I mitten av juli publicerade den alltid lika läsvärde Nicholas Carr en blogpost om (fil)delandets egentliga natur, Beyond theft and sharing. Handlar det om att dela, stjäla eller kopiera? Ämnet är ju knappast nytt, snarare rättså genomtjatat. Carrs utgångspunkt är en omtalad bloggpost skriven av Emily White om hennes “music-copying habits” – I Never Owned Any Music To Begin With – som publicerades i början av sommaren. Den fick i sin tur Richard Stallmann (Free Software Foundation) att skriva ett genmäle, Emily, you did nothing wrong, but you made mistakes. Carrs precisering av denna diskussion är långt bättre än både Whites och Stallmanns inlägg – och inte minst är kommentarerna till hans blogginlägg illustrativa. Som den nätskeptiker han understundom är har Carr invändningar mot vad man möjligen kunde kalla delandets skalbarhet:”personal exchange is not the same as an automated one.” Men framför allt menar han att vi har att göra med semantiska glidningar vilka är långt mer komplicerade än man kan ana vid en första anblick. “If we can stop shouting “theft” and “sharing” about an act that is neither, maybe we can open the way for a grand compromise — one that liberalizes our currently onerous copyright laws and widens the scope of fair use while also respecting and protecting the work and the rights of artists.”
Läser Geert Lovinks utmärkta, _Networks Without a Cause: A Critique of Social Media_, i vilken webbloggen beskrivs som en mix av privat och publikt, en korsning mellan dagbok och “PR-management of the self”. Det senare sammanfattar på pricken vad den här sajten egentligen handlar om.
Mediehistoriskt arkiv, den bokserie jag startade på Statens ljud- och bildarkiv för mer än sju år sedan är nu upp i 25 titlar – ett litet jubileum om något. Fyra av dem är inplanerade (kommande) böcker, bland annat den bok om filmarkivet.se som jag och Mats Jönsson nu i dagarna skickar till trycket. Titel: ”Skosmörja eller arkivdokument?” Om filmarkivet.se och den digitala filmhistorien.
En komplett lista över de böcker som publicerats i serien kan laddas ned här. Merparten av böckerna är numera cc-licensierade och de flesta finns fritt tillgängliga på KBs webb. Övriga tre kommande titlar inkluderar dels en bok jag själv delredigerar med kollegor på KB, Information som problem. Jag håller på att skriver en text om själva informationsbegreppet till den och lär posta mer “information” om den här på bloggen framöver. Därtill är en kommunikationsgeografisk transportantologi på gång, Bussen är budskapet, redigerad av Lotten Gustafsson Reinius, Ylva Habel och Solveig Jülich, och till nästa år kommer också en bok om vetandets digitalisering, Universitet som medium.
Det senare är ett bokprojekt som rullar igång nu under hösten i regi av Matts Lindström och Adam Wickberg Månsson, båda aktiva doktorander vid den Forskarskola i kulturhistoriska studier vid Stockholms universitet (som jag själv också är engagerad i). Utgångspunkten för detta bokprojekt är att all kunskap numera är digital. “Det är en förändring som i högsta grad inbegriper humaniora, trots – eller kanske på grund av – dess traditionella teknikfientlighet”, som redaktörerna skriver i sin bokinbjudan. “Kunskap inskrivs inte längre nödvändigtvis i ett individuellt minne utan medieras genom olika datoriserade gränssnitt och lagras som elektromagnetiska spår i namnlösa serverhallar.” Avsikten med detta bokprojekt är därför att rikta uppmärksamheten “mot forskningens förutsättningar och materialiteter snarare än de kulturella objekt som ofta står i fokus.” Jag inbillar mig att boken kommer att bli högintressant; och om inte annat kommer den att utgöra ett tillskot till diskussionen om digital humaniora, ett internationellt vitalt forskningsfält som vi i Sverige skulle behöva ägna mer uppmärksamhet åt.
För att göra reklam för min och Patrick Vonderaus nya bok om iPhone har jag gästbloggat på Columbia University Press blog. Ingressen till texten, “What Steve Jobs Did Not Know About Apps” anger ungefär vad det hela handlar om: “Apple’s iPhone and App Store has, thus, proven that walled gardens are not necessarily a bad thing, at least not for a successful digital marketplace to emerge.” Blogginlägget inleds så här:
In January this year as Apple’s iPhone celebrated its five year birthday, its App Store surpassed half a million available apps with some 25 billion pieces of code downloaded (according to Mobile Statistics). Arguably, the iPhone iOS is—by just about any measure—the most innovative in the history of computing. It’s the combination of innumerable software apps and high performing slick machines that have made Apple into the world’s most valuable company. And since an iPhone5 is rumored to be on its way, the story will continue. Too much has already been said and written about the visionary talent of the late Steve Jobs. Still, it is worth mentioning that even he was occasionally wrong. Apple has often been described as a “closed” company striving for total control. But it remains a true irony that externally produced apps, which helped to define the revolutionary iPhone, were not on Apple’s radar in 2007. Initially, the iPhone had nothing to do with apps at all. Take a look at Apple’s initial iPhone television commercials for example on YouTube—not a word is mentioned about “apps”. When launched this device was marketed as a smart phone to surf, mail, and call. Nothing else. Apple, in fact, argued they had reinvented the phone, hence the name of the device—which was also missing the point since calling soon became a rather peripheral activity. Essentially, Apple perceived and marketed the iPhone as a web enabled and upgraded iPod.
Enligt somliga uppgifter sysselsätter bara den amerikanska app-ekonomin numera en halv miljon människor. Trots sin vidsynthet kunde Steve Jobs alls inte förutse denna mediala utveckling. I avslutningen på blogginlägget menar jag därför att två slutsatser kan dras av detta exempel:
Essentially two things can be learned. First, Jobs’s mistake points to the real challenges of anticipating the direction of digital media. Media history is never linear—but the digital domain seems even harder to predict. Second, externally produced apps did make Apple products more attractive, but the company never let go of control. The success of the iPhone and its subsequent App Store has not occurred in spite of control—but rather because Apple is in command. At a time when many argue for openness, open source, open access, keeping the web open etcetera, Apple has proven that consumers in fact like the opposite. Even if one personally disagrees, this remains worth thinking about. Closed systems, in short, seem better suited to commerce—notably with the exception of Google where “open” is the commercial concept. Apple’s iPhone and App Store has, thus, proven that walled gardens are not necessarily a bad thing, at least not for a successful digital marketplace to emerge.
In order to promote my new book on Apple’s iPhone I have contributed a blog post to the Columbia University Press blog. The piece starts of like this:
In January this year as Apple’s iPhone celebrated its five year birthday, its App Store surpassed half a million available apps with some 25 billion pieces of code downloaded (according to Mobile Statistics). Arguably, the iPhone iOS is—by just about any measure—the most innovative in the history of computing. It’s the combination of innumerable software apps and high performing slick machines that have made Apple into the world’s most valuable company. And since an iPhone5 is rumored to be on its way, the story will continue. Too much has already been said and written about the visionary talent of the late Steve Jobs. Still, it is worth mentioning that even he was occasionally wrong. Apple has often been described as a “closed” company striving for total control. But it remains a true irony that externally produced apps, which helped to define the revolutionary iPhone, were not on Apple’s radar in 2007. Initially, the iPhone had nothing to do with apps at all.
The other day my co-editor, Patrick Vonderau, did a similar promotion post on What Can Be Learned from an iPhone Bill – a great read.
En central tanke i den bok som Per Strömbäck och jag precis blivit klara med, Myten om internet (lansering 15/9) är att den konflikt som under 00-talet utspelade sig mellan mediebransch och pirater numera ersatts av en betydligt knepigare problemkomplex mellan IT-företag och mediebolag. En av många inspirationskällor till den idén utgår från Robert Levines, Free Ride (2011) och han har också skrivit en artikel i vår kommande bok.
Levine menar att den centrala konfliktlinjen på nätet numera går mellan upphovsmän och deras representanter på den ena sidan, och olika distributörer och aggregatorer som använder teknologin för att (mer eller mindre) utnyttja deras arbete (utan tillstånd), på den andra. Möjligheten för olika slags mediebolag att ta betalt för innehåll på nätet är härvidlag något av en ödesfråga, och häromdagen intervjuades Levine om detta på dn.se, Internetdebattör: Traditionella företag måste slå tillbaka. Internetföretag som “Megaupload eller mer lagliga Google investerar inte i innehåll”, hävdar Levine där; de betalar inga upphovsmän, “men de tjänar ändå stora pengar på det dessa upphovsmän skapat.”
Den här diskussionen är inte ny, men Levine menar att mediebranschen måste sluta att jaga sina kunder och istället koncetrera sig på distributionsfrågan. Att som Levine jämföra fildelningssajters intäkter med Google är visserligen inte så välvalt, och hans resonemang om möjligheten att lagligt se exempelvis ny film haltar också betänkligt – filmbranschens vägran, eller åtminstone tröghet i att satsa digitalt har ju bäddat för illegala alternativ. Men Levine är långt ifrån någon hard-core upphovsrättsfanatiker och traditionell branschlobbyist. Tvärtom lyfter han fram distributören Spotify som en utmärkt affärsmodell och därtill menar han att upphovsrättens skyddstider är för långa.
Den springande punkten är dock hur vi ska bära oss åt för att i det framtida nätsamhället skapa reella incitament för en fungerande digital marknad. Synen på denna utveckling skiftar som bekant; mot informationsfrihet och nätneutralitet står fallande mediala intäktsmodeller, vilka på sikt hotar att underminera stora delar av kultur- och informationssektorn och därmed det innehåll som tekniksektorn lever av. Att alla digitala uttryck enkelt kan kopieras är givetvis en förutsättning för den användargenererade webben, men ett eroderat rättsmedvetande riskerar också att de facto kullkasta de kreativa näringarna. Fortsättning lär följa …
The book that I and Patrick Vonderau has been working on is now finallly finished, Moving Data. The iPhone and the Future of Media published by the Columbia University Press, who are currently promoting the book on their first page. It is the first book to treat the popular handheld device as a key medium for decoding modern convergence culture. Our introduction has also been published online – read it here – or download it. I also hope to publish a blog post on the CUP blog to further promote the book, all likely on the topic “iPhone 5 years – 500 000 apps”. Why? Well, I still beleive apps are the most striking thing with this “phone” – and the way the app-concept has altered the computer and media industry. And with the paradox that although Steve Jobs was a computer visonary he didn’t see this one coming at all. Nothing is mentioned for example about apps in the first iPhone commercials – watch them here on YouTube. That is, “building a phone” from external code was radically new and hardly the Nokia way. I think this example has a lot to say about the real difficulties in trying to figure out what direction the digital media landscape is actually moving.
Så är den då äntligen klar och tryckt – boken om iPhone som jag och Patrick Vonderau arbetat med de senaste året, Moving Data. The iPhone and the Future of Media. Det är en titel som möjligen är lätt hyperbolisk, men mobila medier är trots allt framtiden. Att förlaget Columbia University Press har boken just nu på sin förstasida är såtillvida inte förvånande – och bättre reklam än så kan man knappast få. Bokens introduktion kan också läsas här eller laddas ner här som pdf.
Ryktet gör gällande att en iPhone 5 kommer till hösten – detta helt i linje med att denna “telefon” nu funnits i just fem år. Under dessa år har mer än 500 000 appar utvecklats – och detta trots att visionären Steve Jobs inte trodde att det skulle vara möjligt att bygga egen hårdvara kring extern kod; i de första reklamfilmerna om iPhone – se dem till exempel på YouTube – sägs alls inget om appar. Möjligen kommer jag att skriva något om just detta på Columbia University Press blogg framöver.
Stiftelsen Ingmar Bergman har uppdaterat sajten ingmarbergman.se rejält. Enligt en pressrelease har en helt ny struktur “utarbetats, hundratals nya artiklar och tusentals nya bilder har tillkommit. Förutom alla fullmatade, rikligt illustrerade originalartiklar om alla Bergmans filmer, teateruppsättningar, böcker, filmmanus och artiklar, kan man lära sig mer om hans medarbetare, besöka de platser där han varit verksam” undsoweiter. Gott så. Det är utmärkt att det annars slutna Bergmanarkivet öppnas åtminstone på webben. Delandets kultur gäller ju annars knappast IB. Stiftelsen och min egen institution, KB, digitaliserade till exempel för några år sedan 50 000 av dämonregissörens manuskriptsidor – digitala kopior som KB sedan dess inte sett röken av. Någon binär nolla gick nämligen med på att inte tillåta att detta material visade någon annanstans än på filminstitutet, ett i sanning progressivt digitalt beslut.
Hursom, på ingmarbergman.se kan man lära sig mer om IB än de flesta nog vill veta. Men var är filmerna? Inte på denna sajt i alla fall. Faktum är att ingmarbergman.se på många sätt är konstruerat kring ett tomrum; just det material som gjort honom känd – filmerna – finns nämligen inte där. Vill man se dem är YouTube långt bättre – nästan 4 500 träffar på IB – eller varför inte The Pirate Bay, för att nu inte tala om Karagarga. En sökning på Ingmar Bergman ger där 711 träffar: alla hans filmer, böcker, intervjuer, tv-program etcetera – det om något är ett digitalt Bergmanarkiv.
I dagens Kulturnytt uttalar jag mig om digitaliseringsfrågan när det gäller böcker. Jag och journalisten Hugo Lavett hade för några veckor sedan ett längre samtal som i mycket summerade upp vad som hänt på området, framför allt med fokus på den amerikanska situatonen med Google och Digital Public Library of America. I sedvanlig ordning blev det inte mycket kvar i radio-inslaget, som med titeln: Vem digitaliserar böckerna bäst – Google, Harvard eller KB? dock är väl värt att lyssna på. Och inte är det så dumt att figurera i Robert Darntons sällskap.