Arbete med ny bok
Jag har sedan en tid tillbaka satt igång arbetet med en ny bok – med arbetstiteln: Digitalt kulturarv: en svensk mediehistoria 1990–2025. Min tanke är dels att boken ska komplettera mina två tidigare publikationer om kulturarvets mediehistoria och de audiovisuell arkivens historia, dels att skriva fram mina egna erfarenheter av att digitisera (som det numera heter) kulturarv i en rad olika modaliteter. Mitt manus har en tredelad struktur, där den första delen behandlar politik, juridik och teknik i relation till digitalt kulturarv, den andra delen fokuserar på platta medier såsom tryck, bild och rörlig bild, medan den tredje avslutande delen tar sig an digitisering av mer rumsliga modaliteter som kartografi, 3D och webbarkiv. Ingressen till bokens första kapitel om politik lyder i skrivande stund som följer:
”Ines Uusmann, Sveriges kommunikationsminister, tror att Internet kan vara en fluga som snart har flugit förbi” – ja, det kunde man faktiskt ordagrant läsa på Svenska Dagbladets förstasida i maj 1996. Jag tror inte att folk i längden kommer att vilja ägna så mycket tid ”som det faktiskt tar åt att surfa på nätet”, menade Uusmann, som då varit socialdemokratisk kommunikationsminister med ansvar för IT-frågor alltsedan hösten 1994. Det hade visserligen tagit regeringskansliet två dagar att besvara SvD:s förfrågan via e-post om en intervju – ”det är lättare med telefon”, påpekade ministerns pressansvarige – men på Uusmanns departementsrum fanns i alla fall två datorer, en tv-apparat, en video och en radio. Fast regeringens ”egen cyberkvinna” verkade måttligt begeistrad av medier. ”Att sitta och surfa på Internet tar en himla massa tid. Vad är det bra för? Vad är det för nytta och glädje med [det] egentligen?” Uusmann tyckte sig också ha hört att många numera ansåg att det där med internet, det blev man snabbt trött på: ”alla pratar om Internet men kanske är det övergående”. Kommunikationsministern verkade helt enkelt inte vara speciellt IT-intresserad; att intervjun fick titeln, ”Med begränsad tid för informationstekniken”, var symptomatiskt.
Inom svensk mediehistoria har denna intervju, med Uusmann egendomliga anmärkning om att internet kanhända var en fluga, fått viss ryktbarhet. På Wikipedia är resonemangen i artikeln återgivna i detalj, och på Internetstiftelsens internetmuseum finns till och med en (ny) videointervju med Uusmann (från 2020) där hon blickar tillbaka och resonerar om teknik- och samhällskontexten kring sina uttalanden. I andra sammanhang har Uusmann påpekat att hon hade en förkärlek för slagkraftiga oneliners, men att hon aldrig kunnat föreställa sig den vandringssägen som uttalandet skulle ge upphov till. Under alla förhållanden ska det samtidigt tillstås att kommunikationsminister Uusmann på flera sätt var en kvinnlig svensk IT-pionjär. Som socialdemokratisk minister propsade hon på att internet skulle vara en infrastruktur tillgänglig för alla, där medieanvändning snarare än teknik var av störst vikt. Vad ska vi egentligen ha IT till, som hon frågade sig redan i SvD-intervjun. Som god socialdemokrat såg hon dessutom den snabba teknikutvecklingen vid mitten av 1990-talet – webben gjorde entré i Svenska akademiens ordbok 1995 – som ett nytt sätt att skapa (regionala) arbetstillfällen. ”IT är ett tillväxtmedel som kan påverka arbetslösheten”, som Uusmann framhöll strax före det att regeringens tredje IT-kommission sjösattes försommaren 1996.
Den svenska IT‑kommissionen omfattade under perioden 1994 till 2003 en serie statliga kommittéer som fungerade som regeringens rådgivare i frågor om informationsteknik, IT‑politik och övergripande digitaliseringsfrågor. I intervjun med Uusmann i SvD kunde man visserligen läsa att det framkommit en hel del kritik av (den andra) IT-kommissionens arbete; den var både osynlig och passiv – det verkade inte ens finnas ork för att uppdatera den egna hemsidan. Om den första IT-kommissionen hade påbörjade sitt arbete under våren 1994 – med dåvarande statsminister Carl Bildt som ordförande, och med det övergripande syftet att främja en bred samhällelig användning av informationsteknik – så hade den tredje kommissionen, med just Uusmann som ordförande, en tydligare socialdemokratisk profil, med dito tilläggsdirektiv. Ett specifikt fokus låg nu på hur användning av informationsteknik kunde bidra till att öka tillväxt och sysselsättning i Sverige, samt hur den infrastrukturella tillgängligheten till IT skulle utökas, oberoende av bostadsort, kön, utbildning och ålder. Tilltron till tekniken var dock intakt; den IT-ism som historikern Lars Ilshammar behandlat i sin avhandling, Offentlighetens nya rum: teknik och politik i Sverige, 1969–1999 – ”[som] en i grunden självgående, ohejdbar kraft” – var tydligt manifesterad i alla fyra IT-kommissioner oberoende av politisk färg.
Några veckor före det att Ines Uusmann intervjuades i SvD i maj 1996, så debatterades samtidens informationsteknik i riksdagen. Bakgrunden var en interpellation, det vill säga en fråga från en ledamot till ett specifikt statsråd, ställd av den moderate riksdagsledamoten Per Unckel (1948–2011) kring regeringens framtida planer för landets IT-utveckling. Unckel gav uttryck för viss oro. Han menade att kommunikationsministern inte riktigt gav intryck av att hon till fullo insåg den dynamik som den snabba datatekniska utvecklingen nu gav upphov till – i regel i avreglerad form – med dess dramatiska förändringar av ”villkoren för mänskligt och industriellt liv”. Det var en försåtlig och lätt försmädlig antydan – som alltså gjordes före det att kommunikationsministern talade om flygfän i SvD. Uusmann replikerade emellertid ampert, med referens både till den kommande IT-kommissionens nya uppgifter, liksom till den nationella infrastruktur av bredband som var helt nödvändig för landets fortsatta IT-utveckling. ”Vi ska ha en hög tillgänglighet till basinformation.” IT är ett verktyg som ”vi skall använda i den nya tiden” – men som även hade bäring på att förstå historiska förlopp. Vi ska vara flexibla och se över regelsystem, framhöll Uusmann, ”men ingen kommer att digitalisera kulturarvet [om] vi inte har några nationella intressen som står bakom, [som] kommer att bygga upp de grunddatabaser som vi behöver för att använda informationstekniken”. Med all sannolikhet var detta första gången i Sveriges riksdag som digitalt kulturarv nämndes – och även diskuterades i korthet. För fastän Unckel menade att avreglering ofta satt fart på teknikutveckling, såsom tidigare varit fallet med den svenska telemarknaden, så stod ”en sådan ambition, fru talman, [på] intet sätt i någon motsatsställning till att det allmänna, t.ex. i egenskap av förvaltare av kulturarvet, har en viktig uppgift att fylla när det gäller att göra det allmännas skatter tillgängliga för människor i gemen”.
Vid denna tidpunkt våren 1996 fanns det förutom ett fåtal digitiserade fotografier på Nordiska museet och några fler digitiserade fonografinspelningar på Arkivet för ljud och bild, bara en enda omfattande digital kulturarvssamling värd namnet i Sverige: riksdagstrycket. Som jag (och mina kollegor) skrivit om i boken Riksdagens mediehistoria så hade nämligen riksdagens förvaltningsstyrelse redan hösten 1990 beslutade om att göra samtliga dokumentdatabaser med riksdagshandlingar tillgängliga över internet, en brokiga flora av fulltext- och registerdatabaser vilka samlats ihop i informationssystemet Rixlex. Sveriges riksdag var faktiskt ett av de första parlamenten i världen som på detta sätt drog nytta av internets demokratiserande potential. Om jag i bokens inledning påpekade att relationen mellan data (i form av innehåll) och metadata tog sig olika uttryck i den svenska ABM-sektorn åren kring millennieskiftet, så var Rixlex (liksom senare databasen Journal Digital) ett tydligt tecken på övergången från datoriserade kataloger till embryonala digitala plattformar. Rixlex gav inte tillgång till information om riksdagstrycket, utan till datoriserade versioner av detsamma: från motioner och riksdagsprotokoll, till utskottsutlåtanden och propositioner. I så måtto utgjorde Rixlex ett tidigt exempel på denna centrala omställningsprocess som ABM-sektorn senare hade att hantera – en tankefigur som jag på flera ställen återkommer till i denna bok.
Samtidigt: när Uusmann och Unckel våren 1996 debatterade IT-utveckling i kammaren, ja då fanns inte snabbprotokollet som förtecknade deras utlåtanden fritt tillgängligt på internet. Rixlex skulle ha lanserats redan vid årsskiftet 1992/93 – men Datainspektionen gjorde då halt. Den menade nämligen att riksdagens databaser var att betrakta som en sorts personregister (och möjligen även åsiktsregister). Det skapade förstås irritation, och ingen mindre än riksdagsledamot Ines Uusmann (och socialdemokraten Eva Johansson) hade därför i januari 1993 motionerat om ansträngningar ”för att datatekniken skall kunna användas för att öka öppenheten och insynen i riksdagens arbete”. Det krävdes en lagändring för att Rixlex skulle kunna lanseras, som något paradoxalt handlade om riksdagens rätt att sälja information i allmänhet, och personuppgifter i synnerhet. Att prenumerera på det fysiska riksdagstrycket kostade femtusen kronor om året, och samma tariff skulle enligt förvaltningsstyrelsen även gälla för Rixlex. Så blev till en början fallet: ville medborgare läsa vad som yttrades i kammaren fick de slanta upp. Det var emellertid en orimlig tekno-politisk lösning, inte minst efter det att webben gjorde publik entré under 1995 med den grafiska webbläsaren Netscape. Grunden för detta nya medium var ju att tillgängliggöra information, öppet och utan restriktioner. Det blev därför ohållbart att Rixlex inte skulle ingå på den webbsida – riksdagen.se – som skulle till att lanseras en tid efter det att Uusmann och Unckel debatterade i april 1996. Efter diverse påtryckningar beslutade riksdagen sommaren 1996 att Rixlex skulle bli avgiftsfri, och göras öppet tillgänglig för alla via riksdagens webbplats.
De nationella IT-kommissioner som var verksamma under 1990-talet ägnade frågan om digitalt kulturarv mycket liten uppmärksamhet. Visserligen hade statsminister Bildt i IT-kommissionens första utlåtande, Vingar åt människans förmåga (SOU 1994:118), vältaligt pläderat för att informationsteknologi nog skulle kunna vara till gagn även för kultur- och ABM-sektorn, och ”möjliggöra för alla i Sverige att få del [av] det svenska kulturarvet”. Genom IT skulle det bli lättare att ”orientera sig i museernas och arkivens rika samlingar”, hette det också. Men det var allt; endast två meningar ägnades åt digitalt kulturarv. Men att SOU 1994:118 – och övriga sextusen digitiserade betänkanden – idag utgör ett synnerligen använt textuellt kulturarv är det få som reser invändningar emot. Inte heller att riksdagstrycket i digital form med fördel kan betraktas på samma sätt. Riksdagstryck kan ses som ett kulturarv eftersom det ”dokumenterar över 450 års svensk politisk historia och utveckling, inklusive lagförslag, protokoll och motioner. Det ger en unik inblick i hur politiska frågor har diskuterats och hur samhället har formats över tid, och är ett viktigt källmaterial för både politisk forskning och allmänhetens förståelse”, hävdar Googles AI-modell Gemini. ”Riksdagstrycket betraktas som en del av Sveriges nationella kulturarv och har en central roll för förståelsen av landets politiska och demokratiska historia”, påpekar vidare AI-modellen Perplexity.
Det här kapitlet behandlar svensk politik i relation till kulturarvets digitisering. Min empiri är därför i hög grad hämtad just ur riksdagstrycket (i digital form), ett slags metaperspektiv som denna ingress tangerat. Vad som intresserar mig är dels hur svenska politiker uppmärksammade och diskuterade kulturarvssektorns digitala behov, dels hur sådana resonemang omsattes i praktisk verksamhet. För under en tjugoårsperiod – mellan cirka 1995 och 2015 – så avlöste den ena kulturarvspolitiska satsningen med digitala förtecken den andra: Sesamprojektet, Kulturarvs-IT, Accessprojektet och Kulturarvslyftet. De politiska intentionerna var i princip detsamma för samtliga projekt: (1.) att bevara, vårda och digitalt tillgängliggöra samlingar, föremål och arkivalier, samt (2.) att stödja sysselsättningen inom ABM-sektorn. För från politiskt håll så betraktades digitiseringen av landets kulturarv främst som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd, oberoende av sittande regerings ideologiska hemvist. På en konferens på Kungliga biblioteket 1999 så gjorde landsarkivarien Anna Christina Ulfsparre (1933–2010) – tillika landets första professor i arkivvetenskap – just påpekandet att ABM-sektorn på något sätt alltid hamnade ”i händerna på utanförstående krafter som dirigerar penningflödet”. Med referens till Sesamprojektet menade hon, inte utan polemisk udd, att det fanns en tydlig korrelation mellan arbetsmarknad och digitalt kulturarv: ”Typiskt är att stora digitala projekt kom i gång under 90-talets konjunktursvacka. Med kort tids varsel skulle stora projekt sättas i gång med framför allt arbetsmarknadspengar med lokalisering till orter, där industrinedläggelser förekommit eller militären flyttat, eller helt enkelt till orter som alltid haft hög arbetslöshet (till exempel delar av Norrland). Projektledare snabbutbildades för att kunna fungera på själva orten där före detta industri- eller kontorsarbetare skulle inskolas i en ny verksamhet.”I det följande kommer jag att referera till och gå igenom flera av dessa statliga satsningar, det gäller inte minst Accessprojektet mellan 2005 och 2010 – som jag även personligen var involverad i: på Statens ljud- och bildarkiv lät vi nämligen digitisera tusentals kinematografiska programblad från stumfilmsepoken. Det var Kulturrådet som administrerade och namngav Access, ”ett namn som visade på projektets syften; att tillgängliggöra kulturarvet och att ge tillgång till arbetsmarknaden”. Accessprojektet var på många sätt en lyckad satsning, men det gjorde också den dåvarande borgerliga regeringen uppmärksam på att radbandet av offentligt finansierade kulturarvsprojekt hade skapat ett en digital kartografi utan egentlig koordinering. 2009 fick därför Riksantikvarieämbetet i uppdrag att ta fram en nationell strategi för digitalt kulturarv. Det blev upprinnelsen till etableringen av Digisam, ett nationellt sekretariat och samverkansplattform för digitalt tillgängliggörande och bevarande av kulturarvet i Sverige, en verksamhet som jag avslutar kapitlet med att beskriva.