Spotify, akademiska interventioner & musikmetoder

Efter sjutton år är jag tillbaka på mitt favoritbibliotek – numera ombyggda Stabi Ost i Berlin. Den nya (nåja) lässalen är tyskt proper; och mycket angenäm att arbeta i. Jag skriver för närvarande på en artikel till en bok som Christopher Kulleberg på Göteborgs unviversitet sätter samman om digitala metoder. Den handlar delvis om övergripande frågor i ämnet (som jag debatterat tidigare), och delvis om det projekt jag leder som behandlar Spotify. Boken lär väl bli färdig i början av nästa år – och delar av texten ser för närvarande ut på följande sätt:

Mediefilosofen John Durham Peters har argumenterat för att vi numera tycks förutbestämda – ja, nästintill predestinerade – av den data vi producerar, konsumerar och inte minst ständigt delar med varandra. Digitala medier, påtalar han i sin bok, The Marvellous Cloud, ”point to a fundamental task of order and maintenance, the ways in which data ground our being, and the techniques that lie at the heart of human dwelling on earth” (Durham Peters 2015:8). Dagens kodbaserade medieformer skiljer sig därför från 1900-talets massmedier, menar Durham Peters. Spetsar man till frågan, handlar medier numera – i form av ett slags integrerade dataflöden – allt mindre om innehåll, program eller opinioner, och alltmer om organisation och positionering, metadata och hypermedialitet, insamling och mätning, kalkylering och analys. Det är en karakteristiska som passar väl på vad ett företag som Spotify ägnar sig åt.

Durham Peters är en humanistiskt orienterad medievetare; att hans perspektiv skiljer sig från den mer samhällsvetenskapliga medieforskning (som jag refererade till ovan) är därför inte konstigt. I den forskningsdisciplin jag själv främst är verksam inom, digital humaniora, är den här typen av synsätt helt standard. Digital humaniora handlar delvis om utveckling av nya digitala metoder för humanistisk forskning, vilka förutsätter tekniskt kunnande, tvärvetenskapligt samarbete samt att programmerare tidigt kommer in i forskningsprocessen och driver den framåt i återkommande dialog (Snickars 2016). Debatten om vilka metoder som ska användas är intensiv, men bruket av beteckningen digitala metoder helt vedertagen (Clement 2016; Moretti 2013; Jockers 2013). Även inom den mer samhällsvetenskapligt orienterade medieforskningen har frågan om ett slags metodmässigt skifte naturligtvis diskuterats när det gäller mediemätning och datainsamling – även så i Sverige. Min kollega, medievetaren Jonas Andersson Schwartz har exempelvis i ett flertal publikationer arbetat med insamlad Twitterdata, och utfört empiriska studier av svensk politik på Twitter (Andersson Schwarz et al 2015a; Andersson Schwarz 2015b). Denna typ av datainsamling ger helt nya forskningsperspektiv, men Andersson Schwartz har också varnat för att när verktyg och metoder låter analytikern närläsa dataflöden ”i realtid och på löpande basis [så är] riskerna för överdrifter och felaktiga tolkningar uppenbara” (Andersson Schwarz et al 2016).

