Tekniska museet och det mekaniska alfabetet

Tillsammans med min kollega, teknikhistorikern Anders Houltz skriver jag för närvarande på en artikel om Tekniska museet och Christopher Polhems så kallade mekaniska alfabet. Artikeln kommer att ingå i en kommande bok som vi håller på att sammanställa kring projektet Digitala modeller. Projektet kommer också att resultera i en mindre utställning på Tekniska museet som öppnar i februari nästa år. Den liksom den kommande boken bildar ett av forskningsresultaten från vårt projekt. Anders och jag har kommit en bit på vår artikel – det kommer att bli en längre text, och anslaget ser för närvarande ut så här:

I mars 1939 höll chefen för Tekniska museet, Torsten Althin, ett föredrag i rundradion. Ämnet var ”Tekniskt-historiskt varjehanda: Mekaniska alfabetet” och handlade om de gamla trämodeller som Christopher Polhem tros var upphovsman till åren omkring 1700. Det brukar anföras att Polhems mekaniska alfabet bestod av cirka 80 små trämodeller som praktiskt illustrerade ”grundläggande maskinelement”, till exempel hävstången, hjulet eller skruven. Althin hade alltsedan han i mitten av 1920-talet började sin egentliga museibana varit mycket intresserad av dessa trämodeller; han hade skrivit och föreläst om dem i flera olika sammanhang. Under slutet av 1920-talet hade han lyckats få Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm att deponera ett trettiotal av modellerna till det nya Tekniska museet, och därtill övertygat svenska regeringen att anslå en betydande summa pengar för att restaurera ”Polhems originalmodeller” eftersom de utgjorde en ”enastående kulturskatt [som det] knappast finnes motstycke [till] i något annat land.”

För Althin var modellerna lika unika som användbara. Genom att publicera artiklar om dem, föreläsa i diverse sammanhang – och inte minst berätta om dem i radio – spred han information och kunskap om teknikhistoria i allmänhet och Polhems modeller i synnerhet. Althin var en folkbildare av rang, och radiomediet hade en betydande räckvidd. Han inledde därför retoriskt sitt föredrag 1939 med att påpeka att konst- och litteraturhistoria står ”på schemat vid våra läroanstalter”, men var finner man ”ämnet teknisk historia någonstans?” Teknikhistoria var visserligen ett helt nytt kunskapsfält, hävdade Althin, och ”än så länge håller man på med en första grov plöjning inom denna viktiga vetenskap.” Men teknikens historia i allmänhet, och kunskap om mekanik i synnerhet, hade betydande svenska anor – ”mekaniskt alfabet” var därför ”underrubrik för dagens kåseri”.

Programtablåer för AB Radiotjänst innehöll under 1930-talet ofta folkbildande föredrag om kulturhistoria. Genren kunde vara träig. Men den passade Althin; han var en skicklig teknikhistorisk berättare och hade föreläst i radio vid flera tillfällen – till och med om samma tema. I april 1931 hade han exempelvis berättat om ett fiktivt ”besök hos Polhem på Stjernsund 1729”. Vårvintern 1939 var fokus delvis ett annat, och Althins idé var ”att berätta om de nära nog eviga tankar och problem som ha rört sig i människornas hjärnor och som ha krävt sin tekniska lösning”.

Dessvärre har själva radioprogrammet från 1939 inte bevarats, däremot Althins manuskript i hans personarkiv på Tekniska museet. Eftersom han kunde Polhem och historien om det mekaniska alfabetet på sina fem fingrar, är det verkligt intressanta med radioföredraget 1939 hur Althin i radiostudion på ett meta-teknologiskt sätt reflekterade över Polhems trämodeller och deras pedagogiska funktion i ljuset av modern teknik och nya medier. Den ”märklige ingenjör” Polhems ”tekniska undervisning”, hävdade Althin, var ”så modernt upplagd, att vi knappast ha kommit längre … idag.” Poängen med dess modeller var att visa grundläggande maskinelement; det handlade om att åskådliggöra och visualisera mekanik och tekniska idéer genom trämodeller, ett slags kommunikativa medieformer från gångna tider.

Men att påvisa hur dessa modeller fungerade rent praktiskt var förstås inte så lätt i radio. När jag nu ”sitter här framför mikrofonen” så är det en sak som ”jag livligt saknar”, påpekade därför Althin. Det är något som ”ännu inte är teknisk färdigt i praktiken i vårt land, och det är televisionen.” Althin talade alltså om den tidigmoderna tidens kanske främsta mediala åskådningsform (modeller), i modernitetens mest framträdande och publika medieform (radio) men beklagade sig över att han inte kunde visa upp dem (i television). ”Bilder och åskådningsmaterial är ju ganska nödvändigt att kunna visa fram, när man skall tala om tekniska ting, men den dagen är kanske inte långt avlägsen, då Ni på Edra radioapparater kan få beskåda modeller och maskiner, som det talas om från studion.”


Tingens biografi – om artikeln
Om man ska tro Althin hade televisionen 1939 varit det optimala mediet för att visa upp de gamla trämodeller som tillskrivs Polhem. Tv-tekniken hade introducerats under trettiotalet framför allt i England, men också i Tyskland under de olympiska spelen i Berlin 1936. Althin var väl förtrogen med det nya bildmediet, liksom med fotografi och film. Som museiman påpekade han ofta att de ting och objekt som ställdes ut på Tekniska museet skulle levandegöras – gärna med hjälp av visuella medier som planscher, modeller eller film. Med inspiration från Nordiska museets filmverksamhet startade han till exempel tidigt produktion av teknikhistorisk film; redan 1922 höll Althin faktiskt ett föredrag om ”Filmen i kulturminnesforskningens tjänst”.

Med det var ändå (skal)modeller som utgjorde förebild för hur ett skrymmande industriarv kunde åskådliggöras. Efter att Althin ordnat medel från staten kunde det mekaniska alfabetet restaureras under 1920- och 1930-talet. Modellerna gömdes undan på säker plats under andra världskriget, och från 1947 ingick de i princip alltid i Tekniska museets basutställningar (med lite olika variationer under årens lopp). Skalan är central för att förstå varför modellerna var viktiga för Althin. Att ställa ut gamla smedjor eller valsverk på museum i skala 1:1 var praktiskt omöjligt, men modellerna i det mekaniska alfabetet var både musealt hanterbara och pedagogiskt illustrativa. Det fanns också en lång teknikhistorisk tradition att falla tillbaka på – och hämta legitimitet ur. Den så kallade Kungliga modellkammaren hade instiftats redan 1756. I den samsades Polhems småmodeller med elaborerade modeller av gruvmaskiner och sinnrika lantbruksmodeller. Besökare tyckte om att titta på dem, modellkammaren var närmast en turistattraktion, och dårtidens modeller bör därför också ses som ett slags underhållningsmedium; några framstod rentav ”som praktpjäser – en teknologisk fantastik.”

I forskningsprojektet ”Digitala modeller” har – som påtalats i den här bokens introduktion – trämodellerna i det mekaniska alfabetet digitaliserats på olika sätt: som CT-skannade objekt, som 3D-modeller, som datorgenererade videoanimationer, eller som virtuella objekt i en datorsimulerad VR-miljö. Med Althin har det handlat om att åskådliggöra hur ny teknik, denna gång digital – snarare än televisuell som han tänkte sig 1939 – kan ge nya perspektiv på äldre former av tekniskt-pedagogiska hjälpmedel. Det finns med andra ord en betydande kontinuitet mellan hur Polhem (och hans elever) tänkte sig att modellerna skulle användas, hur Althin (och andra intendenter) ställde ut dem på Tekniska museet, och de sätt som vi i vår forskargrupp arbetat med att digitalisera dem. Faktum är att det finns än mer precisa kopplingar; Althin menade som sagt i radio att tv varit allra bäst för att ”beskåda” dessa modeller, och när en ny ”Polhemsutställning” invigdes med modellerna 1970 var de ”kompletterade med audiovisuella presentationer”.

Syftet med denna artikel är meta-musealt – på två olika sätt. Ambitionen är att med Polhems mekaniska alfabet som fallstudie både säga något om dessa trämodellers fascinerande historia, och om tillblivelsen av Tekniska museet, en institution som i hög grad formerades med hjälp av, och kring dessa modeller. Med inspiration från forskningsfältet kring materiella kulturstudier, där museala objekt och deras ’liv’ i skiftande historiska kontexter görs till studieobjekt, är tanken med vår artikel att skissera det mekaniska alfabetets långa historia. Tingens biografier kan avslöja vad som annars förblir dolt, har antropologen Igor Kopytoff hävdat. Den typen av resonemang ingick i en bok, The social life of things. Commodities in cultural perspective – redigerad av antropologen Arjun Appadurai 1986 – en studie som fått stor betydelse för den här typen av perspektiv. På senare år har den så kallade ”objektbiografiska metoden” ytterligare accentuerat sådana synsätt, inte minst för att ge ”konkret tyngd åt mer filosofiska resonemang kring det materiella.”

Även inom vetenskapshistorien har studiet av objekt och vetenskapliga praktiker blivit allt vanligare. Vetenskapshistorikern Lorraine Daston gav till exempel år 2000 ut forskningsantologin, Biographies of Scientific Objects, i vilken en återkommande tanke var att vetenskapliga objekt görs genom praktik, förevisningar, laboratoriearbete eller publika demonstrationer. Faktum är att det mekaniska alfabetet utgör ett synnerligen illustrativt exempel på vad Daston kallat för ”the coming into being of scientific objects.” En biografi kring det mekaniska alfabetet kan därför säga oss en hel del om hur relationer mellan människor och ting förändrats över tid.

Även vetenskapliga modeller har analyserats med en materiell-historiskt vokabulär. I Tyskland publicerades till exempel för några år sedan boken, Das materielle Modell. Objektgeschichten aus der wissenschaftlichen Praxis där objektshistorier och vetenskapliga praktiker studerades. De utgick från konkreta vetenskapliga modeller som övergivits på unversitetsvindar och i källarförråd, men där modellerna (som vetenskapliga objekt) fortsatt berättar om gångna tiders akademiska synsätt och pedagogiska ideal. Det är just sådana användningsområden och praktiker som vi är intresserade av i den här artikeln. Genom att anlägga ett mycket långt tidsperspektiv – från trämodellernas möjliga ursprung (proveniensen är oklar) i Polhems Laboratorium mechanicum 1696, över etableringen av Kungliga modellkammaren 1756, till samlingens spridning och skiftande öden i allehanda utställningskontexter och användningsområden under 1800-talet – där modellerna gick från att ha varit högt skattade pedagogiska hjälpmedel på Teknologiska Institutet i Stockholm till KTH-vindskammrarnas undanskuffade tillvaro – för att till sist genom Althins försorg kring 1930 omskapas till uppburna museala objekt och en ”enastående kulturskatt”, menar vi att det är möjligt att säga något väsentligt nytt både om Tekniska museet som institution och hur teknikhistoria har profilerats och positionerats inom ett museipolitiskt fält. Det är alltså inte Polhem som står i centrum för vår artikel – han är snarast en bifigur – utan fastmer de sätt som hans ”originalmodeller” transformeras från tidigmoderna pedagogiska redskap till vindsskräp, för att till sist betraktas som uppburna auratiska museiobjekt.

Torsten Althin intar en särställning i sammanhanget. I egenskap av grundare av Tekniska museet är han centralfigur i vår berättelse, både i kraft av att bokstavligen räddat det mekaniska alfabetet från förgängelse och snillrikt ha profiterat på dess oklara proveniens. För att använda en mekanisk metafor blev Polhems teknikhistoriskt uppburna persona och hans åldriga modeller en hävstång för Althin i hans arbete under det sena 1920-talet med att etablera och formera ett tekniskt museum. Om man betänker att han 1924 anställdes som chef för Tekniska museet – vilket då ”bestod av ett tomt skrivbord” i Ingenjörsvetenskapsakademiens bibliotek – framstår det som en minst sagt remarkabel insats. Lika slugt som drivet lyckades Althin med att bygga upp sitt museum kring dessa modellers biografiska legend. ”Tekniska museet kan sägas ha de äldsta anorna, ty det härstammar från Christopher Polhems tid”, kunde man exempelvis läsa i en ingress till en artikel av honom 1932. Museet har ”lyckan att kunna utgå från en samling modeller [vilka senare] under namn av K. Modellkammaren utgjorde såväl ett institut som ock ett – tekniskt museum.” ”Jag vågar gå så långt”, påpekade han till och med i en tillbakablick några år senare, ”att jag påstår att det icke i något annat land finnes ett tekniskt museum, som i grund och botten kan leda sina anor så långt tillbaka i tiden och har ett så förnämligt ursprung som museet i Stockholm.”

I fokus för den här omfattande artikel står alltså några små trämodellers biografiska liv under drygt tre hundra år. De har kommit att kallas ”det mekaniska alfabetet”, även om Polhem aldrig benämnde dem så. Inte heller är det troligt att de modeller som idag finns kvar är ”Polhems originalmodeller” (som Althin hävdade). Modellerna var sköra och sammansatta av en mängd olika små träbitar (sammanfogade med metallstift). De användes flitigt under årens lopp, behandlades inte speciellt varsamt och bevarades (före 1930) inte alls som museiföremål. Tvärtom, eftersom tanken med dem var att visa rörelsemoment – exempelvis hur en roterande rörelse övergick till en horiosontell rörelse – så kom de förstås att användas både av besökare på Kungliga modellkammaren och senare av studenter på Teknologiska Institutet under 1800-talet. Och eftersom modellerna var bräckliga får man förmoda att de gick sönder när de nyttjades år efter år av nya besökare och nya studentomgångar.

När Althin väl såg till att ta hand om dem, lagades och restaurerades de av modellmakare på Tekniska museet. Modellerna lappades samman, delar byttes ut, man rekonstruerade bitar som fattades etcetera – varför det idag inte är mycket som talar för att beteckningen ”originalmodeller” är en adekvat beskrivning. Möjligen kan några få delar vara ålderstigna och datera sig till 1700-talet, men att det skulle handla om originalmodeller – på det sätt som man vanligen betraktar ett original – är inte sannolikt. Det är därför mycket svårt att fastställa hur gamla de egentligen är; modellerna är också för små att analysera med hjälp av dendrokronologi (det vill säga, att datera trä med hjälp av årsringar).

Icke desto mindre är vi i det följande intresserade av de trettiotalet modeller som både ställts ut och bevarats på Tekniska museet, liksom av samlingens fascinerande öde – själva tingens biografi. Å den ena sidan försöker artikeln frilägga de mest centrala utställnings- och användningsområdena för dessa modeller under en längre tidsrymd, å den andra sidan står skiftande minnes- och museipolitiska handlingsprogram (som modellerna gav upphov till) i fokus. Här är Althin förstås central, men Polhems modeller gav redan vid mitten av 1700-talet institutionsbyggande impulser. Ingenjörsofficeren Carl Knutberg pläderade exempelvis redan 1754 om behovet av en nationell modellkammare, Tal om nyttan af et laboratorium mechanicum.

Vår artikel är strukturerad i fyra separata men sammanhängande delar, en sorts materiella berättelser som tar avstamp i lika många historiska kontexter – Carl Johan Cronstedts skissbok från 1729, trämodellernas funktion på Teknologiska Institutet under 1800-talet, Torsten Althins vurm för och institutionella användandet av det mekaniska alfabetet under 1920- och 30-talet, samt trämodellernas utställningssammanhang på Tekniska museet efter 1950. Avslutningsvis diskuterar vi hur vårt eget forskningsprojektet ”Digitala modeller” dels kuggar in i, och (för närvarande) utgör en sorts slutstation för det mekaniska alfabetets biografi, dels hur vårt projekt (genom bland annat den här artikeln) givit upphov till en ganska ovanlig, reflexiv forskningsinsats kring en för Tekniska museet mycket central samling av objekt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *