Recension av ny Bergmanbiografi i SvD

Idag har SvD publicerat min rättså kritiska recension av Tomas Sjöbergs biografi, “Ingmar Bergman – en berättelse om kärlek, sex svek”. Titeln anger det mesta, och SvDs rubrik är också ganska så talande, “Nationalklenoden i sängkammaren”. Bokens behållning är det sätt som Sjöberg använt IBs mamma, Karin Bergmans dagböcker – och min recension tar just sin utångspunkt i ett citat från henne:

”Underligt med Ingmar som kan skapa så vackert och samtidigt vara så hänsynslös.” Så skrev Karin Bergman i sin dagbok sommaren 1942 efter att ha sett en av sonens teaterpjäser. Hon verkar redan då ha varit på det klara med hur liv och dikt skulle bestämma Ingmar Bergmans fortsatta karriär. För privatlivet blev ju knappast en lugn fristad för Bergman. Snarare var det ett destruktivt laboratorium och en explosionsmotor för hans kreativitet, vilken hämtade högoktanigt bränsle ur ständigt nya förälskelser och passioner – med påföljande konsekvenser. Fem äktenskap och nio barn talar sitt tydliga språk. Bergmans egocentriska persona får Norén att blekna. Under mer än 30 års tid var han invecklad i ständigt pågående kvinnoaffärer; vid sidan av alla svek frågar man sig hur mannen orkade med.

Läs gärna resten av recensionen, Nationalklenoden i sängkammaren.

En kommentar

  1. Hej, jag har läst din text om min bok om IB. Den är på sätt och vis underhållande och avslöjar att du haft en agenda. Du förvred det du läste, eller inte läste, till en [kultur]politisk handling, försåtlig och förrädisk. Resultatet är så tendentiöst att det är svårt att förhålla sig till det på ett konstruktivt sätt. Det är inte särskilt snyggt när din upprördhet (över vad, egentligen?) så starkt lyser igenom. Det förtar så att säga effekten, som hade blivit så mycket större om du kunnat behärska dig.
    Men jag har en invändning som jag vill framföra eftersom jag månar om din, och tidningens, målgrupp. Och i förlängningen även min, eftersom SvD:s läsare också är bokkonsumenter.
    Du får och ska tycka vad du vill om det jag gjort. Men gör då ditt jobb utan infamiteter, då framstår du som ärlig och trovärdig. Ditt lustmordiska tonfall slår bara tillbaka på dig själv – och det drabbar SvD:s läsare eftersom du för dem bakom ljuset. Jag blir verkligen förvånad när du, Kungliga bibliotekets forskningschef, ljuger. Om du gör det medvetet eller inte avstår jag från att spekulera i. Oavsett vilket är det illa. Jag skulle kunna gå igenom och bemöta vartenda ord i din text men eftersom jag som föremål för en illvillig text finner det meningslöst, koncentrerar jag mig i huvudsak på ett avsnitt i den.
    Du skriver:
    ”… alla Bergmans tidigare älskarinnor eller nu levande hustrur avböjt medverkan, liksom hans barn. Sjöberg har enbart lyckats tala med några avlägsna släktingar. Men det sätt som de används på i boken får ofta komiska effekter, som när Sjöberg utförligt berättar om den bedragne och försmådde Jan-Carl von Rosen – tidigare make till Bergmans sista hustru – eftersom denne är en av de få som velat prata med honom.”
    ”Hustrur” i pluralis? Du menar säkert den enda nu levande före detta hustrun Käbi Laretei (singularis), som jag faktiskt pratade med men valde att inte använda mig av det hon sade. Och ”liksom hans barn”? Om du inte hade läst boken som fan läser Bibeln skulle du ha sett att jag intervjuat både Anna Bergman och Lill-Ingmar Bergman – båda är IB:s barn och 2/8-delar av skaran, vilket inte är dåligt med tanke på förutsättningarna – och IB:s systerdöttrar Rose och Veronica. Om du menar allvar när du kallar dessa för ”några avlägsna släktingar” skulle inte jag vilja vara Kungliga biblioteket. Jag har också pratat med IB:s förra älskarinna Harriet Andersson, vilket framgår av boken, och som innebär att du ljuger även på den punkten.
    Att du passar på att ironisera över hedersmannen Jan-Carl von Rosen är bara ynkligt och liknar mest skolgårdsmobbning, men du har säkert fått skrattarna på din sida.
    Du må som sagt tycka att det jag presterat är undermåligt, men du borde inte ljuga i SvD – eller någon annanstans.
    Jag vet inte vilka bevekelsegrunder SvD haft för att utse dig som anmälare. Kanske var Dick Harrison upptagen. Se nu detta (denna?) mejl (e-mail? e-post?) som en början till en fortsatt spännande diskussion. Om du någonsin vågar möta mig i en debatt med blanka vapen om skillnaden mellan akademiskt skolad forskning och journalistik så säg bara till. Det skulle bli mig ett nöje.
    En fråga till nästa gång: vem/vad är det som avgör exakt hur många källor (begreppet bör definieras; personintervjuer, dokumentation i arkiv, referenslitteratur?) som krävs för att ett verk får/kan kallas biografi? Och exakt vilka måttstockar används för att man ska anses ha nått upp till ett godkänt antal? Se där ett ämne för ett intressant samtal inför en intresserad bokälskande publik, kanske i KB:s regi?
    Där har jag f ö hittat rikliga källor till boken (brev till och från Ingmar Bergman, Vilgot Sjöman, Vilhelm Moberg, Herbert Grevenius och Olof Molander, samt en mängd tidningsartiklar). På Riksarkivet har jag dessutom haft tillgång till Calwagen-Bergmans fylliga släktarkiv, där det förutom Karin Bergmans dagböcker (som du trots allt nämner som en tillgång för min bok) också finns en riklig skörd av brev mellan medlemmarna i familjen Bergman. Det ”glömde” du, inte överraskande, att ta i beaktande när du påstår att mina källor är otillräckliga.

    Hälsningar,

    Thomas Sjöberg