Den brännpunktartikel som jag och Per Strömbäck publicerade för någon vecka sedan fick en hel del kommentarar – 82 stycken i skrivande stund och ett antal blogginlägg– merparten av de mer kritiska slaget. Som vanligt när man diskuterar dessa frågor finns en tendens att man skriver förbi varandra, men min ingång var, i korthet, att “öppenhet” per definition inte är motor för all digital utveckling och heller inte alltid är det neutrala koncept vi ofta tror att det är.
En kollega (och vän) till mig, Jonas Andersson, är den som jag tycker skrivit det bästa inlägget i diskussionen – symptomatiskt betitlat “Öppenheten på nätet: om en (utebliven?) debatt”:http://www.jonas-andersson.se/2012/09/oppenheten-pa-natet-om-en-utebliven-debatt/. Jag ska inte meta-recensera hans post, men intressant nog tar Andersson också fasta på hur man som akademiker bör, och till och med ibland måste våga (om)pröva att arbeta i nya konstellationer – i mitt fall med en bekant lobbyist med en tydlig agenda (Strömbäck). Själv jobbar Andersson för närvarande på en reklambyrå, låt gå som primärt externfinansierad medieforskare med en annan helt optik än gängse reklamare. Debatten om internet skulle tveklöst vinna på ett antal sådana radikala perspektivskiften av alla inblandade usual suspects.
“Finns det fortfarande myter om internet som behöver avmystifieras? Avger internet fortfarande ett sken som vi har svårt att se igenom? Två av höstens böcker hävdar detta”, skriver P O Ågren – som alltid tänker initierat om digitala frågor. Häromdagen recenserade har vår nya mytbok tillsammans med Fredrik Alveréns tematiskt snarlika bokprojekt, _Såld på nätet_ i Västerbottens-Kuriren. Texten återfinns också på Ågrens alltid lika läsvärda blogg.
Idag sänder programmet Publicerat i P1 ett längre samtal mella mig, Per Strömbäck, Lisa Ehlin och programledaren Åke Pettersson apropå vår nya bok, Myten om internet. Med titeln Mängder av myter om internet pratar vi om öppenhet och slutenhet, om regeringens digitala agenda, om twitter och wikipedia. Det har blivit ett ganska bra och resonerande samtal – tycker åtminstone jag.
Idag har jag och Per Strömbäck publicerat en artikel på SvD Brännpunkt, Öppenheten på nätet är en myt, där vi resonerar kring begreppet “öppenhet” i en digital kontext. Artikeln hämtar sina centrala argument från den bok vi nyligen gjort, Myten om interet, och börjar så här:
Vi måste slå vakt om öppenheten på internet” är en maxim som ständigt återkommer i diskussioner om den digitala teknikens utveckling och inte minst när det gäller makten över internet. Och det låter ju bra, för vem kan eller vill vara emot öppenhet? Men precis som frihet är öppenhet ett relativt begrepp. Nätdiskussionen där öppenhet ses som fundamental för den digitala domänens utveckling är knappast (nät)neutral, vilket såväl utrikesministrar som cyberutopiker gärna vill göra gällande. Tvärtom favoriserar den vissa aktörer framför andra, speciellt telekombranschen och somliga webbföretag. Öppenhet är rentav den kommersiella logik som Google byggt sitt webbimperium kring. Med fria sökningar och öppna program kan man bevisligen tjäna kopiöst med pengar.
Forskningsavdelningen på KB där jag arbetar har startat en blogg, Miman. Namnet är lånat från Harry Martinssons tänkande och besjälade maskin ur rymdeposet Aniara. Själv har jag skrivit ett första blogginlägg, “Det utopiska biblioteket”, som inleds så här:
Den digitala utvecklingen är vår samtids mest centrala fråga – åtminstone ur ett humanistiskt och samhällsvetenskapligt biblioteksperspektiv. Den forskningsmässiga liksom demokratiska och folkbildande potential som öppnandet av biblioteken i digital form skulle innebära må vara söndertjatad, men den är högst reell. På sikt är Internet också KB:s räddning. Men hur bibliotek egentligen ska uppgradera sig till den digitala domänen vet ännu ingen.
Läs fortsättningen på Mimanbloggen – som man hittar här http://forskning.kb.se/.
DN har idag publicerat både en intervju med Mariam Kirollos och en längre text, Tidningarna jagar nya sätt att ta betalt vilka både gör fin reklam för vår kommande bok Myten om internet. DN skriver bland annat. “För, som redaktörerna Per Strömbäck och Pelle Snickars skriver i den färska antologin ”Myten om internet” (Volante), uppstod någonstans en missuppfattning kring begreppet. Den kan kokas ned till: ‘free as in speech, or free as in beer?. eller, med andra ord: det fria ordet är en rättighet, men att få gratis bira är att ta del av vad någon annan har producerat. Strömbäck och Snickars skriver att frihet ibland används i betydelsen rätten att ta (eller kopiera) vad andra har producerat: ‘fritt har förvandlats till gratis – men det är en illusion eftersom någon annan alltid betalar.’” Det är roligt att boken placeras in i aktuell debatt – det var just ett uttalat syfte med publikationen – men det återstår att se om diverse recensenter kommer att vara lika vänliga.
MIT Press Essential-Knowledge-bokserie ger utmärkta introduktioner till olika aktuella ämnen – själv läser jag just nu _Computing. A Concise History_ av Paul E Ceruzzi. I samma serie finns också en annan bok som förefaller bra – Peter Subers _Open Access_. I introduktionen kan man läsa att, “open access is the
name of the revolutionary kind of access … authors, unencumbered by a motive of financial gain, are free to provide to their readers.” Men inte är Subers bok fri eller öppen; den publiceras ju av MIT Press, som förstås vill ha betalt för de snygga böcker de gör i serien Essential Knowledge och för den marknadsföring som kommer av att publicera på ett lika professionellt som renommerat förlag. Tydligare än så kan paradoxerna med open access inte göras. Precis som diskussionen om ett öppet internet har sina baksidor har open-access-solen sina fläckar. Kravet på fri, ”open access”-publicering är måhända lovvärt, men likväl kullkastar det exempelvis humanistiskt orienterade förlag som ju gärna vill tjäna åtminstone något litet på de böcker de väljer att publicera.
Igår publicerade DN en debattartikel i vilken Bo Rothstein ondgjorde sig över att Vetenskapsrådet ger forskningspengar till humaniora och samhällsvetenskap som inte håller tillräckligt hög internationell standard – antalet citeringar i Google scholar utgjorde måttstock. Själv har jag 314 citeringar om jag söker på mitt eget namn i den databasen; enligt Rothsteins synsätt är forskning under 150 citeringar alls inte internationellt uppmärksammad så min verksamhet är väl inte helt usel. Men knappast lysande; då behöver man några tusen omnämnanden. I princip säger dock dessa citeringar ingenting om den forskningsverksamhet jag ägnat mig åt under de senaste tio åren, vilken bland annat resulterat i tretton böcker. Det bibliometriska tänkandet – importerat från naturvetenskaperna – sprider dock ut sig oroväckande snabbt.
Glädjande nog fick Rothstein idag mothugg på ledarplats i DN av Håkan Boström, Forskning: Lite provinsialism skadar inte, en av de bättre sammanfattande texterna på länge om betydelsen av att också ägna sig åt nationella ämnen, detta i en tilltagande internationell meriteringshets. Som Boström skriver är den centrala frågan “om den humanvetenskapliga forskning som bedrivs i Sverige endast bör ha som syfte att ge bidrag till den internationella fronten.” Det tål verkligen att tänkas på – och vidare:
“Det kan i dag tyckas vara ett lika stort problem att svenska samhällsvetare och humanister är så upptagna med att publicera sig i smala facktidskrifter att de inte har tid eller breda kunskaper nog att engagera sig i samhällsdebatten – och bidra med förståelse och bredare perspektiv på politiken. … För yngre generationer samhällsforskare står i dag valet ofta mellan att låsa in sig på sin kammare och skriva ändlösa variationer på samma tema – ibland skämtsamt kallat meriteringsmakulatur – eller att bredda sig och ta itu med aktuella problem i dagens svenska verklighet. Det senare belönas emellertid klent inom akademin och leder inte sällan till att forskaren i fråga finner sig bättre till rätta vid någon organisation utanför de traditionella universiteten.”
Själv tänker jag i princip dagligen i dessa termer – även om min egen forskningsverksamhet de senaste åren rört sig bort från den strikta akademin. Jag är helt enkelt inte intresserad av att skriva för fem andra kollegor, även om de befinner sig i Kalifornien. Problemet är alltså större än man kan tro; tilldelningen av forskningsmedel reglerar och styr idag såväl publikationsverksamhet som tanke på ett högst otillfredsställande sätt.
Google har justerat sina sökalgoritmer på basis av vad de kallar “copyright removal notices”. I en blogpost, An update to our search algorithms meddelade man häromdagen att “sites with high numbers of removal notices may appear lower in our results. This ranking change should help users find legitimate, quality sources of content more easily.”
SVTs Kulturnyheterna intervjuade mig kort om detta idag, och i artikeln Googles offensiv mot fildelningssajter menar jag bland annat att det finns likheter med hur Google länkat till illegala torrents precis som på The Pirate Bay. “Google har på sätt och vis fungerat på samma sätt som The Pirate Bay, bara att det är mindre diskret eftersom man hittar mycket annat på Google. Man kan se det här som ett steg i att försöka mota bort sådana argument”. Påtryckningar från mediebranschen kan mycket väl ha tvingat fram Googles förändrade synsätt, men jag menar också att denna slags förändring kan få konsekvenser på ett helt annat håll: “En risk med Googles utspel är, enligt Pelle Snickars, att de illegala fildelningssajterna går under jord och blir slutna, svåråtkomliga nätverk – så kallade “darknets”. Något som inte gynnar upphovsmännen. Hos brittiska The Telegraph beskrivs Googles nya rankning som ”en seger för nöjesindustrin”. Pelle Snickars ser inte fullt lika dramatiskt på förändringen: – Det är det väl på ett sätt. Men jag tror att den som letar efter det här materialet hittar det ändå.”
Under hösten kommer jag att ägna en hel del tid åt ett bokprojekt som vi driver på KB – arbetstitel, Information som problem. Utgångspunkt är en konferens vi arrangerade i november förra året apropå pliktexemplarslagens 350-årsjubileum. Boken är bland annat tänkt att tematisera frågor som:
·Vad är information?
·Är information detsamma som kunskap?
·Har värderingen av information förändrats över tid?
·Är all information viktig?
·Är all information nyttig?
·Vem kontrollerar informationen?
·Skall information kontrolleras?
·Kan information vara fri?
Presentationen för bokprojektet – där ett 20-tal skribenter är inbjudna – ser ut som följer:
Att samla in, lagra och tillgängliggöra information har sedan århundraden varit Kungl. bibliotekets uppgift. Det är en verksamhet lika angelägen som den är mödosam. 350 år efter den svenska pliktexemplarslagens införande skapas det ungefär 1018 bytes (en miljon terrabytes) online. Webbens överflöd av ”publicerad” information ställer ett nationalbibliotek inför närmast ohanterliga svårigheter – något som är smärtsamt uppenbart i den kommande e-pliktlagen. Men information har historiskt utgjort problem på andra sätt – och information kan vara problematisk i sig, ibland rentav förbjuden. Den pliktlag som infördes i Sveriges 1661 var en kontrollmekanism från kronans sida; lagen var en censuråtgärd, inte något kulturarvsinstrument. Det primära syftet var att kontrollera det tryckta ordet; avsikten att berika de offentliga samlingarna i bästa fall sekundär. Bevarandeaspekten beaktades heller inte i någon större utsträckning; en stor del av de texter som levererades från rikets boktryckare gallrades. Samtidigt omhuldades den så kallade fullständighetsprincipen – vilken efter hand blev till rättesnöre och satte prägel på verksamheten. I teorin skulle allt bevaras, en strävan som historiskt varit svår och i framtiden kommer att bli omöjlig att upprätthålla. I dagens västerländska diskurs anses samtidigt information ha ett självklart egenvärde, men information har alltid utgjort ett problem för myndigheter. Från början handlade det om övervakning, i dag handlar det om ett växande informationsöverflöd och försök att genom webbaserad bildfångst spara ett mer eller mindre automatiserat datautbyte mellan exponentiellt växande kommunikationsnoder. I båda fallen är frågan om rätt sorts information central.
Med 1661 års kansliordning infördes den första bestämmelsen om leveransplikt för alla böcker som trycktes i Sverige. Traditionellt har detta framhållits som startpunkten för Kungl. biblioteket som nationalbibliotek, vilket är ett anspråk med betydande överdrifter. I denna tolkning av lagen har man enbart blickat framåt, mot det kulturarvsinstrument den så småningom kom att utvecklas till. Om man vänder på perspektivet framträder en annan bild: År 1483 trycktes den första boken i Sverige, och kronan kontrollerade länge inflödet av böcker från kontinenten i ett mer eller mindre lyckat försök att omtolka de nyheter som flödade över gränserna. I historiens backspegel markerar pliktlagen alltså en slutpunkt på 180 års försök att kontrollera det tryckta ordet.
Denna dubbeltydighet hos pliktlagen kan tas som spänstig utgångspunkt för ett bokprojekt som med ett långt tidsperspektiv tematiskt undersöker informationsförsörjningens kontinuiteter och avbrott. Under rubriken Information som problem vill vi belysa, diskutera och spekulera om informationsförsörjningens svårigheter, möjligheter och utmaningar från medeltid över nutid och med blick in i framtiden.
Boken kommer att publiceras inom ramen för serien Mediehistoriskt arkiv strax efter årskiftet 2013.