Om öppen data på dik.se

Jag har skrivit en krönika för fackförbundet DIK, Öppen data är ett sätt att slippa investera, där jag kort försöker problematiser begreppet öppen data – och vad det möjligen på sikt innebär för myndigheter inom framför allt minnessektorn.

Öppen data – är det verkligen nåt att ha? Eller snarare ge bort. Och vad kan man egentligen förvänta sig att medborgare ska få tillbaka? Är fri rådata eller snyggt förpackad information framtidens melodi för myndigheter, museer, bibliotek eller arkiv? Nyligen släppte exempelvis Europeana sitt kulturella dataset med information om 20 miljoner objekt. All data är fri att använda – framför allt i kommersiella sammanhang. Tanken är att boosta innovation: Sätt fart och gör närande appar på tärande kulturarv! Min egen arbetsgivare, KB, släppte redan för ett år sedan nationalbibliografin som öppen data på samma sätt.

Men precis som termen öppenhet i digitala sammanhang är ett slirigt begrepp – Google är exempelvis en öppenhetsindustri – så är öppen data också tvetydigt. Den digitala öppenhetsnaivismen är vida spridd, exempelvis med föreställningar om att marknaden är intresserad av att förädla den här typen av data och skapa lika innovativa som lönsamma e-tjänster. Det är förvisso riktigt att nyttan med öppen data uppstår först när den används; undanstoppad på svenska myndighetsservrar är värdet av den noll. Staten erbjuder alltså gratis rådata – som näringslivet sedan putsar och paketerar mot betalning.

Men är det verkligen till fromma för alla medborgare? Vänder man på resonemanget är öppen data faktiskt ett sätt att slippa investera i tjänsteutveckling. Det får någon annan göra. Typ, marknaden. Risken är här att starka aktörer börjar ta rejält betalt för nya e-tjänster. Inom bibliotekssektorn, på basis av KB:s öppna data, finns i dag sådana tendenser. Samtidigt hanterar starka offentliga aktörer (som exempelvis public service) knappast sin data på det här sättet. De bygger egna innovativa applikationer och ger bort nada. I kraft av sin rådata blir de snarare marknadsledande; allt enligt devisen ”more data – is better data”, vilket somliga blivit multimiljardärer på. Att förädla data är ju dyrt. Om marknaden ska bygga tjänster på öppen data kommer sådana aktörer näppeligen att ha upplysningstjänster till allmänheten framför ögonen. I dem lyser snarare dollartecken. Verkligt användbara tjänster innebär alltid betydande investeringar – vilka förstås måste ge avkastning. Affärsintresset ljuger aldrig.

Pär Nygårds, närinspolitisk expert på IT/Telekomföretagen har svarat i en bra kommentar – och jag har därtill gjort ett förtydligande. Diskussionen lär fortsätta.