Från Big Bang till Big Data – ett mediehistoriskt manus växer fram

Tillsammans med mina kollegor Patrik Lundell och Johan Jarlbrink har vi en längre tid arbetat med ett mediehistoriskt manuskript med arbetstiteln, Från Big Bang till Big Data. 14 miljoner år mediehistoria. Jag ligger en smula efter – men har nu fått upp lite fart. Vi hoppas därtill att något förlag (möjligen Natur & Kultur) ska vara intresserade av vårt manus, som vi räknar med ska vara klart till sommaren. Jag skriver för närvarande på kapitel 5 som handlar om 1900-talet och dess massmedier. I skrivande stund inleds det så här:

I slutet av november 1945, bara en vecka efter att Nürnbergprocessen inletts med åtal mot de högsta militärerna och ledarna inom det tyska Nazistpartiet, förevisades en timslång film, Nazi Concentration Camps om de brott mot mänskligheten som begåtts under andra världskriget. Filmen, som spelats in av amerikanska trupper i takt med att de avancerade genom Tyskland under våren 1945, var tänkt som en sorts audiovisuell vittnesbörd om det förfärande händelser som ägt rum i en rad koncentrationsläger. I rättegångssalen förevisades filmen alltså som ett belägg på illgärningar som begåtts, och den amerikanske åklagaren menade till och med att den utgjorde ett ”överväldigande bevis” på vad som skett. Rörliga bilder var inte ovanliga i rättegångssammanhang, men film hade aldrig tidigare använts som ett indexikalt och grafiskt bevis på mänskliga illdåd. Nazi Concentration Camps började rentav med ett certifikat som skulle bevisa filmens äkthet, ”official documentary report” som det stod på den inledande textskylten. Det var en ganska underlig form av själv-autentisering, för som i all dokumentärfilm gjorde närbilder, klippteknik och berättarröst att filmen var långt ifrån entydig i sitt budskap.

Nürnbergprocessen – och de efterföljande Nürnbergrättegångarna – var en i allra högsta grad medial händelse. De fotograferades, spelades in på rullband och sändes i radio, filmjournaler visade rättegångarna på biograf, och i USA kunde man snart också se dem på tv. Framför allt Nürnbergprocessen (den första av 13 rättegångar) utgör en specifik mediehistoriskt händelse i egen rätt, men den är även intressanta eftersom audiovisuella medier användes som ett sätt att visa upp vad som de facto hänt i det förflutna. Bilden av det förflutna skulle övertyga om de hemskheter som utspelats sig.

Under 1900-talet – som står i centrum för detta kapitel – blir det alltmer uppenbart att våra föreställningar om det förflutna beror på och präglas av tidens massmedier. Naturligtvis hade exempelvis dagspressen under lång tid haft en sådan karaktär, men under det förra seklet blev det alltmer uppenbart att mediehistorien inte bara handlade om nya teknologier och skiftande mediebruk, det var genom medierna själva som man kunde få korn på dessa förändringar liksom generella historiska förlopp. Som massmediernas århundrade är 1900-talet en slösande rik mediehistorisk period, men liksom i tidigare kapitel kan vi förstås inte redogöra för allt. En mediehistoria om 1900-talet kunde ta fasta på hur medier använts inom militären eller medicinens domäner, men huvudfrågan i detta kapitel handlar snarare om hur – och på vilket sätt – som medier blev så populära att de kom att kallas för massmedier, något som i Sverige faktiskt inte skedde förrän på 1950-talet med televisionens genomslag. Nöjesmedier i skärningspunkten mellan kultur och marknad står därför i fokus i det följande.

Som termen antyder har massmedier en tydlig koppling både till folkmassa och masskultur. Jämfört med tidigare perioder blev medier under 1900-talet överlag mer kommersiellt orienterade än tidigare, även om statlig public service radio och tv utgör betydande undantag. Kapitlet frågar sig exempelvis hur och varför medieindustrier uppstod, men fokuserar också på de helt nya kommunikationsformer som framträdde under perioden som exempelvis rörlig bild. Tidens medieindustrier opererade på en marknad – och i vissa länder togs de snabbt i politiskt bruk och övergick till att bli centrala propagandakanaler. ”Av alla konstarter är filmen den allra viktigaste för oss”, menade den ryske revolutionsledaren Lenin redan 1922. I Nazityskland spelade radion en liknande roll. Andra hävdade att även den så kallade kulturindustrin – med Hollywoods grandiosa spelfilmer i spetsen – bländade folk lika mycket som de duperade och fördummade dem. Framväxten av moderna massmedier var därför en spegling av utvecklingen av det moderna industrisamhället och dess urbanisering, men handlade också återkommande om en högst normerande syn på hög- och lågkultur.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *