Manuskript om riksdagens mediehistoria
Den bok om riksdagens mediehistoria som jag skriver – tillsammans med kollegorna Johan Jarlbrink och Fredrik Norén – börjar nu så smått bli klar. Vi räknar med att ha manus färdigt före sommaren. Jag lägger för närvarande handen vid det sista kapitlet som handlar om hur riksdagen datoriserades, en utdragen process på tjugo år. Redan 1964 motionerades det om att använda automatisk databehandling i riksdagsarbetet, men först från mitten av 1980-talet började riksdagsförvaltningen att datoriseras på allvar. I skrivande stund ser anslaget till bokens sista kapitel – med undertiteln, från automatisk databehandling till riksdagens.se – som följer:
Klockan tio på förmiddagen den andra maj 1956 – det var en onsdag – samlades riksdagens andra kammare till debatt om den socialdemokratiska regeringens proposition. Förslaget, som det något omständligt hette, rörde ”förordning om ändring av förordningen den 1 juni 1951 (nr 440) med instruktion för värdering av skogsmark och växande skog vid taxering av fastighet”. Det var en fråga som engagerade många; minskad fastighetstaxering och värdering av skogsmark gillades inte av landets skogsägare. Protokollet för denna punkt var nästan trettio sidor långt, och det undgick ingen i kammaren att det handlade en hel del om siffror och numeriska beräkningar. Högerns Torgil von Seth (1895–1989) undrade hur finansminister Per Edvin Sköld (1891–1972) egentligen räknat på de tilltänkta taxeringsvärdena. ”Vad jag med bestämdhet vågar säga är, att man är absolut på det klara med att den nya metoden kommer att förstås bra litet av menige man. Det är matematikprofessorerna som här får det mesta att säga.” Beredningen av ärendet föreföll greve von Seth rentav som kommit ur ”händerna på matematikerna”. Även bondeförbundaren Robert Jansson (1889–1958) hade invändningar. Den nya skogs- och fastighetstaxeringen lämnade en hel del övrigt att önska: ”vad matematiken och matematikmaskinerna beträffar vill jag säga, att vi lär oss nog varken den gamla eller den nya metoden så grundligt, att vi kan komma absolut rätt. Det fordras alltför stor kännedom om det material som vi skall stoppa in i maskinerna för att de skall kunna ge ett riktigt utslag”. Finansminister Sköld hade egentligen inte tänkt att delta i diskussionen i andra kammaren, men enligt protokollet kunde han inte hålla sig. Fastän han var socialdemokrat tillstod Sköld att han – liksom greve von Seth – faktiskt var skogsägare. Men huruvida ”herr von Seth kan räknas till menige man vet jag däremot inte – man brukar inte räkna in grevar i den kategorien”, påpekade ministern med en lika bitsk som numerisk vokabulär. Och när det gällde de nya beräkningar av taxeringsvärden för skog som Jansson invänt emot, ja då hävdade Sköld att det faktiskt var väldigt många faktorer som spelade roll. Av den anledningen fanns det dessvärre ”inte möjlighet för någon som inte [är] matematikprofessor eller räknemaskin att kunna klara ut allt det där”.Debatten om skogstaxering i andra kammaren våren 1956 var en av de första i riksdagen där termen matematikmaskin användes. Fast riksdagsledamöter av olika kulör hade då fortfarande tämligen vaga uppfattningar om vad dessa var kapabla till, därav de närmast metaforiska referenserna. Matematikmaskiner var vid denna tidpunkt den gängse termen för vad som ganska snart skulle börja att kallas för datorer. Så mycket förstod i alla fall riksdagens ledamöter att det handlade om maskiner som kunde räkna väldigt snabbt. Man får förmoda att åtminstone några i riksdagen läst den understreckare i SvD (från hösten 1946) som behandlade tidens mest uppburna elektronhjärna, Eniac, detta i en av de första artiklarna i svensk dagspress om matematikmaskiner. Den var skriven av Stig Ekelöf (professor i elektricitetslära vid Chalmers), som personligen haft tillfälle att på plats i USA bekanta sig med den väldiga Electronic Numerical Integrator And Computer. ”Skapandet av Eniac innebär att mänskligheten med ens gjort ett jättesteg framåt i fråga om konsten att räkna fort.” Eniac hade färdigställts i USA under det sista krigsåret 1945, och hade, påpekade Ekelöf, framför allt nyttjats för ballistiska uträkningar. Eniac kalkylerade så rasande snabbt att beräkningstiden ofta var ”kortare än den [tid] projektilen själv använder för att gå från vapen till mål”. Matematikmaskiner framstod som snabba, rationella och effektiva, åtminstone var det så finansminister Sköld uppfattade dem; de var moderniseringsapparater helt i linje med ett hägrande socialdemokratiskt välfärdssamhälle (även om de till en början mest nyttjades för militära ändamål). Samtidigt hade Ekelöf 1946 framhållit att ”’elektronhjärnan’ kan ej tänka, den kan endast utföra vad man befaller den att göra”.
Mekanisk hjärna i riksdagen, meddelade Vecko-Revyn några år senare sommaren 1950; talmannen manövrerar maskinen från sitt bord. Hade riksdagen redan då installerat en matematikmaskin? Nej, knappast; det rörde sig istället – som vi tidigare påpekat – om en ny mekanisk voteringsapparat. ”Voteringsmaskinens ’hjärna’ ser ut som en större lokaltelefonväxel”, påpekade tidskriften. Det skulle faktiskt ta flera årtionden innan Sveriges riksdag på allvar började att använda datorer, en mediehistoria som det här kapitlet redogör för både i detalj och i stora drag. Men redan i början av 1950-talet var beräkning och metaforer om mänsklig hjärnaktivitet förknippade med maskiner. Då fanns då visserligen inte någon ledamot som trodde att riksdagen framöver skulle vara behjälpt av matematikmaskiner; att artikeln i Vecko-Journalen handlade om att uppgradera en äldre maskinpark för omröstning är symptomatiskt. Samtidigt figurerade det åtminstone bland vissa svenska politiker ett sorts gehör för den potential som matematikmaskiner inbegrep. Att man alluderade på dem i debatten i andra kammaren 1956 om värdering av skogsmark är också det signifikativt. Automatisk databehandling – förkortat som ADB – var en term som under andra halvan av 1950-talet blev allt vanligare i svenskt språkbruk, även i riksdagen. En introducerande bok i ämnet publicerades 1959 med den fyndiga titeln, ABC om ADB.
Tidigare forskning om svensk datorhistoria har återkommande uppehållit sig vid hur matematikmaskiner gjorde entré i landet, en teknisk process för vilken Stig Ekelöf var en central person. Han hade goda kontakter med amerikanska forskare och ingenjörer; som stipendiat på MIT i Boston före kriget hade han studerat matematiska maskiner på plats och då även skrivit om dem i Teknisk tidskrift. Efter en rad studieresor till USA efter kriget var ambitionen från svensk sida att införskaffa en amerikansk matematikmaskin. Det var åtminstone hållningen hos den matematikmaskinutredning där Ekelöf ingick, som regeringen tillsatte våren 1947. Matematikmaskin behövs i Sverige, lät DN då prompt meddela. Tage Erlanders första ministär drev på i ärendet; genom ecklesiastikminister Josef Weijne (1893–1951) avsattes samma år en större summa pengar på två miljoner kronor – omkring femtio miljoner i dagens penningvärde – för att bygga upp Matematikmaskinnämnden, en ny statlig myndighet med uppgift att framgent ge svenska myndigheter tillgång till datorer. Men hösten 1948 innebar Berlinblockaden och kalla krigets framväxt att amerikanska myndigheter drog öronen åt sig och vägrade att ge exporttillstånd. När det visade sig omöjligt att köpa en amerikansk matematikmaskin, ja då fattade istället regering och riksdag beslut om att bygga en maskin på egen hand. Vid Matematikmaskinnämnden konstruerades därför under de kommande åren landets två första datorer, Bark (binär automatisk reläkalkylator), och Besk (binär elektronisk sekvenskalkylator), den senare var som namnet antydde Sveriges första elektroniska dator. Besk togs i bruk 1953 och lät snart tala om sig som världens kanske snabbaste dator. För som Ekelöf påpekat hade matematikmaskiner överlägsen beräkningskapacitet; Besk användes inom meteorologi och talteori – men framför allt nyttjades den för militära ändamål.
Matematikmaskinnämnden – lokaliserad på Gamla Teknis i centrala Stockholm – kom under 1950-talet att spela en viktig roll för kunskapsspridning och utbildning i den tydligt framtidsbildande datatekniken. Vid mitten av decenniet hade sådana tankefigurer även letat sig in i riksdagen. Det var ännu inte tal om att konkret använda matematikmaskiner i riksdagshuset, men kanske kunde andra delar av statsförvaltningen dra nytta av dem? Även om riksdagsledamöter inte riktigt förstod vad matematikmaskiner var för något, än mindre hur de tekniskt fungerade, så ingav de löften om rationalisering och effektivitet. Sagt och gjort: bara någon månad efter att socialdemokraten Gunnar Sträng (1906–1992) tillträtt som finansminister hösten 1955 satte han samman ett direktiv kring en utredning ”rörande statsförvaltningens behov av databehandlingsmaskiner”. I samråd med Matematikmaskinnämnden skulle den nya Databehandlingskommittén ta sig an den ”bristfällig kännedom om möjligheten och lämpligheten av att utnyttja ifrågavarande maskiner för praktiskt bruk”. Uppgifter hade nått Sträng att matematikmaskiner kunde ”få en mångsidig och synnerligen betydelsefull användning inom olika områden. Jag finner det därför angeläget att en närmare undersökning kommer till stånd om de nya maskinernas allmänna användbarhet”. Möjligen kunde landets ADB-användning centraliseras? För det hade inte undgått finansministern att matematikmaskinerna åtminstone ställvis ”inneburit en genomgripande rationalisering [som] medfört betydande kostnadsbesparingar”.
Någon egentlig datapolitik fanns ännu inte i Sverige vid denna tidpunkt. Men så mycket stod klart för riksdagens ledamöter att en kommande datorisering skulle påverka många samhällssektorer. Fast när Databehandlingskommittén våren 1956 skickade ut enkät till en rad myndigheter apropå deras intresse för den nya tekniken så var svaren något nedslående; både Skolöverstyrelsen och Kommerskollegium var nämligen bägge helt tillfreds med de hålkortsmaskiner man redan använde. Databehandlingskommittén tillsatte därför en arbetsgrupp för att aktivt och idogt informera om den nya ADB-tekniken, vilken skulle ”ta sikte på att genom propaganda intressera de olika [statliga] verken för användning av databehandlingsmaskiner”. Om man i riksdagen samma år diskuterat matematikmaskiner, skogs- och taxeringsberäkningar, så var det jämväl fortsatt lugnt på motionsfronten när det gällde ADB – där det ska framhållas att denna term i regel stod för automatiserad databehandling, men där även (lätt förvirrande) administrativ databehandling förekom. Det var i den senare bemärkelsen som ett antal folkpartister i en motion 1957 oroade sig över att nya ”elektronmaskiner för kontorsautomation” skulle göra kontorister arbetslösa: ”ökad automation på förvaltningsområdet [kan] friställa stora grupper tjänstemän med övervägande rutinarbeten” – en fråga som därför behövde utredas. I övrigt var det tämligen tyst på Helgeandsholmen; historikern Hans De Geer går så långt som till att hävda att riksdagen nästan inte spelade någon roll alls ”vid de första stegen in i datasamhället”. Efter det att Sträng tagit kommando och tillsatt sin Databehandlingskommittén flyttade ADB-frågorna från Ecklesiastik- till Finansdepartementet. Sträng blev ”de facto dataminister”, och skattehantering gick ”som en röd tråd genom Databehandlingskommitténs verksamhet”. Givetvis fattade riksdagen en rad beslut, men enligt De Geer, så accepterade riksdagsmän från vänster till höger ”i stort sett de bedömningar och prioriteringar som finansministern gjorde”. Ifrågasättande ADB-motioner utgjordes av ”enstaka ropande röster” – där den mest förnöjsamma var skriven av två kommunister i första kammaren vintern 1958. Utan att nämna bolagets namn vände den sig mot datajätten IBM som nu även tagit sig in på den svenska marknaden. Genom nyttjandet av den lätt besynnerliga neologismen elektronhjärneanläggningar var det en motion som också knöt an till den hjärnmetaforik som professor Ekelöf använt beträffande Eniac:
I december 1957 [invigdes Statistiska centralbyråns] databehandlingscentral i Stockholm [–] den första i sitt slag i Sverige. Det säregna med denna central är [inte] anläggningen. Redan tidigare har elektronhjärnor eller databehandlingsmaskiner installerats på svenska företag och institutioner. Denna nya central är värd uppmärksamhet av den anledningen, att den är ett självständigt företag, som med elektronhjärnans hjälp löser matematiska uppgifter på beställning av andra företag och institutioner mot en viss fastställd avgift. […] På nuvarande stadium är emellertid elektronhjärneanläggningarna så pass dyrbara, att endast de större företagen kan tänka sig att anskaffa sådana. Oss [kommunister] synes det oriktigt att sådana centraler, vilka inom kort kommer att få en nyckelställning i samhällsekonomien, skall ägas och drivas av privata bolag. Det rimliga är att det allmänna äger och driver sådana centraler. Endast därigenom kan skapas garantier för att dessa centraler kommer att betjäna kunderna från mer objektiva grunder och utan profitsyften. Några nya statliga organ för handhavandet av elektronhjärnecentraler torde vara överflödiga. De kunde säkerligen utan större svårigheter underställas Televerket. Att bankoutskottet (via remissorganet Statistiska centralbyrån) avstyrkte de två kommunisternas motion förvånar inte. Samtidigt skulle frågan om IBM:s monopolsituation återkomma i takt med att svensk statsförvaltning successivt datoriserades. 1962 fanns det ett trettiotal anläggningar med datamaskiner inom den statliga sektorn; magnetband hade börjat att ersätta hålkort som lagringsmedium. Teknikutvecklingen gick snabbt. Det var i denna kontext – ”1960-talets teknologiska föreställningsram” – som finansministerns Databehandlingskommittén publicerade sitt slutbetänkande, Automatisk databehandling (SOU 1962:32). Utredning hade tagit god tid på sig, hela sju år, men att centralisera ADB var nu inte längre aktuellt. I kommitténs arbete hade inte någon riksdagsman deltagit, inte heller satt riksdagsledamöter i Matematikmaskinnämndens styrelse. Intresse för ADB var måttligt. Åren efter 1960 hade regering och riksdag också börjat att ställa sig tveksamma till Matematikmaskinnämnden och dess verksamhet. Visserligen skulle där en ny databehandlingsavdelning inrättats (förutsatt att staten sköt till medel) – personal söktes nämligen enligt en annons vintern 1961 för systemkonstruktion, programmering och kodning ”vid införande av ADB inom statliga verk”.Att ADB-tekniken fortsatt utlovade löften om effektivisering av statsförvaltningen var de flesta riksdagsledamöter på det klara med, ändå var riksdagen förvånansvärt passiv beträffande datorers allmänna användbarhet. Beslutsgången i statsförvaltningen var därtill på tok för långsam i jämförelse med takten i teknikutvecklingen. De direktiv som Sträng givit Databehandlingskommittén 1955 var sju år senare mer eller mindre obsoleta. Som en följd av kommitténs utredning fattade riksdagen 1962 beslut om nedläggning av Matematikmaskinnämnden. I efterhand är teknikhistoriker ense om att det var ett fatalt ställningstagande; det framstod också som ett betydande misslyckande för svensk forsknings- och näringslivspolitik. ”En tidig teknisk utveckling på internationell nivå inom ett centralt område för industriell verksamhet avbröts [eftersom] statsmakterna [hade] ringa förståelse för dataområdets potential”. Även i en mer samtida kontext – såsom i den vänsterradikala boken, Datorer och politik från 1970 – kritiserades denna brist på aktiv datapolitik. Huvudförfattaren (och teknikhistorikern) Jan Annerstedt, angav tonen genom kapitelrubriken: ”Riksdagen helt utanför”. Argument var att ”storindustrin krossade och tog över den statliga [dator]tillverkningen”, vilket gav det ”USA-kontrollerade IBM … monopol på den svenska datormarknaden”. Den tolkningen behöver man inte hålla med om, däremot var det tvivelsutan så att riksdag och regering inte insåg den samhälleliga omvandlingskraft som datoriseringen skulle innebära; Annerstedt anklagade rentav rikshushållaren Sträng för att besitta datarädsla.
Den här bokens sista kapitel diskuterar hur automatisk databehandling först debatterades i Sveriges riksdag, och så småningom infördes i densamma. Vad som intresserar oss är hur ADB kom att användas i riksdagen, men även hur olika typer av databehandling och informationsteknologi successivt påverkade både administrationen och det politiska riksdagsarbetet. Om matematikmaskiner och ADB började att diskuteras under 1950-talet, så dröjde det till 1964 innan den första motionen väcktes i syfte att nyttja automatisk databehandling i riksdagsarbetet. Kapitlet utspelar sig därför mellan mitten av 1960-talet och avslutas trettio år senare genom lanseringen av riksdagens webbplats 1996. Framväxten av ADB utgjorde med andra ord en parallell process till den svenska välfärdsstatens utveckling. I boken Maktens maskiner: hur stora datorer moderniserade folkhemmet (2024) återkommer argumentet ”att många av de reformer och förändringar som vi förknippar med begreppet ’folkhemmet’ var starkt beroende av nya former av datoranvändning”. Det ökande nyttjandet av ADB fick helt enkelt avgörande betydelse för landets modernisering. I den samskrivna Maktens maskiner fokuseras i huvudsak på fyra områden – försvarsmakten, offentlig sektor, industri och landets infrastruktur – där författarna diskuterar samspel och relationer mellan skilda datasystem och större samhälleliga förändringsprocesser. Sveriges riksdag hade mycket väl kunnat utgöra en snarlik fallstudie.
Ett av problemen när det gällde att introducera datamaskiner i riksdagen var emellertid att kunskapen om ADB bland ledamöter skiftade på ett ofta betänkligt sätt. Å den ena sidan var de flesta ledamöter ense om att automatisk databehandling utgjorde en potentiell rationaliseringsmöjlighet för statsförvaltningen – i stil med finansminister Strängs direktiv 1955. Men å den andra sidan föreföll denna insikt inte att omfatta det egna arbetet i riksdagen. En anledning var att införandet av nya rutiner för databehandling på Helgeandsholmen var långt mer komplicerat än att exempelvis införskaffa en ny voteringsmaskin, eller mikrofoner och högtalare i kammaren. Det säger sig självt att det var betydligt bökigare att förändra diverse interna arbetsprocesser i ljuset av den nya ADB-tekniken än att göra ett par inköp. Som vi redogör för i kapitlet var den medietekniska implementeringen av datorstödda system i riksdagen därför en process som tog flera årtionden i anspråk, och detta under en tidsperiod där andra samhällssektorer datoriserades – i regel betydligt snabbare. I korthet, figurerade en sorts dubbelhet bland riksdagsledamöter när det gällde automatisk databehandling, en term som sedermera under det sena 1980-talet övergick till att kallas för informationsteknologi. I vissa sammanhang framstod ledamöter som drivande och ADB-kunniga, exempelvis när det gällde frågor kring register och personuppgifter – ett frågekomplex som mot slutet av 1960-talet raskt politiserades i en tilltagande datadystopisk diskurs. Datainspektionen grundades några år senare, 1973, i akt och mening att skydda medborgarnas personliga integritet. I andra sammanhang var ADB-kunnigheten i riksdagen mycket ringa, i regel oberoende av partitillhörighet. I en tillbakablick kring datastödet i riksdagen, påpekade Carl-Gerhard Ulfhielm, under många år chef för riksdagsförvaltningens ADB-verksamhet, att ”riksdagsorganisationens datamognad [var] låg, för att inte säga obefintlig”.
Ulfhielms karakteristika gällde inte 1970-talet – utan så sent som år 1983. Utsagan var föranledd av en av de många ADB-rapporter som Statskontoret genomförde åt riksdagen. I kapitlet återkommer vi till flera av dessa utredningar, för givet bristande ADB-kompetens både bland ledamöter och riksdagsförvaltning, så var det Statskontoret som genomförde de flesta förstudier kring hur riksdagen borde datoriseras. Här fanns också en länk till Matematikmaskinnämnden, för när den lades ned flyttades delar av dess personal över till Statskontoret, en myndighet med den övergripande uppgiften att rationalisera och effektivisera statsförvaltningen. Statskontoret kom under 1960-talet att medverka i upphandlingen och utformningen av ett stort antal skräddarsydda och rikstäckande datorsystem. Denna centralisering innebar att Statskontoret fick en stark position gentemot olika ADB-leverantörer; i en pressrelease sommaren 1966 framhölls faktiskt att myndigheten då var Europas största datorkund. Två år senare formaliserades alla sådana upphandlingar genom inrättandet av Statens datamaskinfond. Att amerikanska International Business Machines – Big Blue – dominerade marknaden för stordatorer har vi redan nämnt; elaka tungor menade att Statskontoret favoriserade bolaget. Men IBM hade en stor serviceorganisation även i ett litet land som Sverige; dess medarbetare hade också varit på plats under en lång tid, IBM Svenska AB bildades redan under slutet av 1920-talet.
Alla beslut om dessa nämnder och myndigheter, fonder och bolag fattades naturligtvis i riksdagen; tilläggas kan att Statskontorets organisation innefattade Datamaskincentralen för administrativ databehandling (Dafa). Dessutom hade en del ADB-verksamhet på Statskontoret avknoppats 1969 till det nybildade Statskonsult AB, ett statligt ägt konsultbolag med uppgift att stödja offentliga organisationer med rationaliseringar och utveckling av nya datorsystem. I det följande kan vi naturligtvis inte redogöra för alla dessa aktörer – även om riksdagen alltså fattade beslut om dem. Utredningar från Statskontoret utgör ett undantag, för som historikern Hans De Geer påpekat i sin bok, På väg till datasamhället: datatekniken i politiken 1946–1963 så omgestaltades denna myndighet på flera sätt till den socialdemokratiska regeringens skapelse ”för att trimma förvaltningen i en tid när stora kollektiva reformer förestod och den utbyggda offentliga sektorn skulle bli kärnan i det starka samhället”. Samtidigt menade De Geer att riksdagen inte ägnade sig åt datoriseringsfrågorna förrän en bra bit in på 1960-talet, ”då datatekniken var på väg att slå rot i den statliga förvaltningen och då beslut krävdes om större investeringar och organisatoriska förändringar i förvaltningen”. Likväl: riksdagen spelade då mest rollen som beslutsfattare; någon aktiv datapolitik var det inte fråga om.
En återkommande figur i detta kapitel är därför att riksdagen, som en del av statsförvaltningen, omfattades av olika former av administrativ databehandling på samma sätt som andra myndigheter och statliga organ – men att ADB-implementeringen gick i maklig takt på Helgeandsholmen. Till en början redogör vi för de motioner från mitten av 1960-talet vilka propsade på att utnyttja automatisk databehandling i riksdagen, samt hur bankoutskottet resonerade med utgångspunkt i dem: det rörde sig om tre olika utlåtanden 1964, 1966 och 1969. Därefter växlar vi empiri, och undersöker istället hur automatisk databehandling omtalades i riksdagens interna personaltidning, RD-nytt, som började att publiceras 1971 i samband med riksdagsflytten till Sergels torg (som vi tidigare skrivit om). RD-nytt uppehöll sig en hel del vid hur ett framtida datasystem inom riksdagsförvaltningen borde se ut: skulle det omfatta både riksdagstryck, registerproduktion och informationssökning? Internt i förvaltningen fanns också förhoppningar om det snart skulle bli möjligt att enkelt nå information ur de olika databanker – dåtidens term för databas – som statsförvaltningen byggt upp. Inom administrationen väcktes också frågor huruvida ADB skulle kunna användas för ekonomiska prognoser, något som RD-nytt omtalade som rena science fiction.
En intressant aspekt av administrationens fokus på databehandling var riksdagens tryckeriverksamhet och den pappersexercis vi tidigare skrivit om. ADB gav löfte om en sorts papperslös administration. Men papper blev riksdagsledamöterna inte av med trots ADB; när riksdagen 1983 återvände till det ombyggda riksdagshuset på Helgeandsholmen hade faktiskt ett helt nytt rörpostsystem installerats där tryckluft raskt puffade kapslar med pappershandlingar mellan ledamöter, utskott och förvaltning. Rörpost är en ofta förbisedd administrativ medieform som vi därför uppmärksammar i kapitlet. För ADB och den tidiga digitaliseringen av riksdagsförvaltningen i 1980-talets början synliggjorde just papper som en både äldre och distinkt medieform – ett analog pappersflöde med tydliga förbindelser till de motionsfloder vi tidigare behandlat.
När så riksdagen till sist i början på 1980-talet på allvar påbörjade implementeringen av automatisk databehandling så gjordes det med utgångspunkt i en rapport från Statskontoret, ADB-stöd inom riksdagsförvaltningen – en förstudie (1983). Det var den rapporten som ADB-chefen Ulfhielm refererade till då han hävdade att riksdagsorganisationens datamognad var närmast obefintlig. För att åstadkomma en snabb förändring upphandlade riksdagen 1985 ett nytt datasystem från det amerikanska bolaget Digital Equipment, en process vi redogör för i kapitlet. Digital (som företaget ofta kallades i Sverige) var vid denna tidpunkt ett av världens största databolag. Ordern från riksdagen var prestigefull, och Digital använde återkommande riksdagen i sin egen marknadsföring. I en av bolagets PR-tidningar, Aktuellt från Digital, kom Ulfhielm exempelvis till tals och påpekade att riksdagen 1990 på knappt fem år ”gått från noll till en nästan 90-procentig datorisering”. Moderatledaren Carl Bildt intervjuades i samma artikel; han hade redan då iklätt sig rollen som den mest IT-kunnige av alla politiker. Han var mycket nöjd med Digitals arbete, även om det möjligen blivit alltför enkelt ”att skapa och återanvända texter”. Ibland tycktes det Bildt som om vissa riksdagsledamöter ”frestas att skriva längre textmassor än de borde”. Vi avslutar därför kapitlet med en diskussion kring access till och återanvändande av riksdagstryck, för det som Bildt delvis refererade till kallades då för Rixlex – de databaser med samtida (och delvis äldre) riksdagstryck som hade börjat att sammanställas och digitaliseras (med en senare terminologi). Som vi påpekade i vårt förord är den här boken skriven inom ramen för två forskningsprojekt som ägnat sig åt att kurera riksdagstryck i digital form – det vill säga ett slags fortsättning på det riksdagsarbete som påbörjades med Rixlex åren kring 1990. Den databasen var till en början avgiftsbelagd, men 1996 öppnades den för allmänt bruk – samma år som riksdagens webbplats lanserades. Fast till en början var Rixlex minst sagt komplicerad att använda; faktiskt så till den milda grad att två manualer publicerades, lilla och stora Rixlex-manualen. Den senare var tvåhundrafyrtio sidor lång med detaljerade instruktioner hur man skulle gå tillväga för att ladda ned motioner, utskottsutlåtanden och propositioner.
Politisk datamaskin
”Herr talman! Datamaskin i riksdagsarbetet! Idén kan synas synnerligen befängd, men skulle inte en datamaskin i riksdagen kunna vara ett av de mål som bli realiserade till år 1989?” Detta frågade sig folkpartisten Sven Nyman (1910–1988) i första kammaren våren 1964. Hans ord skulle visa sig bli närmast profetiska för just mot slutet av 1980-talet så hade faktiskt stora delar av riksdagen datoriserats. Vägen dit var förvisso kantad av idel goda föresatser, men tog jämväl tjugofem år; att datorisera riksdagen visade sig vara tidsödande trots idoga löften om effektivisering. Bakgrunden till Nymans motion – den handlade generellt om användande av automatisk databehandling i riksdagsarbetet – var Databehandlingskommitténs slutbetänkande (SOU 1962:32). Där hade han framför allt fascinerats av resonemangen kring ADB-underbyggda prognoser. Tillsammans med partikamraten Sven Wedén (1913–1976) i andra kammaren – som några år senare skulle bli partiledare för Folkpartiet – motionerade de om att Statskontoret borde utreda ADB inom riksdagsförvaltningen. Framför allt önskade sig Nyman och Wedén att en sådan utredning skulle fokusera på riksdagens möjligheter att i ”utskotts- och kansliarbete pröva bärigheten och utfallet av olika alternativa förslag och lösningar”. Grundtanken med motionen var, som Nyman framhöll i första kammarens debatt, hans personliga övertygelse att datamaskiner i riksdagen utlovade att göra arbetet i utskott och kanslier mer produktivt. Fast vad dessa folkpartister egentligen önskade var inte enbart att riksdagen skulle börja att använda datorer i allmänhet. De efterlyste snarare en undersökning kring möjligheten att utföra en sorts politiska prediktioner, vilka idag närmast för tanken i riktning mot datamodellering och artificiell intelligens. Prognosmakande hade redan Matematikmaskinnämnden ägnat sig åt – fast då handlade det mest om väder: Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI) var en av de allra flitigaste användarna av Besk. En förutsättning för att åstadkomma väl underbyggda prognoser med hjälp av ADB, påpekade Nyman, var att mycket data fanns för handen. Antingen ”statistisk information eller direkt tillgång på registrerade data rörande aktuella eller historiska förlopp”, det vill säga ”ett slags centralregister, till vilket dessa data inflyter från olika samhällsorgan att fylla datamaskinens minne med senare uttag – helst efter standardprogram för erhållande av snabb service”. Om RD-nytt några år senare skulle beteckna ADB-prognoser som science fiction, var det även en träffande karakteristika för Nymans motion.Att Bankoutskottet menade att Nymans frågeställning var före sin tid förvånar därför inte. Man lutade sig härvidlag på ett utlåtande från Statskontoret, som visserligen hävdade att det numera fanns en rad simulationsmodeller som baserade sig på automatiserad databehandling. ”Genom att bygga upp en modell av verksamheten och tillföra denna empiriska data, erhålles en beslutsmodell formad av samspelet mellan hypotes och verklighet.” Men teori var en sak, praktik en annan. Tillämpningar av matematiska och statistiska modeller var ännu sällsynta och strängt taget ”oprövade [som] hjälpmedel i [den politiska] beslutsprocessen”. Även Riksgäldens åsikt hade efterfrågats, som ”icke fann det uteslutet, att ADB-tekniken i en framtid kan bli av betydelse [inom] riksdagsarbetet men att tillräckliga skäl ännu icke förelåg för en utredning”. Bankoutskottet avstyrkte därför folkpartisternas motion. Men man lät också meddela att Statskontoret hade ”förklarat sig berett att fortlöpande hålla statsmakterna orienterade om hur ADB-teknikens tillämplighet i detta hänseende utvecklas”. Med detta svar fick Nyman nöja sig.
Motionen om ADB i riksdagen 1964 från folkpartisterna Nyman och Wedén är intressant av flera skäl. För det första utgjorde den en initial propå om att den databehandling som ökat i omfång inom statsförvaltningen, förstås även borde inbegripa riksdagen. För det andra hävdade motionärerna att det huvudsakliga skälet till varför riksdagen borde ta sig an ADB var löftet om rationalisering och effektivisering av den interna förvaltningen, ett argument som skulle återkomma som ett administrativt mantra. I motionen hade Nyman framhävt att frågan om ADB var av vikt för riksdagens möjligheter att arbeta mer ändamålsenligt. Liksom för många andra riksdagsledamöter var hans känsla i början av 1960-talet att arbetsbördan successivt ökade. Som vi återkommande påpekat i den här boken var det emellertid en tankfigur som inte direkt var ny. Icke desto mindre: många ledamöter upplevde att riksdagsmaskineriet blev alltmer omfattande och gick allt snabbare. Det var också något som talmanskonferensen noterat; vid denna tidpunkt arbetade också riksdagens organisationsutredning med uppdrag att komma med förslag kring hur riksdagsarbetet kunde effektiviseras. För det tredje är det samtidigt uppenbart att Nymans motion vintern 1964 var före sin tid eftersom den ställvis fokuserade på en sorts datadriven prognostisering. Som vi påpekat var datakunnigheten bland riksdagsledamöter tämligen rudimentar. Men det fanns altså undantag. I datahänseende kan Nyman därför ses som en uppdaterad och driftig ledamot, en sorts ADB-aktör och tidig brukare, early adopter – en term som två år tidigare hade lanserades i den amerikanske kommunikationsteoretikern Everett M. Rogers bok, Diffusion of innovations (1962). Den kände Nyman nog inte till, men Rogers idéer och dåtidens diffusionsforskning ger ändå vissa svar på medie- och teknikspridning, samt introduktion av datatekniska nydaningar såsom ADB. Rogers urskiljde i sin bok olika brukarkategorier, ”adopter categories”, en sorts idealtyper. Men om Nyman var en early adopter så gällde det knappast riksdagsförvaltningen. Med Rogers terminologi var den snarare en typisk eftersläntrare: ”Laggards are the last in a social system to adopt an innovation.”
