I Biblioteksbladets nya nummer – pdf kan laddas ned här – skriver Marielouise Samuelsson insiktsfullt om KBs verksamhet. Rubriken säger det mesta: “Konstant kris på KB”. Även jag uttalar mig i intervjun, framför allt apropå vad som omnämns som en “oro för … en påtaglig administrativ tendens. – KB är en myndighet, men faktiskt inte vilken myndighet som helst. Det är landets nationalbibliotek och alltjämt ett lärt verk med mycket kunnig personal. Vi behöver medarbetare som kan samlingarna, som för- står vad digitalisering innebär, som publicerar sig och som behärskar latin. Vi behöver inte nödvändigtvis flera HR-specialister och säkerhetsexperter a la new management. Det senare är en utveckling som våra primära målgrupper inom forskning och högre utbildning, inte är betjänta av.” KB håller för närvarande på att omorganiserar – och vi får se vad utvecklingen ger vid handen.
Som bekant är digitala användarmönster en viktig ingredient i hur det nya nätverksamhället gestaltar sig. Nätet styrs ju av en specifik logik där obegränsad kopiering och läckage löper parallellt med kraftigt utökade möjligheter till mätning av användning och publikförutsägelse. En variant inom den akademiska sfären är citeringsgrad av publikationer – men annan vetenskaplig aktivitet online kan naturligtvis också mätas som exempelvvis medialt, kulturellt och offentligt genomslag av ens forskning och forskningsresultat. “De sammanhang där forskare förekommer, hänvisas till och uttalar sig är nu i allt större utsträckning digitalt lagrade; digitala spår kan kvantifieras på sätt som inte var möjligt tidigare, till och med i termer av ‘impact’”, skriver Dick Kasperowski och Fredrik Bragesjö i en synnerligen intressant blogpost på RJ:s hemsida, Framtidens tredje uppgifter. Vidare påpekar de att genom nätets digitala spår så “kan universitetens kunskapsspridning, den tredje uppgiften, kartläggas – och naturligtvis också vilka som tar del i sådana verksamheter.” Jag vill mena att detta framöver kommer att bli en viktig uppgift att redovisa – och att detta också är av vikt för humanister och samhällsvetare vilka av tradition varit långt mer synliga i den offentliga debatten än exempelvis naturvetare. När sådana mjuka variabler blir hårda data, är det ett inte oväsentligt eldunderstöd i den pågående diskussionen om humanvetenskapernas roll och uppgift i det övergripande vetenskapssamhället.
På bonnier.com har PM Nilsson idag publicerat en synnerligen intressant intervju med Jonas Bonnier om det framtida medielandskapet, “Intervju: Bonniers framtid med Jonas Bonnier”:http://www.bonnier.com/sv/nyheter-press/Nyheter/2012/November/Intervju-Bonniers-framtid-med-Jonas-Bonnier-/. Det är en av de mer intressanta intervjuer jag läst på länge och den ger en hel del indikationer kring hur en central mediekoncern som Bonniers ser på den digitala medieutvecklingen. Bonniers fokusområde är och förblir “media” – men i intervjun slås också mycket riktigt fast fast att “media är ett komplext begrepp och att relationen mellan läsare och annonsörer också är media … media håller [såtillvida] på att förändras som företeelse. Media är inte längre en massföreteelse som det var förut och digital distribution har gjort att media hamnat i en annan position i värdekedjan för annonsörer. Media är inte längre den största scenen för att nå en stor publik och måste anpassa sig till en ny struktur.”
Stora företag skaffar sig idag ökad kontroll över innehållet på internet, och det är alltför lätt att glömma att de har agendor vilka “rimmar illa med tanken om frihet på nätet,” skriver Lars Anders Johansson i det nya numret av tidskriften Axess. Texten tar sin utgångspunkt i min problematiserande öppenhetsartikel i Myten om internet, och Johansson skriver bland annat:
Begrepp som frihet och öppenhet på nätet kan tyckas vara tämligen oproblematiska: självändamål i vår gemensamma strävan efter en mindre sluten värld. I en artikel i den nyutkomna antologin, Myten om internet, visar Pelle Snickars, forskningschef vid Kungliga biblioteket, att det inte alls är så okomplicerat. Frågorna som vi borde ställa oss är: Frihet för vem? Öppenhet på vems villkor? Bakom varje agenda på nätet finns tunga ekonomiska intressen. Bakom piraternas skenbart idealistiska strävan att allt ska vara gratis och omedelbart tillgängligt finns kommersiella jättar som Google, vars hela affärsidé bygger på att andra delar med sig gratis av sina åsikter, sina tankar och sitt skapande. Samma sak gäller leverantörerna av bredband och hårdvara som vill pressa ned kostnaden för innehållet – det vill säga den musik, litteratur, journalistik och film som strömmar genom deras kablar – mot noll. […] Den genomsnittlige konsumenten betalar företrädesvis för förmedlingstjänsterna, inte för det konstnärliga innehållet. Publikens pengar, som tidigare tenderade att sippra ned till upphovsmännen, stannar idag på vägen: hos bredbandsleverantörer och strömningstjänster.
Är man prenumerant på Axess (och det bör man vara; det är en lika utmärkt som polemisk tidkskrift) kan man här fortsätta läsa artikeln, Öppenhet på vems villkor?.
Häromdagen beviljades jag ett större anslag från Riksbankens jubileumsfond för utbyggnad och omgestaltning av KB och Svenska filminstitutets gemensamma sajt filmarkivet.se. Ambitionen med projektet, “Filmarkivet.se – en filmhistorisk plattform” är bland annat att “finansiera forskning och forksningsinfrastrukturellt arbete med fyra parallella arbetspaket – katalogisering, kodning, kontextualisering och kommunikation – i enlighet med två projektsyften. Dels handlar det om att tillföra nya filmiska materialkategorier till sajten, främst reklamfilm, dels implementera nya webbaserade funktionaliteter med ett utpräglat användarperspektiv.”
Projektet har beviljats tre miljoner kronor under en tre-årsperiod; mer om det hela kan man läsa på RJ:s hemsida
I april nästa år arrangerar jag tillsammans med kollegor vid Lunds universitet en konferens om kulturhistorisk medieforskning. Ett call for papers gick ut häromdagen:
Mediernas kulturhistoria är ett vittförgrenat fält som, på grund av att det driver fram en rikedom av empiriska och historiska exempel, måste tillämpa ett brett mediebegrepp. Det är inte bara så att alla medier är sociala medier; de har också alla en historia. Inte sällan stjäl det breda mediebegreppet därför perspektiv från äldre tider vilka med fördel kan smugglas in i den digitala tidsåldern. För att exempelvis förstå dagens krisande tidningsbransch måste vi historisera samtiden. Såväl analyser av fildelningens utveckling eller piratkopiering av stereobilder som studier av stulna böcker under 1600-talet ger ledtrådar till medieutvecklingens snabb- och tröghet. Ett mediehistoriskt forskningsfält har på senare år formerats i Sverige. I institutionaliseringen av ämnet och samlandet av forskare från olika kultur- och samhällsvetenskapliga discipliner har två nationella konferenser med stöd från Riksbankens Jubileumsfond (2007 respektive 2010) varit betydelsefulla. Det finns även andra satsningar. Som enda lärosäte i Sverige erbjuder Lunds universitet sedan 2011 studier i ämnet mediehistoria från grundnivå till forskarutbildning. Kungliga biblioteket har därtill de senaste åren arrangerat en rad mediehistoriska seminarier och konferenser, och dessutom publicerat närmare 25 böcker i serien ”Mediehistoriskt arkiv”.
Läs mer om konferensen här.
Idag har ETC publicerat en intervju med mig apropå den bok om iPhone som jag och Patrick Vonderau publicerat. “Med över 700 000 appar är den en mediemaskin som mäter löprundan, reglerar värmen i sommarstugan, fungerar som klocka, kamera, spelapparat och ger oss senaste innehållet i tidningar från hela världen”, kan man läsa i ingressen. Boken Moving Data: The iPhone and the future of media “granskar hur iPhone förändrar våra liv – på gott och ont.” Intervjun finns online på dagens.etc.se – och kan läsas här: Hur sociala är vi egentligen?.
Jag har skrivit en krönika för fackförbundet DIK, Öppen data är ett sätt att slippa investera, där jag kort försöker problematiser begreppet öppen data – och vad det möjligen på sikt innebär för myndigheter inom framför allt minnessektorn.
Öppen data – är det verkligen nåt att ha? Eller snarare ge bort. Och vad kan man egentligen förvänta sig att medborgare ska få tillbaka? Är fri rådata eller snyggt förpackad information framtidens melodi för myndigheter, museer, bibliotek eller arkiv? Nyligen släppte exempelvis Europeana sitt kulturella dataset med information om 20 miljoner objekt. All data är fri att använda – framför allt i kommersiella sammanhang. Tanken är att boosta innovation: Sätt fart och gör närande appar på tärande kulturarv! Min egen arbetsgivare, KB, släppte redan för ett år sedan nationalbibliografin som öppen data på samma sätt.
Men precis som termen öppenhet i digitala sammanhang är ett slirigt begrepp – Google är exempelvis en öppenhetsindustri – så är öppen data också tvetydigt. Den digitala öppenhetsnaivismen är vida spridd, exempelvis med föreställningar om att marknaden är intresserad av att förädla den här typen av data och skapa lika innovativa som lönsamma e-tjänster. Det är förvisso riktigt att nyttan med öppen data uppstår först när den används; undanstoppad på svenska myndighetsservrar är värdet av den noll. Staten erbjuder alltså gratis rådata – som näringslivet sedan putsar och paketerar mot betalning.
Men är det verkligen till fromma för alla medborgare? Vänder man på resonemanget är öppen data faktiskt ett sätt att slippa investera i tjänsteutveckling. Det får någon annan göra. Typ, marknaden. Risken är här att starka aktörer börjar ta rejält betalt för nya e-tjänster. Inom bibliotekssektorn, på basis av KB:s öppna data, finns i dag sådana tendenser. Samtidigt hanterar starka offentliga aktörer (som exempelvis public service) knappast sin data på det här sättet. De bygger egna innovativa applikationer och ger bort nada. I kraft av sin rådata blir de snarare marknadsledande; allt enligt devisen ”more data – is better data”, vilket somliga blivit multimiljardärer på. Att förädla data är ju dyrt. Om marknaden ska bygga tjänster på öppen data kommer sådana aktörer näppeligen att ha upplysningstjänster till allmänheten framför ögonen. I dem lyser snarare dollartecken. Verkligt användbara tjänster innebär alltid betydande investeringar – vilka förstås måste ge avkastning. Affärsintresset ljuger aldrig.
Pär Nygårds, närinspolitisk expert på IT/Telekomföretagen har svarat i en bra kommentar – och jag har därtill gjort ett förtydligande. Diskussionen lär fortsätta.
Nästa vecka är open access-vecka. Det låter kanske inte helt lockande, men ämnet är mer intressant än vad man kan tro. Själv ska jag moderera ett samtal på biblioteket på Kulturhuset nästa lördag – Universitetet på plattan. Frågan om hur och var forskningsresultat publiceras är av vikt, och inte minst belysande för det digitala samhällets många paradoxer. Fri tillgång till skattefinansierad forskning är i princip en utmärkt idé, men alla är inte vinnare och förestälning om öppen access som allenarådande drivkraft för kunskapsutveckling bör också problematiseras. Att etablera en fungerande digital marknad handlar ju allt mindre om att fritt och öppet ge bort innehåll, vilket inte minst tidningsbranschen nu intensivt diskuterar. Forskningsresultat är en annan sak – men mekanismerna för hur information sprids är inte olika, åtminstone inte inom humaniora (där skillnaden mellan avancerad kulturjournalistik och humanistiska studier inte sällan är hårfin). En helt genomförd open access-modell innebär exempelvis att forskare betalar för att publicera sina alster; pengaströmmarna går alltså på tvärs mot en rådande mediekapitalsitisk logik. Själv försöker jag alltid maximera spridningen av mina texter – men det görs inte alltid bäst över den öppna webben eller genom peer-reviewade tidskrifter. Columbia University Press som exempelvis gjort vår nya bok om iPhone är förstås tusen gånger bättre på att marknadsföra och sprida den kunskap som finns i den boken – och de ger förstås inte bort den gratis. Öppenhet står inte med nödvändighet i paritet med genomslag. I medie-ekonimsika termer är det snarare knapphet än överflöd som leder till exklusivitet, intresse, och betalningsvilja. Det är en viktig dimension av open access-diskussionen som alltför sällan uppmärksammas.
Den senaste tiden har flera utredningar, SOU:er och propositioner presenterats med bäring på hur framtidens mediepolitik bör hantera digitaliseringens utmaningar. Det handlar exempelvis om Public service-utredningen, om Litteraturutredningen, eller om en ny proposition kring filmpolitik (Bättre villkor för svensk film). Igår presenterades därtill undersökningen om Svenskarna och internet, den årliga studien av nationella internet- och medievanor som nu har mer än tio år på nacken. Allting blir internet – är en kort och koncis sammanfattning av den. Och det går snabbare än vi tror.
Intresserar man sig för medielandskapet i stort är det slående hur pass lite dessa olika utredningar har att göra med varandra – trots att de alla otvetydigt bär digitaliseringens närmast fördömda sigill. Alla medie- och kulturformer värnar ständigt om sitt – och samtidigt sitter de numera samman i ett enda gemensamt gränssnitt. Litteraturutredningen vill främja djupt och kontemplativt läsande i en tid av digital flyktighet, en ny medieskatt (snarare än licens) på radio och tv ska garantera dessa medieformers fortlevnad – och film är fortsatt bäst på bio och därför måste också biograferna digitaliseras. 2012 präglas av en analog mediepolitik á la 1970-tal. Redan då fanns förvisso röster mot detta mediala stuprörstänk (som i hög grad är en effekt av hur statsapparaten ser ut). Som en grammofonskiva med hack återkommer jag ständigt till Harry Scheins lilla fundering från 1971 (till utbildningsminister Ingvar Carlsson): ”Det finns en filmutredning, en litteraturutredning, en massmediautredning, presstödsutredning, etc. Dessutom håller jag på med kabel-TV. Är det riktigt att på detta sätt isolera frågorna från varandra? Krävs det inte en sammanhängande informations- och kommunikationspolitik?”. Frågan är lika aktuell idag – som då. Det samhälleliga behovet av en lika bred som övergripande digital medieutredning är större än någonsinn.