Personifierad data, informationskonsumism och datahandlare
Till den kommande forskningsantologi – som är tänkt att beledsaga den pågående medieutredningen – har jag idag skickat redaktör Oscar Westlund en artikel med den långa titeln: “Personifierad data, informationskonsumism och datahandlare. Inför en grön datahushållning”. Artikeln säger sig handla om hur “användargenererade och personliga data skapas, används, återanvänds, förpackas, analyseras, säljs, kontrolleras och (möjligen bör) regleras – samt vilka implikationer det kan tänkas ha för den nationella mediepolitiken”. Artikeln lyfter därför fram både EU:s dataskyddsdirektiv och den pågående diskussionen kring datalagring, liksom nätets delningslogik och delningsekonomi. En annan utgångspunkt tas i nya sätt att analysera personifierad data – med hjälp av olika slags digitala analysmetoder. För så kallade datahandlare eller datamäklare är affärsidén att samla ihop så mycket information som det bara är möjligt – för att sedan processa, jämföra och sälja denna data till andra företag. Vad som genomgående intresserar mig i texten är hur denna sorts data, databehandling och datahandel beskrivs, det vill säga hur den språkliggörs och vilka ord och termer som används för att beteckna den – exempelvis hos företag som Social Data Collective, vilka arbetar efter en devis som ingen kan ta miste på: ”Share more, Earn more”.
Jag vet inte riktigt när forskningsantologin är tänkt att publiceras – men det sker möjligen före årskiftet. Min artikel börjar så här:
Det sägs att data aldrig sover. Data skapas snarare hela tiden – utan att vi märker det. Det hävdas åtminstone i den spektakulära informationsgrafik (infographic) som det amerikanska mätföretaget Domo producerat ett par tre gånger de senaste åren. Digital data kan se ut på högst olika sätt; framför allt är informationsutbyte på internet automatiserat och sker maskiner emellan. Men genom att ställa den retoriska frågan hur mycket data som globalt genereras varje minut – under hela dygnet – har Domo samlat och mätt personliga datapunkter vilka resulterat i närmast astronomiska siffror. Den personifierade data som Domo listat handlar om flöden som genereras av människors digitala medieanvändning. I företagets senaste infografik, ”Data Never Sleeps 3.0” (från augusti 2015) pågår i sextio-sekunders-intervall exempelvis följande: användare gillar 4 166 667 inlägg på Facebook, på Twitter skickas 347 222 meddelanden, på Netflix strömmas det 77 160 timmar video, på Snapchat delas 284 722 bilder, på YouTube laddas det upp 300 timmar video – och hos Apple laddas det ned 51 000 appar. Och allt detta sker alltså konstant, dygnet runt, varje minut.
Denna söm(n)lösa malström av data genererar en flod av information som för närvarande gröper allt djupare fåror i vår vardag. Det är en förändring som inte gör mycket väsen av sig, och den är svår att få korn på. Men det hindrar inte att en av de mest intrikata frågeställningarna när man man idag diskuterar det digitala medielandskapets möjligheter och tillkortakommanden handlar om hur denna exponentiellt tilltagande mängd data egentligen skall hanteras, kommersialiseras och kanhända regleras. Som bekant genererar all digital medieanvändning idag den här typen av kopiösa dataflöden. När Aftonbladet senhösten 2014 publicerade sin så kallade ”Framtidsrapport” om hur tidningen bättre skulle anpassa sig till ett tilltagande digitalt medieumgänge, kunde man följaktligen läsa att ”användardata är vårt viktigaste redskap. […] Allt går ut på att mäta beteende och bara fatta beslut utifrån det” (Aftonbladet, 2014). På samma sätt har den pågående fusionen mellan Mittmedia och Schibstedt skett i de samtida dataflödenas tecken; affären har åtminstone omtalats så, med det primära syftet att samordna nya digitala satsningar som exempelvis investeringar i digitala plattformar. Expressen vill givetvis inte vara sämre, och chefredaktör Thomas Mattsson har i olika sammanhang påpekat att tidningens ambition är ”att under 2015 bli Sveriges mest datadrivna medieverksamhet … det [handlar] inte bara om ’mest läst’ och ’antal besök’, utan om mycket mer som skapar trafik och intäkter” (Mattson, 2014).