Men som sagt: vid denna tidpunkt fanns inte ens konturerna av någon form av datapolitik. Inte heller i administrativt hänseende var ADB på agendan i riksdagshuset. Automatisk databehandling lyste exempelvis med sin frånvaro i protokollen för talmanskonferensen. Ett år efter det att är att Nyman motionerat om ADB, ja då diskuterade talmanskonferensen inte data utan fastmer en skrivelse som ”aktualiserat frågan av ytterligare försök med mekanisk upptagning av kamrarnas debatter”, det vill säga de ljudinspelningar som då snart skulle påbörjas (som vi tidigare behandlat). Mekanisk upptagning handlade här alltså inte om databehandling, utan om en medieteknik som vid denna tidpunkt var nästan nittio år gammal (fonografen introducerades av Edison 1877). Som vi påpekat på flera ställen i denna bok så präglades riksdagsarbetet av en påtaglig medial tröghet; när det gällde ADB var det länge såsom riksdagen gick helt i otakt med tiden. Ett annat tydligt exempel är det arbete som riksdagens organisationsutredning ägnade sig åt vid mitten av 1960-talet. Den utredde friskt. En femtiosidig rapport från 1965 behandlade effektiviseringen av riksdagsarbetet, en annan året därpå var lika lång och handlade om riksdagens förvaltningsorganisation. Ingen nämnde databehandling på något sätt. Den senare utredningen avslutades med en genomgång av riksdagsförvaltningens personalorganisation som då bland annat bestod av fyrtiotalet vaktmästare, tiotalet korrekturläsare, en maskinchef och en hantverksföreståndare – som om förvaltningen fortsatt levde kvar i 1930-talet.
1966 hade tvåkammarriksdagen på olika sätt kommit till vägs ände – landets författning var hundra år gammal. Det konstitutionella arbetet med att etablera enkammarriksdagen var långt framskridet, även om socialdemokrater länge stretat emot. Att riksdagsförvaltningens medietekniska arsenal behövde uppgraderas var också uppenbart, åtminstone för vissa ledamöter. Folkpartisten Sven Nyman agerade här förtrupp. I januari 1966 motionerade han ånyo – nu tillsammans med ett flertal partikamrater (i både första och andra kammaren), liksom ett antal högermän – om att riksdagen borde ge talmanskonferensen i uppdrag att låta utreda hur ADB-tekniken skulle kunna användas i riksdagsarbetet. Nyman påpekade att sedan hans tidigare motion 1964 så hade utvecklingen inom datatekniken snabbt gått framåt; med ”nya maskiner och framför allt nya typer av minnen kan de problem som för två år sedan syntes svåra att bemästra på ett helt annat sätt i dag lösas”. Nyman hade också noterat – möjligen som en syrlig kommentar till förvaltningens personalstyrka – att en rad nya yrkeskategorier uppstått, ”system- och programmeringsfolk utbildas i allt större omfattning”. Motionens huvudpoäng var dock (som tidigare) att enskilda riksdagsmän, partiernas riksdagsgrupper och utskotten alla skulle tjäna på att riksdagen datoriserades. ADB-tekniken utlovade att ”bli ett synnerligen effektivt hjälpmedel i det politiska arbetet”. Nyman återkom också till sin tidigare faiblesse för datadrivna prognoser. I de nya minnestyper som utvecklats ”kan nämligen mycket stora datavolymer lagras, finnas tillgängliga och hämtas fram ur maskinsystemet utan egentliga väntetider”. Det gjorde det möjligt, trodde sig Nyman veta, att det numera gick att ansluta så kallade ”frågestationer på godtyckligt avstånd från den centrala maskinen”. Sådana frågestationer kunde ge riksdagsledamöter svar ”i läsbar eller hörbar form”. Möjligheten fanns också, enligt motionärerna, att ”få bearbetade svar, d.v.s vilka konsekvenserna blir om man gör så eller så”. Exakt vilken typ av ADB som Nyman här refererade till var oklart; de hörsystem som han såg framför sig gav närmast associationer till den kyrktelefoni i riksdagen som vi tidigare skrivit om. Uppkopplade frågestationer för riksdagens ledamöter var förstås ett uppslag som gjort för ironiska kommentarer i dagspressen. Man kanske skulle bli riksdagsman och ligga på soffan och trycka på ADB-knappar, hette det exempelvis i ett kåseri i Göteborgsposten med titeln ”Frågestationer och soffliggare”. Om inte annat kunde man ”med hjälp av den moderna tekniken få fram en riktigt finurlig motion”.
Bankoutskottet tog nästan ett år på sig att behandla Nymans andra ADB-motion. Under tiden diskuterades automatisk databehandling alltmer i offentligheten – men delvis på ett lite annorlunda sätt än tidigare. För i november 1966 publicerades landets första dataroman, Sagan om den stora datamaskinen, en teknologisk ”vision” skriven av Olof Johannesson. I satirens form handlade den om hur datorna tog över samhället, och där en superdator till sist styrde alla politiska beslut. Boken recenserades i såväl radio som dagspress, i regel av teknikorienterade kritiker. Så menade matematikern Tord Hall i SvD att boken inte enbart gav prov på ”författarens tekniska kunskaper utan också på hans satiriska talang” – för det skulle snart visa sig att bakom pseudonymen Johannesson dolde sig fysikprofessor Hannes Alfvén (1908–1995). Han arbetade på KTH och hade figurerat i utkanterna av matematikmaskinutredningen redan under slutet av 1940-talet. Alfvén kunde förstås sin ADB; i romanen fanns gott om rubriker såsom ”Datan automatiserar” och ”Datastyrd dataservice”. Det var kort och gott en dystopisk ADB-roman – detta i en genre som framöver skulle ta alltmer plats inom (populär)kulturens sfärer. Två år senare hade Stanley Kubricks film 2001: A Space Odyssey premiär med den lika elaka som suggestiva superdatorn HAL i huvudrollen. Trots en genial bokstavskombination som gjorde att den alltid skulle vara bättre och ligga ett steg före IBM – bokstaven H kommer före I etcetera – så löpte HAL amok och tog kål på besättningen i rymdskeppet.
Även i Sagan om den stora datamaskinen var det en data som stod i centrum. Att denna data-saga snart översattes till engelska, för att sedermera publiceras i sju olika länder, säger något om ADB-tematikens aktualitet. Men faktum är att romanen också hade en tydlig koppling till riksdag och regering. I ett senare efterord (skrivet 1987) påpekade Alfvén nämligen att Sagan om den stora datamaskinen inte bara var science fiction; den hämtade också en hel del näring från det nationella forskningsarbete han ägnat sig åt. Vid mitten av 1960-talet hade ”jag suttit i Erlanders forskningsberedning några år”. Den var tänkt som ett forum med både formella och informella kontakter mellan forskare och regeringsansvariga; Alfvén var en av femton professorer som medverkade. En av beredningens huvuduppgifter ”var att i Sverige införa datatekniken, som snabbt utvecklats under kriget och som nu svepte över civila användningsområden”. Det var sådana frågor som bildade upptakten till Alfvéns roman. Utgångspunkten togs delvis i beredningens promemorior där det gällde ”att översätta deras okänsliga kanslisvenska till ett klarare och enklare språk”. Olof Johannesson, påpekade Alfvén i sitt senare efterord, har fått många komplimanger för att han förutsåg framtiden och de sätt som datorer blivit oumbärliga – men det var egentligen ”en enkel sak: översättningen av forskningsberedningens chiffer till klartext”.
Det var närmast en händelse som såg ut som en tanke, för bankoutskottets utlåtande apropå Nymans (andra) ADB-motion avlämnades samma vecka i slutet av november 1966 när Alfvéns roman recenserades som bäst i olika fora. Tonen i utlåtandet var nu mer positiv än tidigare, men även denna gång hade synpunkter inhämtats från Statskontoret. Apropå Nymans uppkopplade frågestationer, så kunde Statskontoret bekräfta att sådana anslutningar blivit allt vanligare. Men terminologin hade Nyman fått om bakfoten; det var terminaler som kunde kopplas till andra datamaskiner via teleledningar. Det var numera en utprövad teknik, och Statskontoret meddelade att flera datamaskinanläggningar beställts inom statsförvaltningen där ”reell-tidsanslutning av terminaler [gav] möjligheter till avancerad informationspresentation”. Invändningar mot den lätt futuristiska förhoppningen om att åstadkomma politiska prognoser med hjälp av ADB hade nu också mildrats. Istället tog bankoutskottet fasta på det sätt som terminaler kunde tjäna riksdagens informationsbehov. Här hade dock Statskontoret gjort påpekandet att en begränsande faktor var ”tillgängligheten, uppbyggnaden, systematiseringen och aktualiserandet av informationerna”, så stod det faktiskt. En annat problem gällde skapandet av ”en databank som täcker aktuella områden”. Men om det i riksdagen till exempel gick att koppla upp sig mot Statistiska centralbyrån och deras omfattande dataarkiv, ja då skulle mycket vara vunnet. Resonemanget präglades därför av en mer nykter syn på vad ADB egentligen kunde åstadkomma. Det var också riksdagens informationsbehov som nu stod i centrum för utskottsutlåtandet, där automatisk databehandling mer sågs ”som ett hjälpmedel i riksdagsarbetet” än som komplicerat prognosverktyg. Bankoutskottet tillstyrkte därför Nymans motion; riksdagens förvaltningskontor borde få i uppdrag om att genomföra ”en begränsad utredning rörande ADB-teknikens utnyttjande i riksdagsarbetet” – något som kamrarna sedan godkände. Noterbart är att det inte var Statskontoret som framgent skulle utreda – utan riksdagen själv.
Hösten 1967 invigningstalade socialdemokraten Krister Wickman (1924–1993) på Sveriges rationaliseringsförenings årliga konferens. Han påpekade där att det i landet nu redan fanns hundra statliga dataanläggningarn vilka sparade miljoner åt skattebetalarna. ”Inget land har en så rationaliserad statsförvaltning som Sverige”, hävdade Wickman nöjt. Han var då konsultativt statsråd på finansdepartementet – det vill säga, minister utan portfölj. Ett drygt år senare blev han Sveriges förste industriminister. Postbanken hade sparat åtta miljoner kronor med ADB, menade Wickman i sitt anförande; Polisen räknar med att kunna minskas med trehundra tjänster med hjälp av datorisering. Trots hoten mot vissa arbeten, stod Wickman på sig; rationaliseringarna måste fortsätta. För vi har i Sverige i jämförelse med andra länder, påpekade statsrådet, en löntagarrrörelse ”som ställt sig positiv till rationaliseringar och effektiviseringar i näringslivet”. ADB var tveklöst vägen framåt.
Under andra halvan av 1960-talet cementerades uppfattningen – över hela det politiska spektrat – att automatisk databehandling var både rationell och effektiv. Politiker som Wickman talade sig återkommande varma för ADB-teknik, för till skillnad från vanliga löntagare så riskerade riksdagens ledamöter förstås inte att bli av med jobbet genom ökad datorisering. Samtidigt är det uppenbart när man går igenom riksdagsförvaltningens och kammarkansliets arkiverade handlingar från 1960-talet att det föreföll vara lite sisådär med ledamöternas kunskaper och egna erfarenheter av att arbeta med databehandling. Inte heller figurerade ADB speciellt ofta i talmanskonferensens samlade protokoll, detta trots att riksdagens förvaltningskontor sedan 1966 hade i uppdrag att genomföra en nota bene begränsad utredning om automatisk databehandling. Det finns faktiskt ingenting som tyder på att det före november 1968 figurerat en enda datamaskin eller terminal i riksdagshuset. Men senhösten det året genomfördes under alla förhållanden en större demonstration av ADB för riksdagens ledamöter; med all sannolikhet var det första gången som flertalet av dem bekantade sig med en dator, samt med vad sådana maskiner kunde åstadkomma. Denna demonstration – som med bild plockades upp i både DN och SvD – bör ses i ljuset av riksdagsledamöternas bristande ADB-kompetens.