Något om nätevangelism
I den bok jag skriver på är ett av de inledande kapitlen tänkt att handla om nätevangelism – detta som ett digitalt koncept som med fördel kan användas som karakteristika för såväl digtala förespråkare (förstås), men även motståndare i form av allehanda nätskeptiker. Hursom, här är ett första utkast:
Vint Cerf är tveklöst en av de allra viktigaste personerna i internets historia. Inte sällan omtalas han som ”one of the fathers of the Internet”, bland annat på Wikipedia. Cerf uppträder lika regelbundet på konferenser om internets framtid som han bekymrat skriver om hur nätet riskerar att censureras av illvilliga regimer. En varmare förespråkare för internet kan man nästan inte tänka sig. Allt sedan 2005 arbetar Cerf för Google i rollen som ”Chief Internet Evangelist”. Det är faktiskt just så han presenteras av Google. Som officiell nätevangelist är Cerf ansvarig för att identifiera nya tekniklösningar och applikationer på nätet. I realiteten är han dock en sorts publik frontfigur som skapar trovärdighet och en betydande goodwill för Google.
Cerfs berömmelse vilar främst på det faktum att han redan 1974 var huvudförfattare till det förslag som, i korthet, lade grunden för hur data och information bör slussas på internet, detta genom etableringen av en distinkt arkitektur för datakommunikation över nätverk uppdelad i olika lager. I förslaget, ”Specification of Internet Transmission Control Program”, skisserade Cerf (och andra) konturerna till ett slags universellt kommunikationsprogram, TCP (Transmission Control Program). Det är fortfarande standard, numera under beteckningen TCP/IP. Egentligen är det en samling av flera olika kommunikationsprotokoll, men sammanfattningsvis (och förenklat) handlar det om att alla datorer runt om i världen tilldelas ett specifikt nummer, detta för att underlätta kommunikation och att rätt datapaket skickas till rätt maskin. Cerfs förslag hade nummer 675 inom ramen för det så kallade Request for Comments (RFC). Även om namnet kan förefalla underligt så är dessa bokstavliga förfrågningar om kommentarer de kanske allra viktigaste dokumenten kring hur internet växte fram som universellt nätverk. Serien med RFC-protokoll, vilka administreras av den så kallade Network Working Group och där alla dokument numera finns tillgängliga på webben – www är som bekant ett av många kommunikationsprotokoll på internet – påbörjades redan 1969. I teknikkretsar har de idag närmast legendstatus. De utgör ett slags nätevangelismens urkund, allt i form av en uppsättning av förslag, förutsättningar och kravspecifikationer för hur det tidigare forskningsnätverket Arpanet (som byggdes upp under sextiotalet av det amerikanska försvarets utvecklingsavdelning DARPA) bäst kunde omvandlas till ett fungerande intra-nätverk med olika slags syften, även om det i realiteten till en början mest användes för e-post.
RFC-protokollen har behandlat de mesta som har med internet att göra. RFC 114 från 1971 försökte till exempel underlätta delning av filer genom etableringen av ett File Transfer Protocol (FTP). Serien fortsätter än idag, och sättet som RFC-protokollen implementeras har alltid följt ett snarlikt mönster: först skrivs ett förslag som sedan tillämpas i mer eller mindre modifierad form. Därefter följer analys och ett slags observation huruvida protokollet används eller inte – varefter en feed-back-fas tar över där de möjligen förändras och anpassas. I boken The New Digital Age (2013) har Eric Schmidt och Jared Cohen hävdat att internet är en av mänsklighetens stora uppfinningar som vi paradoxalt nog inte förstår oss på. Det är kanske riktigt – om någon borde Googles förre VD veta hur det ligger till. RFC-protokollen ger emellertid en teknikhistorisk inblick i det sätt som nätet de facto växte fram. Med utgångspunkt i dem är det därför faktiskt möjligt att förstå internet – åtminstone i en ursprunglig och mer teknisk och infrastrukturell bemärkelse. De flesta skulle visserligen invända att nätet idag är så mycket mer än bara teknik. Internets socio-kulturella och ekonomiska implikationer väger nästan alltid tyngre än tekniska kravspecifikationer när exempelvis journalister eller akademiker försöker förstå och beskriva nätets natur. Med programmerarens blick uppenbaras somligt, men det mesta förblir dolt. Ändå är det tekniken som utgör fundament och drivkraft – utan den finns ingenting, en insikt vilken förespråkare för teknikdeterministiska synsätt ofta påpekar. Av det följer också att nästan all teknik alltid är påfallande historielös; till sin natur är den snarare framåtblickande. Den samtida nätdiskussionen utgör inte något undantag; följaktligen blickar den ytterst sällan bakåt. Just RFC-protokollen är därför vare sig speciellt omtalade eller omskrivna, såvida det inte handlar om den mer putslustiga uppsättning skämtprotokoll som i regel författats till den första april, till exempel protokoll 2324 om hur kaffebryggare bör kontrolleras och styras över internet.
