Larvigt prat om en tredje revolution

Idag har jag publicerat en recension av Chris Andersons bok, Makers i SvD. Jag är ganska så kritisk; recensionen inleds så här: “Barnkammaren var länge något av teknik- och mediehistoriens skräphög. Där samlades mekaniska apparater och optiska leksaker som fenakistoskop och trollyktor vilka tidigare var attraktiva storsäljare på marknaden men som därefter tappade i värde och förpassades. Det var då. Numera är det som om historien ändrat riktning, för det är i lekrummet som framtiden verkar byggas. Utgångspunkten för ”Makers” är att Chris Anderson försökte få sina barn intresserade av att bygga robotar med legobitar, produkter lanserade under namnet Lego Mindstorm. De ledsnade snabbt, men inte Anderson. I stället inspirerades han och startade företaget 3D Robotics som i dag tillverkar enkla, luftburna drönare för privat bruk. Affärerna blomstrar. Anderson är i dag rentav den främsta talespersonen för den så kallade maker movement, en sorts sammansmältning av ny digital teknik och traditionellt hantverk där folk konstruerar produkter, inte sällan med hjälp av 3D-skrivare vilka av flytande plast printar reella objekt.

Recensionen kan laddas ned här.

2 kommentarer

  1. Jag blev både förvånad och besviken över Andersons bok.

    Däremot tycker jag att Maker-rörelsen är fantastisk — att bestämma sig för att ta med gör-det-själv-andan in i den digitala tidsåldern, som lätt ter sig som att den bara består av (bokstavligen) svarta lådor som man inte har någon kontroll över.

    Jag kan rekommendera tidskriften “Make” om du vill fördjupa dig.

  2. Man får intrycket att Modernista – en gång ett kvalitetsförlag för skönlitteratur – är en aning desperata när de nu börjar prångla ut den här typen av böcker på oskön svengelska. Samma sak med Adam Lashinskys pompöst intetsägande bok om Apple. (Jag recenserade den i Respons och påpekade liknande saker om språket.)