Biblioteken & rävsaxen
Idag har jag publicerat en understreckare i SvD apropå bokens och bibliotekens förändrade situation. “I dag öppnar Bok- och biblioteksmässan, samtidigt som såväl böckernas framtid som bibliotekens roll är otydligare än någonsin. Litteraturens digitalisering är på samma gång en demokratisk utopi och ett hot mot hela branschen”, kan man läsa i ingressen. Själva artikeln, Biblioteken sitter fast i en rävsax inleds annars så här:
En dag som denna, då bok- och biblioteksmässan öppnar i Göteborg, kan man möjligen ägna en stilla tanke åt vad detta evenemang handlar om, och på vilken grund det egentligen vilar. Med sin sjöjungfruläsande logga baserar sig bokmässan på två samhällskulturella fundament, boken och biblioteket, vilka förändrats, ja rentav eroderat under senare år och numera är på digital drift i okända vatten. Möjligen är jungfrun en siren som lockar, eller kanhända en binär Skylla invid den digitala malströmmens Karybdis? Hur det än förhåller sig med saken, behöver man inte vara lika slug som Odysseus för att inse att såväl ”boken” som ”biblioteket” inte längre är vad de en gång var. Det är dock långt ifrån någon enkel fråga att greppa förändringen av dessa institutionella (kommunikations)former, givet en lika snabb som oförutsägbar medial utveckling. Boken, denna urgamla medieform, har på få år genomgått en remarkabel förändring med lika flytande som upplösta gränser mellan bok och numerisk icke-bok – om så i strömmande skepnad eller robotförfattad av en algoritm. I Googles tidsålder har biblioteket förstås också stöpts om till ett slags distribuerad informationsnod, även om de fysiska platserna (än så länge) finns kvar.