Anteckningar om kortkatalogens mediehistoria
Arbetet med boken, Dokumentation & representation. Om de svenska minnesinstitutionernas mediehistoria, går framåt. Jag håller fortsatt på med det kapitel som behandlar hur kataloger (och då framför allt kortkataloger) varit en viktig medieform främst för bibliotekssektorn. Fokus i kapitlet ligger på Kungliga bibliotekets kataloghistoria, men en rad internationella utblickar förekommer också. Nedan utgör utsnitt ur det kapitel som nu håller på att ta form:
Nära nog alla epoker i det förflutna har brottats med ett både reellt och inbillat informationsöverflöd; Too Much to Know heter den klassiska boken på området. Redan för att hantera innehållet i det antika biblioteket i Alexandria – som kan ha haft så många som 400 000 bokrullar – behövdes ett informationshanteringssystem för att förteckna beståndet. Dahlgrens ämbetsbroder Zenodotos, biblioteket i Alexandrias förste föreståndare som levde mellan år 330 till 250 f.Kr., har bland annat gått till historien eftersom han försökte skapa ordning bland alla dessa bokrullar. De var bökiga att organisera och saknade både fram- och baksida (liksom bokrygg). Men genom att förse varje bokrulle med en liten lapp som angav författare, titel och ämne åstadkom Zenodotos en rudimentär förteckning.Redan på 300-talet e.Kr. hade pergamentet börjat tränga undan papyrus som skrivmaterial, och antikens bokrullar ersattes då gradvis av ett nytt bokformat, codex, där lösa pergamentblad viktes eller bands samman till en ny helhet, en bok med omslag och sidor. Fram till 1100-talet var det främst inom klosterväsendet som bokproduktion ägde rum och hölls vid liv, dock i maklig takt eftersom munkar för hand skrev av böcker för klostrets behov. Med de medeltida universitetens uppkomst etablerades så småningom en kommersiell bokmarknad, inte bara av andliga utan också profana böcker. Och genom Johann Gutenberg (1394–1468) boktryckarkonst vid mitten av 1400-talet påbörjades stegvis en alltmer ökande massproduktion av tryckta böcker. Kring år 1500 hade mer än 40 000 böcker tryckts i tio miljoner exemplar, och de framstod nu som ett nytt materiellt medium med idag (fortfarande) välbekanta karakteristika som framsida, försättsblad, innehållsförteckning, kapitel, index, baksida och bokrygg.
Även bokförteckningar och kataloger övertog codex-formatet, och de ”bundna volymer” som Dahlgren refererade till utgjorde länge default när böcker förtecknades. Medeltidens bibliotekskataloger fylldes alltså successivt på, rad efter annan, när nya böcker införskaffades eller kopierades. På klosterbiblioteken skrev munkarna ned både information om böckerna (metadata) liksom (förhoppningsvis) var de var uppställda. Katalogen var med andra ord en sorts rumslig förmedlingsinstans – ett medium – mellan användaren och det innehåll hen eftersökte. Ofta brukar den bokhistoriska forskningen framhålla att den senare medeltidens mest berömda försök att sammanfatta dåtidens vetande var den schweiziske bibliografen Conrad Gessner (1516-1565) och hans, Bibliotheca universalis. Utgiven år 1545 var det en bokkatalog på latin (som dominerade vetenskapliga skrifter fram till slutet av 1700-talet), i vilken Gessner strävade efter att förteckna alla då hittills tryckta böcker (på latin, grekiska och hebreiska). Bibliotheca universalis (liksom supplementet Pandectae, en foliant publicerad 1548) omtalas därför i regel som den allra första bibliografin. Bokverket omfattade uppgifter, utläggningar och kommentarer av omkring 3 000 författare, utan hänsyn till kvalitativa kriterier. Snarare citerade Gessner och följde devisen från Plinius (den yngre) att ”ingen bok var så dålig, att man deraf ej kunde lära något.” En annan nyhet som Gessner introducerade var att samtliga författare listades med efternamn i alfabetisk ordning.
Gessner ska under det tidiga 1540-talet farit runt och besökt en mängd bibliotek i Europa, han granskade också listor från tryckare och bokförsäljare i sin jakt efter metadata om författare och titlar till sin universalkatalog. På ett sätt utgjorde hans bibliografiska arbete en sorts förstudie kring det kommande förtecknandet av böcker på katalogkort. Han lär nämligen inte ha kopierat uppgifter från diverse försäljningslistor av tryckta böcker, utan snarare klippt sönder dessa – och därefter arrangerat de olika papperslapparna i alfabetiska högar. I boken Pandectae – som innehöll olika slags klassificeringsstrukturer – uppmanade han rentav till ett medeltida cut-and-paste: ”klipp isär allt du har kopierat med en sax; ordna därefter pappersdelarna som du vill, först i större avdelningar vilka du sedan kan sortera så ofta som nödvändigt.”
Flera forskare har menat att denna bibliografiska praktik lanserades av Gessner – men det är inte troligt. Snarare pekar mycket på att det schweiziska klipparbetet föregicks med mer än 500 år av en arabisk bokhandlare i Bagdad vid namn Ibn al-Nadim. Han levde under slutet av 900-talet (de exakta årtalen är inte kända) och var författare till Kitâb Al-Fihrist (كتاب الفهرست) eller enbart Fihrist, – ”Katalogen”, eller möjligen ”Indexet” som är den bokstavliga översättningen till svenska – en kompilationsbok som har kallats för den första encyklopedin över medeltida islamisk kultur. Bagdad var vid denna tidpunkt världens intellektuella centrum; omkring år 800 hade ett bibliotek grundats i staden med ambitionen att samla all världens kunskap, en biblioteks- och katalogdröm som går igen i många senare kunskapsprojekt. al-Nadim lär till en början ha arbetat i sin fars bokhandel och där kopierat manuskript. Efter hand började han att förteckna information om böcker och författare på papperslappar och listor i ett försök att indexera all arabisk litteratur. Förmodligen gjorde al-Nadim enskilda noteringar om varje författare, och över tid ordnades de till ämnen i kronologisk följd, och när tillräckligt många papperslappar hade samlats på hög, ”the author undertook to compile them in the form of chapters for his book.” Under det sena 980-talet sammanställde al-Nadim katalogen Fihrist (i tio kapitel), till en början tänkt som ett slags användbart referensindex för kunder och handlare av böcker. Över tid kom al-Nadim att notera tusentals författare, biografiska data och verk på sina papperslappar, insamlade från regelbundna besök både hos privata boksamlare och bibliotek över hela regionen (inklusive städer som Mosul och Damaskus) – al-Nadim bibliografiska praktik var alltså densamma som Gessners. Det speciella med Fihrist, som publicerades i en första utgåva år 987, var därför dess heterogena karaktär. al-Nadim var bokhandlare, inte vetenskapsman. Han intresserade sig lika mycket för böcker om poesi, satir och musik från Persien och Babylonien, som biografiska detaljer, litteraturkritik och obskyr magi från Bysans. Förteckningar av religiösa och vardagliga skrifter, legender och fabler, bisarra poem och oanständiga alster samsades om utrymmet i Fihrist; katalogen svällde – en engelska utgåva är 1 149 sidor lång – och har följaktligen beskrivits som ”a tenth-century survey of muslim culture” och ”a true ’record of civilization’”.
Gamla kataloger över ännu äldre böcker utgör inte alltid njutfull läsning, men trots att den är mer än tusen år gammal är Fihrist ett nöje att både bläddra och läsa i. Den framstår som ett medeltida sammelsurium av böcker och berättelser, röster och skeenden hämtade från den islamiska högkulturens Bagdad. ”Rabi’ ah al-Baṣrĩ”, nedtecknade al-Nadim, var en nomad som blev stadsbo; han var både poet och en kännare av den muslimska traditionen. ”Among his books there were … Yearning of the Camel of the Homeland”; Abū al Hasan var en av de främsta teologerna i Bagdad, men de flesta av hans böcker var inte skrivna utan dikterade. Vidare informerade al-Nadim om att Al-Tūsi var en lärd och kunnig man, ”learned in the tradition of the tribes and the poems of preeminent men … [but] left no written works”. Al-Sūli sägs å sin sida ha varit en lysande boksamlare – och en av sin tids bästa schackspelare – medan Abu al-’Anbas var astrolog och skabrös författare till obscena skrifter om onani och ”onaturliga samlag” med titlar som Rare Anecdotes about Pimps eller Superiority of the Rectum over the Mouth på sin publikationslista.
al-Nadims förkärlek för det vardagliga, profana och kulturellt lågstående har gjort att många islamologer betraktat honom som en sorts charlatan, ”a bumbling bookshop owner who, as a hobby, collected lists of old books in a cluttered office at the back of his shop.” Andra har dock hävdat att Fihrist snarast kan liknas vid en medeltida Melvin Dewey eftersom al-Nadims skapade ett slags klassifikationssystem – låt gå att det var högst personligt – över sin tids vetande. Även om al-Nadim använde sig av en teknik som påminde om en kortkatalog kan hans bibliografiska lapp-praktik knappast betraktas som ett systematiskt och (bokstavligen) regelrätt förtecknande av författare och böcker. Gessners arbete vid mitten av 1500-talet ligger då närmare till hands, men inte heller han arbetade med standardiserade, separata kort. Samtidigt som likheterna mellan dessa bägge tidiga bibliografer är uppenbara, finns det emellertid inget egentligt skäl att i mediehistorien försöka lägga fast vem som var först. Snarare bör det framhävas att i takt med att bokproduktionen ökade under den tidigmoderna tiden så uppstod ett behov av att förteckna boktrycket på nya sätt. Genom tryckta böcker gjorde tidens tryckkapitalism inte minst reklam för andra böcker; de innehöll inte sällan en förteckning över tryckeriets övriga utbud, och dessutom tillkom kataloger och annan marknadsföring. Om det år 700 producerats omkring 120 böcker per år i världen, hade siffran vid slutet av 1700-talet stigit till 20 miljoner exemplar.
På tidens allt fler bibliotek fortsatte man dock med att skriva in titlar – i ännu fler inbundna volymer. En av Kungliga bibliotekets äldre kataloger från 1700-talet (U 119) kom att innefatta hela 18 inbundna volymer. Att en sådan biblioteksteknik var svår att anpassa till ökade tryckvolymer blev alltmer uppenbart, inte minst efter att flera Europeiska länder under den tidigmoderna tiden infört olika former av pliktleverans (ofta till ettdera kungligt bibliotek): 1537 i Frankrike, 1662 i England, 1697 i Danmark – och 1661 i Sverige, då landets första pliktleveranslag stadgade att ett exemplar av varje trycksak som framställdes i riket (och dess underliggande provinser) skulle lämnas till det kungliga kansliet i Stockholm. Pliktleveranslagarna hade dock ingen kulturarvsfunktion; de var snarare censurinstrument med syfte att kontrollera hur den tilltagande tryckta informationen spreds.
Kontroll, överblick och ordningsskapande var även tankefigurer och praktiker som tidens vetenskapsmän började att uppmärksamma, exempelvis hur information, kopierade excerpter och referenser metodiskt kunde organiseras på nya sätt. Någon standardiserad systematik var det ännu inte frågan om, men det tyska universalgeniet Wilhelm Leibniz (1646–1716) ska under det sena 1600-talet organiserat sina anteckningar och excerpter i enlighet med idéer kring ett Arca studiorum, lanserade av den brittiske officeren Thomas Harrison (1606–1660, avrättad). I ett manuskript från slutet av 1630-talet påtalade Harrison att Arca studiorum var ett sorts repositorium, ”by means of which it is proposed that all the things one has read, heard, or thought can be more speedily arranged, and more readily used.” I korthet, handlade det om ett slags (Noaks) ark för studier, där små papperslappar hängdes upp på krokar i enlighet med ett fördefinierat system av ämnen.
Snabb och effektiv organisation av information var också något som Carl von Linné (1707–1778) använde sig av under 1700-talet. Linné nyttjade en sorts egenhändigt konstruerad pappersbaserad informationsteknologi där han på små kort – med de ungefärliga måtten 13 gånger 7,5 centimeter – förtecknade inkommande information om djur och växter som skickades till honom på nästan daglig basis. På The Linnean Society i London finns mer än 1 000 sådana papperskort bevarade, varav merparten är av botanisk art. Eftersom Linné ägnade sig åt systematisk klassifikation ligger det nära till hands att tro att det just var han som uppfann den standardiserade kortkatalogen (vilket somliga forskare antytt). Samtidigt var de papperskort Linné använde tillverkade för hand, på samma sorts brevpapper som han använde för korrespondens och anteckningar. De var sladdriga i kanterna och förefaller inte samlats annat än i högar, eller klistrats fast i Linnés manuskript – i vilka de också förekom att botanisten själv fästade pappersbitar med små nålar (som om de var insekter).
Under 1700-talet uppkom ytterligare ett nedteckningssystem av boktryck – spelkort. Spelkortets historia är gammal; franska jeu de cartes (med 52 kort och jokrar) daterar sig till 1400-talet, men de har i regel haft samma format (nio gånger sex centimeter). 1731 startade den första svenska spelkortsfabriken i Stockholm, och omkring femtio år senare började den engelske historikern Edward Gibbon (1734–1794) att förteckna sitt stora, privata bibliotek på baksidan av spelkort. Varifrån Gibbons fick inspiration till detta påfund är okänt, men spelkort var enkelt åtkomliga, förhållandevis standardiserade, och hade framför allt vita baksidor (till en bit in på 1800-talet). Somliga poster i sitt bibliografiska kartotek hade Gibbon själv registrerat, påtalar Jonas Nordin en artikel om brittens omfattande bibliotek, men främst var ”det någon annan person, som bara haft ytlig kännedom om böckerna och deras innehåll, som hållit i pennan. Det är oklart om kortkatalogen var en tillfällig eller permanent lösning, men Gibbon hade behov av flexibilitet eftersom hans böcker var spridda på flera orter och sannolikt hade han ambitionen att någon gång sammanföra dem.”
Under 1700-talet fortsatte såväl national- som universitetsbibliotek att förteckna bestånd i inbundna kataloger på ungefär samma sätt som tidigare. I bok- och bibliotekshistorien brukar det därför anföras att det krävdes en revolution (den franska) för att få till en ny biblioteksteknik (kortkatalogen) som kunde hålla jämna steg med samtidens stigande tryckproduktion. Franska revolutionen 1789 visade sig just bli starten för en ny biblioteksteknik som i stor skala använde spelkort som lagringsmedium för metadata. Men Gibbon föregrep alltså denna praktik, och därtill hävdas det ibland att Hofbibliothek i Wien under 1780-talet var det första bibliotek som upprättade en kortkatalog.
Vem som var först spelar mindre roll, snarare kan man notera att nya nedskrivningstekniker prövades i samtiden. Av dessa är det franska exemplet mest illustrativt. Bakgrunden var att revolutionärerna i nationalförsamlingen hade nationaliserat (det vill säga, konfiskerat) stora delar av det franska bok- och biblioteksbeståndet med avsikten att sälja dessa böcker (eftersom statskassan sinade och Frankrike höll på och gå bankrutt). När man insåg att bokförsäljning inte skulle inbringa några större summor, beslöts istället att boksamlingarna skulle ligga till grund för ett nytt, allmänt tillgängligt biblioteksväsende. Ett första steg var dock att få överblick över boktillgångarna, och en bibliotekarie (Gaspard Michel LeBlond) föreslog därför att en nationell samkatalog skulle registreras på spelkort. I en pamflett från 1791, Instruction pour procéder à la confection du catalogue de chacune des bibliothèques, en instruktion för färdigställande av kataloguppgifter från varje franskt bibliotek påtalades därför att alla böcker först skulle förtecknas (på spelkort, cartes à jouer) för att därefter göras tillgängliga. Baksidan på spelkorten skulle användas för metadata, skrivet på höjden, där uppgifter om författare och titlar skulle understrykas.
I den femtonsidiga pamfletten gavs tre grafiska exempel på exakt hur förtecknandet av metadata skulle gå till. Denna skulle nedtecknas ”exactement sur cartes”, korten skulle därefter samlas upp i varje regional distrikt för transport till Paris ”dans des boëtes bien garnies de toile cirée en-dedans & en-dehors”, det vill säga i lådor klädda i vaxduk både på in- och utsidan. Nationalförsamlingens revolutionärer ville naturligtvis skydda spelkorten med biblioteksbeståndets metadata från väder och vind. I vaxduksklädda lådor transporterades spelkorten därefter till en bibliografisk enhet som upprättats i Louvren i Paris (vilken revolutionärerna gjort om till publikt museum). Under tre år användes hela 1,2 miljoner spelkort för att förteckna omkring tre miljoner böcker. Följer man instruktionen från 1791 var spelkorten en viktig materiell förutsättning för denna omfattande bibliografiska insats. Samtidigt var det uppenbart att mängden spelkort inte skulle räcka till; ”om det inte finns tillräckligt med spelkort, så kan dessa ersättas av bitar av papper”, påtalade instruktionen – ”mais les cartes sont préférables.” Det var emellertid inte bara spelkorten som gjorde denna katalogiseringsinsats remarkabel, den franska kataloginstruktionen innehöll också de första nationella bibliografiska riktlinjerna för hur bokbeståndet borde förtecknas. Bokhistoriker har dock påpekat att resultatet av detta revolutionära metadata-projekt lämnde en del övrigt att önska. Brist på kort gjorde ibland att spelkort klipptes itu, franska spelkort varierade därtill en aning i format (där en centimeter längre kort gjorde förpackning besvärlig), och i några fall förtecknade man på längden istället för höjden – och föregrep därigenom den kortkatalogstandard som sedermera utvecklades under 1800-talet.