Medieforskningens historiska ironi

I den debatt i Mittmedia som handlat om medieforskningens aktualitet – och framför allt dess status visavi mediepolitik och bransch – har jag framför allt tryckt på den generella bristen på digitala metoder inom den samtidsorienterade medieforskningen. Det är exempelvis symptomatiskt (och förmodligen ofrivilligt aningslöst) att Gunnar Nygren i sitt repliksvar häromdagen skriver att både “på Göteborgs universitet och på Södertörns högskola har det gjorts enkätundersökningar som visar hur journalister integrerar användning av sociala medier i det dagliga arbetet”. Min poäng var just denna; medie- och kommunikationsvetenskapens fullständiga oförmåga att upphöra med “enkätundersökningar som visar hur journalister integrerar [med] sociala medier”. Det är just detta som är själva problemet.

En annan och viktigare dimension av denna debatt är dock mediehistorisk. Jag har valt att inte föra in den i diskussionen – men det är frågor som jag under våren 2015 arbetat intensivt med tillsammans med mina kollegor Per Vesterlund på Högskolan i Gävle och Mats Hyvönen på Mittuniversitetet. Vi driver nämligen ett bokprojekt om mediestudiets formering i Sverige mellan 1960 och 1980; Massmedieproblem kallar vi den forskningsantologi som kommer ut till hösten. En central tanke i denna bok är att det akademiska mediestudiet uppstår i skärningspunkten mellan akademi, bransch och politik. I en offentlig utredning från 1977 (där den svenska massmedieforskningen inventerades) konstaterades exempelvis hur ”massmedieproblemen varit föremål för en allt större uppmärksamhet.” I korthet, uppstår medieforskningen ur ett samhälleligt (och socio-kulturellt) behov av att förstå de högst olika massmedieproblem som präglar dåtiden. Medieforskningen är såtillvida en effekt av att politik och bransch vill ha bättre underlag om exempelvis mediepåverkan.

Det är därför något av en mediehistoriens ironi att när jag är bekymrad över det glapp som idag uppstått (givet mediernas digitalisering) mellan bransch/politik och akademi, så kontrar fem medieprofessorer med att skriva att det givetvis “inte är fel om politiker eller bransch kan bygga på vad forskare kommit fram till, men det kan aldrig vara forskningens huvuduppgift att skapa ett sådant underlag. Forskningen måste ha sin agenda och styras av ett fritt sökande efter ny kunskap och följa sin logik.” När ett ämne som medie- och kommunikationsvetenskap – som alltså föds ur ett upplevt samhälleligt behov för ett halvt sekel sedan – inte längre fyller detta behov, ja då blir naturligtvis honnörsord om autonomi och “fritt sökande efter ny kunskap” viktigare än någonsin.

En central slutsats ur vår kommande bok Massmedieproblem är dessutom att den mediehistoriska kopplingen mellan politik/bransch och akademi som bidrog till att mediestudier etablerades i mångt och mycket är det som gjort att (delar av) medie- och kommunikationsvetenskapen fortsatt haft betydande anspråk. Medieforskningen har givetvis många accenter (och nedan drar jag argument till sin spets). Men vissa medieforskare har gjort det till sin uppgift att bistå samhället med viktig information om exempelvis medieanvändning. Den typen av forskning (som jag kritiserade i min artikel, till exempel när det gäller nyhetsundvikare) blir förstås extra sårbar när samhället inte längre ser denna information som relevant eller adekvat.

Paradoxen är emellertid att denna typ av medieforskning (som fortsatt baseras på analogt genererad kvantitativa information om medieanvändning, som branschen på det stora hela alltså inte har användning för) förlänas akademisk betydelse just i kraft av att den alltjämt bistår samhället med information. I korthet, finns det en mängd medieforskare som har byggt sin karriärer på att att analog mediestatistik årligen tas fram med hjälp av enkäter, fokusgrupper och intervjuer. Detta trots att denna har föga inom-vetenskapligt värde i relation till exempelvis digitala mätmetoder (metodmässigt är denna forskning just sjuttiotalsaktig och närmast vetenskapligt antikvarisk). Vill man vara elak karakteriseras faktiskt den självuppskattade mediestatistiken av hittepå; i svenska SOM-undersökningen finns exempelvis en lika tydlig som graverande nedåtgående trend i svarsfrekvensern (under trettio procent svar bland yngre åldersgrupper). Och detta som sagt i en tid när digitala aktörer hanterar användardata på radikalt nya sätt. Bransch/politik har därför inte längre har nytta av dessa “vetenskapliga” mätningar. Likväl baseras medieforskningens legitimitet fortsatt på denna medieinstitutionella (snarare än vetenskapliga) grund. Det är pudelns kärna.

En av slutsatser i boken Massmedieproblem är därför att mediehistoriskt visa att när samhället (det vill säga bransch och politik) kan – eller skulle kunna – få mer relevant data från annat håll än akademin, ja då ställs givetvis nya krav på medieforskningen. Antingen uppdaterar den sina metoder (vilket debatten i Mittmedia framför allt handlat om), eller så etablerar den helt andra och intellektuellt hållbara sätt att analysera medieanvändning och innehåll än de analogt kvantitativa sätten som använts alltför länge (vilket förstås delar av medieforskningen redan gör).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *