1 & 0 – kort om den ultimata maskinen

1952 arbetade den unge matematikern Marvin Minsky på Bell Labs i New York under ett par veckor. Tillsammans med Claude Shannon försökte han där att hitta på en rad olika maskiner och apparater som hade med informationshantering att göra. Efter andra världskrigets slut hade Bell Labs utvecklats till ett av världens mest innovativa tekniska laboratorier; strax före att Minsky kom dit hade tre Bell-ingenjörer exempelvis uppfunnit transistorn, en komponent som var viktig för den japanska elektronikbranschens framväxt. Marvin Minsky skulle sedermera göra en enastående karriär som datavetare och bli en av pionjärerna inom forskningsområdet kring artificiell intelligens (AI); redan i slutet av 1950-talet startade han ett Artificial Intelligence Laboratory på MIT i Boston. Men på Bell-laboratoriet arbetade han tillsammans med Shannon ännu i skärningspunkten mellan elektronik, mekanik och matematik. En av de apparater som Minsky hittade på (och som Shannon sedan konkret byggde samman) har kallats för den ”ultimata maskinen”. Den bestod av en mindre trälåda och en liten spak med två lägen, på och av. När man slog på den öppnades en lucka, en mekanisk arm åkte ut – som petade till spaken och slog av apparaten, varefter luckan stängdes. Den ultimata maskinen var alltså en apparat som hade ett enda syfte: att slå av sig själv. Minskys och Shannons apparat har ibland betraktats som ett sorts fundament för det digitala informationssamhället; den ultimata maskinens lekfulla 1 och 0 framstår som en sorts grundidé för all slags datoriserad information. Dels illustrerade och visade den praktiskt på en mediehistorisk kontinuitet mellan mekaniska (analoga) och elektroniska (digitala) medier, dels antydde den på ett mer konceptuellt plan dataålderns framväxt, vilket förstås accentuerades genom Shannons revolutionerande informationsteori och Minskys senare AI-arbete.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *