Sam Sundberg publicerade idag (som alltid) en utmärkt artikel om den pågående diskussionen kring länkandets vara, Länkkrig värt att ta på allvar. Sundbergs resonemang är snarlikt det vi skrivit om i Myten om internet, det vill säga hur Google (och telekomsektorn) profiterar på innehållsleverantörers produkter utan att ge speciellt mycket tillbaka. “Mycket av materialet som länkas tillhör tidningar som låtit Google hållas i förhoppningen att tjänsterna är bra för användarna, bra för Google och bra för tidningarna”, skriver Sundberg. “Men det har blivit plågsamt uppenbart att samtidigt som Google slussar folk till tidningssajterna så glufsar de i sig oproportionerliga delar av annonskakan, en livsviktig intäktskälla för tidningarna. Och när en så stor del av kakan hamnar hos Google hjälper det inte att sökmotorn skickar folk till tidningssajterna … Har Google spelat schyst i konkurrensen om annonspengarna?”
Frågan är synnerligen komplex. För som vi skrev i Mytboken så sitter ju mediebolagen “i knät på både telekomsektorn och den stora sökgiganten på nätet. Google är förstås helt nödvändig för att driva webbtrafik – en beroendesituation som ingen riktigt vet hur man ska ta sig ur.” Alla länkar driver förstås trafik, men omvänt minskar de också värdet på information. Stewart Brands gamla maxim angav ju att information å den ena sidan vill vara fri, å den andra sidan exklusiv och dyr. Det distributiva länkandet står alltså i direkt relation till en sorts värdeminskning i den digitala kopierbarhetens tecken.
En första version av den artikel jag arbetat med en tid till boken, Information som problem är nu klar. Det är en lång text, nästan femtio sidor, om än med gles satsyta och fulformaterad som en sorts bok för ökad läsbarhet. Artikeln handlar om informationsöverflöd – och kongenialt med sitt ämne innehåller den förstås en uppsjö av exempel och iakttagelser. Artikeln kan laddas ned här.
Programmet Medierna i P1 sände idag ett tämligen kritiskt inslag om KB och den elektroniska pliktleveranslagstiftning som gradvis håller på att implementeras, Digitalt kulturarv går förlorat. Definitionen i lagförslaget på vad som enligt lag ska levereras är ”en avgränsad enhet av elektroniskt material med text, ljud eller bild som har ett på förhand bestämt innehåll som är avsett att presenteras vid varje användning”. Så ser förstås bara marginella delar av den digitala domänen ut – och lagen är också sällsynt uddlös. Som en händelse handlar flera artiklar (bland annat min egen) i den bok jag för närvarande slutredigerar, Information som problem, om just dessa frågor. I inslaget i Medierna påpekas att det digitala materal som enligt lag ska samlas in är högst selektivt; bättre vore därför att lagstifta kring den webbinsamling, Kulturarw3, som KB ägnat sig åt sedan 1997. Det har också alltid varit min egen hållning i frågan. I höstas skrev jag till exempel en större ansökan för KBs räkning om extra medel till denna verksamhet, som alltså inte är lagstyrd – men som borde ha blivit det istället för den mycket selektiva e-plikt som i skrivande stund dränerar KB på resurser.
Den bok jag och mina kollegor arbetat med under hösten, Information som problem, börjar nu så smått bli klar. Vi räknar med manusleverans till bokmakare efter helgerna. Min egen artikel – eller snarare essä – börjar också bli hyfsat färdig. Den handlar om och resonerar kring informationsöverflöd i vid bemärkelse – både nuförtiden och i det förflutna. Texten börjar så här:
Det finns en utbredd uppfattning att vi numera lever i en tid av informationsöverflöd. Den sägs inte sällan vara utan motsvarighet i historien. Modern informationsteknologi har gjort att vi inte längre har möjligheten att med våra sinnen ta in och bearbeta all den information som omger oss; utbudet är alltför omfattande, det finns mer information tillgänglig än någonsin, bruset är konstant. ”Aldrig förr”, hävdar till exempel Framtidskommissionens huvudsekretare, ”har informationsöverskottet varit lika omfattande som nu.” Men, påpekas det lätt förnumstigt: ”att det finns mer information tillgänglig än någonsin är inte liktydigt med att det finns mer sann och relevant information tillgänglig. Det är inte bara mängden sann och relevant information som har ökat, utan också desinformation.” Boven i dramat sägs här ofta vara den pågående revolutionen av medielandskapet och de nya digitala mediernas genomslag. Lägg därtill maskinärt producerad spam, ett ubikvitärt nät och alltmer mobil hårdvara – där mer än hälften av den svenska befolkningen dagligen använder internet i mobiltelefonen – så framträder bilden av en ny sorts samhällelig informationstäthet. Enligt webbplatsen internetstatistik.se ökade exempelvis den mobila datatrafiken ”med 73 procent under det första halvåret 2012 jämfört med första halvåret 2011”; den totala datatrafiken uppvisar också en brant stigande kurva under de senaste åren. 350 år efter den svenska pliktexemplarslagens införande 1661 lär det skapas en miljon TB online, ett överflöd av mänsklig och maskinell ”publicerad” information, vilken bland annat ställer ett nationalbibliotek som KB inför närmast ohanterliga svårigheter (smärtsamt uppenbart i den e-pliktlag som gradvis håller på att implementeras).
Som ett slags disruptiv kraft har digitaliseringen av samhälle, ekonomi och kultur under de senaste tjugo åren genererat en informativt explosiv redundans, ett veritabel information overload – åtminstone enligt detta synsätt. Olika stigande siffror eller brant ökande procentmått får ofta illustrera vår unikt föränderliga tid. De säger inte alltid så mycket i sak – och de blir snabbt obsoleta – men visar (inte sällan grafiskt) hur informationslandskapet snabbt ändrar karaktär. Rådande föreställningar om ett slags digitalt imperativ är här högst påtagliga. Samhällsdiskursen där analogt betyder gammalt och digitalt skinande ny och modern har nog få missat. Den omger oss ständigt och drivs främst av starka IT-marknadskrafter som på årsbasis vill få oss att byta hårdvara. Men den förändrar också hela branscher och är om inte annat uppenbar i politikers sätt att tala om det nya informationssamhället, där ju Sverige är tänkt att ”bli bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter”.3 Diskursen kring det digtala imperativet är alltså allt annat än neutral, och den ger förstås även effekter i andra led. Möjligheten att mycket snabbt lagra och indexera allt har exempelvis inte sällan givit upphov till missförståndet att ett informationssamhälle också är ett kunskapssamhälle. Men inträdet i det ena behöver ju inte med nödvändighet innebära en rörelse in i det andra. Samtidigt ger den digitala utvecklingen inte några sken av att avstanna. Tvärtom gäller den kommersiellt drivna devisen om allt snabbare och mer, från 4G till iPhone5 – Moores berömda lag kommer att gälla ännu en tid.4 Men saker och ting blir naturligtvis inte automatiskt bättre, resurssnåla och effektiva bara för att de är digitala. Som en sorts motkraft finns idag exempelvis flera tecken på ett slags digital devalvering – där just information i överflöd tappar i värde. Fri access och kopierbarhet står här i bjärt kontrast till den exklusivitet som de flesta marknadsmekanismer är beroende av. En av samtidens stora frågor rör just vilka samhällssektorer som egentligen är digitalt immuna, och om det är önskvärt att fler borde bli det. I värdetermer innebär dock ökad information inte med nödvändighet en förlust. Den samtida dataexplosionen är inte bara en närmast outsinlig resurs ur vilken information (eller desinformation) kan extraheras. Som bekant är binära ettor och nollor också vår tids nya hårdvaluta som vi alla friskt spenderar (mer eller mindre medvetet) när vi surfar på webben. Transaktionskostnaderna är ringa och binär data är aldrig speciellt dyr att producera. I en digital kontext är mängder av data snarare den biprodukt som alla slags aktiviteter genererar, oavsett om vi önskar det eller inte. Därav just överflödet. På webben och i sociala medier alstras numera ofantliga mängder användargenererad information vilka företag världen över tävlar om att slå reella mynt av. Google gör det för närvarande allra bäst.
En av de mest centrala (och bökiga) frågeställningarna när man idag diskuterar digitaliseringens möjligheter och problem handlar om hur denna tilltagande mängd data och information egentligen ska hanteras – och begripas. I en tid när digital information snart kommer att beräknas i yottabytes (1000000000000000000000000 bytes) finns goda skäl att fundera över hur den bör konceptualiseras och analyseras, men också hur dagens situation kan historiseras, kontextualiseras och på så vis relativeras. För dagens situation är inte ny. Och inte heller de föreställningar som existerar kring den. En medieprofet som Marshall McLuhan menade exempelvis att 1960-talet, ”the new electric Age of Information” präglades av ungefär samma slags informationsöverflöd som idag. Företag som IBM, AT&T och General Electric hade då, enligt McLuhan, precis börjat inse att vad de egentligen sysslade med var ett slags kopiös informationshantering, de var alla bolag inom ”the business of moving information”. Samtidigt hade McLuhan några år tidigare i Gutenberg-galaxen: den typografiska människans uppkomst något enigmatiskt hävdat att redan före ”typographic man” – det vill säga kring år 1500 – så innebar den kvantitativa ökningen av information under medeltiden ett slags tilltagande visuell organisering av kunskap, exempelvis genom uppkomsten av det (enligt honom) informationstäta perspektivet; Gutenberg och Alberti var som bekant nästan samtida. Det finns dock en hel del som talar för att vi idag lever i en informationsmässig brytningstid – framför allt i kvantitativ bemärkelse. Att samtiden är digitalt revolutionerande må vara en uttjatad floskel. Men om man som vi i den här boken skriver, funderar och resonerar kring begrepp som information, bibliotek och arkiv, data, vetande och kunskap, ja, då framstår vår digitala samtid faktiskt som annorlunda – även om det också finns likheter med tidigare epoker (vilket just varit en av utgångspunkterna för bokens upplägg.) För att åter apostrofera McLuhan så menade han att under den mediala brytningstid han upplevde för femtio år sedan så var endast det elektriska ljuset ”ren information”; glödlampans ljus var rentav ett medium utan budskap. Skenet av denna rena information har under de senaste decennierna spritt sig väsentligt. Det kan inte ens de mest inbitna belackarna av det digitala informationssamhället bestrida. I form av bits på det globala nätverket är det på många sätt som om information numera befriats från de traditionellt materiella artefakter – från arkivens källdokument till bibliotekens böcker – som tidigare band den vid sig. Datorernas bitar (binary digits) är ju också den ursprungliga tekniska mätenheten för information, och under skannern, i digitaliseringens ljus, omstöps alla dokument till information. Det ställer förstås också nya krav på den humanistiske uttolkaren av dem. Alan Liu påpekade redan för ett drygt decennium sedan, med en blinkning till Kafka, att han i början av 2000-talet upplevde att han gick till sängs som litteratur- och kulturkritiker – och vaknade nästa dag ”metamorphosed into a data processor”.
Olika slags förvandlingsprocesser är också ämne för den här artikeln, närmare bestämt att resonera kring problemkomplexet om information som överflöd – nu och då. På flera sätt är det alltför enkelt att föreställa sig att samtidens digitala informationsöverflöd utgör ett slags undantag; ett strukturellt brott där vår tid skiljer sig från tidigare epoker. Det är sant utifrån vissa perspektiv, men en problematisk utsaga från andra synsätt. Huruvida digitaliseringen som samhällsomvälvande kraft utgör ett (informations)teknologiskt brott – eller präglas av kontinuiteter nedsänkta i det analoga 1900-talet är en omtvistad fråga. Somligt ter sig likadant, annat är radikalt annorlunda. Det mediala och informationsmässiga likheterna mellan det massmediala modernitetsskiftet 1900 och det digitala millenieskiftet hundra år senare utgör till exempel en given kontinuitet; det är sekelskiften som inte bara av kronologiskt tidsmässiga skäl utgör referenspunkter till varandra, låt gå att mediehistoriens brist på precision ofta står i kontrast till händelsehistoriens specika årtal. Medie- och informationslandskapen förändras hursom vid båda dessa sekelskiften i grunden. Det mediala nedskrivningssystemen växlar – om det gäller även epokskiftet kring 1800 om man nu följer Kittler – i hjärtat av den västerländska kulturen finns alltså inte ett subjekt, utan snarare skiftande teknologier för lagring och bearbetninig av information.
Man tror sig ha koll på det mesta som skrivs om det man ägnar sig åt – men så är naturligtvis inte fallet. Har själv exempelvis helt missat Svensk Tidskrifts längre recension av vår mytbok, Myterna om internet av Lars Anders Johansson (som också skrev om boken i Axcess) från början av oktober. Apropå min egen artikel skriver recensenten bland annat:
Snickars belyser i sin text hur ”öppenhet på nätet” som ofta okritiskt lyfts fram som ett självändamål, i själva verket är en snårskog av principer och intressekonflikter där stora ekonomiska intressen ställs emot varandra. Till exempel bygger en nätjätte som Google hela sin verksamhet på att det råder transparens och beredvillighet att lämna ut så mycket information om oss själva som möjligt – det är vi som är produkten när tjänsterna är gratis. De okritiska förespråkarna för denna förmenta öppenhet gör sig alltså medvetet eller omedvetet till nyttiga idioter som går dessa stora företags ärenden i debatten. På den andra sidan står företag som Apple, som snarast skulle kunna sägas företräda ett ”slutenhetsparadigm”. Genom att stycka upp internet i applikationer som säljs via företagets egen plattform Itunesstore och skräddarsys efter företagets egen hårdvara, motverkar man precis den typ av transparens som är Googles livsluft.
Därtill påtalar Johansson avslutningsvis att Myten om internet “är en mångfacetterad och tankeväckande bok som sätter ljuset på ett antal av samtidens och den nära stående framtidens stora frågeställningar. I och med att nätet upptar en allt större del av våra yrkes- och privatliv blir det allt angelägnare att uppmärksamma och resonera kring de faktorer som utformar den miljö där vi vistas och verkar.” Boken sägs inte leverera speciellt “många tvärsäkra svar, men utgör ett utmärkt avstamp för en fortsatt diskussion om en rad nätrelaterade frågeställningar.” Och det var ju också till yttermera visso en from förhopning med detta bokprojekt.
I senaste numret av tidskriften Respons – numret dock ännu ej online (i sig ett slags kommentar på somliga frågeställningar i vår bok) – har Thomas Karlsson skrivit en längre, utmärkt recension av (bland annat) boken Myten om internet. Artiklarna i boken sägs vara “överlag tänkvärda”, och vi redaktörer har velat nyansera “diskussionen om teknikens innebörd” (vilket just var ett av våra syften). Karlsson menar också att tidsaspekten alltmer spelar en roll för att studera kommunikationsformen internet; även nätet börjar ju få en distinkt egen mediehistoria, “och för att vi ska kunna uppfatta internet som ett historiskt fenomen är det viktigt att fördjupa diskussionen”, enligt recensenten. När det gäller mer kritiska invändningar efterlyser Karlsson fördjupade reflexioner över “förnuftets öde i internetåldern” – och det är bara att hålla med. Ny teknik innebär ju inte med nödvändighet att vi blir klokare, vilket i sig är ett slags myt som vi mycket väl också hade kunnat titta närmare på.
Via Rasmus Fleischers eminenta blogg, copyriot, hittar jag en post om sajten offliberty, ett slags rippningsverktyg för att ladda ned strömmande media. Detta är ingen nyhet, den hyfsat teknikkunnige har i åratal kunnat ladda hem sådana filer. Men installerar man offlibertys “bookmarklet” är det mycket enkelt att lokalt spara hem exempelvis videoklipp från YouTube (något jag själv ofta använder mig av i till exempel föreläsningssammanhang). Vad denna tjänst emellertid framför allt gör är att uppmärksamma hur all strömmande media alltid är nedladdningsbar. Tekniken döljer väl detta faktum, men som Fleischer skriver: “ju simplare det blir att rippa ljud och video, desto bredare sprids medvetenheten om att varje “ström” är en potentiell “nedladdning”.” Man bör inte se detta som någon slags uppmaning till ökad fildelning, snarare är det ett sakligt konstaterande av den tekniska grund som all strömmande mediekonsumtion (med Spotrify i täten) de facto vilar på. Sådant utbud förefaller enbart vara allmänt tillgängligt i molnet – men i realiteten är även detta innehåll alltid möjlig att individuellt spara (och distribuera).
View. Journal of European Television History and Culture, the first peer-reviewed, multi-media and open access e-journal in the field of European television history and culture, has recently launched a new site and a new issue, Europe on and Behind the Screens. I am on its editorial board, and it is a really promising academic undertaking linking new scholarship with archival material in updated digital ways. According to the description, View, “offers an international platform for outstanding academic research and archival reflection on television as an important part of our European cultural heritage. With its interdisciplinary profile, the journal is open to many disciplinary perspectives on European television – including television history, media studies, media sociology, cultural studies and television studies.” Do check it out.
En av den digitala domänens paradoxer för närvarande, åtminstone från ett medieforskarperspektiv, är de divergerande digitala riktningar som olika samhällssektorer rör sig inom (eller snarare i enlighet med). Mediesektorns kris handlar på ett generellt plan om att etablera fungerande betalningsmodeller – detta i allt skarpare kontrast mot public service-företagen som (enligt lag) ska ge bort sitt innehåll gratis. Detsamma gäller forskarsamhället. Alltfler forskningsfinansiärer, bibliotek och forskare strävar efter och ägnar sig åt open access av forskningsresultat. Det är en lovvärd utveckling – men inte utan komplikationer.
Kanhända är det inte en digital paradox, men det finns ändå något besynnerligt i hur digitaliseringens krafter drar dessa sektorer åt radikalt olika håll. I takt med mediebranschens ohemula svårigheter att ta betalt för innehåll online, så rör sig vetenskapssamhället i en helt motsatt riktning möt total öppenhet och fri acces. Mediesektorn vill in i och etablera nya betalmodeller, medan (delar av) forskarsamhället och universitetssektorn vill ut ur diverse licensieringsmodeller av forskningsresultat; den ena sektorn vill få konsumenter att betala, och i den andra är det producenter (forskare) som ska betala för att publicera sig genom allehanda författaravgifter. Det senare gäller förvisso ännu mest natuturvetare, men publiceringsmönstren sprider sig snabbt (eftersom de reglerar anslagen). Det räcker med att läsa senaste forskningspropositionen för att få en vink om vilken inriktning som är eftersträvansvärd.
Hur humanister ska orientera (och publicera) sig i ljuset av den här utvecklingen är inte så lätt att veta. Å den ena sidan producerar de vetande som en mer allmän läsekrets och publik faktiskt är intresserade av (och förlag på marknaden därför ibland vill publicera), å den andra sidan ska samma humanister börja betala för att publicera sig i alltmer specialiserade internationella tidskrifter (vilka inte sällan, om man nu vill vara lite elak, förefaller ha fler författare än läsare), men förstås också drivs av förlag som alltså laborerar med olika modeller för att tjäna pengar på fri access. För en humanist är gränsen mellan dessa sektorer inte speciellt tydlig, och utvecklingen är högst motstridig. Därtill är likheterna mellan exempelvis somliga humanioraforskare och (säg, kvalitativt orienterade) kulturjournalister rättså stor. Det senare gäller inte minst public service, en sektor som åtmintsone i digitalt hänseende uppvisar alltfler likheter med det humanistiskt orienterade vetenskapssamhället.
Martin Jönsson, kulturchef på SvD, har idag publicerat en utmärkt krönika, Vem knäcker kostnadskoden, apropå den pågående omstruktureringen av tidningsbranschen. Krönikan utgör ett slags kommentar till den längre SvD-artikeln, Så kan den tryckta journalistiken överleva, också den mycket läsvärd. Ibland påtalas det, till exempel från förlagshåll, att skillnaden mellan e-böcker och tryckta titlar inte beror på papper- eller distributionskostnader (vilket skulle vara ett skäl till att en e-bok är lika dyr som en vanlig bok). Men som Jönsson framhåller gäller det inte dagspressen. Papperspriserna skenade i förra krisen 2009, skriver han, detta “som en följd av den branschens omstrukturering och de har gått upp även de två senaste åren. Distributionskostnaderna går inte heller ner trots fallande upplagor: istället stiger kostnaden per utdelad tidning. Enda sätten att minska produktionskostnaden är därmed att 1) trycka färre exemplar 2) göra tunnare tidningar. Ingen av dessa vägar kan direkt beskrivas som en framtidsstrategi, så länge det är papperstidningen som står för 90-95 procent av intäkterna och det digitala intäktsflödet är ungefär lika viktigt för resultatet som dricksen för en restaurang.”
Att delar av den nya postdigitala medieekonomin befinner sig i kris är ingen nyhet – men en lika spännande som komplicerad fråga att studera. I generella termer har mediesektorn hamnat på defensiven medan telekombransschen relativt sett flyttat fram sina positioner (något jag skrivit om i boken Myten om internet). En digital tjänstesektor har också vuxit fram där media och kommunikation alltmer blivit ett slags relationella företeelser. Vad ett medium numera är vet knappt någon. Krisen för medier på papper och är såtillvida strukturell – inte konjunkturell – och mediesektorn rationaliserar därför parallellt med att helt nya digitala användarmönster framträder. Frågeställnigarna är minst sagt aktuella, och medieforskaren Jonas Andersson och jag håller just på att förbereda en konferens till våren på detta tema inom ramen för RJ:s Flexitsatsning (RJ stödjer också konferensen). Mer information om detta evenemang på KB (som kommer att vara öppen för envar) postas inom kort här på bloggen.