Massmedier som problem

I skrivande stund håller jag och mina redaktörskollegor Per Vesterlund och Mats Hyvönen på att färdigställer den bok vi arbetat med en tid: Massmedieproblem – mediestudiets formering i Sverige. Det blir en ganska så omfattande bok med 13 kapitel, förord, introduktion och efterord. Boken är resultatet av ett workshopbetonat forkskningsprojekt där humanistiska och samhällsvetenskapliga forskare under ett års tid diskuterat olika slags ”massmedieproblem” inom de skiftande samhälleliga ramverk (mediebransch, akademi och politik) där studiet av medier tar form i Sverige mellan ungefär 1960 och 1980. Den nationella medieforskningens historia är ett forskningsområde som tidigare ägnats påfallande lite uppmärksamhet. I så måtto fyller boken en viktig kunskapslucka. Projektet har varit ett samarbete mellan Kungliga biblioteket, Högskolan i Gävle, Mittuniversitetet och Umeå universitet.

En central tanke i boken är som sagt att det akademiska mediestudiet uppstår i ett tämligen diffust gränssnitt mellan bransch, politik och akademi. Vi betraktar därför mediestudiets formering, samt forskningen och diskussionen kring medier som del av en mediernas nationella historia – och inte enbart som en del av akademin. Manus håller nu på att slutredigeras; boken kommer att vara färdig i oktober. I nuvarande form ser delar av introduktionen ut som följer:

Om ordet massmedium redan kring 1960 var uttjatat (eller inte) ska vara osagt. Att begreppet då etablerats som nytt modeord i offentligheten står dock bortom allt tvivel. Så här i efterhand syns orsakerna varit högst manifesta. Aldrig förr hade så många plattformar, baserade på så många olika medietekniker, tävlat om människornas tid och uppmärksamhet. Det fanns ett uppenbart behov av ett språk som beskrev den moderna välfärdsstatens mångskiftande medielandskap – liksom av metoder genom vilka det bäst kunde studeras. En ny terminologi kom inte minst till användning i alla de häftiga debatter som fördes kring medierna; metoderna skulle i sin tur ge tillförlitligt underlag till politiker där mediepolitiska åtgärder föreföll behövas. De ledde i sin tur naturligtvis till ständigt nya debatter. Etermediemonopolet, presstödet eller den nya filmpolitiken hörde exempelvis till sakfrågor runt vilka osäkerheten kring det nya medielandskapet kretsade. Men i bakgrunden fanns också principfrågor av mer tidlöst slag – frågor kring demokrati, moral, frihet, konstnärliga värden, kvalitet eller jämlikhet – liksom ett högst tidsbundet maktspel om utrymmet i offentligheten.

Mediesamhällets politik tenderade ofta att ta fasta på kommunikationens formativa funktioner. Kultur och media kunde ”föra människan utöver de gränser hennes värderingar och erfarenheter tidigare satt”, som det hette i en offentlig utredning om ny kulturpolitik 1972. Och om konst, film eller litteratur kunde fungera som instrument för förändring av individers och gruppers åsikter och attityder, så var det massmediernas uppgift att förmedla dessa instrument på ett rättvist och effektivt sätt. Dessutom hade de till uppgift att förse medborgarna med den kunskap de behövde. Men massmedierna kunde också väcka och skapa opinion, i förlängningen rent av påverka hela samhällets utformning. De utgjorde därför ofta problem. Om de förmedlade fel kulturella instrument, eller fördelade kunskapen ojämnt bland befolkningen fanns fanns också ständigt potentiella problem – för samhället, för kulturen eller för demokratin; rentav för människan själv. Ställvis innebar de olika medierna till och med problem för varandra; de konkurrerade ju per definition om medborgarnas uppmärksamhet. I en offentlig utredning från 1977 – där den svenska massmedieforskningen inventerades, Forskning om massmedier – konstaterades just hur ”massmedieproblemen varit föremål för en allt större uppmärksamhet.” Faktum är att ordet ”problem” förekommer på nästan hälften av sidorna i utredningen. ”De problem som fått största uppmärksamheten har gällt mediernas innehåll och användning”, eller: ”Statens engagemang inom massmediesektorn har blivit omfattande. Detta har lett till att en lång rad utredningar har tillsatts for att behandla olika massmedieproblem.” Som utredningen konstaterade skrivs det ”mycket om olika massmedier och olika massmedieproblem” – men det handlade alltför ofta om löst tyckande. För att lösa dessa problem behövdes givetvis vetenskapliga undersökningar.

