Om mediala flöden – i riksdagen
Arbetet med vår gemensamma bok om riksdagens mediehistoria går framåt. Själv har jag ägnat den senaste tiden åt att skriva ett kapitel som behandlar olika medieflöden – framför allt riksdagstryck. I skrivande stund lyder anslaget till kapitlet på följande sätt.
Man får förmoda att han plötsligt fick nog; mångskriveriet i statsapparaten hade blivit till ett sådant oskick att friherre Arvid De Geer (1884–1970) i slutet av januari 1945 motionerade om åtgärder för att rationalisera hela den statliga förvaltningen. ”Var och en som vill se sanningen i ögonen kan konstatera vilket oerhört mångskriveri, som äger rum i de statliga organen”, påpekade han surmulet tillsammans med två kollegor i första kammaren (alla bondeförbundare). Det handlade inte bara om de ”oerhört många arbetstimmar” som kunde besparas om någon på allvar ”rensade bort en massa föråldrade, opraktiska arbetsmetoder i vår statsförvaltning”. Vad De Geer framför allt vände sig mot var den ”fruktansvärt utvecklade pappersexercisen”, vilken enligt honom tilltagit under krigsåren – och alls inte verkade avta. Tvärtom, en ”strid flod av papper och formulär av allehanda slag” hotade att dränka såväl högre som lägre tjänstemän. Problemen var väl kända och gällde även riksdagen, härom ”har talats och skrivits under årtionden”. Förändringar och revision av riksdagens arbetsformer hade rentav behandlats i två statliga utredningar, 1931 och 1944 – och ännu en utredning skulle snart tillsättas. De Geer tillstod för all del att det sålunda gjorts försök till förenklingar, jämväl hade ”resultaten varit obetydliga”. Varför det nu var så svårt att få till stånd administrativa förbättringar kunde han och medmotionärerna inte svara på. Icke desto mindre var problemen både välkända och högst angelägna; den i riksdagen sedan tidigare bekanta Geddesyxan apostroferades – The Geddes Axe var i Storbritannien uttryck för statliga besparingar och drakonisk nedskärning av statsutgifterna. Mot en alltför rikt prunkande och blomstrande kommittéflora krävde De Geer energiska åtgärder. Alla motioner innehöll alltid en hemställan, och i De Geers fall handlade den om att det ”snarast måtte vidtagas till förenkling och rationalisering av den statliga förvaltningen med syfte att bl. a. minska onödig byråkrati och mångskriveri”.
Mångskrivande är en term som numera fallit i glömska. Men under andra halvan av 1800-talet och en bit in på 1900-talet användes den inte sällan som ett nedsättande epitet på litteratörer som idkade ett alltför flitigt författarskap. I tidningsspalterna var det snarare tal om det byråkratiska mångskriveriet; så hävdade exempelvis Karlstadstidningen hösten 1906 att ett ”högst groteskt exempel på mångskriveriets vansinne i vårt goda land” just utspelat sig (det rörde sig om ett hälsovårdsärende där samtliga länsstyrelser varit inblandade). Det var mot denna typ av statligt och kommunalt mångskrivande som De Geer opponerade sig. Men eftersom motionen var så omfattande (och oprecis) är det inte konstigt att den lämnades utan åtgärd. Samtidigt adresserade den ett samhällsproblem som många ansåg besvärande, en sorts förarglig sidoeffekt av modernitetens ökade rationalitet: ”det statliga och kommunala förvaltningsmaskineriet”, som en ledare i SvD uttryckte saken apropå De Geers motion. Svenska Dagbladet räknades under krigsåren som högerns huvudorgan, åtminstone när det gällde inrikespolitiska frågor. Och även om De Geers motion var omfångsrik (milt talat), så framhävde tidningen dess angelägenhet: ”en politik som gör en växande förvaltningsapparat och en alltmer svällande pappersflod oundviklig”, ja den borde hejdas. Frågan var bara hur – fast det nog närmast var socialdemokratin som 1945 stod anklagad givet att Per Albin Hansson (1885–1946) varit statsminister under mer än ett decennium. Men det var nu inte enskilda politiker som borde lastas och ställas till svars, menade tidningen, snarare statsapparaten som sådan. ”I den mån anmärkningar kunna framföras, böra de närmast riktas mot systemet, icke mot personerna.” Möjligen hade man att göra med en sorts avart inom ramen för det demokratiska samhällsskicket, fortfor tidningen. I diktaturer och totalitära stater reagerar godtycket, där ”kan förmodligen mycket av pappersexercisen avvaras”. Men i en demokratisk stat var kravet på objektivitet och likformig handläggning ett grundkrav för den statliga förvaltningsapparaten. Samtidigt var det enligt SvD ostridigt att dess verkningskrets och omfång expanderat enormt, och sålunda resulterat i en pappersflod utan like.
Att De Geers motion plockades upp på ledarplats i en högertidning vintern 1945 är inte ägnat att förvåna. Inte heller att problemet med pappersflöden, byråkrati och förvaltning föreföll att öka. Men att diktaturer inte höll sig med en effektiv byråkrati hade SvD fått om bakfoten. Två dagar efter det att ledaren publicerats befriade Röda armen förintelselägret Auschwitz-Birkenau – och mötte obeskrivliga fasor, sjutusen utmärglade fångar och en minst sagt omfattande pappersdokumentation. ”Nach Auschwitz ein Gedicht zu schreiben, ist barbarisch”, menade som bekant filosofen Theodor W. Adorno några år senare (1949), i en ofta citerad aforism. Men faktum är att även Adorno intresserade sig för modernitetens byråkrati, dess tilltagande administration och förvaltning. Hösten 1950 deltog han exempelvis i ett radiosamtal i Hessische Rundfunk med programtiteln, Die verwaltete Welt. I förlängningen av Max Webers avförtrollade och alltmer rationella värld, hävdade Adorno att densamma övergått till ett sorts allomfattande, byråkratiskt förvaltningssystem. Där De Geer såg framför sig en statsapparat präglad av pappersexercis och SvD oroade sig för en växande förvaltningsapparat, så menade Adorno att moderniteten resulterat i en förvaltad livsvärld vilken successivt försatt individer i en sorts krissituation. I radioprogrammet hävdade han rentav att efterkrigstiden utgjordes av en tröskelperiod, en gradvis övergång till ett alltmer förvaltat och styrt samhällssystem: ”vom Übergang der ganzen Welt, des ganzen Lebens, an ein System von Verwaltung, an eine bestimmte Art der Steuerung von oben”.
Huruvida Adornos filosofiska diagnos av både senkapitalistiska och totalitära samhällen var korrekt eller inte, vågar vi inte uttala oss om. Vår poäng är att hans filosofiska och samhällsteoretiska lägesbeskrivning tangerade argumentationen i De Geers praktiskt orienterade motion. Prognosen om (och rädslan inför) den förvaltade världen, dess ökade administration och tilltagande byråkrati, var helt enkelt snarlik. Gemensamt för denna erfarenhet var också en metaforik där staten beskrevs som ett slags grått förvaltningssystem eller inhumant maskineri – låt gå att termen statsapparat för den vänstersinnade Adorno hade en annan betydelse; inom marxismen var ju en statlig förtryckarapparat verktyg för den härskande klassen. Även om steget från den förvaltade världen till den svenska riksdagens förvaltningsorganisation kan förefalla stort, så finns det skäl att i det följande erinra sig om de likheter som vid 1900-talets mitt figurerade mellan teori och praktik. Mångskriveri, pappersexercis och svällande byråkrati var ett återkommande problem inom västvärldens förvaltningssystem.
I detta kapitel intresserar vi oss emellertid mindre för filosofisk spekulation; inte heller anlägger vi några sociologiska makroperspektiv. Snarare är det en sorts mikrohistorier som står i fokus, närmare bestämt de administrativa system, aktörer och medier som Sveriges riksdag använde sig av för att internt kommunicera och cirkulera information; det handlade för det mesta om pappersflöden (av riksdagstryck). Vad som intresserar oss är hur tvåkammarriksdagen försökte att hantera ett närmast konstant ökat informationsflöde och stigande arbetsbelastning, genom både förbättrade rutiner för riksdagstryckets tillblivelse, liksom att introducera olika tekniska hjälpmedel. I så måtto undersöker vi en expanderande administration och riksdagsförvaltning, vilken långt senare – efter enkammarriksdagens införande vid årsskiftet 1970/71 – kom att präglas av helt andra medietekniker såsom automatisk databehandling, något vi återkommer till i bokens sista kapitel.
I det följande kommer vi därför att dröja vid och noga kartlägga hur information i praktiskt hänseende rörde sig både genom det gamla riksdagshuset på Riddarholmen och det nya på Helgeandsholmen. Hur gick det till när en ledamot väckte en motion? Vilka processer och arbetsflöden i riksdagshuset aktiverades då? På vilket sätt cirkulerade motioner som hand- eller maskinskrivna utkast, från kammarens granskning och renskrivning, via korrektur och tryck, genom vaktmästare, tryckeriexpedition – och extern boktryckare i huvudstaden – till motläsare, intern postgång och utskott? Vi intresserar oss också för den roll som journalistiken spelade för riksdagens textflöden; från den så kallade referentläktaren bevakade pressen noga vad som tilldrog sig i kammaren. Andra informationsflöden kanaliserades genom fotografi och film, liksom via riksdagens telefonhytter och dess posthantering; under 1940-talet fanns önskemål om att effektivisera postgången genom inrättandet av en postanstalt i riksdagshuset. Sveriges Radio gjorde rentav 1961 ett tv-program, En motions väg, där tillkomsten av ett politiskt förslag granskades och åtföljdes, ett program vi återkommer till i slutet av kapitlet. Även om vi i kapitlet redogör för olika audiovisuella flöden så är det främst mediet papper som står i centrum. För papper blev riksdagsledamöterna inte av med; när riksdagen 1983 återvände till det då ombyggda riksdagshuset på Helgeandsholmen hade faktiskt ett helt nytt rörpostsystem installerats där tryckluft raskt puffade kapslar med pappershandlingar mellan ledamöter, utskott och förvaltning. I bokens sista kapitel om riksdagens databehandling och tidiga digitalisering återkommer vi till det analoga pappersflöde, vilket har tydliga förbindelser med hur riksdagstrycket transporterades hundra år tidigare.
Kapitlet fokuserar en längre tidsrymd på dryga hundratalet år, från cirka 1840 till 1960. På flera sätt behandlar vi riksdagsadministrationens mediehistoria; en förvaltning som successivt blev alltmer professionell, men som också resulterade i ökad byråkratisering och pappersexercis. Två av oss har i en tidigare bok, Mediernas historia, påpekat att den moderna byråkratins mediehistoria ofta är svår att få korn på, det gäller även riksdagsförvaltningen. Likafullt var riksdagshuset en plats fylld av grå och ofta oansenliga medieformer och kommunikationspraktiker genom vilka information processades: tryckeri, sätt- och skrivmaskiner, kraft- och läskpapper, mot- och korrekturläsare, kopie- och dokumenthantering, blanketter, telefoni, post med mera. I det följande är det sådana medieformer och mediepraktiker som vi intresserar oss för, främst beträffande hur information sattes i omlopp i riksdagen (med omnejd). I tidigare mediehistorisk forskning som ägnat sig åt byråkrati och pappersmedier har det ibland hävdats att det var själva pappret som ansågs problematiskt. ”Papper som metafor för byråkratiskt krångel och pedanteri fanns såväl runt sekelskiftet 1800 som i mitten av 1900-talet”, har mediehistorikern Charlie Järpvall bland annat framhållit. Men genom att uppmärksamma riksdagens olika pappersmedier är det möjligt att få syn på den specifika materialitet som riksdagstrycket ägde, liksom de i regel anspråkslösa medietekniker som karakteriserade administration och byråkrati. Mediehistorikern Ben Kafka har just argumenterat för vikten av att undersöka den byråkratiska kommunikationens materialitet: ”to put the bureau back in bureaucracy. That is, rather than treating bureaucracy as an ideal type or stereotype, [to] set out to investigate the pens, papers, and other raw materials of power”. Mediet har alltid haft betydelse; det gäller även pappershögar med riksdagstryck.
Samtidigt: när Arvid De Geer 1945 motionerade om att minska onödig byråkrati, ja då kan han sannerligen inte främst haft den svenska riksdagen i åtanke. För som vi påpekat i bokens inledning så var riksdagsförvaltningen under lång tid vare sig speciellt omfattande eller professionell, snarare hade den något nästan amatörmässigt över sig. För i riksdagen snålade man med det mesta. Fram till 1935 var det riksgäldskontoret som hade hand om riksdagens lokaler och administration. Just det året etablerades Riksdagens ekonomibyrå, med uppgift att sköta riksdagens interna förvaltning, bland annat utgivningen av riksdagstrycket. När det gällde det vardagliga arbetet förlitade sig riksdagen under lång tid på sina vaktmästare. Under mellankrigstiden uppgick de till fyrtiotalet anställda; men vaktmästare var man endast på deltid, detta eftersom riksdagen fram till 1948 bara samlades från januari till maj månad. Under alla förhållanden var det denna kader av vaktmästare – centrala aktörer i det följande – som i regel skötte papperscirkulationen i riksdagshuset; med sina kroppar bar och förflyttade de fysiskt dokument mellan ledamöter och kamrar, tryckeriexpedition och pappersmagasin, externa boktryckare och riksdagshus. Det var också vaktmästarna som delade ut post och uppsökte ledamöterna om de fick samtal till någon av de få telefoner som fanns i riksdagen. Till vaktmästarnas uppgifter hörde även att förse ledamöter med antecknings- och skrivblock, vilka bestod av tomma baksidor av äldre föredragningslistor och kallelser. ”Nyinköpta skrivblock med linjerade rader användes bara för mer ’högtidliga’ ändamål”, enligt chefsstenografen Gösta Julins memoarer. Under lång tid administrerades riksdagen under sparsamhetens knappa stjärna – faktiskt så till den milda grad att även gamla radergummin samlades in och tvättades för återanvändning.