Kunskap om medier 1960-2020 – utkast till en kommande VR-ansökan

Tillsammans med mina kollegor Mats Hyvönen (Uppsala universitet) och Per Vesterlund (Högskolan i Gävle) håller jag för närvarande på att arbetar med en större ansökan till Vetenskapsrådet med inriktning mot utbildningsvetenskap. “Kunskap om medier 1960-2020” är arbetsnamnet, och projektansökan är en utveckling av den bok vi gjorde tillsammans för något år sedan: Massmedieproblem. I skrivande stund ser de första sidorna av ansökan ut på följande sätt:


I november 2016 överlämnade Medieutredningen sitt slutbetänkade till kulturministern. I en tid när digitalisering och teknisk utveckling underminerat tidigare affärsmodeller såg mediebranschen fram emot progressiva förslag som förhoppningsvis skulle rädda en allt mer sårbar och krisande sektor. En gränsöverskridande mediepolitik (SOU 2016:80) innehöll också en analys av den svenska mediemarknaden, liksom ett antal slutsatser och förslag om framtidens mediepolitiska inriktning. Ett nytt mediestöd föreslogs – och principiellt kan slutbetänkadet sammanfattas med att staten och samhället i demokratins namn måste skydda sina massmedier. Medier definierades i utredningen i huvudsak som offentlig nyhetsförmedling. Några månader senare var det dags för andra ministrar (gymnasie- och kunskapslyftsministern respektive bostads- och digitaliseringsministern) att ge sin syn på hur samma tekniska utveckling och digitalisering inneburit förändringar i arbetslivet och samhället – men nu från ett diametralt motsatt perspektiv. Regeringen beslutade nämligen i mars 2017 att förtydliga och förstärka läroplaner för grundskola och gymnasieskola med fokus på ökad digital kompetens. ”I samhällskunskap ska det ingå hur digitaliseringen påverkar samhället. Vi förstärker också skrivningarna om medie- och informationskunnighet”, påpekade en minister. ”Skolan måste bli bättre på att ge eleverna förutsättningar för att fungera som medborgare i en tid när digitaliseringen förändrar samhället”, menade en annan (Regeringen 2017). Elever – och i förlängningen landets medborgare och rentav samhället – framstår som alltmer sårbara och utsatta för exempelvis falska nyheter; de måste därför skyddas från medierna.

I generell bemärkelse handlar utbildningsvetenskap om lärande och kunskapsbildning inom samhället i stort. Hur kunskap skapas och formeras är en komplicerad samhällelig process. Med hjälp av en vid utbildningsvetenskaplig optik är frågan vi ställer oss i denna projektansökan var kunskap om medier egentligen uppstår. Medieutveckling och kunskap om denna har alltid samspelat, men mediekunskap implementeras, vidareutvecklas och cirkulerar också inom en mängd olika samhälleliga kontexter och offentligheter. Det kan förefalla paradoxalt att vår samtid präglas av föreställningar om att samhället både behöver skydda sina massmedier – och att skyddas från dem. Det sena 1900-talet kan mediehistoriskt beskrivas som framväxten av allsidiga medier som en sorts fundament för det demokratiska samhället. Men medier har samtidigt alltid betraktats som farliga, inte minst för barn och unga – från det tidiga biografeländet, över den kolorerade veckopressens kommersiellt förljugna ideal till 1980-talets videovåld. Olika slags mediekunskap har därför ingått i skolans läroplaner. Nu i trumpismens tidevarv framstår inte längre mediers snedvridna ideal som det mest riskabla, snarare ligger faran i hur medier sprider förljugna nyheter och sakuppgifter. I en uppdaterad digital skolpolitik betonas därför behovet av kunskap om hur Facebooks och Googles algoritmer förvränger nyhetsflödet, men dessa amerikanska nätgiganter tar också den nationella mediebranschens annonspengar. Våra traditionella massmedier (press, radio och teve) måste därför värnas – därav behovet av en framsynt mediepolitik.

En hypotes i denna medvetet brett upplagda projektansökan är att olika nationella aktörers och institutioners förhållningssätt till medier ofta formulerats i termer av hot, stöd och beskydd. Mediestudier triggas av upplevda faror där samhället och dess medborgare (återkommande) bör skyddas från de problem som ett nytt oöverskådligt medielandskap innebär. Det kan ske genom restriktioner vad gäller vissa medier (som filmcensur) – eller genom stöd till andra (som presstöd). Att iaktta hur motiveringar för och emot dessa begränsande respektive stödjande praktiker samspelar över tid – idémässigt såväl som i politisk praktik (och där dessa ofta ställts mot varandra) – är en grundläggande tankefigur i ansökan. På ett utbildningsteoretiskt plan handlar Mediestudiets formering i Sverige därför också om hur kunskap uppstår i samhället över tid.

Mediala farhågor florerade tidigt under 1900-talet, men med televisionens genomslag som nytt medium kring 1960 accelererar massmedieproblemen (Hyvönen, Snickars & Vesterlund 2015). I grundskolans läroplan från 1962 påtalades exempelvis ”massmediernas frammarsch” och hur dessa ”fått ökad betydelse” varför eleverna borde ”bibringas goda lyssnar- och åskådarvanor” (Lgr 62, 47). Med televisionens intåg bredvid press och radio, med populärkulturens uppsving, och med de häftiga debatter som fördes runt filmpolitiken, fanns ett behov för ett språk som beskrev den moderna svenska välfärdsstatens mångskiftande medielandskap. Det är just under denna period som begreppet massmedia blir ett nytt modeord i svenskt samhällsliv. Massmediebegreppet var naturligtvis inte svenskt – och inte heller nytt. Men det fyllde en viktig funktion när nya frågor skulle formuleras, både inom offentlig debatt, vetenskap, skola, politik och mediebransch. Mediesamhällets politik tenderade att ta fasta på kommunikationens formativa funktioner. Medier hade till uppgift att förse medborgarna med den kunskap och information de behövde – liksom med underhållning och förströelse. Men massmedierna kunde också väcka och skapa opinion, i förlängningen rentav påverka hela samhällets utformning. De var just därför som de utgjorde problem – för samhället, för kulturen och för skolan. Ett belysande exempel utgörs av den svenska skolans succession av avlösande läroplaner i vilka det enkelt går att notera de massmedier som elever skulle ges kunskap om, samt inte minst vilka av dem som innebar risker och faror.

Målet med ansökan är dels att kartera kunskapsbildning om medier i Sverige under en längre period, dels att få korn på hur medier alltid inneburit föreställda risker och/eller möjligheter – vilka resulterat i olika samhälleliga interventioner. Perspektivet är medvetet nationellt hållet; mediestudier ska här inte förväxlas med framväxten av ett (inter)nationellt forskningsfält. Ansökan syftar till att undersöka kunskapsbildning om medier i samhället – varför en internationell utblick hade gjort den alltför vid. Mediestudier uppstår i ett diffust gränsland inom (och mellan) utrednings- och utbildningsväsende, akademi, mediebransch och mediepolitik. I Sverige namnges ämnet medie- och kommunikationsvetenskap (MKV) så sent som 1990. Akademisk forskning om medier uppstår därför istället i andra disciplinära sammanhang (företagsekonomi, pedagogik, psykologi, eller litteraturvetenskap) där frågor om påverkan, kommunikation, eller presshistoria utforskas.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *