Om etableringen av Arkivet för ljud och bild

I dagarna har jag precis skrivit klart en lång artikel om etableringen av Arkivet för ljud och bild, detta för en kommande bok om mediestudiets formering i Sverige – Massmedieproblem. Syftet med min text är att beskriva och diskutera en pusselbit i forskningens infrastruktur kring det nationella mediestudiets framväxt. Men kapitlet har också en arkivpolitisk dimension. Fokus ligger på förhistorien kring, diskussionen om och själva etableringen av Arkivet för ljud och bild. Det handlar inte om detta mediearkivs faktiska verksamhet, för min text slutar i princip när ALB öppnade 1979. Men genom en grundlig och omfattande mediehistorisk rundmålning redogör jag både för detta statliga mediearkivs långa förhistoria, om forskningsinitiativ och arkivariska debatter, om den så kallade Dataarkiveringskommitténs omfattande utredningsarbete, liksom om mediearkivariska och organisatoriska konfliktytor visavi Sveriges Radio, skiftande lagringsmässiga synsätt på moderna medier, samt om remissrundor, fyllda av intensiv diskussion kring vad medieforskning egentligen var för något – vilka alla sammantagna låg bakom ALB:s tillkomst. Boken kommer förmodligen att publiceras i oktober – och min egen text avslutas på följande sätt:

Lyssnare av Dagens Eko i P1 den femtonde oktober 1979 kunde höra att det radioinslag de just lyssnade på faktiskt skulle komma att bevaras för alltid.

“Vi har fått en statlig myndighet till, arkivet som ska spara alla filmer, skivor, och alla program i radio och teve. En ny myndighet kallad Arkivet för ljud och bild, invigdes idag i Stockholm. Allt som sänds i radio och teve skall arkiveras, liksom alla långfilmer som visas på biograferna. Också alla kassettband, grammofonskivor och videokassetter som sprids i fler än 50 exemplar ska sparas. Samlingarna blir endast tillgängliga för forskare.”

Nyheten var lika kortfattad som den var kärnfull. Det nya mediearkivets uppgift framgick väl, liksom vilka som skulle kunna ta del av det material som samlades in: forskare. Dagens Eko följde upp den korta nyhetsnoteringar med en längre intervju i kvart-i-fem-ekot, som gjorts av reportern Erik Fichtelius i samband med invigning och öppnandet av ALB på Kronobageriet i Stockholm. Han talade där med Leif Larsson, som var den nya myndighetens första chef. De diskuterade bland annat hur ALB:s referensbandning skulle komma SR till del och underlätta för programhantering. Men intressant nog fokuserade intervjun främst på samma sak som flera av remissvaren på DAK:s delbetänkande – nämligen hur arkivet skulle användas, och av vem.

”Leif Larsson, vad ska ni nu göra med alla de mängder av band, filmer och videokassetter som ni kommer att få in till det här arkivet?”, frågade Fichtelius. ”– Ja, vår huvuduppgift är ju att se till att de kommer forskningen till del. Att det får en meningsfull användning hos massmedieforskningen”, svarade Larsson. ”Men allmänheten då”, undrade Fichtelius, ”de vanliga radiolyssnarna, och teve-tittarna och biobesökarna, vad kommer de att ha för nytta av ert arkiv?” Larsson, som inte förefaller haft någon större medievana, tvekade och höll länge inne med sitt svar: ”– Ja, ingen direkt nytta. Upphovsrätten lägger hinder i vägen för ett bredare utnyttjande än just för forskningsändamål av vårt material. Men … det är alltså en forskningspolitisk reform det här. Och inte någon reform som allmänheten har glädje av i första hand.” Fichtelius, som redan då var en driven reporter, tvekade inte att ansätta Larsson med en elak följdfråga ”Men vad har forskningen för nytta av att man sparar på all melodiradio som har sänts?” ”– Ja, ääh”, svarade Larsson och stakade sig, ”det får du nästan fråga forskningen om … och inte mig. Men … men genom att samla på melodiradio får vi nu en unik möjlighet att studera hur musikutbudet har präglats, både utländska och svenska [låtar] som präglat allmänheten”. Att Leif Larsson skulle svara på vad forskningen skulle ha det material som ALB hade börjat att samla in, var möjligen för mycket att begära – även om han givet sin nya roll borde ha kunnat svara mer utförligt. Larsson gav dock tydligt besked om vem som kunde få access till de medier som sparades. Det handlade om ”massmedieforskning” – inget annat.

Mellan dessa (bevarade) radioinslag och de remissvar som inkom till Utbildningsdepartementet sommaren 1975 hade det förflutit ytterligare ett par år. Det var i februari 1978 som regeringen beslutade att bifalla ”proposition 1977/78:97 om åtgärder för att bevara skrifter och ljud- och bildupptagningar”. Föredragande var dåvarande utbildningsminister Jan-Erik Wikström. Det var tveklöst något som underlättade etableringen av ALB – Wikström hade ju redan 1972 motionerat i ärendet. Till grund för propositionen låg emellertid tre helt olika utredningsförslag, utarbetade av såväl Datarkiveringskommittén, Tidningsfilmningskommittén och ”en särskild utredare i betänkandet (Ds U 1977:12) Pliktexemplar av skrift”. Propositionen var därför bred och handlade dels om vidgad leveransskyldighet av skrifter (framför allt till landets universitetsbibliotek), dels om mikrofilmning av svensk dagspress, men framför allt om en utvidgad pliktexemplarslag som skulle omfatta ”ljud- och bildupptagningar”.

Det var med andra ord en omfattande proposition. Det framstår dock som anmärkningsvärt att även om flera medier diskuterades parallellt – det handlade som sagt om både pliktexemplar av skrift, om mikrofilmande av dagspress och om bevarande av etermedia – så förblev den organisatoriska struktur som skulle ta hand om dessa medieformer intakt (med tillägget av ny myndighet för audiovisuella medier). Till sist kan därför två avslutande anmärkningar därför göras om den proposition som lade grunden för Arkivet för ljud och bild. Den ena handlar om hur propositionen och utbildningsminister Wikström kom att förhandla, och förhålla sig till viken slags forskning och forskningsbegrepp som tillhandahållandet av medier på ALB skulle regleras av. Den andra iakttagelsen behandlar den stuprörsmentalitet som präglade såväl statsförvaltningen som forskningens- och mediepolitikens infrastruktur

[…]

Etableringen av ALB var därför både framsynt – och förhastad. Ur ett medieforskningsperspektiv var fokus på audiovisuellt material nödvändigt; här fanns ett uttalat behov. Men genom att enbart ägna sig åt insamling, katalogisering och tillhandahållande av tidsbaserade medier blev ALB också delvis marginaliserat. Den faktiska användningen av mediematerialet var aldrig speciellt imponerande – inte i början av verksamheten och heller inte senare. Brytpunkten 1979 var därtill helt godtycklig från ett forskningsperspektiv. Före fanns inget bevarat, efter fanns (nästan) allt. Redan under verksamhetens första år insåg (åtminstone myndighetschefen) att detta var ett problem. Det framstår därför som symptomatiskt att Leif Larsson senare tillsattes som utredare för en SOU som kom att kallas, Att följa medieutvecklingen. Uppdraget kom från dåvarande kulturminister Bengt Göransson, och uppgiften var ”att förbereda insatser för att förbättra underlaget för massmediepolitiska bedömningar och beslut.” I sin utredning påpekade Larsson att ”en satsning bör göras på [en] mer systematisk dokumentation av mediepolitik och debatten om medieutvecklingen” – och hans förslag var föga förvånande att bredda ALB:s uppdrag mot exempelvis dokumentation av samtida mediediskussioner.

Larssons utredning var ett initiativ att korrigera verksamheten och göra mediearkivet på ALB mer omfattande. Under årens lopp påbörjades därtill olika försök att retroaktivt rekonstruera de audiovisuella samlingarna, främst beträffande fonogram. Men dessa försök var tämligen tafatta, speciellt beträffande radio och teve. Anledningen var att den audiovisuella insamlingen på ALB var lagbunden – och möjligen var det just detta som Uno Willers hade fruktat. Den gick inte att påverka, och var helt enkelt omöjlig att dra sig undan eftersom den styrdes av bindande juridiska föreskrifter. En senare revidering av pliktexemplarslagen gav visserligen undantag för somliga medieformer som exempelvis närradio – men lagbunden insamling av pliktexemplar tog i princip alla resurser på ALB i anspråk. Den visade sig därför starkt begränsa ALB:s möjligheter att bygga andra sorters arkiv som medieforskare ställvis skulle haft större nytta av. Mediestudiets infrastruktur gavs därför under lång tid ingen samlad lösning.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *