I det senaste numret av tidskriften Axess har Peter Luthersson skrivit en spänstig artikel om Kulturdebattens förlorade centrum. Det är visserligen en något nostalgisk betraktelse, men i åtminstone ett avseende träffar den rätt: hur ska humanister förhålla sig till var de publicerar sig? Ska det vetenskapliga samtalet alltid stå i fokus, eller har humanister ett vidare uppdrag givet att forskningen finansieras över skattsedeln? Luthersson tangerar alltså den diskussion som förs inom humaniora kring övergripande publiceringsstrategier där internationella peer-review-tidskrifter numera alltid står högst i kurs vare sig de läses eller inte; “de internationella facktidskrifternas olästa anonymitet”, som han träffande kallar dem. En äldre generations humanister, som exempelvis Staffan Björck i Lund, skrev inte internationell “meriteringsmakulatur utan böcker för en bildningsintresserad offentlighet”. På många sätt har ju de samtida akademiska meriteringssystemen gjort att humanistiska forskare sviker den nationella offentligheten; en förhandsgranskad artikel i en mer eller mindre oläst tidskrift är bokstavligen på förhand alltid mer meriterande än en understreckare i SvD – även om den senare spritts i hundratusentals exemplar. För egen del menar jag att detta är beklagligt; humanistisk forskningskommunikation borde kort och gott värderas högre än det gör idag.
Begrepp som öppet och slutet framstår på fler än ett sätt som viktiga dialektiska drivkrafter för internets mediala utveckling. I SvD har jag publicerat en kommentar om detta, Öppenhet nära slutet. Ambitionen är att utveckla detta resonemang i den bok som jag och Per Strömbäck jobbar med, Myten om internet, vilken Volante förlag ger ut efter sommaren. Artikeln börjar så här:
I takt med en ökad digital mognad finns all anledning att fundera över nätets materiella bas. Tillgång till ett fritt internet ses av somliga som en medborgerlig rättighet, men denna föreställning har ett pris. Det kostar ju att vara uppkopplad. Väl online har innehållsindustrins stora dilemma varit att få folk att betala igen. De apparater och tjänster som är nätets förutsättning köper vi dock glatt. Nätleverantörer, mobilmakare och Apple täljer guld; det är bolagen som tar oss till nätet och dess innehåll (Google) som är kungar.
Det låter banalt – men är inte det; snarare paradoxalt då en tom webb inte intresserar någon. Alltmer socialt trötta medier är heller inte vägen framåt; teknikbolag liksom nätleverantörer är beroende av ett kvalificerat innehåll – som vi som konsumenter fortfarande inte ser skäl att betala för. I det digitala ekosystemet finns pengar, men webbutbudet har en marginell ekonomi, åtminstone jämfört med hårda och mjuka affärsmodeller för nätaccess. I längden är det ohållbart.
Begrepp som djup och bredd ställs ofta i ett slags motsatsförhållande till varandra, inte minst i mer generella historiska sammanhang. Ska partikulära detaljer i det förflutna fokuseras eller mer generella utvecklingstendenser? Men frågan är vad som egentligen de facto är ett vitt perspektiv på exempelvis mediernas historia – eller för den delen hela 1900-talet. Är det ens möjligt att försöka “tänka” det förra seklet? I min egen verksamhet har jag ofta satt bredd i fokus; det är bara så som mediehistorien låter sig förstås. Det har åtminstone varit ett återkommande sätt att resonera. Tony Judts samtalsbok med Timothy Snyder, Thinking the Twentieth Century, väcker snarlika frågor – och bekräftar ånyo att ett slags panorama-metod för att få korn på förändring ofta fungerar väl. Hos Judt handlar ett ständigt resande tankegods lika mycket om USA, England och Frankrike som om Centraleuropa, Polen och Israel – allt förankrat i hans egenartade biografi. Som så ofta är det de breda infallsvinklarna som skapar oväntade djup.
Att spelindustrin omsätter mer pengar än filmindustrin är allmänt bekant sedan flertalet år. Men spelmediet har också en rik mediehistoria – inte olika filmens. Den senare började att uppmärksammas i skarven mellan stum- och ljudfilm, och på samma sätt förhåller det sig med dataspel. Utvecklingen från Spacewar! – lanserat på en PDP-1 1962 – till dagens multi-transmediala skapelser vittnar om en rik kod- och konsthistoria. Det är något som Smithsonian i Washington DC tagit fasta på i en ny utställning, The Art of Video Games, där spelandets kulturhistoria förefaller stå i centrum. Av en händelse är jag själv på väg till USA – och givetvis ser jag fram emot att bokstavligen spela mig genom denna specifika mediehistoria.
