Från Gutenberg till Google, 7,5 hp

Tillsammans med idéhistoria på Stockholms universitet anordnar min forskningsavdelning på KB under senhösten 7,5 hp-kursen, Från Gutenberg till Google. Kursens syfte är, som det heter i beskrivningen, att introducera “ett mediehistoriskt perspektiv i studier av det nära och avlägset förflutna. Den avser framför allt att diskutera de utmaningar som historiker och kulturarvsmyndigheter ställs inför i den digitala tidsåldern. I kursen anläggs en historiskt jämförande analys som visar på likheter och skillnader mellan gamla och nya mediebruk, liksom mera praktiska perspektiv på kulturarvsvård.” Idéhistorikern Solveig Jülich är kursansvarig men flera föreläsare (inklusive mig själv) kommer från KB:s forskningsavdelning. Upplägg och schema hittar man här – mer information samt anmälan här.

Medialt kulturarv

I det pågående arbetet med bokmanuskriptet kring Kulturarvet som data ligger mitt eget intresse på fler än ett sätt på titelns andra del, nämligen kring data. Merparten av den litteratur och de referenser jag för tillfället arbetar med kretsar kring förståelen av ”data”, exempelvis i relation till metadata eller digitalisering. Men naturligtvis är också själva kulturarvsbegreppet av intresse, även om det här är betydligt enklare att falla tillbaka på tidigare studier inom ett forskningsfält som under det senaste decenniet tagit form. I vid bemärkelse har diverse kulturarvsstuder tagit fasta på att meningsframställning kring och av det förflutna sker i en rad olika former – inte minst medialt. Den antologi som Peter Aronsson och Magdalena Hillström gav ut 2005, Kulturarvens dynamik. Det institutionaliserade kulturarvets förändringar utgör alltjämt en bra översikt – boken kan laddas ned här.

Själv skrev jag också en artkel i den boken, ”Arkiv, kulturarv och audiovisuella medier”, som jag kommer att återanvända i mitt pågående bokprojekt. Den artikeln inleddes så här:

Etableringen av ett slags ”medialt kulturarv” i Sverige har varit en långdragen process. Även om fotografier och filmer, musik- och ljudupptagningar under 1900-talet tillskrivits ett dokumentärt värde, har de framför allt associerats med kommersiell lågkultur. Endast undantagsvis har medier förknippats med en betydande avsändare som legitimerat dem som kulturarv och därmed garanterat en hyllplats i arkiven. Om filmreformisten Frans Hallgren redan 1914 påpekade att ”kinematografien kan vara illustrativ över hembygdens liv”, så skulle det dröja åtskilliga decennier innan moderna medier började att bevaras i en mer systematisk omfattning. Till det finns en rad olika anledningar. Audiovisuella medier utgjorde förvisso en arkivarisk möjlighet och redan kring sekelskiftet 1900 florerade föreställningar att svensk modernitet – men kanske framför allt det som den hotade – borde arkiveras med de mest avancerade medier som då stod till buds. Försvinnande stadskärnor skulle fotograferas, utdöende dialekter spelas in på fonografcylindrar och gamla bortglömda danser kinematograferas. De teknologiska mediernas ”objektivt” dokumenterande potential av landets försvinnande kulturarv var den främsta anledningen till att medialt bevarande började att diskuteras. Men denna typ av mediala dokumentationer vållade också problem för landets arkivinstitutioner, både katalogiserings- och förvärvsmässigt liksom bevarandetekniskt. Som samhälliga och kulturella informationsbärare kompletterade moderna medier textuella källor, men de var också svåra att praktiskt hantera och obeständiga, för att inte säga instabila över tid. Nitratfilm till exempel visade sig rent av vara livsfarlig att arkivera. Till de audiovisuella mediernas ringa kulturella status bidrog även deras masspublika genomslag, något som också innebar kvantitativa svårigheter i arkivhanteringen.

Hela artikeln kan laddas ner här.

A Day in the World

Förra veckan lanserades fotoprojektet, A Day in the World, en lika gigantisk som global dokumentation av världen i bild tänkt att äga rum i mitten av nästa år. Det mediala genomslaget var betydande, och den fotografiska bilden står sig idag faktiskt lika stark som någonsin. Själv har jag varit med – och är så fortfarande – på ett hörn av detta dokumentationsprojekt, som nu förhoppningsvis kan få fart och locka till sig finansiärer. Jag har fram tills nu framför allt skrivit en del bakgrundstexter till projeket, bland annat den nedan om bilden av oss själva – nu och då.

Världen är idag fullständigt genomsyrad av fotografier. Globalt lever vi i en värld övermättad av bilder, ”hyper-saturated with images”, som kultur- och fototeoretikern Susan Sontag påpekat. Hur många digitala foton som globalt tas varje dag är omöjligt att veta. Förmodligen rör det sig om hundratals miljarder. Bara på en social nätverkssajt som Facebook finns miljarder fotografier uppladdade. Det råder alltså knappast någon brist på bilder eller videoklipp av oss själva – däremot ett reglerat sammanhang i vilken dessa bilder tillkommit. Även ett projekt som det av YouTube initierade, ”Livet under en dag – en berättelse om en dag på jorden”, baserat på 80 000 videoklipp, lider (som på Flickr) av en spretande mängd amatörmaterial, som för att de skall få någon mening måste klippas samman av en professionell regissör. Projektet ”A day in the life of the world” kommer att ha en mycket tydligare inriktning, bildpolicy och reglerad indexering – och därmed skilja sig från den sortens initiativ. Det är förstås den digitala tekniken som inneburit att den personliga bildproduktionen ökat exponentiellt. Nästan alla familjer i åtminstone västvärlden äger en digitalkamera, och eftersom många mobiler idag har inbyggda kameror är möjligheten att fotografera lika stor som behovet av att kunna bli nådd. Enkelheten i den nya tekniken har gjort fotograferandet samtida och långt mer instrumentellt än tidigare. Framför allt yngre personer tar inte längre bilder för att föreviga händelser; snarare handlar det om att visa upp skeenden i ett konstant nu – fotografiet har faktiskt på många sätt blivit till ren information. Skickade mellan telefoner eller direktuppladdade på webben presenterar speciellt mobilbilder saker och händelser för kompisar och familj utan någon egentlig dokumenterande avsikt, även om en rad sajter naturligtvis erbjuder ”image hosting” av digitala bilder online. Enligt det svenska SOM-institutets senaste rapport är mobilkategorin ”skicka bilder” den vanligaste efter ringa och SMS:a bland yngre. Det är helt enkelt populärt att fotografera, och på fler än ett sätt står sig den fotografiska bilden starkare än någonsin. Och så har det i mångt och mycket varit ändå sedan Kodak radikalt förenklade för folk att hantera en kamera. Den berömda devisen: ”You push the button, we do the rest”, utgjorde ett slags grundbult för den allestädes närvarande kameran under 1900-talet. Fotografiet har ju en oöverträffad förmåga att – oberoende av kultur, ålder och språk – skapa kunskap om och förståelse för människor i andra livssituationer. Via bilden möter vi människor och kulturer från jordens alla hörn. Den fotografiska bilden ger oss omedelbar information om omvälvande skeenden inom politik, miljö, natur och sport – och har så gjort under lång tid. Naturligtvis har text alltsedan boktryckarkonstens uppkomst varit den primära informationskällan, men den fotografiska bilden har också haft en oerhörd betydelse för hur människor uppfattat sig själva och sin omvärld. Många av världens mest uppmärksammade och betydelsefulla bildsamlingar har tillkommit genom målinriktade insatser från både organisationer såväl som enskilda individer. Det så kallade FSA-projektet (Farm Security Administration) i trettiotalsdepressionens USA dokumenterade inte enbart en nation i kris, utan bidrog också aktivt till att visuellt formera nationen. Arkivet anses i dag vara ett av de absolut viktigaste i fotohistorien. August Sanders bildatlas, Menschen des 20. Jahrhundert, fotograferad under 1920-talet är ett annat berömt exempel. Ett tredje är det fotoprojekt som Edward Steichen initierade efter Andra världskriget, ”Family of Man”, som bland annat resulterade i en utställning som beräknas ha setts av nio miljoner människor i nästan fyrtio länder. Redan 1927 påtalade Sander apropå sitt fotoprojekt, ”att ingenting förefaller mig mer angeläget än att genom fotograferingsmediet, med absolut naturtrogenhet, skapa en bild av vår egen tid.” Faktum är att den fotografiska bilden sedan 180 år varit ett av den moderna historieskrivningens mest kraftfulla instrument. Inget annat verktyg har samma förmåga att fånga ögonblicket, skildra miljöer och händelser med både precision och skärpa. Fotografiets betydelse när det gäller informationsöverföring till framtida generationer kan alltså knappast överskattas. Det var också något som tidigt uppmärksammades; Roger Fenton anställdes redan under 1850-talet på British Museum för att fotografiskt dokumentera imperiets svällande samlingar. Även i Sverige var vi tämligen tidigt ute med att nyttja fotomediet på detta dokumenterande sätt. Kring sekelskiftet 1900 anställdes en rad museifotografer och samtidigt utgavs bland annat samlingsverket Gamla Svenska Städer. Avsikten var där ”att i bild bevara något af det, som i våra städer försvinner af gammal stads- och byggnadskonst, samt genom framvisande af hvad vi ännu däraf äga kvar, för detta väcka kärlek och förståelse samt därigenom från förstörelse rädda hvad ännu räddas kan.” Gamla bilder fascinerar de flesta, och en av de märkligare aspekterna med fotografier är deras förmåga att fungera som ett slags ljusarkiv av det förgångna. Även om exempelvis en arkitektonisk bild av en gata kanske främst tagits för att dokumentera vilka hus som fanns där, fungerar bilder inte sällan som ett slags historiens backspeglar. Ofta är det mest förhäxande med äldre fotografier det som kommit med på bild av en slump; grafiska detaljer i bildens bakgrund som hur kläder såg ut, transportmedel som skymtar eller gatuliv i bildfonden. Filosofen Walter Benjamin myntade på trettiotalet det freudianskt inspirerade begreppet ”det optiskt omedvetna” för att visa hur kameran kunde nå bortom invanda betraktelsemönster. Genom fotografiet träder det optiskt omedvetna fram, menade han, främst genom det sätt som den mekaniska linsen avbildar och fångar det som den mänskliga blicken ofta begränsas från att uppfatta. Poängen är att man aldrig kan veta exakt vad i en bild som framtiden (och samtiden) tycker är intressant. Som arkiv är fotografier lika öppna för tolkning som det är för den mängd information de potentiellt innesluter.

Fortchcoming publications during autumn 2011

I am currently finishing a book manuscript (in Swedish) centered around heritage and data. However, there are also a few English articles that I am currently (or soon) working on. First of all, I am doing a piece for a Companion to New Media Dynamics, edited by John Hartley, Jean Burgess and Axel Bruns – to appear in the series, Blackwell Companions to Cultural Studies – which will focus on new search patterns in online media archives. Secondly, I am writing an article for the forthcoming e-journal (linked to euscreen.eu), Critical Studies in European Television. The first issue is devoted to making sense of digital sources, and my own piece will discuss YouTube and its challenges to traditional archives – an abstract can be found here. Finally, there is also a text that will be included in a forthoming book on new forms of tv, Television in the Age of Convergence, edited by Sonja de Leeuw and Eggo Müller, where I will take a closer look at Apple TV (download my abstract here).

A talk on media as code

Together with Stockholm university and Northwestern University, the National Library of Sweden is organizing a conference this week in mid May 2011, Medium to medium. My own lecture is devoted to Apple’s iPhone, basically since the manuscript we have been working on for Columbia University Press has recently been (poistively) reviewed. We are currently finalizing it. My talk around the iPhone and media as code can be downloaded here.

Framtida publiceringsformer

Nätet har som bekant ställt den humanistiska forskningen inför en rad utmaningar. Inte bara ligger sällsynt arkivmaterial nu öppet för envar, akten att publicera resultat har också i grunden förändrats. Det vetenskapliga samtalet är förstås inte opåverkat av webb 2.0. Men hur bör man egentligen tänka kring framtida publiceringsformer? Själv har jag under några år drivit bokserien Mediehistoriskt arkiv, där vetenskapliga resultat förpackats för att tilltala både en kultursideläsande allmänhet liksom akademiskt specialintresserade. Medialt har det varit en tämligen framgångsrik strategi, därtill har ett redaktionsråd bevakat den vetenskapliga kvaliteten. De senaste böckerna om exempelvis fildelning har också paralellpublicerats i elektronisk form med fri cc-licens.

Ändå har dessa publikationer alltjämt utförts inom bokens bokstavliga ramar. Men är det en framtida strategi? Den akademiska världen förändras långsamt; inom humaniora är det fortfarande textuella monografier som gäller, men nätet håller tveklöst på att underminera denna genre. Det handlar inte vad som är bra eller dålig forskning, snarare hur denna förpackas och distribueras. Så kallade webböcker är kanhända en väg framåt; som jag påtalat tidigare utgör radiocheferna Mats Svegfors och Cilla Benkös, _Journalistik 3.0_ en intressant prototyp.

Inom den mer akademiska publiceringsindustrin diskuteras problemet (för det är ett problem) också tämligen intensivt. Hur bör exempelvis de stora internationella universitetsförlagen uppgradera sig själva? Är det bara e-böcker som gäller, eller ska man försöka hitta andra publiceringsformer också? En ny artikel, A Truly New Genre av Alexandra Juhasz, professor i medievetenskap vid Pitzer College i USA, uppmärksammar frågan på ett lika pedagogiskt som adekvat sätt. Även om nästan ingen akademiker ställer sig frågan, påpekar hon frankt att “a scholar should ask: What book medium is best suited for my study — codex, e-book, video-book, other?” Juhasz har tidigare publicerat en videobok om YouTube på MIT Press (kopplad till tidskriften Vector). Intressant nog får jag länken till denna artikel via vår förläggare på Columbia University Press (som senare i år ger ut Patrick Vonderaus och min bok om iPhone; vi hyser en from förhoppning om att de kanske kan bygga en bokapp kring vårt manus). Med andra ord, det stora amerikanska universitetsförlagen funderar en hel del i dessa banor.

Men vad är då Juhasz rekommendation? Ja, när det gäller forskningsresultat kring nya medier och nätet menar hon att det inte finns någon anledning att lämna den digitala domänen. “I have found that digital publication is ideal for inquiry into and expression about Internet and visual culture, new media forms, digital archives and databases. Given its home and topic, it never made sense for my project to leave the Net.” Beträffande mitt eget arbete med manuskriptet Kulturarvet som data är min ambition just att både publicera det som ett slags webbok på www.kulturarvetsomdata.se liksom en traditionell bok. Nätets stora problem är nämligen fortsatt den uppmärksamhetens kris som råder där. En av samtidens stora paradoxer är ju att trots nätets ubikvitära tillgänglighet, så syns en bok i den analoga världen fortfarande mest och bäst.

CC-Harry

Sedan några dagar tillbaka är den bok om Harry Schein, som jag gjorde tillsammans med Lars Ilshammar och Per Vesterlund förra året, gratis tillgänglig med en cc-licens. Citizen Schein blev minst sagt omskriven när den publicerades – ett axplock av recensionerna finns samlade på KB:s webb – och bokens enskilda kapitel kan laddas ned här.

Citizen Schein, som pdf i sin helhet återfinns här.

Böcker i molnet

Häromdagen publicerade jag en kommentar i SvD om sajten 24Symbols – ett slags böckernas Spotify. Texten är ytterligare en betraktelse från min sida om de underliggande digitala förändringar som bibliotekssektorn står inför – vilka alls inte kommer att lösa sig självmant. Artikeln slutar så här:

I stället för att köpa en e-bok inhandlar man alltså ett helt bibliotek (eller åtminstone tillgång till det). Hur strömmande böcker skall kopplas till bibliotekssektorns digitala förhoppningar är därför en knivig fråga som man verkligen hoppas att den nya litteraturutredningen tar tag i ordentligt. Från ett förlagsperspektiv är en sajt som 24symbols kanske lösningen på e-lånens olösbara problematik, eller för den delen Googles bokprojekt som ju skannat in sig i ett hörn. Men knappast för bibliotek. Den digitala utvecklingen antyder snarare att deras verksamhet sakta men obönhörligen undermineras.

Läs hela texten här

Streckare om digitala bibliotek

Idag har jag publicerat en text i SvD om svårigheterna för bibliotek att uppgradera sig till den digitala domänen – Många hinder återstår för digitala bibliotek. Artikeln tar sin utgångspunkt i den juridiska trätan mellan Google bokskanningsprojekt och amerikanska förlag och författarorganisationer, vilken pågått i flera år – och som häromveckan tog en ny (negativ) vändning. Även om digitalisering av böcker och skapandet av ett universellt digitalt bibliotek skulle vara en tillgång för många, går den överenskommelse parterna försökt enas kring, alltför långt, om man nu ska tro domare Denny Chin som ägnat sig åt fallet – hans utlåtande återfinns här. I den digitala sfären kolliderar helt enkelt förlagens och författarnas behov av kontroll och intäkter med bibliotekens uppdrag att förse medborgare med fri kunskap och information. Domen mot Googles bokskanningsprojekt tyder därför på att digitala bibliotek fortsatt kommer att förbli en utopi.

Mediekonferenser på gång

I början av maj (12-13/5) anordnar KB och filmvetenskapen på Stockholms universitet konferensen Medium to Medium. Om vi nu lever i ett slags mediekonvergensens epok är tanken med konferensen att historisera olika mediala förflyttningar och kopplingar mellan kommunikationsformer under 1900-talet, framför allt beträffande film och television. Och givetvis är det samtidens digitala medielandskap som orsakar dessa ompositioneringar och nyläsningar. Konferensen är öppen för alla (som alltid när KB:s forskningsavdelning står som värd) och programet kan laddas ned som pdf här.


I veckan som gick blev det därtill klart att KB tillsammans med SFI samt filmvetenskapen vid Lunds och Stockholms universitet anordnar en konferens kring filmarkivet.se – det digitala filmarkiv som på kort tid rönt betydande uppmärksamhet och blivit lika omskrivet som populärt bland nätanvändare. Tanken med denna konferens – med arbetstiteln Filmens 1900-tal, vilken kommer att äga rum i början av december 2011– är att ta sig an ett rörligt dokumentärt bildmaterial som länge spelat en undanskymd roll i filmhistorien. Eller som det heter i konferensinbjudan:


Att 1900-talet är den rörliga bildens sekel är en välkänd och ofta upprepad sanning – först framkallat i biografens kolmörker och sedan i tv-mediets flimrande ljus. Biografen var framför allt det tempel där spelfilmen helgades; en omskriven plats för strålande filmstjärnor och berömda regissörer. Vad som uppmärksammats i mindre omfattning är att spelfilmen alltid ingick i större, omfattande filmprogram med aktualitetsfilm, reklamfilm, journalfilm eller andra dokumentära kortfilmer. I filmhistorien har sådana rörliga bilder spelat en ganska undanskymd roll. Trots att de utgör en inte obetydlig del av filmarkivens bestånd världen över har de sällan lyfts fram vare sig i undervisning, cinemateksverksamhet eller forskning. Givetvis existerar undantag, men filmmediets historia är på många sätt fortfarande synonym med spelfilmens historia.


På konferensen kommer ett tjugotal speciellt inbjudna filmvetare att presentera och diskutera, analysera och problematisera vilka slags filmhistorier som egentligen existerar. Konferensen avser med andra ord att i allmänna och specifika ordalag diskutera vad det är för (film)historia som filmarkivet.se egentligen vittnar om. En programskiss för detta evenemang kan laddas ned här – och konferensen är förstås öppen för alla intresserade.