Recension av Morozov i SvD

Idag har jag publicerat en stort uppslagen recension av Evgeny Morozovs nya bok, To Save Everything, Click Here. The Folly of Technological Solutionsim i SvD. Rubriken anger ganska tydligt vad det handlar om, “Stridsskrift mot internets tillbedjare” – texten återfinns på svd.se här – och givet ämnet kan man nog tänka sig att somliga har en del invändningar. Hursom, recensionen i sin helhet lyder som följer:

Ibland undrar jag om somliga faktiskt inte älskar internet lite för mycket. I ganska många kretsar är nätet något av religion. Internets kultvärde frodas här i det fördolda bland kablage och switchar, och så fort en skärm lyses upp får internetälskarna något religiöst i blicken. Bland sådana nätkramare flockas förstås också nätkrämarna – två punkter gör här skillnad – liksom de heligt troende, fast övertygade om att internet inte bara är en medial kommunikationsform (som andra) utan snarare en sorts analytisk kategori med vars hjälp allt potentiellt kan förklaras.

Evgeny Morozov tillhör inte de troendes skara. Tvärtom menar denna digitale kättare att den här typen av intrasslade förvillelser bäst beskrivs som ”internetcentrism” – en sorts ideologisk föreställning om internet som universell samhällsmanual. Hans nya bok, med den lika uppmanande som kongeniala titeln, ”To save everything, click here”, anger exakt vad det handlar om. Tron att man kan spara allt genom ett enda klick är ju inte så lite naiv (för att inte säga religiös). I sin bok skriver Morozov utförligt – och emellanåt långrandigt – hur och på vilket sätt ”internet” blivit till denna förklarande kraft och lösningsmodell för allsköns samhällsproblem, trots mängder av digitala skygglappar som döljer förslagens brister. Några exempel: ”Crowdfunding” – eller gräsrotsfinansiering – utgör möjligen ett alternativ att finansiera kultur men bör därför inte ersätta befintliga system. Digitala distanskurser är kanhända ett bra komplement men knappast ett substitut för reell undervisning. Användardriven politisk aktivism och möjligheter till direkt demokrati innebär inte att politiska partier blivit obsoleta. Icke-hierarkiska organisationer är inte med nödvändighet bättre än traditionella institutioner, etcetera.

Morozovs exempel på de digitala lösningarnas dårskap är många; det är en besk anrättning han kokat ihop som dock med fördel bör inmundigas av såväl piratpartister och nätevangelister som digitaliseringskommissionärer. Men framför allt är Morozovs bok en stridsskrift mot Silicon Valley och dess teknikfilosofi som ständigt hyllar internet som en gudom. Inte sällan är hans framställning här elak, ibland på ett spirituellt och underhållandet sätt. Men magsurheten är heller inte långt borta. I princip alla amerikanska internet-tyckare får sig en rejäl känga. Morozov har rätt, alla andra fel. I så måtto påminner argumentation inte så lite om hans förra bok, ”The net delusion”, där han gick till storms mot nätapostlar och cyberutopiker, lika begeistrade av det fria nätets potential för politisk emancipation, som blinda för dess potential för reglering och repression.

I somliga fall är Morozovs kritik emellertid smärtsamt precis. Kanske framför allt då han dissekerar begrepp som frihet och öppenhet. Det senare har ju blivit ett närmast fundamentalistiskt värdeord i nätsammanhang, och så fort man reser invändningar så utmålas man snabbt som teknikfientlig. Men, som Morozov framhåller, initiativ som exempelvis Open Government bör granskas kritiskt. Att offentligöra data är på många sätt bra, men det innebär också möjliga risker för oväntade feedback-mekanismer. Vetskapen om att data kommer att offentliggöras innebär därför potentiellt mindre transparens, inte nödvändigtvis mer. Enligt Morozov är öppenhetsfundamentalismen dock lika naiv i sin tilltro kring Open et consortes som den är blind för sina tillkortakommanden, för att nu inte tala om öppenhetsindustrins (Googles) kommersiella intressen i frågan. ”So open it hurts”, är hans bitska karakteristika.

Morozov har också helt rätt i att den samtida nätdiskussionen är påfallande historielös. Det digitala imperativet gör att vi ständigt blickar framåt. Teknologisk amnesi, menar Morozov, är därför det mest utmärkande draget för dagens nätdebatt. Det är som om it inte skulle ha en historia, eller omvänt som om nätet skulle ha evigt liv. Men även internet som kommunikationsform kommer att förändras, utmanövreras och till sist försvinna. Det är den enda sanning som informationsteknologins historia lär oss. Därför är det enligt Morozov bekymmersamt när flera samhällsproblem, i enlighet med internetcentrismens logik, ska lösas med hjälp av en kommunikationsform som trots sin dödlighet förefaller att sitta inne med eviga (och heliga) svar på allt. Det gör den inte. Internet R.I.P.