New York Times rapporterar att Apple nu försöker bättra på sina kinesiska leverantörsrelationer, Apple’s Chief Visits iPhone Factory in China. Sannolikt krävs det nog mer en glad Tim Cock i gula skyddskläder, som inspekterar iPhone-tillverkning, för att komma tillrätta med kritiken av usla arbetsförhållanden. Men Kina är likväl intressant som jämförelse; Apples App Store är ju en lika kommersiellt prunkande som strikt reglerad affärsmiljö som bolaget skaffat sig en närmast totalitär kontroll över. Apple är med andra ord ett slags nätekonomins Kina.
För en tid sedan publicerade tidskriften Tecknaren (nr 1, 2012) en intervju med mig om det snabbt föränderliga bokmediala landskapet, “Den nya boken”. Artikeln, skriven av Bert Ola Gustafsson med illustrationer av Dennis Eriksson, ger en utmärkt beskrivning av ett antal digitala paradoxer som kännetecknar bokens ändrade ställning. Jag lyfter bland annat fram den motsatsställning som uppstått mellan förlag, författare och bibliotek när det gäller e-böcker, vilken nog bara kan lösas genom att bibliotekssektorn backar när det gäller samtida (medial) utgivning och koncetrerar sig på sina äldre bestånd.
– Hur biblioteken ska se ut i framtiden är en grundbult. De bör förstås fortsatt vara offentligt finansierade och en plats där alla har fri tillgång till information. Det finns en ”Napsterlucka” i systemet just nu, men det är en chimär som kommer att försvinna. Givet att antalet läsplattor fortsätter att öka i snabb takt så kan e-bokslånen komma att förändras redan i år, säger Pelle Snickars. Efter intervjun som gjordes i januari kom så nyheten att några svenska förlag redan nu infört en karenstid för nyutkomna titlar som e-böcker för biblioteken. […] Den juridiska sidan släpar och kraven på politiska lösningar ökar. Samtidigt blir nationella regler och lagar snabbt internationella och det komplicerar frågorna ytterligare: – När det gäller det äldre materialet har biblioteken givetvis en uppgift. Men jag ser inte hur våra institutioner ska ägna sig åt material som har kommersiellt värde och är upphovsrättskyddat. Först efter en åldersspärr – mitt förslag är tio år – bör allt från teveprogram till Kerstin Ekman slussas in i bibliotekens fria utlåningssystem, säger Pelle Snickars”
Att problemet är lika aktuellt som omfattande vittnar inte minst det E-bokskrig kring Zlatanbiografin, som Svd rapporterade häromdagen. Artikeln och intervjun i Tecknaren sin helhet kan laddas ned här.
Idag har den pågående Litteraturutredningen publicerat en forskningsantologi, Läsarnas marknad, marknadens läsare. Antologin är framtagen i samarbete med Nordicom vid Göteborg universitet; den innehåller analyser av utvecklingen vad gäller läsning och bokmarknad och jag har en skrivit en artikel om boken som medium med fokus på läs- och surfplattor. Den pågående teknikutvecklingen är just, som det påpekas i ett pressmedelande, “ett centralt tema i många av artiklarna.” SOU 2012:10 kan laddas ned här.
Euscreen, the ongoing project on creating access to Europe’s televisual heritage, has recently launched a new online publication, Journal of European Television History and Culture. I have contributed with an article on television as data (in a broad sense), If Content Is King, Context Is Its Crown. The abstract reads as follows: “The future of television—if former Google CEO Eric Schmidt has his way—will use computational modes to attract viewers, structure results, contextual queries and/or evolving viewing patterns within an emerging televisual datascape. Departing from Schmidt’s recent MacTaggart lecture this article tries to track the coded consequences of TV as data, not the least from an audiovisual heritage perspective.”
Nu på fredag 9/3 deltar jag i ett panelsamtal på Mediedagarna i Göteborg under rubriken, “Myten om det fria internet”. Tanken är att (minst sagt förmätet) diskutera nätets natur, med fokus på hur internet alltjämt är starkt associerat med allsköns tekno-utopiska föreställningar och samtidigt uppmärksamma att många av dessa faktiskt kommit på skam. Parallellt med en ökad digital mognad finns ju flera tecken på ett slags tilltagande cyberpessimism där nätet inte längre kommer att lösa alla samtidens problem som den moderna framstegsformen framför andra. Bakgrunden till samtalet är en bok som jag och Per Strömbäck (Netopia) arbetar med, Myten om Internet, som kommer ut på Volante förlag senare i år. Vi har givetvis olika uppfattningar om nätet, och det hela kan förefalla som en något ohelig allians. Gemensamt är dock insikten att internet (och föreställningarna om denna kommunikationsform) är alltför viktiga för att inte kritiskt granskas och diskuteras, och detta från högst olika perspektiv. En del av bokbeskrivningen ser ut som följer:
Som kommunikationsform är internet lika demokratiskt gränslöst som det är diktatoriskt styrt – kommunikationsprotokollen regerar lika mycket som de reglerar. Internet är på ett plan ‘öppet’, men på ett annat skapat genom offentliga regleringar och teknik. Med högst skilda motiv spelar olika aktörer på denna dialektik mellan öppenhet och slutenhet, mellan övervakning, frihet och anonymitet. Intresset ljuger inte – vilket också är uppenbart i det sätt som nätet ställt det ‘kommersiellas’ natur på huvudet. Tills synes ‘innovativa’ digitala affärsmodeller drivs av riskkapital snarare än reella intäkter, och lösningen på finansieringen av nätets mångfald återfaller ständigt i övertron på (tämligen) enfaldig reklam. Lägg till att Googles algoritmer skenbart må arbeta utan kostnad, och att Facebookuppdateringar är gratis likaså. Men all data registreras naturligtvis och åsikter och beteenden kartläggs. Den delandets gratiskultur som präglat webben, där mjukvaruapostlar underminerat marknaden för Hollywoods moguler, har på samma gång resulterat i ett lika juridiskt oreglerat som prunkande digitalt ekosystem – beroende på perspektiv. På senare tid har motsättningen mellan teknikbolagens och innehållsproducenternas affärsintresse blivit alltmer synlig och intäkter har förts över från producenter till distributörer, i allt från fildelning av musik och film till dagspressens annonsintäkter. Synen på denna utveckling skiftar betänkligt, men kvarstår gör att lagen och tekniken regelbundet frontalkrockar. Mot informationsfrihet och nätneutralitet står fallande mediala intäktsmodeller, vilka på sikt de facto hotar att underminera stora delar av kultur- och informationssektorn. Att alla digitala uttryck enkelt kan kopieras är dels en förutsättning för den användargenererade webben, dels riskerar ett eroderat rättsmedvetande att kullkasta de kreativa näringarna. Flertalet av föreställningarna om internet är just påfallande dialektiska; å den ena sidan, å den andra sidan. I form av en pendelrörelse mellan av och på – mellan ett och noll, om man så vill – är därför grundtanken med debattboken Myten om internet att syna olika slags trossatser, vilka under senare år präglat diskussionen om internet, och inte minst de intressen som gynnats av sådana föreställningar. Med två redaktörer, vilka från högst skilda utgångspunkter, tar sig an nätet som ‘myt’, finns potential för en (mer eller mindre) förutsättningslös debatt kring hur internet egentligen bör förstås, och vilka tankemodeller, resonemang, regler och förordningar som framöver bör råda för att begripa den digitala domänen.
Idag har till sist min artikel om Kenneth Goldsmith och hans bok Uncreative Writing publicerats, Försvar för återanvändning av digital text i Svenska Dagbladet. Det är ett slags recension, men på ett mer generellt plan handlar texten om grundläggande koncept som kopiering och kreativitet i den digitala domänen. Även om få nog skulle erkänna det så är min (och Goldsmiths) tes att kopiering – både som praktik och tankefigur – förmodligen är det allra främsta verktyget att vara (digitalt) kreativ. Givetvis finns det en rik litteratur-, musik-, medie- och konsthistoria kring snarlika figurer som exemeplvis appropriering, upprepning och återanvändning; Andy Warhol var närmast en kopia av sig själv och Walter Benjamin kopierade sig igenom halva 1800-talet. Men likafullt kan man argumentera för att datorn som kultur- och kopieringsmaskin inneburit ett brott och helt nytt förhållningssätt till den kreativa processen.