Mediehistorier om Japan och dess elektronikindustri

Arbetet med bokmanus till min, Johan Jarlbrinks och Patrik Lundells mediehistoriska översiktsbok är nu inne i slutfasen. Vid ett inplanerat manusmöte i Berlin i slutet av augusti ska vi försöka att få till ett genomarbetat manus. Jag ägnade några svettiga julidagar åt att skriva ihop ett sista kapitel om digitala medier. Det måste förvisso revideras, men på det stora hela ligger texten nog fast. I ett försök att inte bara skriva västvärldens mediehistoria ingår även ett stycka om elektronikbranschens framväxt i Japan under 1960- och 70-talen, inklusive en kort fallstudie kring den mobila bandspelaren Sony Walkman. I manusform ser partiet ut som följer:

Om mediehistorien länge var västorienterad, så förflyttades dess geografiskt fokus under 1960- och 1970-talen österut, detta i takt med att japansk elektronik kom att dominera marknaden. Efter andra världskriget (åter)uppstod en rad medieföretag i Japan med inriktning på konsumentorienterad mikroelektronik, ibland kallat för hemelektronik. De flesta av dessa bolag hade startats före kriget, men genom export av alltmer avancerade, mediala industriprodukter kom japanska bolag att bli världsledande. Exemplen kan lätt mångfaldigas: Sharp (grundat 1912) med fokus på radio- och tv-apparater, Hitatchi (grundat 1910) som producerade stordatorer och elektronikkomponenter, Fuji-koncernen (grundat 1923) med inriktning på elektrisk utrustning och television, kameratillverkaren Nikon (grundat 1917), Casio med sina miniräknare och klockor (grundat 1946), JVC (Japan Victor Company) med tillverkning av ljud-, video- och konsumentelektronik (grundat 1927) – på 1950-talet uppköpt av Matsushita, senare mer bekant som Panasonic – för att inte tala om spelbolaget Nintendo (grundat 1889), som först tillverkade spelkort men senare alltmer inriktade sig på tv- och dataspel.

Främst bland de japanska medieföretagen var dock Sony, grundat 1946 och idag ett av världens största multinationella teknik-konglomerat. Genom att få tillstånd att använda amerikansk transistorteknologi började Sony tidigt att producera transistorradio-apparater som blev mycket populära. 1955 lanserade bolaget sin första transistorradio, några år senare den allra första transistor-tv:n. Framgångsrecept byggde på tekniska innovationer, hög produktkvalitet och avancerad design. Sony blev snabbt marknadsledande, även om somliga försök – som med videoformatet Betamax (lanserat 1975) – blev misslyckande. Det formatet konkurrerades nämligen ut av VHS (Video Home System, producerat av företaget JVC) under det så kallade videotape format war som rasade till mitten av 1980-talet. Ibland hävdas att Betamax tekniskt var ett bättre format (exempelvis beträffande bildkvalité), men att JVC var skickligare på att marknadsföra sitt VHS-format. Sedermera kom VHS att dominera den privata videomarknaden tills introduktionen av lagringsformatet DVD i slutet av 1990-talet.

Medan andra företag producerade allt större apparater satsade Sony på mobilitet och precisionsteknologi. Under det sena 1970-talet ledde det till lanseringen av Sony Walkman, en liten bärbara kassettbandspelare som både kom att förändra musiklyssnandet och bli närmast synonym med en helt ny typ av mediebruk. Sony Walkman blev en försäljningssuccé, och under de kommande åren skulle den sälja i nästan 190 miljoner exemplar världen över (i en rad olika versioner). Mediehistorien kring Sony Walkman är emellertid en smula udda, för av marknadsföringsskäl kallades apparaten för olika saker i olika länder. I Japan gick den under namnet ”Walkman”, i USA (till en början) för ”Soundabout”, i Storbritannien för ”Stowaway”, i andra länder för ”Disco Jogger” – och i Sverige för (det lätt obegripliga) ”Freestyle”. Svenska Språknämnden ansåg att den rätta benämningen borde vara ”bärspelare”, men beteckningen ”freestyle” hade då redan fått fäste i svenskt språkbruk och förblev intakt. Framöver kom freestyle därför att på svenska bli en generell benämning på portabla bandspelare.

Att Sony Walkman blev liktydigt med en viss typ av mobil medieanvändning antyder den popularitet som denna lilla apparat genererade. Under hela 1980-talet var ”walkman” i anglo-sachsiska länder synonymt med en portabel kassettbandspelare, på samma sätt som andra framgångsrika medieprodukter blivit generiska för andra typer av medieanvändning. Att göra fotostat-kopior i USA kallas till exempel för ”xeroxing” (efter företaget Xerox som började sälja kopieringsmaskiner under 1960-talet), och att använda en ”diktafon”, det vill säga en kontorsmaskin för in- och avspelning av diktamen, var från början egentligen namnet på ett av telefonpionjären Bells många företag. I mediehistorien är det inte ovanligt med den här typen av generiska beteckningar, samtidigt antyder de också det sätt som vissa medier blev starkt normerande – på gott och ont, för inte sällan har teknikföretag haft svårt att uppgradera produkter med ett sådant generiskt genomslag. I slutet av 1990-talet blev mobiltelefonen BlackBerry i USA till exempel mer eller mindre liktydigt med mobil e-posthantering, bara för att mindre än tio år senare tappa hela denna marknad till Apple och Samsung. Samma sak gällde för mobiltelefoniföretaget Nokia i Indien: eftersom Nokia-mobiler helt dominerade marknaden där, var ”Nokia” ordet som användes för mobiltelefon (och hur det sedan gick för den finska mobilgiganten är allom bekant). Främst är det emellertid en radda Apple-produkter som på detta sätt blivit stilbildande och smittat av sig som generella beteckningar på en medieform. En iPod var ju efter millennieskiftet i princip liktydigt med mobilt och personfierat lyssnande, liksom en viss typ av radio, poddradio (eller podcasting).

Eftersom Sony så småningom utvecklades till en multinationell elektronikkoncern är bolaget också ett bra exempel på de sätt som hårdvarutillverkare och innehållsproducenter under 1980-talet började närma sig varandra. Horisontell integration blev nu ett framgångskoncept för flera teknik- och mediebolag, och ett sätt att bygga upp företag till att omfatta likartade funktioner från olika värdekedjor. Under 1980-talet började Sony exempelvis att köpa in sig i både musik- och filmbranschen genom införlivandet av amerikanska CBS Records (1987) och filmbolaget Columbia Pictures (1989). 1994 diversifierade man verksamheten ytterligare genom att ta sig an marknaden för datorspel då spelkonsolen PlayStation introducerades – som snabbt tog stora andelar av marknaden från tidigare etablerade aktörer som Nintendo.

Även tv- och dataspelens utveckling kan i mycket hänföras till den japanska elektronikmarknades dominans. Dataspelens mediehistoria är dessutom intressant som en form av kombination mellan publik och privat underhållning. Spel- och underhållningsföretag Nintendo tillverkade exempelvis både programvaruprodukter för publika och offentliga spelarkader liksom för hemmabruk, därtill med en tradition av att låta speltitlar, figurer och karaktärer återkomma – från rörmokaren Mario till apan Donkey Kong – allt i syfte att skapa ett igenkännbart speluniversium.

Ett japanskt dataspel som ofta brukar lyftas fram i mediehistorien som speciellt stilbildande, och som både utgjorde en produktionsteknisk och publik framgång, var Space Invaders. Det lanserades som arkadspel 1978, och detta tvådimensionella och svartvita spel gick ut på att skjuta dalande rymdvarelser med hjälp av en laserkanon som rörde sig i sidled längst ned på skärmen. Genom en spelmekanik som svarade på spelarens agerande (genom att rymdvarelser anpassade sig till hur spelaren styrde sin kanon) blev spelet en formidabel succé i japanska arkadhallar. Enbart under det första året installerades fler än 100 000 spelmaskiner med Space Invaders i Japan. Det har till och med hävdats att tillsammans med tennisspelet Pong – lanserat några år tidigare av spelföretaget Atari – så banade Space Invaders väg för den senare tv- och dataspelsindustrins publika genombrott under de kommande decennierna.

Sammanfattningsvis finns flera mediehistoriska anledningar till att japanska elektronikföretag blev så framgångsrika mellan 1960 och 1990: introduktionen av helt ny teknik och ledarstil (i en av kriget sönderslagen infrastruktur), entreprenörskap och innovationsdriven industri med stark politisk uppbackning, fokus på internationella marknader. Likheterna med den likaledes framgångsrika japanska bilindustrin är också stora. I efterhand kan man konstatera att den japanska elektronikbranschen producerade fantastisk precisionsteknologi, vilken framför allt var elektrisk och mekanisk – som Sony Walkman. Just den apparaten (liksom många andra) innehöll dock ingen mjukvara alls. När mediekulturen kring millennieskiftet blev alltmer digital, med en snabb övergång till helt elektroniska (och digitala) medieapparater, ja då skulle den japanska elektronikindustrin få problem med att bibehålla sin popularitet och dominans.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *