I början av oktober ska jag hålla en keynote på Södertörns högskola och deras bibliotekskonferens, “Digital humanities – where are the libraries?”. Det finns nu en konferenssida, där man bland annat kan läsa:
Virtually all researchers use now digital resources of various kinds. The digital humanities go beyond this making more systematic use of specialist digital technologies. Scholars in humanities were practically always the main target group for research libraries. Digital technologies have the power to transform humanities research, making it easier and more efficient, enabling new ways of working, opening up new questions and creating new knowledge, or answering existing questions more fully and systematically. Discussion on digital humanities and its connection to libraries has grown rapidly in the past several years. How do the libraries face the new challenge? Are they capable of handling huge amounts of data? Do the research support services meet the researchers’ needs?
Exakt vad jag ska prata om vet jag inte – men mitt abstract (med arbetstiteln, “Doing DH at the Library – Some Suggestions & Personal Reflections”) anger följande: “Crucial for DH-research is the collaboration between academics and programmers. Using the library, humanistic researchers will, hence, increasingly expect new and sophisticated services for digital scholarship. From a library perspective expertise in digital humanities requires new skills (regarding personnel), technology, novel infrastructure, as well as increased funding. In short, libraries should engage with digital humanists – but at what level of investment? My talk will address personal experiences in working with digitized heritage at the National Library of Sweden, predominantly focusing on audiovisual and press material. In addition – as a case study of the need DH-researchers have – I will use a new research project (funded by the Swedish Research Council) on streaming heritage located at HUMlab at Umeå University. The purpose of this so called ”Spotify-project” is on the one hand to track the development of online music cultures, and on the other hand it will follow files in digital music distribution by way of digital etnographic methods.”
”The neglected grandparent of media studies”, var en gång James Currans karakteristik av mediehistoria. Medieforskningen uppvisar fortfarande ett betydande underskott vad gäller historiska perspektiv, och tanken med denna doktorandkurs är att råda bot på detta, bland annat genom att lyfta fram det expanderande forskningsfältet kring kulturhistorisk medieforskning. Istället för enmediala inriktningar fokuseras här intermediala utbyten och överlappande mediepraktiker, till stor del under perioder före 1900-talet – men också i ökande grad med utgångspunkt i datorn som kulturmaskin. Inspirationen kommer dels från den kulturteoretiska vändningen inom de historiska vetenskaperna, dels utifrån frågor som genereras av vår samtids nya medier.
Ny teknik förändrar alltid vår förståelse av det förflutna. Med nya medier följer en ny historieskrivning, och i så motto återverkar den samtida digitala utvecklingen på mediernas historia. En ny digital situation lämnar inte bara nya mediala lager; den förändrar också (för)förståelsen av mediehistorien som sådan. Kursens mediehistoriska perspektiv ska alltså förstås brett. Å den ena sidan utgör dessa perspektiv ett svar på samtida mediala tendenser och diskussioner kring det så kallade informations- eller kunskapssamhället – i den meningen att det ytterst syftar till att problematisera, nyansera och historisera dem – å den andra sidan utgår det från ett brett mediebegrepp och inkluderar mer än de traditionella massmedierna, press, film, radio och teve (givetvis utan att för den skull utesluta dessa).
Kursen är öppen för anmälan. Den utgör ett samarbete mellan universiteten i Umeå och Lund och består av tre internat. Kursen vänder sig till forskarstuderande inom ett brett spektrum av humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen – kursplan finns här mediehistoria_kursplan_2015
Idag gjorde jag ett kort inspel i Roger Wilsons talk show i P1 – Om internets framtid, den griniga succékatten och nätkampanjer. Det blev ett ganska snabbt samtal, tillsamman med bland annat Sam Sundberg. Programformatet tillät dessvärre inte en mer djuplodande diskussion, lite synd på ett sätt för diskussionen om nätet, dess samtid och framtid á la pro & con borde faktiskt kunna få mer utrymme. Det är tveklöst en central fråga, och idag var vi på god väg – men fortsättning lär ju följa.
Bästa it-läsningen för hängmattan, skriver Techworld, och rekommenderar min bok, Digitalism som sommarlektyr (tillsammans med ett par andra böcker). I en krönika i den fysiska tidskriften Techworld lyfter nyhetsredaktörer Daniel Åhlin också fram min bok. BLand annat gillar han de teknikhistoriska dragen. I jämförelse med Glenn Greenwalds Snowden-bok (som också recenseras) sägs min vara “stramare [med en] mer akademisk och filosofisk ton.” Glädjande nog poängterar Åhlin bokens historiska förankring, vilket få recensenter uppmärksammat, och då inte minst min diskussion om informationsöverflöd då och nu. Åhlins krönika “Koppla ner, koppla av, koppla nytt it-begrepp” finns inte online, men det glädjer mig om boken hittar läsare i tekniklägret som kanske inte alltid betraktar digitaliseringen med historiska glasögon.
All mediehistorisk förändring är en kommersiellt driven jakt på nya marknader, publiker och konsumenter. Det gäller också presshistorien, i synnerhet under 1800-talet då det moderna industri-Sverige växer fram. Tidningarnas spalter utgör den infrastruktur i vilken ekonomin äger rum och tar plats, och i vilken den ekonomisk-politiska diskussionen förts. Det har dock inte uppmärksammats speciellt ofta – och pressens självbild är en helt annan. Den har länge varit (och är fortfarande) tidningen som garant för demokrati och fritt meningsutbyte. Presshistorien har dock alltid varit en fråga om pengar, och det är först genom att anlägga ett ekonomiskt-historiskt perspektiv som dagspressens egentliga former och konturer under 1800-talet framträder.
Läs mer på den sprillans nya projeksajten: Digitala lägg — Om pressens gränssnitt 1800
På DN Debatt idag har Björn Rosengren, ordförande för Film & TV-producenterna, skrivit ett bra debattinlägg apropå organisationens uppsägning av filmavtalet. Sverige har för länge förlitat sig på gamla kulturpolitiska lösningar, skriver Rosengren, detta “för att säkra mångfald och kvalitet i svensk film och tv. Filmpolitiken är i dag underfinansierad och villkoren för de producerande bolagen oerhört dåliga.”
Det är den konkreta bakgrunden varför avtalet sägs upp, men artikeln skisserar också konturerna av ett helt nytt digitalt medielandskap som den nationella kulturpolitiken haft svårt att hantera. En i grunden förändrad mediemarknad har radikalt ändrat förutsättningarna för utveckling och produktion av kvalificerat innehåll i våra mediekanaler, påpekar Rosengren. Men trots dessa omvälvande förändringarna och ett uppenbart behov av en digital strategi, “har kulturpolitikens svar varit detsamma som före digitaliseringen. Public service, presstöd och filmavtal har varit bekväma lösningar för svenska kulturministrar oavsett regeringsfärg. När nuvarande regering väl genomförde sin ‘digitala agenda’ fanns innehållsperspektivet över huvud taget inte representerat. Regeringen stirrade sig blind på infrastruktur och utgick ifrån att värden som demokrati, kvalitet, mångfald och tillväxt skulle komma av sig själv, bara teknikföretagen fick dra sina kablar.” Rosengren hävdar “att en ny mediepolitik måste se till de möjligheter den nya sköna världen för med sig”; där behövs “nya tankegångar, förslag och kreativa spår.”
Rosengrens analys är träffande – och den innehåller flera tankegångar som jag också behandlat i min bok, Digitalism. Samtidigt sitter Rosengren fast i tankefiguren att kvalitet fortsatt måste stödjas av staten, detta för att underbygga ett kvalitativ innehåll som inte marknaden förmår producera. Det är ett tankefel. Anledningen är att begreppet kvalitet (som ett av mina bokkapitel handlar om) omdefinierats i en digital kontext. Att kvalitet idag är en omdiskuterad fråga beror på de oändliga möjligheter och det oöverskådligt utbud där användare på nätet lätt kan bilda sig en egen uppfattning om vad de gillar. Det kan antingen ske på egen hand, med hjälp av vänner eller med maskinell och algoritmisk assistans.
Användare väljer helt enkelt själva vad de är intresserade av, helt oberoende av kulturpolitiska insatser eller kvalitativa pekpinnar. Det sena 1900-talets kulturpolitik utgick från en omvärld med underskott av kultur, vilket medförde att urval av kultur ofta handlade om att stödja produktion och spridning. I en digital kontext blir sådana frågor obsoleta. En modern digital kulturpolitik måste utgå från överflöd snarare än underskott, varför det behövs en ny uppsättning frågeställningar och argument kring varför och vilka statliga stödformer som ska prioriteras. På nätet förefaller det till exempel som rimligt att lägga mer fokus på aktiviteter snarare än färdiga verk.
Hursom, den som är intresserad av vidare resonemang kring ovanstående rekommenderar jag att läsa vidare i min bok. Min ambition är också att utveckla dessa resonemang mer konkret i en kommande artikel, “Inför en digital kulturpolitik” skriven för antologin, Digital politik. Sociala medier, deltagande och engagemang som är tänkt att publiceras nästa år.
Forskningsantologin Återkopplingar: Medier, historier, praktiker, fält är nu snart klar. Endast omslag återstår – och vi redaktörer räknar iskallt med att boken går till tryck i slutet av denna vecka. Det har blivit en omfattande bok på nästan 420 sidor; boken utgör dessutom nummer 28 i serien Mediehistoriskt arkiv som nu alltmer liknar en tämligen gedigen samling studier av mediehistoria – då som nu. I sedvanlig stil kommer den färdiga boken att cc-licensieras för fri nedladdning på webben. En PDF att spridas kommer alltså – till dess finns återkopplingar_inledning att läsa för den intresserade.
The upcoming week I will participate in a film archival conference in Tallinn at the Estonian Film Archive. The theme of the conference is Emerging Screen Sites/Sights: Cinema Culture around the Baltic Sea 1895-1920. However, personally I will rather address the media specificity of digitised film collections. Parts of my talk runs as follow:
Digitisation is is the representation of an object, image, sound, document or a signal by a discrete set of points or samples. The result is called a digital representation. In short, digitising means simply capturing an analog signal in digital form, and the term digitisation is, thus, often used when diverse forms of information, such as text, sound, image or voice, are converted into a single binary code. As is well known, digital information can only exists as one of two digits—either 1 or 0—which is why everything digital is always numerical. Bits and bytes in discrete settings can be always copied back and forth—basically with no loss of information. In terms of media specificity most of us here present know, at least sort of, what the specificity of the medium of film is about. Technical terms or film theory from the 20th century has taught us to perceive moving images as, for example, a distinct language—letting, say, Hollywood films tell us stories through various stylistic features, film techniques and continuity editing principles. Within documentary film theory representing reality is moreover a complicated issue—films do not depict reality, rather bits and pieces of it, with images put together, and where one should always pay attention to the cut—i.e. the splicing of two shots together—or what might happen outside the image in of-screen space.
Film, thus, represents according to various media specific traits and categories. Any archivist knows that one has to be careful handling the media specific traits of, say, early cinema. Speed is an apparent example we are all familiar with. When early cinema is remediated through the interface of television, people—still—regularly hurry past the film camera and street cars run with amazing velocity. Of course, its all a matter of projection speed. Silent cinema was shot a 16 frames per second and when projected today movement gets distorted; run any 16 fps silent film through a 24 fps projector and the action simply gets speeded up. My point is that, media specificity is often neglected when using or digitising cultural heritage. As stated, any film archivist knows the media specificities of film—yet the same goes for digital representations, since naturally they also carry specific traits. All media follow their own rules—teased out by technology itself and practices surround media usage. Yet, when dealing with the digitisation of film heritage—or the visual mediation of history, if we address the issue on a broader scale—there is often an unawareness of the specific traits of ”the digital”. In fact, the mediation of history always needs to address the particular technological condictions that lies inherent in every media form. Never loose sight of the medium I always tell my students.
Consequently, every mediation of history involves particular technical (and public) circumstances within media history per se. Today, within the heritage sector there is a common understanding that all digitisation efforts result in various media transfers—remember, digitisation means that stuff gets converted into code. Hence, the information capacity of the copy differs from the original. But once in digital form it can be copied endlessly.One shouldn’t forget, however, that basically the same media specificity goes for analogue mediations from, say, a hundred years ago in 1914. In what media specific ways do, for example, film footage depicting events in 1914 differ from post cards, lantern slides or stereoscopic images visualizing similar events? That is, how was the past mediated in specific ways and regulated by technologies that shaped the mediation process in the first place?
Authenticity is often regarded as crucial within the heritage domain. The fact is, however, that at a number of audiovisual media archives the past is nowadays mediated twice—first in specific media technological format and secondly in digitized form. The same, naturally, goes for all the images in this Keynote presentation since they are (mostly) digital representations of analogue media. Researchers—or the public—working with digitized cultural heritage, hence, literally face material and objects of a second order. Again—when most of us present here are thinking about, handling or archiving films, we really do acknowledge the specific medium traits of film. But—and this is the basic point of my talk—it is often not the case regarding digitisation activities concerning the same material, especially not—I would argue—with the audiovisual heritage domain.
Igår recenserade Waldemar Ingdahl min bok i Östgöta Correspondenten, Internet efter revolutionen. Han är överlag positiv och skriver bland annat att boken “handlar om informationens natur och vår samtids överflöde av den, begreppen om vad som är kvalitet, logiken bakom informationsdelningen, vad som är öppenhet med data och om lagring på ett internet som aldrig glömmer något.” Ingdahl menar att “överblicken av ett så brett område är imponerande och lärorik, men innehållet blir spretigt och resonemmangen i några kapitel är bökiga att följa. Ibland blir det många detaljer som skymmer de stora utvecklingarna.” Det kan jag till dels hålla med om; stundtals rör sig mina resonamang på mikronivå. Emellertid är det roligt att boken nu uppmärksammats än mer i lokalpressen.
Rektor vid Umeå universitet, Lena Gustafsson, beslutade häromdagen om nya ledamöter för biblioteksstyrelsen vid Umeå universitet. Glädjande nog är jag invald, detta efter att ha blivit nominerad av överbibliotekarie Mikael Sjögren (i samråd med personalen vid UB). Till hösten blir det alltså att göra ett slags återdebut i bibliotekssammanhang – det ska bli inspirerande, lärorikt och roligt. Uppdraget löper fram till sommaren 2017.