Oscar II och medierna
För en kommande bok om kungar och utställningar håller jag på och skriver en text om Oscar II och medier – i relation till Stockholmsutställningen 1897. För nästa tio år sedan gjorde vi en bok om denna utställning, därtill har jag ägnat mig en del åt prins Wilhelms mediala kvarlåtenskap – så ämnet kan jag. Oscar II är högintressant eftersom han var kung i en medial brytningstid. För närvarande ser anslaget till artikeln ut på följande sätt:
En av de mer märkliga memoarerna i svensk politisk historia publicerades hela 53 år efter det att författaren gått bort: Mina memoarer av Oscar II. Norstedts förlag gav ut tre volymer 1960, men i sin officiösa framställning framstår de idag som ganska så träiga. Visserligen omtalades Oscar II under sin livstid ”som Europas lärdaste monark”. Han kunde tveklöst uttrycka sig pregnant i skrift, var beläst i historiska och litterära ämnen och hade en levande associationsförmåga. Likafullt menar Svenskt biografiskt lexikon att kungens memoarer knappast gjorde ”honom till en stor monark i eftervärldens ögon.”
Nej, det speciella med Mina memoarer är att Oscar II skrev dem i anslutning till händelser han just genomlevt. Memoarerna framstår som ett slags fotografiska utsnitt, ögonblicksbilder eller journalistiska impressioner, där kungen reflekterade över det som nyss inträffat. ”Konung Oscar stod mitt uppe i sin gärning i händelsernas centrum, då han etappvis utarbetade sina memoarer”, påtalade just utgivaren Nils F. Holm i sitt ”Företal”. Texter och fragment var därför i allmänhet ”nedskrivna helt kort tid efter de relaterade händelserna.” Att det tog mer än ett halvt sekel innan memoarerna publicerades berodde på kungens egna instruktioner; de skulle förvaras i ”igenlödda blecklådor”, och allra tidigast göras tillgängliga för forskning efter 1950. Av den anledningen är Oscar II:s memoarer också stundtals lätt förvirrande. Aktuell tidskontext lämnades ofta därhän, bakgrunden till olika skeenden togs liksom för given. Utgivaren Holm såg sig därför tvungen att inför varje kapitel ge ”en kort sammanfattning av den politiska situationen och det händelseförlopp kapitlet redovisar.”
Det gäller även de sätt som Oscar II beskriver den Allmänna konst- och industriutställningen på Djurgården i Stockholm sommaren 1897. I sina reminiscenser från utställningen – nedtecknade redan den första december samma år – menade kungen att det inte var nödvändigt att skriva något mer utförligt om själva utställningen. ”Tidningarna för denna sommar äro fulla av beskrivningar om alla detaljer, och jag kan hänvisa till dem”. Passagen är typisk för hans memoarer. Men förmodligen tog Oscar II också stöd i de klippböcker från utställningen som hovet sammanställt. Urklippen från Stockholmsutställningens första månad är många; de fyller mängder av sidor i en av klippböckerna i Oscar II efterlämnade personarkiv.
Det framstår därför som symptomatiskt att kungen i sina memoarer bara ville yttra sig om en enda sak i samband med Stockholmsutställningen 1897: dagspressen. ”Endast om en kongress, journalistkongressen, vill jag yttra ett par ord. Liksom alla andra ville pressen ock hava sina möten”, skrev kungen. Han påtalade att han först ställt sig tvekande inför ”ett värdskap”, eftersom det kunde ”giva anledning till ’intervjuer-fantasier’ [med] obehagliga följder.” Men kungen hade samtidigt deltagit i det diplomatiska spel som föregick utnämningen av Stockholm som plats för den internationella journalistkongressen. ”All tvekan försvann”, skriver han, ”vid tanken på den ovedersägliga nytta som mitt fosterland kunde skörda av ett besök av världens mest framstående tidningsmän.” Kungen lät sig med andra ord användas – ja, rentav utnytjas av presskåren – vilken i sin tur givetvis använde sig av honom och den rojalistiska strålglans som förknippades med. ”Jag ångrade mig ej heller”, skrev Oscar II i sina memoarer, ”ty både Sverige och jag själv med måste sägas hava skördat fördelar av journalistkongressen. … Världspressen genljöd länge och väl av lovord, mycket smickrande och glädjande att lyssna till för svenska öron.”
Som presshistorikern Patrik Lundell framhållit framstår Stockholmsutställningen 1897 som en tidpunkt ”då för första gången pressen, kungamakten och kapitalet på allvar drack varandra till, till ömsesidig båtnad.” Den symbios som där framträdde mellan medier och kungamakt – med utställningen som ett slags gränssnitt – framstår både som profetiskt framåtblickande, men också som nostalgiskt tillbakablickande. Framåtblickande i den bemärkelse som vi idag alla känner till, nämligen kopplingen mellan medier, monarki och kändiskultur vilken numera hör den traditionella kungabilden till, filtrerad och populariserad som denna blivit genom 1900-talets massmedier.
Men också tillbakablickande i den bemärkelsen att Oscar II framstår som den siste svenske monark som krampaktigt höll fast vid forna tiders kungaideal. Han var kung inte bara i en medial brytningstid. Han var också den siste svenske monark som kröntes, och främhärdade därför envist med ceremonier och tillställningar, uppvaktningar och supéer vilka alla bidrog skulle bidra till att understryka kungens värdighet och ryktbarhet. Här kunde han dra nytta av tidens medier. Alltsedan 1809 års regeringsform, där riksdagen fick kraftigt utökade maktbefogenheter (men där kungen behöll den verkställande makten), bevittnade Oscar II under sin långa levnad – mellan 1829 till 1907 – hur kungens personliga makt minskade i takt med regeringens och riksdagens allt starkare ställning. Mina memoarer framstår på flera sätt som en svanesång över denna förändring.
Men Oscar II var inte ensam att förtvivla; den rojalistiska kursändringen inte heller bara en svensk företeelse. I sin magistrala bok om 1800-talet, The Transformation of the World, beskriver Jürgen Osterhammel hur den konstitutionella monarki, där kungen (eller drottningen) blev till en statschef med strikt begränsade befogenheter, var kännetecknade för de flesta kungahus i världen under 1800-talet. Osterhammel påpekar emellertid att kungahusens realpolitiska förfallshistoria inte sällan gav upphov till en sorts rekyleffekt på det mer symboliskt-politiska planet – och då ofta i symbios med den framväxande mediemoderniteten. Den tyska kejsaren Wilhelm II – vars regenttid (1888-1918) ställvis sammanfaller med Oscar II – brukar av forskningen idag ofta framhållas som en sannskyldig ”Medienkaiser”. Samma typ av mediala symbios som framträder i Oscar II:s beskrivning av journalistkongressen 1897, känneteckande Wilhelm II:s relation till samtidens medieformer överlag. Mediekejsaren Wilhelm använde sig av, ”och blev i sin tur utnyttjad av, dagspressen, fotografiet och filmen”, skriver Osterhammel. På så vis framstår han som Tysklands ”första (och sista) kungliga mediestjärna genom sina frekvent offentliga framträdande.”