zetterling hade rätt i att pålverket var omfattande; senare forskning har visat att Bulverket bestod av en kvadratisk plattform med 170 meter långa sidor, och att cirka 25 000 stockar använts för att bygga träfästningen.

Flygfotografering av Bulverket utgjorde på flera sätt ett slags prototyp för den mer omfattande fornminnesinventering från luften som påbörjades i Sverige 1929. Denna fotografering låg så småningom till grund för den så kallade ekonomiska kartan, en statlig fotokarta med åkermark, fastigheter, byggnader, vägar och fornminnen förtecknade på fotografisk väg. Med hjälp av extra färgkänslig film var det till och med möjligt att upptäcka fornlämningar som från marken var helt osynliga. ”Flygfotografiens betydelse i arkeologiskt avseende är den stora överskådlighet, som den lämnar”, menade just Mårten Stenberger 1931 (sedermera arkeologiprofessor i Uppsala). Man kan från en ”självvald punkt” avbilda ett område och ”därvid erhålla en flygfotografisk karta, som ger en absolut naturtrogen bild av det ’tagna’ området.”

Lockelsen med att använda fotografier i kulturarvssammanhang har inte sällan rört mediets potential (och fromma förhoppning) om att skapa ”en absolut naturtrogen bild” – eller avbild. Om minnessektorns Leitmedium under de senaste två decennierna har varit digitalisering och transformering av objekt, skrifter och bilder till numerisk form – ja, då hade fotograferingsmediet under mycket lång tid nästa samma centrala roll. Förmedling och dokumentation av kulturarv under de senaste 150 åren är rentav svårt att tänka sig utan fotografi; mediet formade sig snabbt till ett slags a priori som mängder av kulturarvspraktiker blev beroende av. Det här kapitlet behandlar därför hur en rad olika svenska minnesinstitutioner kom att använda sig av fotografi, framför allt årtiondena kring 1900. För trots att minnessektorns historia sällan uppmärksammas som en medial historia, så kom fotografi att i grunden förändra hur framför allt museer förtecknade, representerade och organiserade sina samlingar.

Ofta brukar fotografen Roger Fentons arbete vid British Museum ses som ett slags startpunkt för fotografiskt museiarbete, han påbörjade sitt arbete med att dokumentera samlingarna där 1854. Ett tiotal år senare, under 1860-talet, hade fotograferingsmediet successivt börjat att användas i allt fler kulturarvssammanhang – även i Sverige. Svenska museum: de utmärktaste konstverk, som finnas förvarade i Nationalmuseum i Stockholm i fotografi hette exempelvis ett provhäfte med fotografier av målningar som Stockholmsfotografen Johannes Jæger 1867 hoppades skulle locka till ”subskriptions-anmälan” av en tänkt serie med planschverk av konst (som dock gick i stöpet). Fenton är mest känd för sina bilder från Krimkriget (1853-56), och fotograferingsmediet kopplades från första början till både militära och museologiska användningsområden. Redan i den franske fysikern François Aragos (1786-1853) presentation för Académie des sciences apropå Louis Daguerres (1787-1851) märkliga uppfinning, Rapport sur le daguerréotype, sammanfördes dagerrotypi med både krigsmakt och kulturarv. I denna rapport – som förvånande snabbt översattes till svenska, Daguerreotypen: beskrifning å den märkvärdiga uppfinningen att fixera framställda bilder – så framhöll Arago bland annat vilken ”oerhörd fördel man under den Egyptiska expeditionen”, det vill säga general Napoléon Bonapartes fälttåg för att erövra Egypten 1798, skulle kunnat ”draga utaf en så noggrann och hastig afteckningsmetod” som dagerrotypi, exempelvis när det gällde ”kopierande af de millioner hieroglyfer”.

Det här kapitlet inleds med en diskussion kring fotografisk (medie)arkeologi. Fokus ligger på arkeologiska utgrävningar vilka redan från och med 1870-talet kom att använda sig av fotografi i dokumentationssammanhang. Det redogör därefter för hur fotografiska reproduktioner av konstverk tidigt kommersialiserade konsthistorien – med Johannes Jægers verksamhet som en sorts förebild – och den roll som Nationalmuseum hade i denna lätt besynnerliga, men samtidigt bortglömda mediehistoria. Inom kulturarvssektorn kom fotografier efter 1900 framför allt att användas praktiskt för dokumentation; de kataloger som beskrevs i förra kapitlet är till exempel i museisammanhang svåra att tänka sig utan fotografiska reproduktioner. Minnessektorns fotografiska mediehistoria är slösande rik, och kapitlet väljer därför att ägna särskild uppmärksamhet åt fotografibruket på Nordiska museet, Statens historiska museer och Tekniska museet. Ett speciellt intresse ägnas åt Riksantikvarieämbetets mediehistoria och den roll som riksantikvarie Sigurd Curman spelade (han var en styv fotograf).  Avslutningsvis diskuteras hur katalogark med metadata och bild legat till grund för hur minnesinstitutioner valt att digitalisera sina fotosamlingar och idag presentera dem på bland annat Digitaltmuseum.

Tysk recension: ”Der Algorithmus, der mit muss”

I tyska tidningen Süddeutsche Zeitung – en av Europas mest ansedda kvalitetstidningar – har vår engelska bok om Spotify recenserats: Der Algorithmus, der mit muss. Recensenten Jan Kedves är mycket positiv och menar att boken är excellent – på flera sätt: “Es ist nicht die einzige Stelle in diesem exzellenten Buch, die sich dystopisch, fast sogar thrillerhaft liest.” Süddeutsche Zeitung är tillsammans med Frankfurter Allgemeine Zeitung Tysklands främsta dagstidning, så en positiv recension där får faktiskt anses som en rejäl framgång.

Review – Data, Driven: Spotify Under Surveillance

Angus Batey at The Quietus has written one of the best and most interesting reviews of or book, Spotify Teardown: Data, Driven: Spotify Under Surveillance. The book, it is argued, “contains a significant amount of material that needs to be fed into the wider debates around internet-enabled technologies in which the user is not the customer but an intrinsic component of the end product.” A particularly valuable insight from the book, Batey also states “is the authors’ gentle but sustained unpicking of the notion of a “tech platform”. This formulation, they suggest, is merely another means by which tech companies attempt to keep themselves more than a regulator’s arm length away from traditional media outlets. Describing themselves as “platforms” enables these businesses to insinuate that they should not be governed by the same laws that proscribe and regulate the activities of publishers. Like Facebook and Twitter, which use their “platform” status to avoid the responsibility for libel that a newspaper publisher has to accept, Spotify hides behind the designation when it wants to sidestep regulations that would apply to broadcasters – even though, by curating its playlists and presenting its service as an enabler to “music discovery”, it has long ceased to be a neutral connector of listeners and music.”

Piles of Files: The Infinite Archive

Tomorrow I will give a short talk and participate in a panel in Berlin (Haus der Kulturen der Welt) around the theme: Piles of Files: The Infinite Archive. Following the program, “digitalization holds many promises: extensive accessibility, reactivation of dusty recordings and infinite storage options. The emerging platform technologies pose new challenges for institutional archives and collections. At the same time, however, the transition from collected objects to stored files also entails the random accumulation of masses of data and recycled audio culture, in principal retrievable anytime from streams and clouds. In future, the ascendance of past cultural- and knowledge production compared to those of today will become overwhelmingly large. But who listens to all of these MP3s?” I guess that I will both stress the way in which digital archiving of media assets has been radically altered during the last decade, but also pick up on some the experiences learned after working with Spotify for a number of years.

Anteckningar om kortkatalogens mediehistoria

Arbetet med boken, Dokumentation & representation. Om de svenska minnesinstitutionernas mediehistoria, går framåt. Jag håller fortsatt på med det kapitel som behandlar hur kataloger (och då framför allt kortkataloger) varit en viktig medieform främst för bibliotekssektorn. Fokus i kapitlet ligger på Kungliga bibliotekets kataloghistoria, men en rad internationella utblickar förekommer också. Nedan utgör utsnitt ur det kapitel som nu håller på att ta form:

Nära nog alla epoker i det förflutna har brottats med ett både reellt och inbillat informationsöverflöd; Too Much to Know heter den klassiska boken på området. Redan för att hantera innehållet i det antika biblioteket i Alexandria – som kan ha haft så många som 400 000 bokrullar – behövdes ett informationshanteringssystem för att förteckna beståndet. Dahlgrens ämbetsbroder Zenodotos, biblioteket i Alexandrias förste föreståndare som levde mellan år 330 till 250 f.Kr., har bland annat gått till historien eftersom han försökte skapa ordning bland alla dessa bokrullar. De var bökiga att organisera och saknade både fram- och baksida (liksom bokrygg). Men genom att förse varje bokrulle med en liten lapp som angav författare, titel och ämne åstadkom Zenodotos en rudimentär förteckning. 

