Mediestudiets infrastruktur

Vi är en grupp medie- och kulturforskare vilka för närvarande skriver på våra respektive bidrag till en kommande forskningsantologi om mediestudiets framväxt i Sverige. “Massmedieproblem” kallar vi projektet, som jag ansvarar för tillsammans med Per Vesterlund vid Gävle högskola och Mats Hyvönen vid Mittuniversitetet i Sundsvall (där vi nästa vecka har vår sista work shop). Min egen artikel till den kommande boken handlar om mediestudiets infrastruktur, närmare bestämt om etableringen av Arkivet för ljud och bild. I skrivande stund ser texten ut så här:

Strax före midsommar 1976 skickade Massmedieforskningsutredningen (MMFU) en skrivelse till dåvarande utbildningsminister Bertil Zachrisson. Utredaren Stig Hadenius och forskningssekreteraren, Lars Nord, ville i skrivelsen fästa uppmärksamhet på ”två omständigheter”, vilka bägge hade betydelse för MMFUs utredningsarbete kring hur den nationella massmedieforskningen bäst skulle organiseras. En förutsättning för en ”allsidig och effektiv forskning om våra massmedier”, påtalade Hadenius och Nord, var att det fanns ”tillgång till forskningsmaterial”. Det var närmast en självklarhet i sammanhanget – och heller ingen nyhet: statsmakterna hade i en rad avslutade och pågående utrednigar uppmärksammat de brister som förelåg inom ”arkivering av såväl ljud och bild som tidningar”. Inte bara ”den historiska massmedieforskningen utan även annan väsentlig forskning om massmedierna” var beroende av att utbudet fanns ”tillgängligt i efterhand.” De tentativa kartläggningar som MMFU ägnat sig åt under första halvan av 1976 hade indikerat att det fanns en hel del missnöje bland forskare beträffande tillgång till mediematerial. Bristfällig access till relevanta källor var just ”ett av de stora hindren”, enligt Hadenius och Nord, för en ”vital och allsidig etermedieforskning”.

Det hade sommaren 1976 kommit till MMFUs kännedom att den här typen av arkivfrågor var under beredning inom utbildningsdepartementet. För det första var det därför av ”synnerlig vikt att frågan om bevarandet av radio- och tv-program löses snabbt”. Hadenius och Nord syftade här på utredningen, Bevara ljud och bild. Förslag om arkivering av radio- och tv-utsändningar, grammofonskivor, spelfilmer m.m. (SOU 1974:94) vilket den så kallade Dataarkiveringskommittén arbetat med under flera år och vars remissrunda avslutats precis ett år tidigare. Sedan dess hade det dock varit stilltje på utbildningsdepartementet. Skrivelsen vittande därför om en viss irritation över att ingenting hade hänt på ett år – ”den förstörelse av värdefullt material som nu pågår är utomordentligt olycklig inte bara ur forskningens synvinkel utan också av allmänna kulturhistoriska skäl” – och Hadenius och Nord underströk att det i sammanhanget var ”ett rimligt forskarkrav” att det audiovisuella material som eventuellt skulle samlas in ”blir mera lättillgängligt än vad som nu är fallet.”

Den andra omständigheten som MMFU ville fästa uppmärksamhet på när det gällde det eventuella ”skapandet av ett massmediearkiv” var mer betydande. Den handlade om vilka medier som egentligen skulle inkluderas. Från ett medieforskningsperspektiv var det knappast optimalt att medier skulle särskiljas beroende på format. Det var inte bara en fråga om ”service till forskare”, utan snarare ett större arkivariskt spörsmål av såväl principiell som nationell betydelse. Inte minst aktualiserade frågan hur statsmakterna de facto tänkte sig att nya medier skulle hanteras inom arkiv- och bibliotekssektorn. Hadenius och Nord påtalade exempelvis att det vore värt att undersöka om det gick att ”nå en samlad lösning av de aktuella arkivfrågorna: ljud, bild, tidningar”. Framsynt påpekades att det framstod som centralt att ”sträva efter en forskning som berör samtliga medier och inte endast endera press, eller radio och tv. Konstlade gränser inom området hindrar [ofta] den nödvändiga jämföreselsen mellan medier.” Avslutningsvis framhävde Hadenius och Nord såtillvida att det ur ”MMFU:s synvinkel” fanns många skäl som talade för att ”frågan om arkiv för ljud och bild samt tidningar behandlades i ett sammanhang och ges en samlad lösning”.

Från departementshåll kom man alls inte att hörsamma och följa de förslag som Hadenius och Nord lanserade. Samtigt gav Massmedieforskningsutredningens framöver ändå stöd åt etableringen av ett framtida mediearkiv. Det låg i sakens natur att lyfta fram att den nationella medieforskningen behövde viss infrastruktur för att fungera åtminstone någorlunda optimalt. I en schematisk skiss (i MMFUs slutbetänkande) över vilken service som massmedieforskningen framgent borde förfoga över, framgår till exempel att både ”Arkiv” och ”Datainsamling” var centrala komponenter. [illustration 1] Faktum är att mediearkivfrågor diskuterades redan på MMFUs första konstituerande möte i februari 1976. Hadenius redogjorde där för betänkandet Bevara ljud och bild – och uppenbarligen tänkte han sig att man på ett sådant hypotetiskt mediearkiv möjligen skulle kunna ”placera ett antal massmedieforskare”.

Faktum är att även skrivelsen till utbildningsminister Zachrisson tog sin utgångspunkt i en arkivdiskussion. På ett MMFU-möte i början av juni 1976 resonerade man under punkten ”Arkivfrågor” ingående kring såväl mikrofilmande av dagspress som varför Dataarkiveringskommitténs (DAK) betänkande tog så förfärligt lång tid att beredas på departementet. Ur en minnesanteckning framgår bland annat att det senare arbetet försvårades av oklara förhållanden inom sektorer som ”tangerar kommitténs verksamhetsfält. Således kommer den nya utformningen av upphovsrättsbestämmelserna, liksom problemen kring videogrammens framtida roll i samhället, att påverka arkiveringsfrågorna.” Intressant nog resonerade MMFU ingående kring hur en ”helhetslösning” på de mediearkivariska problemen borde se ut. Ur mötesdiskussionen framgick bland annat att man från ett forskningsperspektiv borde betrakta all mediearkivering ”i ett sammanhang”. Beslut togs därpå att sätta samman den skrivelse som sedermera skickades till utbildningsdepartementet, och att i denna ”understryka vikten av att arkiveringsproblemen inom masmedieområdet inte ses [som] isolerade från varandra”.

Mediearkivfrågor var därför på flera sätt centrala för etableringen av massmedieforskning i Sverige. Att de framöver letade sig in i MMFUs betänkande, Forskning om massmedier (SOU 1977:11) är därför inte förvånande. Där framhölls att ”det finns önskemål om ett massmediearkiv för att dels garantera att både material från etermedier och tryckta medier bevaras, dels försäkra forskningen tillgång till material.” Om upprinnelsen till detta mediearkiv – ett tänkt Riksmedietek – som emellertid framöver fick det mer profana (och lätt missvisande) namnet Arkivet för ljud och bild, handlar detta kapitel. Syftet är att beskriva och diskutera en pusselbit i forskningens infrastruktur kring det nationella mediestudiets framväxt. Fokus ligger dock på förhistorien kring och själva etableringen av Arkivet för ljud och bild – inte detta mediearkivs faktiska verksamhet. Genom en tämligen omfattande mediehistorisk rundmålning redogör kapitlet både för detta mediearkives långa förhistoria, om forskningsinitiativ och mediearkivariska debatter, om DAKs omfattande utredningsarbete, liksom om mediearkivariska och organisatoriska konfliktytor visavi Sveriges Radio, samt om skiftande lagrings- och biblioteksmässiga synsätt och praktiker – vilka alla sammantagna låg bakom ALBs tillkomst 1979.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *