Sedan en tid tillbaka arbetar jag med en bok som kommer på Volante förlag till hösten. Arbetsnamn är fortfarande Digitaliseringsboken, detta i väntan på att den stora titel-snilleblixten ska slå ned. Jag har haft det rättså svårt att specificera exakt vad det hela handlar om, men boken tar nu i alla fall sin utgångspunkt i ett antal begrepp (närmare bestämt nio stycken) som antingen är illustrativa för att förstå internet (och den samtida nätdiskussionen) eller (möjligen) ställts på huvudet av digitalseringen som samhällsomdanande kraft. Dessa termer är rättså olika till sin karaktär som till exempel: nätevangelism, överflöd, kvalitet, delande eller lagring – men det är begrepp med en betydande kapacitet för att förklara den samtida digitala kulturen och de återkommer med jämna mellanrum i den pågående diskussionen om nätets natur (som exempelvis idag i Sam Sundbergs elaka krönika Kalkonvarning för Googles visionärer). Min ambition är att utnyttja dessa begrepp för att diskutera digitaliseringen som en sorts process, både i samtida bemärkelse liksom mediehistoriskt. Internet har nu trots allt mer än ett halvsekel på nacken. Perspektiven i boken växlar följaktligen, och tanken är att försöka belysa en hel del samtida fenomen med ett tydligt informationshistoriskt synsätt. I slutet av maj månad är förhoppningen att mer information om boken ska vara tillgänglig här samt på Volantes hemsida – kanske då till och med en titel.
Idag har Tobias Brandel i SvD skrivit två utmärkta artiklar om fildelningen som blir alltmer strömmande, Svensk illegal streaming växer snabbt liksom Stora faran: att Svensson hänger på. Kongenialt med sitt ämne (men knappast med den intentionen) är de numera delvis bara tillgängliga bakom betalvägg. Hursom, å den ena sidan är det idag helt uppenbart att det finns somliga som de facto tjänar pengar på fildelningen (vilket inte alltid var klart under The Pirate Bay-rättegången), å den andra sidan är de legala alternativen alltjämt för klena. Utbud reglerar efterfrågan och piratströmmar är långt mer populära än lugna och kommersiellt kvalimiga vattnen hos Netflix et al. För som Brandel skriver: “Trots de senaste månadernas kampanjer för lagliga streamingtjänster lever de inte upp till konsumenternas önskemål. Varför ligger bara två av sex säsonger av ”Mad Men” på Netflix? Varför är textningen på HBO Nordic så tafflig? Varför finns senaste Tarantinorullen ”Django Unchained” inte på SF Anytime? Så länge sådana frågetecken kvarstår kommer pirattittarnas samvete inte att vara riktigt lika dåligt som det kanske borde vara.” Mellan fildelandets fulaste stigma, det vill säga det ovedersägliga faktum att någon tjänar reklampengar på material de inte har någon rätt till, och (främst) filmbranschens oförmåga att släppa etablerade affärsmodeller med hierarkiska visningsfönster, utspelas för närvarande möjligen en sorts principiell slutkamp i de tio år långa fildelningskriget.
Inom det forskningsfält jag själv är verksam – mediestudier i vid bemärkelse – händer för närvarande det mest spännande initiativen i olika former av digitala medieprojekt. Det är inte speciellt konstigt givet medieutvecklingen; till och med filminstitutet inser numera att de måste digitalisera sitt arkiv. Digital humaniora är ett ofta använt paraplybegrepp för olika former av humanistisk forskning med digitala förtecken. Frågan är emellertid hur forskningsfält som exempelvis mediestudier och digital humaniora egentligen relaterar till varandra? Det finns naturligtvis flera beröringspunkter men än så länge är de i mycket separerade; få medievetare skulle idag se sig som digitala humanister (även om jag själv står och väger i frågan).
I ämnet har Jason Rhody nyligen skrivit en intressant bloggpost, The Boolean Logic of the Digital Humanities. Där påpekar han boolesk logik möjligen kan komma till undsättning: “boolean logic is a relatively straight-forward series of choices (AND, OR, NOT) that can generate complex results; it’s also a method that can control fields and establish taxonomies. … Instead of focusing only on defining [Digital Humanities], as though we can come to a single result from a complex Boolean query, I’d like to suggest that we also consider the practice of DH as a recurring process of refining. Boolean logic presumes winnowing and filtering, but as any scholar who has spent a few hours in the library knows, it also presumes iteration. The value in Boolean logic is that it allows us to start with some basic principles and come to very different results of equal value.” Digital humaniora blir här alltså till ett slags processliknande praktik med vars hjälp man exempelvis kan bedriva mediestudier. Det förefaller som ett produktivt sätt att se på saken. Den egna ämnesidentiteten behöver inte överges – men kan samtidigt tilldelas drivkraft genom en ny uppsättning digitala verktyg och instrument.
Idag har jag publicerat en kommentar i SvD apropå nylanseringen av SVTs Öppet arkiv. Artikeln, Öppet arkiv återger
televisionen ett minne resonerar kort om hur medier på webben alltmer stöps i en sorts arkivarisk form. Jag har tidigare skrivit om detta, bland annat i artikeln “Televisionen som arkiv – om webb-tv” i boken Svensk Television – en mediehistoria (2008). Den artikeln kan laddas ned här.
Igår skrev Jesper Högström en artikel i Expressen, Undertrycket som klargör en hel del om KBs prekära situation. Ingressen slår an temat: “I Kungliga bibliotekets underjordiska rum sträcker sig hyllkilometer av ickedigitaliserad litteratur.
Jesper Högström tar hissen ner från det flyktiga IT-samhällets ständiga krav på ny teknikanpassning.” I artikeln påpekas bland annat att kostnaderna för digital långtidsarkivering och kostnaderna för att lagring generellt är så stora att KB inte har möjlighet att presentera det som samlas in. “Går det ut över andra delar av KB:s uppdrag?”, frågar sig Högström. Ja svarar min min kollega Janis Kreslins: “- Vi måste lägga ner mer på förvärv, vi hänger inte med i dag. Vi kan inte bara ha svenskt tryck, det måste kontextualiseras, annars blir det som… en GPS-sändare som inte fungerar!”
Idag har jag publicerat en artikel i SvD, Gamla berättelser i nya format som ingår i serien “Från dumburk till smart flöde”. Texten återfinns även nedan i en något längre (och bitvis annorlunda språkdräkt):
Det är idag lätt att glömma att TV länge var en närmast hatad medieform. Televisionen anklagades för att underhålla oss alla till döds (Postman), somliga menade att det var ett medium ”helt utan kvalitet” (Schein), och andra såg bara kulturindustriell manipulation och ideologisk indoktrinering. Dumburken var inget annat än ett nollmedium (Enzensberger).
Men televisionen, detta enligt McLuhan ”svala medium” med ”låg definition och ringa mängd information”, är idag hetare än någonsin. McLuhan hade fel. Men som ofta även rätt eftersom svala medier enligt hans synsätt karakteriserades av ”stort aktivt deltagande” från publikens sida. För i digital form håller televisionen numera genom social medieinteraktion att fyllas av mer än sitt eget innehåll. TV-mediet är budskapet; programmen är fortsatt i centrum men digitala aktiviteter runtikring framstår som nästan lika viktiga. Chat och sociala spellistor har kompletterats av kollektivt tittande (och kommenterande) över nätverk. Live och realtid spelar roll – framför allt när det gäller sport – men play-funktionaliteter gör alltmer mediet tidsoberoende. Social viewing accentuerar därför programmens beständighet och popularitet – en sorts lägerelden 2.0. En TV-series så kallade tweetability har på kort tid blivit viktigt för ett formats framgång eller inte, åtminstone bland potentiella annonsörer.
Få medieformer har därför genomgått en snarlik revival som televisionen under det senaste tjugo åren. TV må ha varit ett nollmedium, men digitaliseringen av TV är snarare detta mediums Stunde Null. Genremässigt är utvecklingen kanske allra tydligast på TV-seriens område. Om Dennis Potters TV-serier som The Singing Detective (1986) låg till grund för senare HBO-satsningar som The Sopranos (1999-2007), så har TV-serien stadigt och ständigt ökat sin kulturella prestige. HBO-berättelserna har i regel inte varit fixerade utan skrivits vidare i takt med seriernas eventuella publika genomslag. Det är en väsensskild narrativ strategi i jämförelse med den klassiska Hollywoodfilmen, men samtidigt identisk med den litterära tidnings- och tidskriftsföljetongen under 1800-talet vilken bokstavligen framskrevs i nummer efter nummer.
Digitala produktionsformer liknar alltså dem från 1800-talet, medan distribution och konsumtionsbeteenden radikalt förändrats. Främst är det olika play-tekniker som genererat nya tittarbeteenden. De har i sin tur påverkar hur det traditionella TV-tittandet – som alltjämt är omfattande och dominerar tittarmässigt – numera programmeras i det interaktiva bildflödets tecken. Fler än 1,6 miljoner svenskar SMS-röstade under finalen av årets Melodifestival. Vad som är verkligt revolutionerande är de helt igenom nya mediebeetenden som snabbt etablerats. Idag ser vi TV-serier ungefär som vi läser böcker, det vill säga vi väljer själva när, var och hur länge vi ska titta. Och trenden är att många vill ha mer. Min egen frustration den senaste månaderna över att behöva vänta en hel vecka på nästa avsnitt av Molanders har varit högst påtaglig. Nya sätt att se sätter nämligen snabbt nya beteenden. I USA är det som kallas binge watching – att se alla avsnitt i en TV-serie på en och samma gång över en helg – ett omtalat och statistiskt vederlagt fenomen. Det har lett till att Netflix nyligen lanserade alla avsnitt av den egenproducerade House of Cards samtidigt.
Det är ännu för tidig att skönja tendenser i hur förändrad mediekonsumtion påverkar såväl dramaturgi som televisuellt berättandet. House of Cards finns att se i sin helhet, men den är fortsatt indelad i 13 distinkta avsnitt med mängder av parallella intriger. Att berätta med bilder baserar sig på sekelgamla konventioner och genrer. Den typ av kryssklippning som D. W. Griffith lanserade för mer än hundra år sedan för att accentuera dramaturgi och seriell växelverkan mellan olika intriger kommer med all sannolikhet att utgöra default ännu en tid. Samtidigt analyseras tittardata som aldrig förr, och dessutom antyder mediepraktiker som binge watching en ny sorts televisuellt medieumgänge. Det skiljer sig betydligt från den form av interaktivitet som i vissa narratologiska cyberkretsar hyllades under 1990-talet, med ständiga subjektiva val, alternativa händelseförlopp och individualiserad dramaturgi. Stilbildande dataspel som Myst (1993) föreföll då utlova nya former för interaktivt berättande. TV-seriens framtid låg i dataspelandets dramaturgi. Men det var en televisuell interaktivitet som lockade ganska få tittare; de flesta vill få sig en god historia berättad – inte pussla ihop den själv.
Somliga stod dock på sig och hävdade att en snarlik interaktivitet rentav skulle leda berättelserna utanför mediets gränser genom så kallat transmedialt berättande. Matrix-trilogins berättelseform, där tre spelfilmer, ett tiotal animerade filmer och två datorspel, tillsammans berättade historien om människans kamp mot maskinerna utgör det kanske bästa exemplet. Play-tjänster för strömmande medieformat handlar dock om en interaktivitet som inte beblandar sig med berättandet per se – åtminstone inte ännu. De ger makt åt tittaren, och de har dels drivits fram av DVD-formatet, där TV-serier under flera år varit en storsäljande genre, dels fildelandet av TV-serier vilka inte sällan förpackas i nedladdningsbara säsongspaket à la 15 GB på sajter som The Pirate Bay.
Personaliserad mediekonsumtion påverkar förstås annonsmarknaden kring TV, men den går också på tvärs mot synen på TV som ett ständigt och oavbrutet bildflöde. Föreställningen om the flow of television, som Raymond Williams redan på 1970-talet hävdade var specifikt för mediet, stämmer dock inte längre i digital tappning. Det bakåtlutade och planlösa zappandet med fjärrkontrollen i handen är numera ersatt av en framåtlutad målmedeten mediekonsumition på datorn, mobilen eller surfplattan där program efter program aktivt väljs ut efter personliga preferenser. Utbudet är oändligt och vart reklamen ska in i digital form är oklart – även den kan ju väljas (bort).
I strömmande form ser därtill TV-serien alltid den som tittar; data flödar alltid åt båda håll samtidigt. Mer än hälften av intäkterna hos Netflix kommer numera från algoritmbaserade rekommendationer hämtade ur den data som användare genererar. Mediet väljer innehåll åt åskådaren. Netflix vet inte bara vad deras 33 miljoner användare gillar att titta på; det vet också hur det strömmande TV-tittandet sker. Att mäta medievanor ner på detaljnivå kommer framöver att bli vardagsmat – och är det redan i vissa sammanhang. Att sådana dataströmmar kommer att återverka på TV-utbudet är ingen vild gissning. Återverkan är dock (som fildelning) reciprok; den rör sig åt båda håll samtidigt, i synnerhet när nya produktions-, distributions- och konsumtionsbeteenden konfigurerat om berättandes själva förutsättningar. Å den ena sidan finns här stora möjligheter att skräddarsy format som passar publiken (och annonsörer), å den andra sidan kan data, sociala medieflöden och statistik lätt vilseleda och frysa konventioner. Detaljerad data kan då något paradoxalt bli till en sorts dramaturgisk bromskloss. Det vill säga, baserat på tidigare datamönster görs TV-serier som bolag tror – eller snarare vet – att folk vill se. Nya digitala TV-tjänster riskerar då att konservera dramaturgi och begränsa narrativa strategier. Det är inte att vara spekulativ. Trots sitt innovativa format baserar sig trots allt (eller snarar på grund av) Netflix House of Cards på en tjugo år gammal BBC-serie.
Jesper Falkheimer sätter i dagens SvD fingret på en alltmer bekymmersam situation, nämligen relationen mellan public service och tidningsbranschen – Sanktionerade medier ger obalans. Bråket mellan SR och TU tidigare den här veckan här just större implikationer än många tror. För den är precis som Falkheimer skriver ett tecken (bland många) på en betydligt mer omfattande medial förändring: “Att medielandskapet förändras är en ständig sanning. Det var lika sant på 1920-talet som det är idag. Men det är svårt att bortse från att vi lever i en brytningstid för medierna. Maktbalansen mellan public service och privatägd dagspress som etablerats under 1900-talet är hotad och konsekvensen blir ändrade villkor för det offentliga samtalet. Det politiska stödet för public service är massivt. Men få politiker förstår att dagspressens kris handlar om mer än enskilda tidningsföretag.” Med all sanolikhet (och förhoppningsvis) kommer debatten att fortsätta på SvD.
Imorgon ska jag föreläsa på humanioradagarna i Uppsala, rubrik: Teletotal. Om kampen mellan Apple, Google & Facebook. Är inte helt klar med mitt föredrag än, men tanken är att prata om detta:
Till synes enkla begrepp som öppet och slutet framstår som allt viktigare dialektiska drivkrafterna för internets och den digitala domänens utveckling. Ett fåtal amerikanska företag dikterar idag villkoren för denna, och kanhända lever vi redan den datalogiska (mar)drömmen om teletotal (Hannes Alfvén). Med ett slags rudimentär hegeliansk logik står det öppna Google (tes) mot det slutna Apple (anti-tes) – och frågan är vilken social mediesyntes (Facebook?) som blir resultatet. Användarmassans Google är lika beroende av ett öppet som reklamfinansierat nät, därav animositeten mot Facebooks socio-slutna vänuniversum. Apple säljer i sin tur lika bedårande som slutna apparater, men delar av affärsidén baseras samtidigt på ett öppet utvecklingsverktyg för externproducerade medier och programkod – som Apple skaffat sig en närmast diktatorisk kontroll över.
Den här bloggen handlar i hög grad om att marknadsföra och göra PR för min egen forskningsverksamhet – om det råder det knappast några tvivel. Omvänt handlar det om att dela med sig av olika slags resultat: korta blogginlägg, artiklar och böcker. Som Melissa Terras påpekat redan för ett år sedan i ett inlägg, The verdict: is blogging or tweeting about research papers worth it? så ökar nedladdningsfrekvensen och genomslaget för ens idéer om man aktivt kommunicerar dem i exempelvis sociala medier och bloggar. Det är knappast förvånande – och med all sannolikhet något som de flesta forskare måste börja fundera mer på och omsätta i en eller annan digital praktik framöver. Många gör det förstås redan, men forskningskommunikation är alltjämt något som knappast värderas speciellt högt i akademiska kretsar. Som ett led i den bok jag för närvarande arbetar med för Volante förlag (arbetsnamn Digitaliseringsboken) har jag därför till exempel i dagarna börjat att bli mer aktiv på twitter (har tidigare mest agerat lurker där). Som forskare måste man helt enkelt bli ett medium – inte bara producera resultat, utan också distribuera och marknadsföra vad man kommit fram till. Det kan möjligen ta emot. Men det är trots allt en massmedial logik som existerat i mer än hundra år. Och när det finns vetenskapliga belägg (eller åtminstone ett flertal undersökningar) som visar att forskningens genomslag ökar om man kommunicerar mer, ja då finns det få skäl att inte se forskningskommunikation som en del av själva forskningsprocessen i sig.
I likhet med många andra forskare har jag de senaste dagarna varit tämligen intensivt sysselsatt med att skriva en ansökan till Vetenskapsrådet. Den är nu klar. Vi har varit en forskargrupp om fem personer (Patrick Vonderau, Anna Johansson, Rasmus Fleischer och Christopher Kullenberg) som arbetat med ett projekt med möjlighet att erhålla ett rambidrag inom kultur- och kulturarvsområdet. Ansökan är nu äntligen färdig och inskickad; vi har kallat det hela “Strömmande kulturarv: filförföljelse i digital musikdistribution”. Jag har skrivit ganska många ansökningar om forskningsmedel – detta är en av de bättre.
Sätt att lyssna på ny (och äldre) musik har på mycket kort tid förändrats i den digitala reproduktionsåldern. Om föreställningar om den himmelska jukeboxen för 20 år sedan utlovade musik i molnet för alla, är detta numera en realitet. Svenska Spotify är det kanske främsta exemplet på musikbranschens teknologiska omställning. Tjänsten har idag 20 miljoner aktiva användare varav fem miljoner betalande abonnenter; grundaren Daniel Ek är i världspressen inte sällan omtalad som musikbranchens allra viktigaste person. Det föreslagna projektet har som ambition att studera framväxande strömmande mediekulturer i allmänhet, och musiktjänsten Spotify i synnerhet – med bäring på de digitala utmaningar som direktaccess till musikarvet innebär för minnessektorn. Projektet är förlagt till Kungliga biblioteket (KB), landets nationalbibliotek och nationalarkiv för audiovisuella medier (som samlar in och lagrar all utgiven musik). För KB är Spotify en betydande utmaning, inte minst genom den nya form av access till musikarvet som tjänsten leverar, samt de mängder av ny metadata som all strömmande mediekonsumtion genererar. Att återupptäcka äldre musik är helt centralt för Spotify och företaget har arbetat på att ständigt utöka sin katalog. Den innehåller för närvarande omkring 20 miljoner låtar, och är på många sätt företagets mest värdefulla tillgång (vilket också gäller ett nationalbibliotek). Projektet syftar därför till att undersöka såväl effekter, utmaningar som konsekvenser av strömmande musikarv för minnessektorn. Sömlös musiktillgång har exempelvis lett till alternativa användarmönster, nya former av engagemang och popularisering av äldre musikaliska former på ett sätt som kulturarvsinstitutioner aldrig kan utmana.
Projektet vilar på en mycket speciellt utformad forskningsmetodik, där utgångspunkten är upprättande av ett icke-kommersiellt skivbolag (i forskningssyfte). Bolaget kommer att fungera som innovativt forskningsverktyg med syfte att följa – eller rentav förfölja – digitala musikfiler genom den inom-digitala distributionsprocessen: från skapelse över aggregation till uppspelning. Med hjälp av digitala metoder och digital etnografi är ambitionen att observera filernas färd genom det digitala eko-system som utgör den strömmande mediekulturens svarta låda – vanligtvis oåtkomlig för den traditionelle medieforskaren. Grundtanken är att digitalisering av medieobjekt förändrat hur de bör konceptualiseras, analyseras och förstås med utgångspunkt i de spår av information och betydande mängder data som musikfiler ständigt och oupphörligen lämnar i olika nätverk. Det vill säga, från studiet av statiska musikartefakter till ökat vetenskapligt fokus på dynamiskt aktiva filer med ett slags inherent information om exemplevis bredbandsinfrastruktur, fildistribution och aggregation, användarpraktiker, ‘klick’-frekvens, sociala spellistor, delning och upprepning. Skivbolaget kommer att ge tillgång till distributionsplattformar som Spotifys analytics, och möjliggöra en undersökning av den industriella generering av massiv kulturell data som alla musikfiler numera alstrar. Kärnan i projektet ligger alltså i att spåra och övervaka musikfiler, en sorts etnografisk observation av deras distributiva liv. Den faktiska musik som skivbolaget kommer att erbjuda är av mindre vikt; i korthet kommer den bestå av verk från klassiska kompositörer där alla rättigheter löpt (i stil med datorgenererade midi-remixer av, säg, Mozart, Chopin eller Bach.)
Projektet utförs av en forskargrupp om fem personer verksamma inom akademin och kulturarvssektorn. Det är tänkt att organiseras i två större arbetspaket: Projektmetodik (WP1) och Strömmande forskning (WP2). Projektidén vilar på en i grunden tvärvetenskaplig, själv-reflexiv och experimentell forskningstrategi där dynamiska kulturföremål som strömmande musik erbjuder helt nya utgångspunkter för vetenskaplig analys baserad på filernas icke-statiska och spårbara digitala karaktär. I det första arbetspaketet ingår hela forskargruppen, indelat i tre huvudupgifter: Upprättandet av ett digitalt skivbolag (1.1), Digital etnografi (1.2) samt utvecklandet av nya Digitala metoder (1.3). I det andra arbetspaketet är tanken att applicera de metoder och den data som WP1 genererar i mera konkreta forskningsuppgifter som: Musik som data (2.1), Den himmelska jukeboxen omprövad (2.2) samt Innehållsaggregationens mediepolitik (2.3).