Redan på 300-talet e.Kr. hade pergamentet börjat tränga undan papyrus som skrivmaterial, och antikens bokrullar ersattes då gradvis av ett nytt bokformat, codex, där lösa pergamentblad viktes eller bands samman till en ny helhet, en bok med omslag och sidor. Fram till 1100-talet var det främst inom klosterväsendet som bokproduktion ägde rum och hölls vid liv, dock i maklig takt eftersom munkar för hand skrev av böcker för klostrets behov. Med de medeltida universitetens uppkomst etablerades så småningom en kommersiell bokmarknad, inte bara av andliga utan också profana böcker. Och genom Johann Gutenberg (1394–1468) boktryckarkonst vid mitten av 1400-talet påbörjades stegvis en alltmer ökande massproduktion av tryckta böcker. Kring år 1500 hade mer än 40 000 böcker tryckts i tio miljoner exemplar, och de framstod nu som ett nytt materiellt medium med idag (fortfarande) välbekanta karakteristika som framsida, försättsblad, innehållsförteckning, kapitel, index, baksida och bokrygg. 

Även bokförteckningar och kataloger övertog codex-formatet, och de ”bundna volymer” som Dahlgren refererade till utgjorde länge default när böcker förtecknades. Medeltidens bibliotekskataloger fylldes alltså successivt på, rad efter annan, när nya böcker införskaffades eller kopierades. På klosterbiblioteken skrev munkarna ned både information om böckerna (metadata) liksom (förhoppningsvis) var de var uppställda. Katalogen var med andra ord en sorts rumslig förmedlingsinstans – ett medium – mellan användaren och det innehåll hen eftersökte. Ofta brukar den bokhistoriska forskningen framhålla att den senare medeltidens mest berömda försök att sammanfatta dåtidens vetande var den schweiziske bibliografen Conrad Gessner (1516-1565) och hans, Bibliotheca universalis. Utgiven år 1545 var det en bokkatalog på latin (som dominerade vetenskapliga skrifter fram till slutet av 1700-talet), i vilken Gessner strävade efter att förteckna alla då hittills tryckta böcker (på latin, grekiska och hebreiska). Bibliotheca universalis (liksom supplementet Pandectae, en foliant publicerad 1548) omtalas därför i regel som den allra första bibliografin. Bokverket omfattade uppgifter, utläggningar och kommentarer av omkring 3 000 författare, utan hänsyn till kvalitativa kriterier. Snarare citerade Gessner och följde devisen från Plinius (den yngre) att ”ingen bok var så dålig, att man deraf ej kunde lära något.” En annan nyhet som Gessner introducerade var att samtliga författare listades med efternamn i alfabetisk ordning.

Gessner ska under det tidiga 1540-talet farit runt och besökt en mängd bibliotek i Europa, han granskade också listor från tryckare och bokförsäljare i sin jakt efter metadata om författare och titlar till sin universalkatalog. På ett sätt utgjorde hans bibliografiska arbete en sorts förstudie kring det kommande förtecknandet av böcker på katalogkort. Han lär nämligen inte ha kopierat uppgifter från diverse försäljningslistor av tryckta böcker, utan snarare klippt sönder dessa – och därefter arrangerat de olika papperslapparna i alfabetiska högar. I boken Pandectae – som innehöll olika slags klassificeringsstrukturer – uppmanade han rentav till ett medeltida cut-and-paste: ”klipp isär allt du har kopierat med en sax; ordna därefter pappersdelarna som du vill, först i större avdelningar vilka du sedan kan sortera så ofta som nödvändigt.”

Flera forskare har menat att denna bibliografiska praktik lanserades av Gessner – men det är inte troligt. Snarare pekar mycket på att det schweiziska klipparbetet föregicks med mer än 500 år av en arabisk bokhandlare i Bagdad vid namn Ibn al-Nadim. Han levde under slutet av 900-talet (de exakta årtalen är inte kända) och var författare till Kitâb Al-Fihrist (كتاب الفهرست) eller enbart Fihrist, – ”Katalogen”, eller möjligen ”Indexet” som är den bokstavliga översättningen till svenska – en kompilationsbok som har kallats för den första encyklopedin över medeltida islamisk kultur. Bagdad var vid denna tidpunkt världens intellektuella centrum; omkring år 800 hade ett bibliotek grundats i staden med ambitionen att samla all världens kunskap, en biblioteks- och katalogdröm som går igen i många senare kunskapsprojekt. al-Nadim lär till en början ha arbetat i sin fars bokhandel och där kopierat manuskript. Efter hand började han att förteckna information om böcker och författare på papperslappar och listor i ett försök att indexera all arabisk litteratur. Förmodligen gjorde al-Nadim enskilda noteringar om varje författare, och över tid ordnades de till ämnen i kronologisk följd, och när tillräckligt många papperslappar hade samlats på hög, ”the author undertook to compile them in the form of chapters for his book.” Under det sena 980-talet sammanställde al-Nadim katalogen Fihrist (i tio kapitel), till en början tänkt som ett slags användbart referensindex för kunder och handlare av böcker. Över tid kom al-Nadim att notera tusentals författare, biografiska data och verk på sina papperslappar, insamlade från regelbundna besök både hos privata boksamlare och bibliotek över hela regionen (inklusive städer som Mosul och Damaskus) – al-Nadim bibliografiska praktik var alltså densamma som Gessners. Det speciella med Fihrist, som publicerades i en första utgåva år 987, var därför dess heterogena karaktär. al-Nadim var bokhandlare, inte vetenskapsman. Han intresserade sig lika mycket för böcker om poesi, satir och musik från Persien och Babylonien, som biografiska detaljer, litteraturkritik och obskyr magi från Bysans. Förteckningar av religiösa och vardagliga skrifter, legender och fabler, bisarra poem och oanständiga alster samsades om utrymmet i Fihrist; katalogen svällde – en engelska utgåva är 1 149 sidor lång – och har följaktligen beskrivits som ”a tenth-century survey of muslim culture” och ”a true ’record of civilization’”. 

Gamla kataloger över ännu äldre böcker utgör inte alltid njutfull läsning, men trots att den är mer än tusen år gammal är Fihrist ett nöje att både bläddra och läsa i. Den framstår som ett medeltida sammelsurium av böcker och berättelser, röster och skeenden hämtade från den islamiska högkulturens Bagdad. ”Rabi’ ah al-Baṣrĩ”, nedtecknade al-Nadim, var en nomad som blev stadsbo; han var både poet och en kännare av den muslimska traditionen. ”Among his books there were … Yearning of the Camel of the Homeland”; Abū al Hasan var en av de främsta teologerna i Bagdad, men de flesta av hans böcker var inte skrivna utan dikterade. Vidare informerade al-Nadim om att Al-Tūsi var en lärd och kunnig man, ”learned in the tradition of the tribes and the poems of preeminent men … [but] left no written works”. Al-Sūli sägs å sin sida ha varit en lysande boksamlare – och en av sin tids bästa schackspelare – medan Abu al-’Anbas var astrolog och skabrös författare till obscena skrifter om onani och ”onaturliga samlag” med titlar som Rare Anecdotes about Pimps eller Superiority of the Rectum over the Mouth på sin publikationslista. 

al-Nadims förkärlek för det vardagliga, profana och kulturellt lågstående har gjort att många islamologer betraktat honom som en sorts charlatan, ”a bumbling bookshop owner who, as a hobby, collected lists of old books in a cluttered office at the back of his shop.” Andra har dock hävdat att Fihrist snarast kan liknas vid en medeltida Melvin Dewey eftersom al-Nadims skapade ett slags klassifikationssystem – låt gå att det var högst personligt – över sin tids vetande. Även om al-Nadim använde sig av en teknik som påminde om en kortkatalog kan hans bibliografiska lapp-praktik knappast betraktas som ett systematiskt och (bokstavligen) regelrätt förtecknande av författare och böcker. Gessners arbete vid mitten av 1500-talet ligger då närmare till hands, men inte heller han arbetade med standardiserade, separata kort. Samtidigt som likheterna mellan dessa bägge tidiga bibliografer är uppenbara, finns det emellertid inget egentligt skäl att i mediehistorien försöka lägga fast vem som var först. Snarare bör det framhävas att i takt med att bokproduktionen ökade under den tidigmoderna tiden så uppstod ett behov av att förteckna boktrycket på nya sätt. Genom tryckta böcker gjorde tidens tryckkapitalism inte minst reklam för andra böcker; de innehöll inte sällan en förteckning över tryckeriets övriga utbud, och dessutom tillkom kataloger och annan marknadsföring. Om det år 700 producerats omkring 120 böcker per år i världen, hade siffran vid slutet av 1700-talet stigit till 20 miljoner exemplar. 

På tidens allt fler bibliotek fortsatte man dock med att skriva in titlar – i ännu fler inbundna volymer. En av Kungliga bibliotekets äldre kataloger från 1700-talet (U 119) kom att innefatta hela 18 inbundna volymer. Att en sådan biblioteksteknik var svår att anpassa till ökade tryckvolymer blev alltmer uppenbart, inte minst efter att flera Europeiska länder under den tidigmoderna tiden infört olika former av pliktleverans (ofta till ettdera kungligt bibliotek): 1537 i Frankrike, 1662 i England, 1697 i Danmark – och 1661 i Sverige, då landets första pliktleveranslag stadgade att ett exemplar av varje trycksak som framställdes i riket (och dess underliggande provinser) skulle lämnas till det kungliga kansliet i Stockholm. Pliktleveranslagarna hade dock ingen kulturarvsfunktion; de var snarare censurinstrument med syfte att kontrollera hur den tilltagande tryckta informationen spreds.

Kontroll, överblick och ordningsskapande var även tankefigurer och praktiker som tidens vetenskapsmän började att uppmärksamma, exempelvis hur information, kopierade excerpter och referenser metodiskt kunde organiseras på nya sätt. Någon standardiserad systematik var det ännu inte frågan om, men det tyska universalgeniet Wilhelm Leibniz (1646–1716) ska under det sena 1600-talet organiserat sina anteckningar och excerpter i enlighet med idéer kring ett Arca studiorum, lanserade av den brittiske officeren Thomas Harrison (1606–1660, avrättad). I ett manuskript från slutet av 1630-talet påtalade Harrison att Arca studiorum var ett sorts repositorium, ”by means of which it is proposed that all the things one has read, heard, or thought can be more speedily arranged, and more readily used.”  I korthet, handlade det om ett slags (Noaks) ark för studier, där små papperslappar hängdes upp på krokar i enlighet med ett fördefinierat system av ämnen.

Snabb och effektiv organisation av information var också något som Carl von Linné (1707–1778) använde sig av under 1700-talet. Linné nyttjade en sorts egenhändigt konstruerad pappersbaserad informationsteknologi där han på små kort – med de ungefärliga måtten 13 gånger 7,5 centimeter – förtecknade inkommande information om djur och växter som skickades till honom på nästan daglig basis. På The Linnean Society i London finns mer än 1 000 sådana papperskort bevarade, varav merparten är av botanisk art. Eftersom Linné ägnade sig åt systematisk klassifikation ligger det nära till hands att tro att det just var han som uppfann den standardiserade kortkatalogen (vilket somliga forskare antytt).  Samtidigt var de papperskort Linné använde tillverkade för hand, på samma sorts brevpapper som han använde för korrespondens och anteckningar. De var sladdriga i kanterna och förefaller inte samlats annat än i högar, eller klistrats fast i Linnés manuskript – i vilka de också förekom att botanisten själv fästade pappersbitar med små nålar (som om de var insekter).

Under 1700-talet uppkom ytterligare ett nedteckningssystem av boktryck – spelkort. Spelkortets historia är gammal; franska jeu de cartes (med 52 kort och jokrar) daterar sig till 1400-talet, men de har i regel haft samma format (nio gånger sex centimeter). 1731 startade den första svenska spelkortsfabriken i Stockholm, och omkring femtio år senare började den engelske historikern Edward Gibbon (1734–1794) att förteckna sitt stora, privata bibliotek på baksidan av spelkort. Varifrån Gibbons fick inspiration till detta påfund är okänt, men spelkort var enkelt åtkomliga, förhållandevis standardiserade, och hade framför allt vita baksidor (till en bit in på 1800-talet). Somliga poster i sitt bibliografiska kartotek hade Gibbon själv registrerat, påtalar Jonas Nordin en artikel om brittens omfattande bibliotek, men främst var ”det någon annan person, som bara haft ytlig kännedom om böckerna och deras innehåll, som hållit i pennan. Det är oklart om kortkatalogen var en tillfällig eller permanent lösning, men Gibbon hade behov av flexibilitet eftersom hans böcker var spridda på flera orter och sannolikt hade han ambitionen att någon gång sammanföra dem.”

