Den bok som jag och Jonas Andersson gav ut i höstas, Efter The Pirate Bay, har idag sent omsider recenserats av Hufvudstadsbladet, den största finlandssvenska dagstidningen i Finland. Mikael Brunila har skrivit en fin recension, Nätpolitisk gryning, som tar fasta på bokens mer ideologiska sidor. Han beklagar sig visserligen som (många andra) över bristen av kvinnliga skribenter, vilket jag tidigare kommenterat här på sidan (18/9), men lyfter också – genom boken – fram att nätet inte längre kan begripas om man klamrar sig fast vid lägesbeskrivningar eller “metaforer som var giltiga före digitaliseringen.” Samtidigt är den digitala domänen i ständig rörelse, vilket Brunila påpekar med utgångspunkt i min egen artikel om fildelning som ett slags arkivpraktik:
Under några år var The Pirate Bay ”antagligen världens största mediearkiv”. Varje verk fanns i ett otaligt antal kopior på fildelarnas datorer. Om en kopia förstördes kunde man alltid koppla upp i nätverket och skaffa en ny. ”Molnet” – så som strömingstjänster såsom Spotify eller Youtube ofta kallas – koncentrerar i extremfall exemplaret till en enda dator. Nätverket tappar sin funktion som digitalt arkiv och förvaltningen av det kulturella minnet koncentreras till ett fåtal aktörer.
För en tid sedan hölls den årliga Web 2.0 Summit i San Fransisco, den kanske främsta konferensen om vart den digitala domänen är på väg – åtminstone om man intresserar sig för de ekonomiska aspekterna av denna utveckling (vilket man bör). 61 videos från evenemanget finns upplänkade på YouTube – ett tecken om något att rörlig bild börjar bli en nästan lika viktig informationskanal som att läsa text. Flest visningar har givetvis ett samtal med Googles Eric Schmidt, men själv gillar jag också Steven Berlin Johnsons mediehistoriska presentation över länkandets nedgång. Appar innehåller, i korthet, mycket få länkar till den öppna webben och en konsekvens är att antalet länkar på webben generellt förefaller minska, detta för första gången sedan webbens introduktion för tjugo år sedan. Johnson har nyligen skrivit boken, _Where Good Ideas Come From_, och därtill en av de bästa texterna kring varför Apples App Store, denna hyperkontrollerade mobila lanthandel, trots reglering förmodligen är “the most innovative in the history of computing”, åtminstone om man skall tro Johnson.
Den bok som jag och Patrick Vonderau håller på och sammanställer, Moving Data. The iPhone and My Media, vilken kommer ut på Columbia University Press under 2011, håller på att växa till sig på ett tillfredställande sätt. Visserligen har Lev Manovich meddelat att han först måste flytta in i en ny bostad i San José innan han skickar sin text, men medievetaren Gerard Goggin, som skrivit om mobila kulturer i en rad olika sammanhang, bidrar till exempel med en text om iPhone som läsplatta (utan att Apple egentligen marknadsfört den på detta sätt), sociologen Dalton Conley, som skrivit den lysande boken, Elswhere U.S.A (läs den kongenialt betitlade recensionen “Sad Men” om boken i NYT) har skrivit om iPhone och “slutet på ensamheten”, filmvetaren Anne Balsamo om iPhone som pedagogiskt verktyg, och medievetaren Janey Gordon om “iPhone Journalism”. Vi hoppas på en 15-20 artiklar till slut. Själv har jag gjort intervjuer med ett flertal svenska apputvecklare, och avser att skriva en text om Apples förhållande till det “öppna” och det “slutna” med utgångspunkt i dessa samtal.
Vad kan vi lära oss av mediehistorien när det gäller utformandet av nätet? En hel del faktiskt. Det är åtminstone den tes som Tim Wu driver i sin bok, The master switch. The rise and fall of information empires. Wu är den som lär ha myntat begreppet nätneutralitet, och sin bok historiserar han mediebranschen och visar hur öppenhet och slutenhet cyklisk präglar medie- och teknikhistorien. Idag har jag publicerat en kommentar kring detta i SvD – läs artikeln, “Ta lärdom av mediehistorien” här.
Nu förefalller utforskningen av Googles enorma inskannade bokprojekt att ta fart. I en artikel i New York Times idag berättas det om en forskargrupp på Harvard som samarbetat med Google för att göra det möjligt att söka efter mönster bland de mer än fem miljoner böcker som nu finns fria för nedladdning. Uppskatningsvis handlar det om 500 miljarder ord. Artikeln är den tredje i en serie, Humanities 2.0, kring hur digitala verktyg håller på att förändra humaniora. Som vanligt hos Google är databasen öppen för vem som helst – den kan laddas ned här – och på Google Labs finns också ett enkelt applikationsverktyg där man själv kan göra sökningar. Skriver man in “Sweden” får man knappt några träffar före 1970 – men därefter tar det fart.
Alltför mycket har redan skrivits om Wikileaks och dess famöse frontfigur – inte minst i dessa dagar med sympatihack av kreditkortsfirmor et al. Men en sak som sällan uppmärksammas är att ”hacket” inte är organisationens grundprincip. Det handlar ju inte om intrång utifrån, snarare tvärtom. Wikileaks har möjliggjort att personer på insidan kan läcka data och med nätet som plattform placera information – eller rådata – i en bredare kulturell offentlighet. Denna grundprincip ligger helt i linje med föreställningen om nätet som arkiv. Genom sina samarbeten med större publicister har Wikileaks förvisso gjort sig till tolk av viss information. Och som Geert Lovink och Patrice Riemens skriver i en av de bättre texterna om ”Cablegate”, så är just en grundfråga huruvida Wikileaks egentligen ser sig själv som reell innehållsleverantör eller simpel förmedlingsinstans av data. Hur det än förhåller så nyttjar Wikileaks nätet som en depå för data. Data ur denna brunn distribueras och förädlas sedan på det mest uppseendeväckande sätt.
Programmet Tendens i P1 sänder den här veckan en intressant serie program om videorevolultionen på webben under de senaste åren. “Ett videoklipp hemma från någons kök kan få miljoner fler tittare än vad många tv-kanaler kan drömma om.” Det handlar bland annat om YouTube, den alltjämt överlägset största videosajten på webben. I onsdagens program den här veckan, “Demokratisk plattform eller skampåle”, samtalar jag och Christer Söderqvist om YouTube som medialt fenomen. Information om serien (och snart programmet) finns här.
Våra ministrar behöver skruva upp ambitionerna och se till att vårt kulturarv
blir tillgängligt för fler genom digitalisering och publicering där folk letar.
Idag är takten så låg att vi kommer att ha flygande bilar innan 10 procent
av kulturarvet finns på nätet. Idag på SvD opinion är jag en av undertecknarna som propagerar för att våra gemensamma kulturskatter bör läggas ut där användarna finns. Läs artiklen här.
New York Times frågade sig nyligen vilka aktuella teoritrender som gäller inom humaniora? Vad kommer egentligen efter post-strukturalismen eller post-kolonialism? “[What] is the next big idea in language, history and the arts?” Svaret är lika kort som koncist – “Data”. “Members of a new generation of digitally savvy humanists argue it is time to stop looking for inspiration in the next political or philosophical ‘ism’ and start exploring how technology is changing our understanding of the liberal arts.”
Forskningsfältet kring digital humaniora förefaller just nu expandera nästan i samma takt som minnesinstitutioner världen över digitaliserar sina samlingar. I Sverige går det ännu så länge ganska trögt på bägge fronter; USA dominerar som vanligt. Men en forskare som Patrik Svensson på HUMlab vid Umeå universitet är ett lysande undantag. För en tid sedan publicerade han en ytterst läsvärd artikel i Digital Humanities Quarterly, The Landscape of Digital Humanities där han gör ett slags rundmålning av det digitala forskningslandskapet. På en konferens som jag anordnade nyligen på KB om nya former av mediearkiv, gjorde Svenssons ämneskollega Tara McPherson liknande observationer. Digital humaniora kommer mer och mer, inte minst som ett slags svar på de utmaningar som webben och nätet ställer humanister inför. När det arkiv du arbetar med finns tillgängligt online, varför då inte bygga in allt ditt forskningsmaterial i den egna framställningen? McPherson är en av grundarna till tidskriften Vector som just uttryckligen vill uppdatera den humanistiska forskningen i en digital riktning, samt förnya hur den presenteras. Text är alltjämt central, och man säger sig inte vilja ersätta den; “instead, we encourage a fusion of old and new media in order to foster ways of knowing and seeing that expand the rigid text-based paradigms of traditional scholarship.”
Digital humaniora är ett forskningsfält som kommer att öka i omfattning. Inget tyder på motsatsen. Men frågan är i vilken takt det kommer att gå. På min egen institution, KB, är det exempelvis ingen direkt kö bland besökande forskare för att ta sig an de fåtal filer som produceras. Intresset är i princip noll. Institutionen digitaliserar, men ingen bryr sig – en paradox om något. En annan invändning, även den något av en paradox, är de nya sätt som forskning kan presenteras på i en digital miljö. I tidskriften Vector excellerar man i sofistikerade arkivariska montage som mer är konstinstallationer än vetenskap. Och här tror jag att digital humaniora kan stå inför ett större problem. Få humanistiska professorer idag vill till exempel beblanda sig med de “konstnärliga professorerna”; snarare skyr de dem som pesten. Humaniora är ett slags vetenskap – inte konst. Möjligen kan man tänka sig att traditionella publiceringsformer förändras, men att dra dem i en installationsriktning kommer tveklöst att stöta på patrull.
Europeana är ett fantastiskt exempel på hur samarbete på europeisk nivå kan berika allas våra liv, påpekade kommissionären Neelie Kroes för en tid sedan. Hon är ansavrig för EU:s så kallade digitala agenda, för vilken just kulturarvsportalen Europeana är central. Målet för 2010 var att presentera tio miljoner objekt, eller “items” som de kallas på engelska – och de har man nu alltså med råge klarat av. Att ett “item” kan vara allt från en bok till en sida i en bok, ett tv-program eller en del av et tv-program är inte så noga. Kvantitet är måttstock i den digitala domänen. Hur som helst, Europeana skulle kunna bli ännu bättre, påpekar Kroes i ett pressmedelande, “om fler kulturinstitutioner digitaliserade sina samlingar och gjorde dem tillgängliga genom denna europeiska portal.” Sverige har glädjande nog bidragt med nästan tio procent av alt material, men många länder kommer inte ens upp i någon procent.
Frågan som inställer sig är förstås vad EU vill med detta digitaliserade material. Ett svar lär presenteras snart av “De vises kommitté” (Maurice Lévy, Elisabeth Niggemann & Jacques de Decker), en grupp som upprättats för att ge råd till kommissionen kring nya sätt att utforska och presentera Europas kulturarv på nätet. Visserligen har två virtuella utställningar ställts samman, en om bokhistoria och en om “art nouveau/jugend”, utställningar som sägs visa att “att sammanförandet av kulturellt innehåll från olika länder har stor potential.” Fint så. Men annars handlar det om att på traditionellt manér söka sig fram i materialet.
Syftet med att digitalisera och tillgängliggöra måste dock göras tydligare; det är efter 1 & 0 som det roliga kommer. Nederländernas nationalbibliotek som sköter Europeana borde därför dels knyta an till den remixkultur som sprider sig på nätet – det vill säga tilllåta extensiv återanvändning av Europeanas material – dels koppla upp sig mot forskningsfältet kring digital humaniora där mycket spännande saker just nu sker – från Lev Manovichs cultural analytics till nya sätt att utforska och tänka digitala arkiv som hos tidskriften Vectors Journal. Nätet är en helt ny typ av arkivarisk minnesmaskin som möjliggör oanade analytiska perspektiv. Europeana borde alltså uppgraderas till att stödja och uppmuntra nya sätt att utforska vårt gemensamma kulturarv.