Alltings mått
På bokmässan köpte jag en bok som jag redan snabbt läst ut, Anders Ekström och Sverker Sörlins humanistiska stridskrift, _Alltings mått_. Med undertiteln, Humanistisk kunskap i framtidens samhälle frågar sig författarna hur det samhälle egentligen är beskaffat som ifrågasätter värdet av humanistisk kunskap? Att man från departementshåll inte är speciellt intresserad av detta kunskapsområde är allom bekant; den forskningsproposition som kommer om några veckor lär exempelvis inte innehålla många meningar om humaniora. Det är oacceptabelt – och i längden inte till båtnad för landets utveckling.
Men att jämt och ständigt beklaga sig är heller ingen hållning som är fruktbar i längden; talet om kris inom humaniora binder bara ris för rygg. Som författarna skriver har humaniora både förstärkts och försvagats; för att förstå detta kunskapsområdes utbredning och relativa nedgång behövs därför ett slags dubbel optik. Ekström och Sörlin visar exempelvis på hur humanister idag återfinns inom en rad yrkeskategorier. Humaniora spelar idag därför redan en mycket större roll än vad folk tror; myten om humanisten utan framtid är just en myt. Humaniora håller också på att återuppfinna sig själv genom nya konstellationer som medical humanities, environmental humanities och fältet digital humanities (som jag själv är mycket intresserad av).
Bäst är Ekström och Sörlin när de diskuterar hur kunskap egentligen uppstår. Här finns ett förståelsedjup som både är historiskt och samtida – därtill på tvärs mot aktuella forskningspolitiska förkunnelser. Att tämligen enfaldigt satsa miljard efter miljard på naturvetenskaper som ligger i kunskaps frontlinje med förhoppning om att kunskapsinnovationer ska generera ekonomisk avkastning visar mest på en platt förståelse av hur vetande egentligen uppstår. Författarna menar just ironiskt att denna tankegång är “generande enkel”. Ställvis är Altings mått just en lika elak som rolig uppgörelse med forskningspolitiska förhoppningar som sällan uppfylls; polemik är bokens default. Kunskap om det nya informationslandskap som jag själv arbetar med avtäcks ju knappast i en handvändning; för det behövs “miljontals kunskapselement” som Ekström och Sörlin skriver. När ny kunskap sägs vara nödvändig för landets fortsatta konkurrenskraft bör humanister därför framöver osäkra sina revolvrar – och anlägga moteld.