”Behovet av en digital strategi för kulturpolitiken är skriande”

DN Debatt idag har Björn Rosengren, ordförande för Film & TV-producenterna, skrivit ett bra debattinlägg apropå organisationens uppsägning av filmavtalet. Sverige har för länge förlitat sig på gamla kulturpolitiska lösningar, skriver Rosengren, detta “för att säkra mångfald och kvalitet i svensk film och tv. Filmpolitiken är i dag underfinansierad och villkoren för de producerande bolagen oerhört dåliga.”

Det är den konkreta bakgrunden varför avtalet sägs upp, men artikeln skisserar också konturerna av ett helt nytt digitalt medielandskap som den nationella kulturpolitiken haft svårt att hantera. En i grunden förändrad medie­marknad har radikalt ändrat förutsättningarna för utveckling och produktion av kvalificerat innehåll i våra mediekanaler, påpekar Rosengren. Men trots dessa omvälvande förändringarna och ett uppenbart behov av en digital strategi, “har kulturpolitikens svar varit detsamma som före digitaliseringen. Public service, presstöd och filmavtal har varit bekväma lösningar för svenska kulturministrar oavsett regeringsfärg. När nuvarande regering väl genomförde sin ‘digitala agenda’ fanns innehållsperspektivet över huvud taget inte representerat. Rege­ringen stirrade sig blind på infrastruktur och utgick ifrån att värden som demokrati, kvalitet, mångfald och tillväxt skulle komma av sig själv, bara teknikföretagen fick dra sina kablar.” Rosengren hävdar “att en ny mediepolitik måste se till de möjligheter den nya sköna världen för med sig”; där behövs “nya tankegångar, förslag och kreativa spår.”

Rosengrens analys är träffande – och den innehåller flera tankegångar som jag också behandlat i min bok, Digitalism. Samtidigt sitter Rosengren fast i tankefiguren att kvalitet fortsatt måste stödjas av staten, detta för att underbygga ett kvalitativ innehåll som inte marknaden förmår producera. Det är ett tankefel. Anledningen är att begreppet kvalitet (som ett av mina bokkapitel handlar om) omdefinierats i en digital kontext. Att kvalitet idag är en omdiskuterad fråga beror på de oändliga möjligheter och det oöverskådligt utbud där användare på nätet lätt kan bilda sig en egen uppfattning om vad de gillar. Det kan antingen ske på egen hand, med hjälp av vänner eller med maskinell och algoritmisk assistans.

Användare väljer helt enkelt själva vad de är intresserade av, helt oberoende av kulturpolitiska insatser eller kvalitativa pekpinnar. Det sena 1900-talets kulturpolitik utgick från en omvärld med underskott av kultur, vilket medförde att urval av kultur ofta handlade om att stödja produktion och spridning. I en digital kontext blir sådana frågor obsoleta. En modern digital kulturpolitik måste utgå från överflöd snarare än underskott, varför det behövs en ny uppsättning frågeställningar och argument kring varför och vilka statliga stödformer som ska prioriteras. På nätet förefaller det till exempel som rimligt att lägga mer fokus på aktiviteter snarare än färdiga verk.

Hursom, den som är intresserad av vidare resonemang kring ovanstående rekommenderar jag att läsa vidare i min bok. Min ambition är också att utveckla dessa resonemang mer konkret i en kommande artikel, “Inför en digital kulturpolitik” skriven för antologin, Digital politik. Sociala medier, deltagande och engagemang som är tänkt att publiceras nästa år.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *