Om etermediala arkiv
Det bokmanus jag arbetar med – vilket behandlar etableringen av audiovisuella arkiv i Sverige mellan 1945–89 – har nu kommit fram till etermedierna radio och tv. Om mitt första kapitel handlade om filmarkivering (främst före filmreformen 1963) och det andra kapitlet primärt ägnade sig åt ljud på Nationalfonoteket på Kungliga biblioteket, är det nu alltså Radiotjänst och Sveriges Radio (från 1957) som står i fokus. Empiriskt baserar sig kapitlet på ett mycket rikhaltigt textmaterial från Dokumentarkivet på Sveriges Radio. Det finns närmast oändligt mycket material. Men när det gäller audiovisuella källor är situationen den motsatta. Den viktigaste utgångspunkten för kapitlet är rentav att mycket få program i radio och tv kom att sparas av Sveriges Radio – och detta under lång tid. Kapitlets anslag ser i dagsläget ut på följande sätt:
Nästan dagligen kan man höra eller läsa om ordet massmedium i olika former. Men termen är så ny att den inte finns i ordböcker och ”de överföringsmedel ordet avser växlar något”. Behovet av ett precist språk för att beskriva tidens nya medier var ämnet för en längre text av språkforskaren Sture Allén (1928–2022) i Svenska Dagbladet hösten 1964. Massmedium, etermedium, mediotek kallade han den, avsikten var att göra några klargöranden beträffande ”en viktig grupp av ord och begrepp inom vårt samhälles språk”. I stort kan sägas att ordet massmedium ”utgör en samlingsbeteckning för de fyra enheterna radio, tv, press och film”, påpekade Allén. Men dessa medier var sinsemellan mycket olika. Det fanns därför goda skäl att hitta ett nytt ord eller ett mer precist begrepp som specifikt betecknade radio och tv givet ”den nära samhörigheten” mellan dessa medieformer. En sådan har tills nyligen saknats, hävdade Allén, men det var ”av behovet påkallat att ha en gemensam beteckning”. Han trodde sig nu ha kommit en sådan term på spåren, bland annat via radioprogrammet, Radion, tv och vi – om etermedierna som sänts någon vecka tidigare. Etermedium ansluter sig naturligt till en rad andra, snarlika sammansättningar, menade Allén: eterhavet, eterrymden, eterröster. Han hade dessutom noterat att beteckningarna etermedia, etermedium och etermedierna under det senaste året återkommande figurerat i tidningsspalterna. Strängt taget borde vi egentligen tala om etermassmedium, menade Allén. Men det var en otymplig term och framgent skulle vi nog vänja oss vid ”att ’etermedium’ är ett ’massmedium’ underordnat begrepp”.
I ordboken för Svenska Akademien – där Allén valdes in 1980 och agerade som dess ständige sekreterare mellan 1986 till 1999 – är ordet etermedium mycket riktigt belagt sedan 1963. Allén var under tre årtionden professor i språkvetenskaplig databehandling vid Göteborgs universitet och intresserade sig för ords användningsfrekvens, han publicerade både lexikon och ordböcker som Svensk ordbok (1986). Att han i början av sin karriär försökte att precisera språkbruket kring diverse mediebegrepp är därför inte förvånande. I sin artikel 1964 hävdade han emellertid att den allra första gången som ordet etermedium användes sannolikt var i radiohistorikern Gunnar Hallingbergs bok Kultur för miljoner publicerad året före. Hallingberg var vi denna tidpunkt, som Allén noterade, verksam i 1960 års radioutredning, detta i egenskap som en av landets första medieforskare. Redan i början av 1960-talet publicerade han texter som: ”I massmediernas samhälle: forskningsuppgifter och studieperspektiv”. Hallingberg var därtill osedvanligt internationellt orienterad för att vara en svensk humanist. Medieboken från 1963 – som främst handlade om den tidens nya medium, televisionen – var ett resultat av att han som doktorand tillbringat ett studieår i USA. Det behövdes nya ord för ”de nya fenomenen i massmediernas tid”, påpekade Hallingberg i bokens anslag. Han kom därefter att (tämligen) konsekvent använda beteckningen etermedier för radio och tv. Här uppstod dock viss rundgång, detta eftersom Hallingberg i en not påpekade att hans kollega Sture Allén ”livligt intresserat sig för massmedieepokens språkproblem”. För enligt Hallingberg var det snarare Allén som kommit på och föreslagit termen etermedier.
Det skulle dröja ett par år innan Hallingberg 1967 disputerade på avhandlingen Radiodramat: svensk hörspelsdiktning – bakgrund, utveckling och formvärld. Enligt egen utsaga fick han stöd och hjälp av en enastående handledare, ”en ung, okonventionell professor som nyfiket och entusiastiskt” uppmuntrade mediestudier. Det rörde sig om Staffan Björck, samme litteraturprofessor som i mitt förra kapitel entusiastiskt hävdade att samtidens akustisk-visuella teknik innebar en revolution för mänsklighetens estetiska minne. För om musikforskare i mitt tidigare kapitel visade sig kallsinniga inför Nationalfonoteket på KB så förhöll det sig precis tvärtom med samtidens etermedier. Forskningsintresset var här betydande, behovet av mediearkivering likaså och 1960 års radioutredning ägnade frågan stort utrymme. Hallingberg var en nyckelperson och ingick i två av utredningens arbetsgrupper, vilka med tidstypiska akronymer kallades RUFUS och RAFF – den senare ägnade sig åt behovet av forskning om radio och television. Arbetet med 1960 års radioutredning var nämligen omfattande. Man får förmoda att det idoga utredandet sinkade Hallingbergs avhandlingsskrivande. Radioutredningen behandlade förstås radio men ägnade sig än mer åt television, och hade framför allt fokus på etermediernas framtid. Slutbetänkanden publicerades i två digra volymer 1965, Radions och televisionens framtid i Sverige I & II (SOU 1965:20 & 21). Arkivfrågor diskuterades ingående och etermedier var den term som användes för att beteckna radio och tv i bägge utredningarna. Långt senare skulle Hallingberg bekräfta att det var hans förtjänst – men han skrev samtidigt:
Ordet etermedier skapades av Sture Allén 1963. Jag hade då börjat att skriva vissa texter för radioutredningen där jag var expert och bitr. sekr. och höll dessutom på med min avhandling om radioteatern. I bägge fallen fanns det ett starkt behov av en synonym till det klumpiga radio/tv som samlingsord. Vi diskuterade ibland problemet i caféterian på Göteborgs universitetsbibliotek och Sture Allén föreslog etermedium,ier. Jag använde det i min hösten 1963 utkomna bok Kultur för miljoner, där jag också attribuerade ordet till Allén. Det tycks vara första belägget.
Det här kapitlet handlar om hur etermedier praktiskt kom att bevaras i Sverige under efterkrigstiden och välfärdsåren (fram till ungefär 1970), liksom om de många mediearkivariska diskurser och diskussioner som kringgärdade denna verksamhet. På flera sätt ägnar sig kapitlet åt att beskriva arkiveringen av etermedia – men kanske framför allt bristen på densamma – inom ramen för en större institutionell organisation stadd i ständig förändring. Etermedier kom att bevaras först på Radiotjänst, där det fanns både ett Grammofonarkiv och ett Inspelningsarkiv (för radioutsändningar), och sedermera inom Sveriges Radio (SR), namnbytet skedde 1957. Sveriges Radio var i sin tur en organisation som under 1960talet allt mer kom att ägna sig åt television, och för att ytterligare komplicera arkivsituationen kom Grammofonarkivet och radions Inspelningsarkiv att kompletteras med ett Filmarkiv, en verksamhet som 1969 internt började att kalla sig för TV-arkivet. Arkivsituationen var alltså mångmedial och långt ifrån entydig. Dessutom måste det inledningsvis med emfas slås fast att landets etermedier producerades av ett programbolag som inte hade till uppgift att spara sina utsändningar – annat än av eventuellt egenintresse. Empiriskt baserar sig kapitlet på ett mycket rikhaltigt textmaterial från Dokumentarkivet på Sveriges Radio. Men när det gäller audiovisuella källor är situationen alltså den motsatta. Den viktigaste utgångspunkten för kapitlet är rentav att mycket få program i radio och tv kom att sparas av Sveriges Radio – och detta under lång tid.Radiotjänst – som började med utsändningar i januari 1925 – var naturligtvis medvetna om de arkivariska begränsningar som förelåg internt. Inledningsvis var de av teknisk natur. Först i början av 1930-talet blev det möjligt för programbolaget att spela in utsändningar på schellackskivor (med några få minuters inspelningstid). Inspelningstekniken förbättrades genom införskaffandet av gigantiska stålbandsmaskiner 1936, och strax före krigsutbrottet hade Radiotjänst genomfört fler än tjugotusen egna inspelningar. 1946 tillkallade man en rad experter till en konferens om ”arkivering och konservering av Radiotjänst inspelningar” – både riksarkivarien och riksantikvarien deltog – och 1953 inrättades en Arkiveringsnämnd med rätt att fatta definitiva avmagnetiserings-, kasserings- och gallringsbeslut. Hallingberg hävdar i sin annars utomordentliga radiohistorik Stockholm-Motala (1999) att det på Radiotjänst dröjde ”långt in på 50-talet innan det blev rutin att spela in och ha möjlighet att arkivera”, ett påstående som alltså inte stämmer. Arkivfrågor stod redan tidigt på agendan. Samtidigt var bevarandeproblemen återkommande och i början av 1960-talet höjdes allt fler röster i offentligheten att Sveriges Radio borde ta ett långt större ansvar och bevara sina utsändningar, både av forsknings- och kulturarvsmässiga skäl. Om behovet av etermedial forskning på radions ljudarkiv hette det exempelvis i en ledare i Svenska Dagbladet 1961 att ”svårigheterna att härbärgera det väldiga materialet överträffas endast av svårigheterna att överblicka det”.
Mot slutet av 1960-talet gjorde den Dataarkiveringskommitté (DAK) som jag skrev om i förra kapitlet tentativa beräkningar som visade att det sparade utbudet av radioprogram på SR då kunde vara så lågt som fem procent av det som sändes ut i etern. DAK hade rentav en stående och återkommande punkt i sina mötesprotokoll – Diskuterades: Sveriges Radios arkivproblem. I ett internt PM från SR vid samma tidpunkt, Inspelningsarkivet inför 70-talet, påpekade arkivchefen Karin Beskow Tainsh krasst att ”inspelningsarkivet är en liten enhet som arkiverar ca 5–10 % av radions produktion”. I offentlig förvaltning (om SR nu kan räknas till denna) var det hela något av ett svenskt raderingsrekord, förmodligen går det att hitta företag eller föreningar som gallrade lika hårt – men säkerligen inget med tillnärmelsevis samma allmänintresse som programutbudet på SR. Att Sveriges Radio kasserade och avmagnetiserade äldre inspelningar var bekant, men knappast omfattningen av programbolagets närmast drakoniska gallring. Det var på flera sätt en väl bevarad hemlighet på Sveriges Radio, den höga gallringsprocenten offentliggjordes aldrig av bolaget. Men i regel kasserades alltså omkring 90 procent av alla sändningar, år efter år, decennium efter decennium. Nästan alla radio- och tv-program kunde bara höras och ses en enda gång för att sedan för alltid vara borta – vilket enligt DAK var fullständigt oacceptabelt ur både ett forsknings-, samhälls- och kulturarvsperspektiv.
Mediehistorisk forskning om public service och programbolagen Radiotjänst och Sveriges Radio har i skiftande utsträckning uppmärksammat dessa arkivlakuner och det ofta synnerligen bristfälliga etermediala underlaget. På webben idag hävdar SR att bolagets äldsta bevarade radioinslag är ett idrottsreferat med Sven Jerring från sommaren 1931, det handlade om en friidrottslandskamp mellan Sverige och Norge. ”In på upploppssidan”, smattrar Jerring, leder svenskarna men det är omöjligt att avgöra vem som vinner, ”det var ett kolossalt lopp detta, en fruktansvärd slutstrid mellan [de olika löparna]”. Även efter 90 år är det fortsatt ett fascinerande referat, men de tillhör alltså undantagen. Hallingberg skriver i sin radiokrönika uppskattande om Jerrings talekonst och berättar om ett annat av hans klassiska idrottsreferat som ”etsat sig fast i äldre svenskars minnesbank”, slutstafetten på 4×400 meter i friidrottslandskampen mellan Sverige och Nazityskland hösten 1934 på Stockholms stadion. Det ohyggligt spännande loppet finns bevarat i radions arkiv, påpekar Hallingberg. ”Det är ett mästerverk – men det spelades aldrig in den där septembereftermiddagen på Stadion! Det gjordes istället något år senare, på särskild begäran av revystjärnan Thor Modéen som behövde det för sin revy.” Arkiv kan vara bedrägliga, även om Jerring själv var av åsikten att Radiotjänst inspelningar skulle bli till ”en guldgruva för framtidens forskare, som vill göra sig ett begrepp om vår underliga epoks människor”. Han menade sig dessutom vara helt säker på att lackskivorna ”som forskningsmaterial kommer att visa sig mycket värdefullare än filmen”.
Om viss mediehistorisk forskning (som exempelvis Hallingberg) åtminstone stundtals varit medveten om avsaknaden av bevarade program, så vittnar en rad av publikationerna publicerade inom projektramen för Stiftelsen Etermedierna i Sverige om en betydande okunnighet om att merparten av alla radio- och tv-program faktiskt skattat åt förgängelsen. I den samlingsvolym på engelska som stiftelsen gav ut 2013, A History of Swedish Broadcasting påpekas till exempel knappt alls att det sparats mycket få program – med vissa undantag. På samma bog kunde tv-chefen Olle Berglund – som administrativt hade hand om Etermedieprojektet – återkommande skriva om Sveriges Radios ”rika arkiv”, alternativt om ”programbolagens rika arkiverade ljudmaterial”. Ibland närmade sig snarlika uttalanden aningslöshetens rand. Så menade filmvetaren Olle Sjögren i sitt förord till boken Den goda underhållningen att hans huvudkälla utgjorts av ”tusentals radio och tv-program utsända i etern under ett halvt sekel” – utan att med en rad påtala att den överväldigande merparten av detta programinnehåll raderats. Givet att Stiftelsen Etermedierna i Sverige (som bildades 1993) haft som syfte att bedriva tvärvetenskaplig forskning om den svenska radions och televisionens historia, och där enligt Nationalencyklopedin ett ”60-tal forskare deltagit i arbetet, som främst baseras på forskning i programbolagens arkiv” så är det minst sagt förvånande att de senare inte tematiserats. Arkivens mediala villkor reglerar som bekant alltid (medie)historikerns förståelse och tolkning av det förflutna. Men naturligtvis var vissa forskare inom Etermedieprojektet metodologiskt medvetna om att Sveriges Radios inspelningsarkiv (det fanns alltså flera) styrde historieskrivningen och satte upp gränser för vad som egentligen kunde sägas. Så påpekade exempelvis mediehistorikern Michael Forsman i sin studie av ungdomsprogram att det endast fanns ”ett fåtal och slumpvis räddade” radioprogram, och när det gällde tv var ”programbeståndet ännu glesare”. På samma sätt hävdade medievetaren Ingegerd Rydin att endast ”en mycket liten andel program bevarats från pionjärtiden” – med tillägget: ”Vi vet inte heller varför just dessa program bevarats, medan andra försvunnit. Det kan finnas en systematisk utgallring som det saknas kunskap om”.
Detta kapitel handlar delvis om att skingra denna okunskap, för naturligtvis finns det handlingar i Sveriges Radios dokumentarkiv – som är ett mycket rikt pappersarkiv – vilka ger inblickar i de ramverk och policydokument som reglerade exakt vad som bevarades av de hundratusentals program som SR sände. Inledningsvis fokuserar jag på emellertid på det Grammofonarkiv som Radiotjänst påbörjade redan 1928. Det brukar något anekdotiskt framhållas att Jerring redan vid mitten av 1920-talet tog med sig egna, privata grammofonskivor till studion, han spelade dem som utfyllnad mellan program eller när någon som skulle medverka i radio uteblev. Skivorna spelades då ”upp på en grammofon med stor tratt [placerad] en bit framför mikrofonen och på så sätt sändes ljudet ut i etern”, som det heter i en historik som Grammofonarkivet publicerade vid sitt femtioårsjubileum 1978. Situationen förändrade sig tämligen snabbt och genom inköp av skivor kom Grammofonarkivet att snart bli mycket omfattande. 1938 fanns cirka trettiotusen grammofonskivor, en siffra som hade mer än dubblerats vid seklets mitt. Mitt intresse för Grammofonarkivet handlar dock framför allt om att verksamheten var en produktionsenhet inom Radiotjänst. Grammofonmusik var ett mycket uppskattat inslag bland radiolyssnare, och detta ända sedan Radiotjänst påbörjade sina utsändningar. ”Hur underbart var inte, för det mesta, dagens grammofontimme på eftermiddagen”, som en anonym person erinrade sig 1920-talets radio i en frågelista från Nordiska museet.
Grammofonarkivet kom under 1940-talet att kompletteras med allt fler inspelningar av ”icke-kommersiell natur” för att nu använda den terminologi som användes i Radiotjänst årsbok. I den publikation redovisades återkommande med stigande siffror hur skivsamlingen och inspelningarna gradvis ökade. Enligt siffror för åren 1951/52 så innehöll Grammofonarkivet då hela 79 500 kommersiella inspelningar, samt 73 700 lackskivor med Radiotjänst egna inspelningar. Den enorma mängden material var en bidragande orsak till en rad omorganisationer på Sveriges Radio vid mitten av 1950-talet, samtliga väl dokumenterade i Dokumentarkivets svällande arkivmappar. De var i regel regisserade av Olof Rydbeck, som 1955 påbörjat arbetet som radiochef – samme Rydbeck alltså som brevväxlat med Uno Willers om problemen med just Grammofonarkivet 1958. Mina resonemang om denna verksamhet växlar under 1950-talet fokus där jag uppmärksammar Arkivnämndens arbete från 1953 och framåt. Jag ägnar också utrymme åt hur det så kallade Inspelningsarkivet tog form, en verksamhet som framgent utvecklade sig till vad som sedermera rätt och slätt skulle kallas för Radioarkivet. I synnerhet hösten 1960 var en intressant – om än omvälvande – period för Sveriges Radio i arkivhänseende. Programdirektör Nils-Olof Franzén gav nämligen då direktiv om en än mer drastisk gallringsverksamhet, en utsortering som i interna PM faktiskt gick under namnet ”den franzenska gallringen” – eller som programdirektören själv inskärpte: ”Vi måste en gång för alla slå fast att vårt arkiv är och måste vara ett bruksarkiv för radiobruk. Genom att detta bruksarkiv innehåller så mycket material från samhällets och kulturlivets alla sektorer blir det automatiskt ett för alla forskningsgrenar mycket värdefullt arkiv. Men inget arkiverings- och katalogiseringssystem får ha till uppgift att speciellt tjäna sådana vetenskapliga syften.”
Det var ord och inga visor – och exakt det som svenska arkiv- och biblioteksföreträdare indignerat reagerade på i början av 1960-talet. Kapitlet avslutas därför med en längre diskussion kring hur Dataarkiveringskommittén tog form, samt dess arbete i skarven mellan 1960- och 1970-tal. Jag växlar här alltså perspektiv och använder DAK för att blicka in i Sveriges Radios arkivorganisation utifrån. Det var i snarlika sammanhang som etermediala forskningsfrågor aktualiserades, vilka ju även apostroferades av Franzén. Om Hallingberg i sin bok Kultur för miljoner 1963 pläderat för utökade forskaraccess till arkiverade etermedier där sådan arkivforskning ”borde ha framtiden för sig”, så gjorde nu andra akademiker sig hörda i offentligheten vilka i mycket skarpa ordalag kritiserade det stora programbolagets bristande arkivrutiner. ”Hur fungerar radioarkivet?”, frågade sig exempelvis litteraturvetaren Germund Michanek i en debattartikel i Dagens Nyheter vintern 1968. Kommer framtida forskare ”att förgäves söka i radioarkivet efter en politisk intervju, en moraldebatt, en diskussion mellan författare och konstnärer?” Som tidigare verksam producent på SR hade Michanek viss inblick i den interna arkivverksamheten. Länge trodde han att det mesta sparades. För det borde material göras enligt SR:s arkiveringsprinciper. Men så var inte fallet. Problemet, framhöll Michanek, var att redaktionerna inte följde gängse bevarandeprinciper. ”Ännu i nådens år 1968 avmagnetiseras alla program, såvida man inte kan finna ett särdeles övertygande skäl för att bevara det.”