Den digitala utvecklingen gör inte halt och den kommer nog heller inte att avstanna, det menar åtminstone Schmidt och Cohen i sin bok. För nätevangelister som dem utgör denna skinande digitala framtid rentav en sorts himmelrike. Det framstår som lika hoppingivande som någonsin den maskinära moderniteten under det förra seklet – och även där var tekniken förstås motor. Skillnaden är att samtidens sökmotorer inte behöver något annat bränsle än information. Därför hackar de nästan aldrig, och just Google har strängt taget inte någon större användning för det som varit. Historien kan med fördel reduceras till ett gigantiskt index, och det är därför inte speciellt förvånande att teknologisk amnesi är det mest utmärkande draget för dagens nätdebatt. RFC-protokollen tillhör knappast de mest välciterade källorna online, om det nu ens är bekanta. För en nätevangelist som Cerf torde det framstå som lätt bekymmersamt, för att inte säga nedslående givet hans tidigare insatser.
Vint Cerfs samtid roll som Chief Internet Evangelist är emellertid intressant på många fler sätt; begreppet nätevangelist kan nämligen tas som intäkt för att skissera olika förhålningssätt till internet och den digitala kulturen. För det är många som numera känner sig kallade att lägga ut texten om digitaliseringens möjligheter och tillkortakommanden (inklusive jag själv). Tanken med det här kapitlet, som är strukturerat kring begreppet nätevangelism, är därför att som inledning till den här boken resonera kring olika synsätt på internet och den digitala kulturen, samt de idéer som ligger bakom sådana perspektiv – inte minst mediehistoriskt. För flera av tidens tankar som de exempelvis kommer i uttryck i några av de senaste årens mest omskrivna nätböcker, har i realiteten decennier på nacken, exempelvis frågan huruvida det är tekniken som driver samhällsutvecklingen – en idé som många nätevanglister bekänner sig till – eller om det förhåller sig tvärtom. En nätevangelist som Kevin Kelly, grundare av Wired – en tidskrift som kanske inte är allra mest känd för sin kritiska och problematiserande attityd gentemot ny teknik – har rentav hävdat att den digitala teknologin idag närmast förefaller ha en egen vilja. Kellys senaste teknikdeterminstiska traktat i ämnet heter följaktligen What Technology Wants (2010). Där ses teknikutvecklingen som en ofrånkomlig och förutbestämd process. Med hjälp av en sådan teknikdeterministisk lins betraktar nätevangelismen inte sällan tekniken som en högre makt. Nätevangelismen framstår då som närmast fundamentalistisk i sin tro och påminner starkt om nyliberalers okuvliga tilltro till Marknadens kraft att lösa alla samhällsproblem.
En annan av nätevangelismens många paradoxer är att den ofta lyfter fram IT som en närmast historielös skapelse, eller omvänt – och som en logisk följd av detta argument – att nätet och den digitala framtiden kommer att vara för evigt. Det är i denna omvända bemärkelse som det ofta blir IT-politiskt intressant och därtill ekonomiskt profitabelt för de evangelister som verkligen förmår lägga ut texten. För de allra mest troende nätevangelisterna har IT-historen nämligen tagit slut; internet som vi känner det idag kommer helt sonika att vara för evigt (om än lite bättre och uppdaterat). Det är just i dessa sammanhang som nätet framstår som religion – och nätevangelismen gör skäl för sitt namn. Men internet är inte religion, vilket ibland verkar vara svårsmält för somliga. Det är snarare en högst temporär teknologi – även nätet som kommunikationsform kommer att förändras, utmanövreras och till sist försvinna. Det är den enda sanning som informationteknologins historia lär oss. Det är ett påtagligt faktum om man så bara för ett ögonblick riktar blicken mot hur exempelvis webben utvecklats de senaste decenniet, förslagsvis genom en applikation som Wayback Machine (genom vilken man kan se ögonblicksbilder av gårdagens webb.) Få saker i vårt samhälle framstår faktiskt som så föråldrade och snabbt daterade som gammal digital teknik, webbsidor inkluderade.