Introduktion till forskningsantologin Återkopplingar

Den senaste tiden har jag tillsammans med kollegor i Lund (Marie Cronqvist och Patrik Lundell) ägnat åt att försöka sätta samman en introduktion till den forskningsantologi som vi arbetat med sedan i höstas. Utgångspunkt för den kommande boken – men arbetstiteln, Återkopplingar – är den kulturhistoriska mediekonferens vi anordnade i Lund för precis ett år sedan. Introduktionens första passager lyder nu som följer:

Hur skriver man inte mediehistoria? Den lätt provocerande frågan ställde den tyske mediearkeologen Wolfgang Ernst för ett par år sedan i artikeln, ”Von der Mediengeschichte zur Zeitkritik”. Förflutenhetens medieteknologier producerar nämligen tid, påpekade han – men på helt andra sätt än strikt mediehistoriskt. Att bokstavligen skriva fram mediehistoria med utgångspunkt i medier som ibland tekno-temporalt fungerar icke-linjärt kan leda till problem. För mediemaskiner har ofta en specifik temporalitet som inte med nödvändighet är densamma som mediehistoriens. Ibland pratar man om tidsbaserade medier, vilka exempelvis i strömmande skepnad blivit allt vanligare på webben. Tar man ett sådant begrepp på allvar stipulerar (vissa) medier en sorts inre temporalitet [Eigenzeit] som understundom skiljer sig från den historiska linjäritet vi är vana vid. I datalogiska mediesammanhang kan man exempelvis anföra att loopad algoritmisk, eller rekursivt återanropad, temporalitet avsevärt skiljer sig från kronologisk tidsföljd. Linjär kod bygger upp digitala medier, men den fungerar allt annat än linjärt. På en sorts mikroteknologisk nivå råder därför en annan tidsuppfattning – i mediet.

Men Ernst menade alltså att det även gäller medier i det förflutna. Man bör därför inte falla för frestelsen att skriva mediehistoria, påpekade han, utan med utgångspunkt i mediet kritiskt överväga, prova eller åtminstone potentiellt tänka (medie)tid cykliskt, repetitivt – eller rentav temporalt motvalls. Konkret kan man till exempel fråga sig vilken slags tidsuppfattning som elektromagnetiska vågor, det vill säga radio, egentligen genererar? Som framväxande disciplin har det mediearkeologiska forskningsfältet varit strikt materialitetsorienterat; det har främst ägnat sig åt artefakter eller speciellt teknologiskt präglade mediesituationer. Det vill säga, exakt vad händer när en radioapparat tar emot en utsändning? ”Regardless of whether this radio is an old or a recent model,” menade Ernst (i en engelsk översättning av sin artikel), ”the broadcast always takes place in the present. In contrast to media history … media archaeology tentatively adopts the temporal perspective of the apparatus itself – the aesthetics of micro-temporal processes.” I jämförelse med mer traditionella mediehistoriska analysmodeller handlar det därför om att uppmärksamma mediers alternativa temporaliteter. Inte sällan är de baserade på mikrotemporala processer som är annorlunda än traditionell narrativ logik. I Ernst tappning är mediearkeologi såtillvida en kritik av hur mediehistoria alltid skrivs på ett linjärt och berättande sätt. ”Media archaeology is a critique of media history in the narrative mode”, som han summerat i en intervju med medieteoretikern Geert Lovink.

Vi menar att mediehistoria kan – och bör – skrivas på många olika sätt. Om inte annat vittnar denna bok om det. Återkopplingar är alltså inte en kritik av hur mediehistoria skrivs – eller att den skrivs. Tvärtom. Vi menar att det (åtminstone i Sverige) skrivs och bedrivs alltför lite mediehistorisk forskning. Av den anledningen behöver man inte med nödvändighet bejaka tyskt teoridriven mediearkeologisk analys. Även om den stundtals framstår som högst originell. Kritiserad är den jämväl. Den mediearkeologiska optik som riggas har bland annat beskyllts för att vara teknikdeterministisk. Om, eller snarare när, (medie)tekniken driver samhällsutvecklingen blir människan – der sogenannte Mensch i kittlersk tappning – närmast överflödig. I alla fall står studier av mediebruk inte högt på agendan. I den meningen är alla mediearkeologer en sorts maskinfetischistiska reduktionister, vilka på det stora hela glömt att medier trots all behöver subjekt och användarpraktiker för att överhuvudtaget skapa mening. Med tidskritiska medieprocesser kan man möjligen få korn på diverse inherenta medieteknologiska egenheter. Men synsättet riskerar att dölja mer än det uppenbarar. Väl i mediet försvinner om inte annat precis all form av medieumgänge.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *