Forskaren som medieform
Den här bloggen handlar i hög grad om att marknadsföra och göra PR för min egen forskningsverksamhet – om det råder det knappast några tvivel. Omvänt handlar det om att dela med sig av olika slags resultat: korta blogginlägg, artiklar och böcker. Som Melissa Terras påpekat redan för ett år sedan i ett inlägg, The verdict: is blogging or tweeting about research papers worth it? så ökar nedladdningsfrekvensen och genomslaget för ens idéer om man aktivt kommunicerar dem i exempelvis sociala medier och bloggar. Det är knappast förvånande – och med all sannolikhet något som de flesta forskare måste börja fundera mer på och omsätta i en eller annan digital praktik framöver. Många gör det förstås redan, men forskningskommunikation är alltjämt något som knappast värderas speciellt högt i akademiska kretsar. Som ett led i den bok jag för närvarande arbetar med för Volante förlag (arbetsnamn Digitaliseringsboken) har jag därför till exempel i dagarna börjat att bli mer aktiv på twitter (har tidigare mest agerat lurker där). Som forskare måste man helt enkelt bli ett medium – inte bara producera resultat, utan också distribuera och marknadsföra vad man kommit fram till. Det kan möjligen ta emot. Men det är trots allt en massmedial logik som existerat i mer än hundra år. Och när det finns vetenskapliga belägg (eller åtminstone ett flertal undersökningar) som visar att forskningens genomslag ökar om man kommunicerar mer, ja då finns det få skäl att inte se forskningskommunikation som en del av själva forskningsprocessen i sig.