Kulturerbe
En sällsynt intressant diskussion om digitaliseringen av kulturarvet gick av stapeln för en tid sedan i Berlin under konferensen, Ins Netz gegangen – Neue Wege zum kulturellen Erbe. Stefan Gradmann påtalade exempelvis i sitt inlägg att den semantiska webben inte bara kommer att innebära att alla digitaliserade kulturarvsobjekt per definition kommer att knytas till den globala informationskontext som nätet innehåller. Denna webbutveckling kommer med all sannolikhet också betyda ett politiskt ifrågasättande av själva existensen av mängden kulturarvinstitutioner. Givet att informationen konvergerar online, och att det är av relativt ointresse för användare var såväl metadata som digitala objekt egentligen kommer ifrån (givet att all grundinformation är “korrekt”), hur många sådana institutioner har samhället egentligen råd med? Med ett nät finns faktiskt inget behov av hundratals kulturarvsinstitutioner. Både Süddeuteche Zeitung och FAZ har tidigare rapporterat om Gradmanns polemiska slutsats, och en videodokumentation finns också tillgänglig på konferenssajten liksom på YouTube.
Ett annat lika intressant föredrag hölls av Oliver Sander, chef för bildarkiv B6 på tyska Bundesarchiv. Sander har varit drivande för det fotografiska samarbete som för några år sedan (från och med december 2008) etablerades mellan Bundesarchivs och tyska Wikimedia. Samarbetet handlade om vidaredistribution och uppladdning av 100 000 fotografier ur Bundesarchivs samlingar, vilka under en CC-3.0-licens gjordes tillgängliga genom Wikipedia. Föga förvånande har projektet lett till en storskalig ökning av användningen av dessa bilder, men icke desto mindre har Sander sett sig tvungen av avbryta samarbetet eftersom CC-licensieringen inte respekterats i den digitala domänen – dock inte av Wikimedia/Wikipedia, utan beträffande den vidare webbanvändningen av fotografierna. Framför allt har metadata och den ideella upphovsrätten alls inte respkterats online; bilderna har figurerat i de mest skilda kontexter – från att vara till salu på eBay till att radikalt beskäras. Mer än 90 procent av återbruket lär ha åsidosatt de licensregler som Bundesarchiv föreskrivit, vilket dels vittnar om ett slags institutionell blåögdhet – all access är alltid binär; antingen behåller man kontrollen eller så gör man inte det – och dels antyder fallet ånyo hur lag och digitalt bruk frontalkolliderar online.