En annan medieforskare med ett snarlikt perspektiv, Klaus Bruhn Jensen, har i ett flertal artiklar diskuterat den metodologiska skillnad som uppstår i en nätkontext mellan att vetenskapligt arbeta med upphittad och tillverkad data – det vill säga, att exempelvis samla in Twitterdata via hashtaggen #svpol jämfört med att i en enkät fråga människor hur de använder sociala medier. Att den senare datan är tillverkad (och stundtals rentav fabricerad) är uppenbart om man kort betänker hur en typisk SOM-fråga är ställd: ”Hur ofta har du under de senaste 12 månaderna använt internet?” Å den ena sidan finns här uppenbara metodologiska problem i det att själva frågeställningen reglerar svarsinnehållet, i analogi till ordspråket, ”som man frågar får man svar”. Å den andra sidan innefattar den här typen av subjektiv självskattning (som frågan triggar) alltid ett slags introspektiva knivigheter; hur ärlig ska (eller kan) man vara? Tillverkad data vilar såtillvida på ett slags dubbelt epistemologiskt tvivelaktig grund. Det är denna diskrepans Bruhn Jensen menar karakteriserar skillnaden mellan tillverkad och upphittad data, vilken är speciellt iögonfallande i en nätkontext. ”The issue of data of, about, and around the Internet highlights the common distinction between research evidence that is either ’found’ or ’made’”, skriver han – med tillägget att all evidens och bevisföring som nätforskaren behöver redan finns för handen: ”all the evidence needed for Internet studies is already there, documented in and of the system, with a little help from network administrators and service providers.” På så vis menar Bruhn Jensen att själva systemet – det vill säga internet – blir till en sorts metod per se: ”the system is the method” (Bruhn Jensen 2011:52). Det är ett synsätt värt att hålla i minnet i det följande. I en senare artikel har Bruhn Jensen också framhållit den skillnad (gentemot tidigare medieformer) som numera alltid återfinns i digitala nätverkssammanhang eftersom all nätanvändning alltid lämnar spår: ”digital networks, in and of their operation, document aspects of technologically mediated communication that were mostly lost in previous media – meta-data that can be found and that invite further research” (Bruhn Jensen 2012:436).

Att få korn på denna typ av metadata som Bruhn Jensen skriver om står på flera sätt i fokus för det forskningsprojekt om Spotify som jag leder, ”Strömmande kulturarv. Filförföljelse i digital musikdistribution”. Med hjälp av digitala metoder och digital etnografi har min (och min forskargrupps) ambition varit att observera musikfilers färd genom det digitala eko-system som utgör den strömmande mediekulturens svarta låda. Inom projektet har vi ofta använt oss av en brevbärarar-metafor för att beskriva vad vi försöker åstadkomma – det vill säga, att följa ett paket (en musikfils) väg från skapelse till mottagare. Visserligen ’rör’ sig inte musikfiler rent datatekniskt inom Spotifys musik-ekosystem på ett sådant sätt överhuvudtaget. Tekniken är långt mer komplicerad, och innefattar bland annat en fristående Spotify-klient (ett eget program), som också finns i en webbaserad version liksom för en rad olika mobilplattformar. Själva strömningstjänsten av musik vilar därtill på fildelningsteknik, där olika användares uppkoppling används för att skicka (och cashe-lagra) musik sinsemellan för att minimera bandbredd. Till det ska man addera den så kallade ”den musikaliska hjärnan” som företaget EchoNest byggt upp av ”1,2 miljarder små loggade informationsbitar som berättar någonting om världens musik”, användardata som sparas i en databas som Spotify betalade 800 miljoner kronor för 2014 (Larsson 2016).

Begreppet filförföljelse är med andra ord strängt taget en metafor. Ändå är grundtanken med vårt forskningsprojekt att digitalisering av medieobjekt förändrat hur de bör konceptualiseras, analyseras och förstås, och det just med utgångspunkt i de spår av information och betydande mängder metadata som (musik)filer oupphörligen lämnar i olika nätverk; som sagt – systemet är metoden. Från ett akademiskt perspektiv handlar det om att helt växla fokus; från studiet av statiska musikartefakter till ökat vetenskapligt fokus på dynamiskt aktiva filer med ett slags inherent information om exemplevis bredbandsinfrastruktur, fildistribution och så kallad aggregation, användarpraktiker, klick-frekvens, sociala spellistor, delning och upprepning – ”all the evidence needed for Internet studies is already there, documented in and of the system”, som Bruhn Jensen framhållit. Det är med andra ord inte ett forskningsprojekt om musiklyssnande – snarare om hur strömningstjänster som Spotify reglerar och paketerar lyssnade, samt vilken data som kan extraheras fram när musik ’färdas’ genom Spotifys nätverk.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *