Den digitala politiken var märkligt frånvarande i årets valrörelse. Individuell frihet, nätneutralitet eller modifierad upphovsrätt diskuterades knappt alls av våra partier. Frågorna lockade heller inte speciellt många väljare att döma av Piratpartiets kräftgång. Spotify förefaller löst problemet med fildelningen, det politiska användandet av sociala medier var en flopp, och kanhända är nätet inte så viktigt.
Men problemen med internets politiskt-juridiska ramverk försvinner knappast bara för att politiker inte talar om det. Ipredlagen har redan kriminaliserat en hel ungdomsgeneration, och mediebranschens lobbande för stärkt upphovsrätt, längre skyddstider och ”hårdare tag” är lika oroande som någonsin. Den enda vägens nätpolitik, garnerad med lillasinnade repressiva förkortningar som Acta eller FRA, är knappast till båtnad för fri informationsaccess, webbutveckling och entreprenörskap. För att förbli en framstående IT-nation krävs långsiktiga politiska lösningar – inte dagens låsningar.
När Hovrätten idag inleder sina förhandlingar mot The Pirate Bay (TPB) bör man erinra sig att åtalet rör så mycket mer än en påstådd virtuell gratiskultur. Det är snarare en rättsprocess mot ett socialt beteende och det slags delandets kultur som präglar, och på många sätt utgör själva grunden för nätet.
Läs fortsättningen på artikeln på SvD Brännpunkt.
In 2009 I published an article entitled, “A King without E-mail. Reflections on New Media and the Royal Court”. Now, a few months after the royal wedding in Stockholm some of the arguments still holds true.
In mid-June 1996, the Swedish royal court went virtual. Prior analogue information strategies had been deemed old fashioned, and it was time for something new – the Internet. … Soon the royal family was online with a dedicated homepage. Because of the great interest from English-speaking countries, half a year later the three sub-sites “The Monarchy in Sweden”, “The Royal Family” and “The Royal Palace” were also released in English versions at royalcourt.se. Of these, “The Royal Family” attracted most attention. Complete with colour portraits, the king, the queen and the crown princess were presented with biographical details. The entire Bernadotte Dynasty was even displayed in the form of a graphical family tree. However, visitors seeking to get in touch with the court must surely have been disappointed, as the site specifically stressed in bold letters: “We would like to point out that His Majesty the King of Sweden does not have an e-mail address.”
Please feel free to download the article here.
Två stycken till recensioner av Efter The Pirate Bay har nyligen publicerats, en i ETC och en på Netopia. Både är positiva, även om recensenterna (liksom i SvD) beklagar att det är alltför få kvinnor som skrivit i boken. Anders Rydell skriver i den senare recensionen att det ju inte saknas “kvinnor i debatten, Isobel Hadley-Kamptz, Eva Hemmungs Wirtén, Emma Stenström mfl borde ha varit självskrivna.” Ånyo kan vi som redaktörer bara konstatera att alla dessa tre var inbjudna till projektet – men valde att inte delta.
För en tid sedan gav Jonas Andersson och jag ut boken Efter The Pirate Bay. På ett övergripande plan handlar den om vilket slags Internet som vi egentligen vill ha; boken finns gratis att ladda ned som pdf här intill. Vi hoppas förstås att boken skall uppmärksammas, och idag har Isobel Hadley-Kamptz skrivit en bra recension av den i SvD, “Bättre reda i digitalt trassel”.
Recensionen avslutas dock med en besk kritik av bokens sneda könsfördelning, något som vi redaktörer också påtalat i en fotnot. Hadley-Kamptz skriver:
Jag läser den här boken upprymt, närmast fnittrande, och endast en sak bedrövar. Det är 16 män och en kvinna som skriver. 16–1! Det säger väldigt obehagliga saker om både vårt samhälle i stort och om det som kommer att bli ett standardverk om detta vårt digitala tillstånd. För så definierande är de här texterna, så skarptänkta, så initierade. Men nästan bara av män. Man kan rycka på axlarna, se det som en slump, ”det råkade bara bli så”, men ingen som tänker längre än ett genomsnittligt könsorgan kan på allvar tro att det är sant. Sanningen måste tyvärr vara att redaktörerna inte tyckte att det var viktigt. Inte tillräckligt viktigt i alla fall.
Till saken hör att Isobel Hadley-Kamptz var en av de kvinnor som var med i detta bokprojekt från början. Av olika anledningar valde hon att inte skriva klart sin artikel. Sånt händer förstås. Men att en recensent ondgör sig över sned könsfördelning som hon själv bidragit till är något annat. Men kanske “råkade det bara bli så”.
En av de mer intressanta och omdiskuterade frågeställningarna beträffande den digitala domänen är relationen mellan ”det öppna” och ”det slutna”. Man kan lätt förledas att tro att öppenhet alltid är att föredra, men förhållandet är långt mer komplicerat än så. Jag skrev om det här för en tid sedan i SvD.
I ett makroekonomiskt perspektiv är öppenhet ofta viktig för innovation, medan slutenhet krävs för att skapa värde. Från kapitalhåll har problemet med den öppna webben å den ena sidan varit att nästan ingen tillåtits behålla något värde, å den andra sidan är öppen källkod visserligen bra, men knappast radikalt innovativ. Samtidigt har Apple visat att deras helt slutna system – där de kontrollerar alla appar – är lika påhittigt som populärt bland konsumenter.
Häromdagen meddelade nu Apple att de förändrat regelverket för utvecklare av program, det vill säga framför allt appar, till sin mobila hårdvara. Man kommer bland annat återigen godkänna appar skapade med hjälp av så kallade tredjepartsprogram, typ Adobe Flash. Anledningen till denna mer öppna attityd är tilltagande konkurrens från andra mobiloperativsystem, främst Android som drastiskt ökat sin popularitet. Apples App Store, med sina 250 miljoner appar och 6,5 miljarder nedladdningar, är förvisso fortsatt den mest populära – och lukrativa – platsen för utvecklare att sälja sina program. Men Apple har också rönt kritik för sin slutenhet och godtycklighet i vad som passerar och tillåts säljas på Appstore. Att man länge betett sig som ”kontrollfreaks”, för att citera New York Times kommentar av den förändrade policyn, har ju knappast gagnat företagets image.