Under 1700-talet fortsatte såväl national- som universitetsbibliotek att förteckna bestånd i inbundna kataloger på ungefär samma sätt som tidigare. I bok- och bibliotekshistorien brukar det därför anföras att det krävdes en revolution (den franska) för att få till en ny biblioteksteknik (kortkatalogen) som kunde hålla jämna steg med samtidens stigande tryckproduktion. Franska revolutionen 1789 visade sig just bli starten för en ny biblioteksteknik som i stor skala använde spelkort som lagringsmedium för metadata. Men Gibbon föregrep alltså denna praktik, och därtill hävdas det ibland att Hofbibliothek i Wien under 1780-talet var det första bibliotek som upprättade en kortkatalog. 

Vem som var först spelar mindre roll, snarare kan man notera att nya nedskrivningstekniker prövades i samtiden. Av dessa är det franska exemplet mest illustrativt. Bakgrunden var att revolutionärerna i nationalförsamlingen hade nationaliserat (det vill säga, konfiskerat) stora delar av det franska bok- och biblioteksbeståndet med avsikten att sälja dessa böcker (eftersom statskassan sinade och Frankrike höll på och gå bankrutt). När man insåg att bokförsäljning inte skulle inbringa några större summor, beslöts istället att boksamlingarna skulle ligga till grund för ett nytt, allmänt tillgängligt biblioteksväsende. Ett första steg var dock att få överblick över boktillgångarna, och en bibliotekarie (Gaspard Michel LeBlond) föreslog därför att en nationell samkatalog skulle registreras på spelkort. I en pamflett från 1791, Instruction pour procéder à la confection du catalogue de chacune des bibliothèques, en instruktion för färdigställande av kataloguppgifter från varje franskt bibliotek påtalades därför att alla böcker först skulle förtecknas (på spelkort, cartes à jouer) för att därefter göras tillgängliga. Baksidan på spelkorten skulle användas för metadata, skrivet på höjden, där uppgifter om författare och titlar skulle understrykas. 

I den femtonsidiga pamfletten gavs tre grafiska exempel på exakt hur förtecknandet av metadata skulle gå till. Denna skulle nedtecknas ”exactement sur cartes”, korten skulle därefter samlas upp i varje regional distrikt för transport till Paris ”dans des boëtes bien garnies de toile cirée en-dedans & en-dehors”, det vill säga i lådor klädda i vaxduk både på in- och utsidan. Nationalförsamlingens revolutionärer ville naturligtvis skydda spelkorten med biblioteksbeståndets metadata från väder och vind. I vaxduksklädda lådor transporterades spelkorten därefter till en bibliografisk enhet som upprättats i Louvren i Paris (vilken revolutionärerna gjort om till publikt museum). Under tre år användes hela 1,2 miljoner spelkort för att förteckna omkring tre miljoner böcker. Följer man instruktionen från 1791 var spelkorten en viktig materiell förutsättning för denna omfattande bibliografiska insats. Samtidigt var det uppenbart att mängden spelkort inte skulle räcka till; ”om det inte finns tillräckligt med spelkort, så kan dessa ersättas av bitar av papper”, påtalade instruktionen – ”mais les cartes sont préférables.” Det var emellertid inte bara spelkorten som gjorde denna katalogiseringsinsats remarkabel, den franska kataloginstruktionen innehöll också de första nationella bibliografiska riktlinjerna för hur bokbeståndet borde förtecknas. Bokhistoriker har dock påpekat att resultatet av detta revolutionära metadata-projekt lämnde en del övrigt att önska. Brist på kort gjorde ibland att spelkort klipptes itu, franska spelkort varierade därtill en aning i format (där en centimeter längre kort gjorde förpackning besvärlig), och i några fall förtecknade man på längden istället för höjden – och föregrep därigenom den kortkatalogstandard som sedermera utvecklades under 1800-talet.