Massmedieproblemen definierade såtillvida den dåtida forskningen – men definierades inte av den. Framväxten av forskning om medier är snarare tätt sammanbunden med såväl politisk praktik som med mediebranschen i vid bemärkelse – framförallt med tidningarna och med etermediemonopolet. Forskningen var initialt knappast fri; den hade inte sin egen agenda och styrdes näppeligen av ett fritt sökande efter ny kunskap som följde sin egen logik. Mediestudier beställdes snarare; de kanaliserades efterhand i olika riktningar där medieforskningen över tid formerades i högst skillda sammanhang, framför allt i samhälleliga skärningspunkter mellan mediebransch, akademi och politik. I korthet, uppstår det kvalificerade studiet av medier – och i förlängningen akademisk medieforskning – ur ett samhälleligt (och socio-kulturellt) behov av att förstå massmedieproblemen som präglade dåtiden. Den nationella medieforskningen formering mellan 1960 och 1980 kan faktiskt delvis ses som en ren effekt av att politik och mediebransch vill ha bättre underlag om exempelvis mediepåverkan.

En central tanke i denna bok är såtillvida att det akademiska mediestudiet uppstår i ett tämligen diffust gränssnitt mellan bransch, politik och akademi. Som påtalats i bokens förord är den nationella medieforskningens historia emellertid ett forskningsområde som ägnats förvånansvärt lite uppmärksamhet. I den här boken, Massmedieproblem – mediestudiets formering i Sverige, avser vi därför att låta olika generationers medieforskare se tillbaka på några formativa skeenden för svensk medieforskning under 1960- och 1970-talen. Grundtanken med projektet är mediehistorisk; det handlar om att kartlägga medieforskningens bakgrund, som kanske inte är okänd men knappast karterats på ett mer fullödigt sätt och därför riskerar att glömmas bort. Dessutom ger en sådan mediehistorisk genomgång naturligtvis en ökad förståelse till varför den samtida medieforskningen ser ut som den gör.

Under senare år har bristen på medieveteskaplig historisering (i vid bemärkselse) påtalats från flera håll. Genom åren har det också förekommit en del nationella tillbakablickar. Många av dessa har (naturligt nog) utgått från disciplinen Medie- och kommunikationsvetenskaps interna ämnesutveckling, och i första hand hållit sig på ett slags inom-akademiskt plan. Medieforskningens konsolidering i Sverige under 1960- och 70-talen är dock långt ifrån någon inom-akademisk historia. Tvärtom, är bilden långt mer komplicerad – och fascinerande. Att reducera mediestudiets formering till en frågan om medie- och kommunikationsvetenskapens framväxt är därför att missa poängen med denna bok. De centrala frågorna riktas inte mot hur ett nytt universitetsämne och en ny forskningsdisciplin etableras, utan framför allt hur ett medielandskap i förändring uppbådar en bred samhällelig och diskursiv aktivitet – inom myndigheter, i politiken, i mediebransch och i den offentliga debatten och på universiteten. Som vi redaktörer skriver i bokens efterord är kopplingen till vårt eget samtida medielandskap bara alltför uppenbar.

Det är därför relevant att i lika hög grad betrakta forskningen och diskussionen kring medier som del av mediernas nationella historia – som att se den som en del av akademins. Det är ett långt mer sofistikerat sätt att bedriva mediehistoriska studier än de som vanligen präglat den traditionella medievetenskapen. Att medieundersökningar initialt inte sällan beställdes av en rad större eller mindre institutioner (utanför universiteten) – som arkiv, försvarsmakt, medieföretag eller opinionsinstitut – ligger i linje med ett sådant synsätt. Medieutvecklingen och studiet av denna var helt enkelt olika sidor av samma mynt. Adderar man att mediesituationen samtidigt kontinuerligt diskuteras i offentligheten av landets intellektuella, då framträder en än mer komplicerad mediehistoria där akademin inte sällan befann sig på marginalen. Anmälningarn av Göran Albinssons studie om svensk populärpress utgör bara ett axplock av synnerligen initierade inlägg i den dåtida mediediskussionen. Massmedieproblemen var dock lika genomgående som återkommande. I politiken blev pressens problem partiernas problem, deras språkrör hotades. I kulturlivet innebar skvalradion eller populärpressen problem för konsten och litteraturen vars attraktivitet hotades. Televisionen innebar i sin tur problem för folkbildningen, vars deltagare försvann och förvandlades till en (påstådd) passiv mediepublik. Här hade den nya medieforskningen en uppgift. Den skulle lösa dessa medieproblem. Frågan är emellertid vad den dåtida medieforskningen definierade som sina studieobjekt – det vill säga, som medier – samt vad som definierades som forskning?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *