Utkast till bibliotekskatalogens mediehistoria

I det bokmanus som jag för närvarande arbetar med – med arbetstiteln: “Dokumentation & representation. Om de svenska minnesinstitutionernas mediehistoria 1750-2015” – är tanken att kapitel två ska handla om kataloger. Jag har struktur och disposition någorlunda klar för mig, och kapitlets anslaget ser för närvarande ut så här:

”Öfver-Bibliotekariens berättelse för år 1903” var ingen rolig läsning – vare sig för ”Kungl. Maj:ts” eller Riksdagen till vilken Kungliga bibliotekets årsberättelse var ställd. Den nyss nytillträdde chefen för KB, Erik Wilhem Dahlgren, beklagade sig uppriktigt över hur illa det var ställt med nationalbibliotekets kataloger, inte minst den bristfälliga förteckningen av de äldre beståndet. Framför allt den ”svenska afdelningen”, bekymrade Dahlberg, liksom nya ”större tillkomster [vilka] ännu till stor del [är] helt och hållet okatalogiserade”. Eftersom katalogerna lämnade en hel del övrigt att önska, gick det inte heller att svara på frågan om en bok fanns – eller inte. ”Olägenheten häraf göra sig så godt som dagligen märkbara”, påtalade Dahlgren irriterat, allt emedan det praktiska biblioteksarbetet ständigt blev lidande. ”Ofta kan frågan om ett arbetes befintlighet besvaras först efter särdeles tidsödande undersökningar, och någon gång gifva dylika undersökningar, oaktadt all använd möda, icke ens ett definitivt resultat.” Kungliga biblioteket kunde helt enkelt inte svara på om en efterfrågad bok faktiskt fanns i samlingarna – i alla fall inte med säkerhet. Bedrövat noterade Dahlgren att ”de påpekade bristerna skulle inom beräknelig tid afhjälpas, därför finnes tyvärr så godt som ingen utsikt.”

Som bekant innebär verbet ”katalogisera” att man gör en noggrann och detaljerad förteckning över något. För att användare ska kunna hitta, eller åtminstone orientera sig i en boksamling, måste den förtecknas med hjälp av olika former av metadata. En sådan förteckning kan struktureras och ordnas på en mängd olika sätt och genom mediehistorien har en rad olika katalogiseringstekniker också använts. Kring 1900 använde KB både inbundna katalogförteckningar och förteckningar på lösa blad, men Dahlgrens problem med ett ständigt ökande bestånd av okatalogiserat material och ett oroväckande informationsöverflöd var knappast någon nyhet. Redan det antika biblioteket i Alexandria brottades med samma problem, ett bibliotek som kan ha haft så många som 400 000 bokrullar. Den förste föreståndare, Zenodotos (som levde mellan cirka år 330 till 250 f.Kr.) har bland annat gått till historien då han försökte skapa ordning bland alla dessa bokrullar. Genom att förse varje bokrulle med en lapp som angav författare, titel och ämne åstadkom Zenodotos en rudimentär förteckning. I takt med att antikens bokrullar ersattes av ett nytt bokformat, codex – där handskrivna, lösa skrivark bands samman till en helhet – övertog även kataloger samma format. Medeltidens bibliotekskataloger fylldes successivt på, rad efter annan, när nya böcker kopierades eller införskaffades. Vad som förtecknades var både information om böckerna (metadata) liksom (förhoppningsvis) var i biblioteket de var uppställda. Katalogen var med andra ord en sorts rumslig förmedlingsinstans – ett medium – mellan användaren och det innehåll hen eftersökte. Dahlgrens problem var just att denna mediala förbindelslänk inte fungerade.

Det finns många olika typer av kataloger, men traditionellt har de bestått av en alfabetisk katalog efter författarens namn eller en boks titel, liksom mer ämnesvis uppdelade systematiska kataloger. Att förteckna information om en bok liksom var den befinner sig har varit syftet, även i digital form. Under 1860-talet beslutade KB att påbörja katalogisering med hjälp av lösa ark. Denna så kallade ”lappkatalog” lade grunden till en ny medieteknik för informationsbehandling som baserade sig på separata kort, ”cards” med intern KB-terminologi. Lappkatalogen och ”cards” användes parallellt på KB under 1900-talets första hälft, och det var först när (de ovanligt stora) korten i lappkatalogen paketerades i plåtkapslar kring 1960, som beteckningen ”Plåten” uppstod – en katalog som alltså kom att innefatta information om Kungliga bibliotekets tryck från äldsta tid till och med 1955.

När Plåten och de fysiska kortkatalogerna ersattes av databaser och gjorde sökbara över internet under 1990-talet – LIBRIS webbsök blev tillgängligt 1997 – var det emellertid fortsatt metadata om böcker som stod i fokus (samt lokalisering). Att KB 2010 digitaliserade Plåten – det vill säga metadata om bibliotekets bestånd – snarare än innehållet som katalogen hänvisade till är därför talande. Min poäng är att svenska minnesinstitutuioner i allmänhet, och nationalbiblioteket i synnerhet, orubbligt suttit fast i en äldre katalogiseringsteknik baserat på information om beståndet snarare än att ge access till själva innehållet. På webben kan man idag fortsatt läsa att ”LIBRIS är en nationell söktjänst med information om titlar på svenska bibliotek” (min kursiv). Denna gemensamma katalog med sju miljoner titlar uppdateras dagligen, och det är Kungliga biblioteket som har ansvar för drift och utveckling.

Att ange information om titlar, författare och ämnen har sedan Zenodotos tid utgjort kvintessensen av allt katalogiseringsarbete. Genom införandet av digital teknik har dock skillnaden mellan information om böcker och böckerna själva alltmer kommit att upphävas. Det stora digitaliseringsprojektet Google Books Library Project (med start 2004) är det bästa exemplet på hur metadata gradvis kom att, om inte ersättas så åtminstone kompletteras av själva innehållet (som metadatan beskrev). Google Books var till en början ifrågasatt (exempelvis av KB) men har under det senaste decenniet blivit till ett slags ledstjärna för hur de flesta minnesinstitutioner bedriver sin digitaliseringsverksamhet.

Det här kapitlet tar fasta på hur digitalisering av kultur- och bokarvet gjort att tidigare förtecknande och äldre katalogiseringsarbete framträder som en alltmer tydlig historisk medieform. Samtidigt har framför allt kortkatalogen varit ett lika kraftfullt som trögt medium kring förteckning av innehåll. Kapitlet handlar därför både om hur kataloger dokumenterat, representerat och reglerat innehåll som bevaras – och därigenom påverkat synen på samlingar – liksom hur långlivad denna biblioteksteknik varit.  Fokus ligger på böcker i allmänhet, och Kungliga bibliotekets kataloghistoria i synnerhet. Det finns empiriska belägg för att kortsystem bekrevs som ett medium (redan 1909), och i detta kapitel betraktas därför både bibliotekskataloger och kortsystem som en sorts medieformer, eftersom de sammabinder metadata med innehåll. Kapitlet inleds med en kort kataloghistoria, det redogör därefter för KBs lappkatalog liksom de ”amerikanska kortsystem” som med utgångspunkt i biblioteksreformatorn Melvil Dewey och hans företag Library Bureau kring 1900 kom att påverka och förändra hur samtidens svällande boksamlingar borde förtecknas. Dewey och Library Bureau fick årtiondet efter 1900 inget större genomslag i bibliotekssektorn i Sverige, men kortsystem kom likväl att införas på bred front inom den framväxande kommersiella kontorssektorn. Genom kortsystem är kontorets mediehistoria därför sammantvinnad med bibliotekets, och via en fallstudie av kontorsföretaget Axel Wibel AB tecknar kapitlet en något annorlunda bakgrund till dagens numeriska nedteckningssystem. Ur Axel Wibel AB utvecklades nämligen den svenska exportsuccén Facit AB, en industrikoncern som kring 1950 var Europas näst största producent av räkne- och kontorsmaskiner.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *