Jag arbetar som sagt med en bok om digitalisering av kultur och medier. Den publiceras av Volante förlag i början av nästa år. Nu finns det en antydan till det hela – en minimal digital ram som ska fyllas med information på förlaget. Fortsättning följer alltså – mer information kommer om det hela, förhoppningsvis inom den närmaste tiden.
Manuskriptet till den “digitaliseringsbok” jag arbetar med växer stadigt – om än kanske inte lika snabbt som är önskvärt. Hursom, hälften av boken är nu klar, och under de senaste veckorna har jag arbetat med kapitlet som handlar om delande vilket nu är i princip klart. Ett parti som tematiserar en sorts delandets infrastruktur lyder så här:
”If it doesn’t spread – it’s dead”, heter det ibland. Distribution, spridning, länkning och delande av information betraktas idag inte sällan som viktigare än hur densamma produceras, inte minst ur ett ekonomiskt perspektiv. Distribution av information och media sätter såtillvida agendan, inte produktion av innehåll. Content är inte längre king – kungar är snarare de bolag som tillhandahåller nätet och dess innehåll. Framför allt Google har länge excellerat i ett dylikt distributivt synsätt: ”think distributed”. Google finns av den anledningen överallt på webben – liksom exempelvis YouTube (som Google äger). Att rörlig bild online började spridas med exponentiell hastighet i samma ögonblick som det blev möjligt att bädda in rörliga YouTube-klipp på vilken blogg eller sajt som helst är därför inte förvånande. Men detta distributiva delande är också sammankopplat med nya användarbeteende, framför allt de som uppstod i det som kallats webb 2.0, det vill säga en webb som i hög grad består av innehåll som användare själva bidrar med och delar med sig av på diverse semi-kommersiella plattformar. Delande och deltagande är på svenska såtillvida inte bara etymologiskt länkade, på nätet idag utgör de idag två sidor av samma binära mynt. Den slags delandets infrastruktur som den användargenererade webben byggt upp, och för vilken cirkulation och delande av innehåll är A och O, tar sig därför numera uttryck i högst olika digitala praktiker för deltagande och samarbete. Vissa forskare har exempelvis hävdat att Twitter med fördel kan betraktas som en sorts kollektiv gåvo-ekonomi där favoritmarkeringar och retweets utgör kravlösa digitala presenter att glädjas över – även om somliga också förväntar sig att uppskattandet återgälldas. Uppmaningar till diverse delningsaktiviteter drivs dock inte sällan av de företag som äger de sociala medieplattformarna ifråga, och då med syftet att extrahera fram (än) mer personlig data för att skräddarsy annonser. Faktum är att allt mer mjukvara idag byggs med utgångspunkt i webbens möjligheter till upp- och sammankopplat delande och samarbete. Google Docs är förmodligen det bästa exemplet, där flera användare samtidigt kan skriva i ett gemensamt tillgängligt dokument. Tekniken förfinas ständigt; för det eleganta skrivprogrammet Quip är till exempel delande av dokument inte något tillval – det är programvarans själva utgångspunkt. Uppkopplat deltagande och samarbete är i Quip viktigare än alla andra möjliga konfigurationer.
Men delandets och deltagandets kulturer sker naturligtvis inte bara i enlighet med kommersiella initiativ och företagsideal, tvärtom utgör en sorts anti-kapitalistisk opposition och fritt informationsutbyte en central komponent, vilket om inte annat fildelandet länge varit ett pregnant uttryck för. Ett annat illustrativt exempel är den vildvuxna och minst sagt brokiga kultur som under 00-talet växt fram kring nätfenomenet, memes. Enligt Wikipedia är ett meme, en idé, ett beteende eller en stil som sprids och delas från person till person inom en viss kultur. På nätet utgår memes ofta från appropriering, remix och kulturell cirkulation av redan existerande innehåll vilket ges ny – och ofta motsatt – betydelse. Memes distribueras inte sällan i form av bilder med underfundiga (och ibland obegripliga) texter där foton på söta katter alltid varit en återkommande favorit. På 4Chan, en närmast anarkistisk och regellös webbgemenskap, har meme-kulturen varit speciellt livaktig, ofta med ironisk eller politiskt underminerande tvist. Det intressant med memes är också att de befinner sig i ständig förändring, med nya versioner och varianter som sprids mer eller mindre viralt över nätet beroende på popularitet. Sajten Know Your Meme är just dedikerad till att enbart ”utforska och dokumentera internet-memes och virala fenomen” – allt delande innebär ju per definition att betydelser ständigt förskjuts. Produktionen av memes inom ramen för nätets deltagandekultur, så kallad participatory culture, beskrivs ofta som driven av entusiaster, fans, datanördar eller glada amatörer vilka lika glatt som naivt ägnar sig åt, säg, nya och oändliga versioner av Harry Potters öden och äventyr. Den sortens uppfattning är dock att undervärdera och missförstå det sätt som deltagande och delande kommit att sätta sin distinkta prägel på den samtida webben. Deltagandekulturen bör tveklöst emellanåt kritiseras; somliga värderar den alltför högt. Men den är knappast socialt verkanslös och den utgör inte heller ett isolerat webbfenomen. Olika memes av president Obama från 4Chan har till exempel kontinuerligt letat sig in i den politiska debatten i USA och bland annat använts av ultra-konservativa Tea Party. En av de mer omtalade sajterna i USA för närvarande, Buzzfeed, har till och med upphöjt distributionen av memes till sin egen affärsmodell. Buzzfeed är en salig blandning av aggregerat webbinnehåll, där både seriös journalism och listor på webbens sötaste katter presenteras. Användare uppmanas att dela eller rösta på artiklar med knallgula knappar med beskrivningar på nätlingo som ”lol” (laughing out loud) eller ”omg” (oh my god). Innehållet befinner sig i allra högsta grad temporärt på sajten, i ständig rörelse, hämtat från länkar i sociala medier som Facebook och Twitter. Buzzfeed är kort och gott ett gigantiskt meme – men ett intressant sådant. Sajten är en form av viral innehållsmaskin som plockar upp det som länkas, delas och kommenteras mest på webben, och därefter listas och cirkuleras detta än en gång (och länkas till på nytt) i ett närmast oändligt digitalt kretslopp. Det handlar på många sätt om en datadriven algoritmisk verksamhet, designad för att optimera vad det egentligen är som gör att användare klickar på innehåll – eller inte.
Buzzfeeds grundare, Jonah Peretti, säger sig därför känna till receptet för hur virala nyheter och innehåll skapas på webben. Det är dock en sanning med modifikation. Visserligen gäller precis som i rubriksättning och ingresser i dagspress att fånga användarens uppmärksamhet direkt; i en video på YouTube bör det helst ske inom tio till femton sekunder. Men i princip är alla kommersiellt orienterade virala succéer som spritts över nätet under det senaste åren uppbackade av en betydande marknadsföringsapparat. Chansen att exempelvis en video på YouTube ska bli viral av sig själv är nämligen försvinnande liten; delande och massiv spridning är därför numera ofta delar i en lika genomtänkt som omfattande marknadsföringskampanj. I en intervju påpekar exempelvis Olof Lindblom, Sverigechef för Be On (tidigare Go Viral), att de senaste årens internationella virala succéer på YouTube ”har alla backats upp med massiva medieinvesteringar, som ökat chanserna att nå målgrupperna. Som ett exempel nådde Volkswagens berömda video ”The Force” mer än 57 miljoner tittare på YouTube, efter en enorm medieinvestering under Super Bowl, och uppföljande distribution på lokala marknader utanför USA.” Vad som delas mest kan med andra ord planeras, styras och regleras – åtminstone i viss mån. Uppmärksamheten kring memes eller en nyhetssajt som Buzzfeed antyder att en betydande del av deltagande- och delandekulturen på nätet idag sker i den viral spridningens tecken – om så i form av genomarbetade pr-kampanjer eller genom cirkultationen av ironiska memes. Budskapen är högst olika, men det digitala distributionsmekanismerna snarlika. Det går därför inte att avfärda sådana uttryck som marginella nisch-aktiviteter. Den här typen av nätfenomen antyder snarare hur högt och lågt, producent och konsument, appropriering och remix – ja, rentav hur den digitala och reella världens traditionella gränser alltmer luckrats upp och blandas samman i det distributiva delandets tecken. Det är något som både den traditionella medieforskningen liksom branschmodeller för mediepenetration ofta har svårt att få korn på. Med sin blandning av det löjligt låga och högkvalitativa artiklar framstår just Buzzfeed som den perfekta illustrationen för denna pågående mediala struktromvandling. Som på andra sajter är det förstås annonser som driver verksamheten (liksom riskkapital) men även i annonseringen grumlas gränsen mellan information och reklam. Det handlar om så kallad ”native advertising” där annonsen ska ge sken av innehåll som inte är reklam – och som användare därför också uppmanas att dela. ”BuzzFeed’s ads are meant to be just as clickable as the site’s most popular and uplifting posts”, sammanfattar Andrew Rice i ett av många reportage om sajten.
Resumé har idag publicerat en artikel om konsumtion av rörliga bilder på nätet, Förvirring kring nät-tv-tittande. Ämnet intresserar mig mycket; jag skrev häromdagen en kommentar till SvD (bör väl komma om någon vecka) där jag lyfter fram YouTubes centrala roll i sammanhanget – framför allt i egenskap av att ha förändrat våra mediebeteenden. Det intressant med artikeln i Resumé är att den å den ena sidan lyfter fram att nästan hälften av alla svenskar numera tittar på rörlig bild på nätet varje dag, men å den andra sidan också påpekar att det beror på hur man mäter. MMS och Mediavisions statistik skiljer sig nämligen markant åt. “Att alltfler svenskar tittar på nät-tv varje dag råder det inget tvivel om, men hur många som egentligen tittar en genomsnittlig [dag] finns det diametralt motsatta uppfattningar om hos mätinstituten Mediavision och MMS. Medievision har nyligen släppt siffror för Q2 som visar hur stor andel i gruppen 15-74 år som tittade på nät-tv en genomsnittlig dag under februari. – 24 procent tittade på någon form av rörlig bildtjänst över öppet internet, säger Marie Nilsson, vd på Mediavision. [Men] hon vill inte närmare kommentera hur det kommer sig att MMS får 46 procent för gruppen 16-65 år.”
Personligen tycker jag dock att begreppsförvirringen kring hur man ska beskriva ”nät-tv” är det kanske mest intressanta i sammanhanget. “Vi lägger ingen värdering i vad som är webb-tv eller nät-tv, utan vi mäter all konsumtion av rörlig bild på nätet oavsett om det exempelvis gäller Play- eller Youtube-klipp”, påpekas bland annat. Det är såtillvida uppenbart att termen “nät-tv” behöver en adekvat omskrivning; måhända en synonym som mer precist beskriver det som avses. Överlag syns det mig också som om det mediespecifika med rörlig bild online behöver en helt ny klassifikation, ja, rentav en ny medieterminologi.
Uppdatering – såg precis att EU nu också intresserar sig för frågan. Internet via TV, TV på internet: Kommissionen vill ha synpunkter på den snabba integreringen av den audiovisuella världen.
“Digitaliseringen bär på ett löfte om tillväxt, jobb och kultur till alla, men ironiskt nog är det i stora stycken den gamla analoga ekonomin som finansierar den digitala. Med tillgänglighet och gratis som ledord har internet gjort populärkulturen ännu mer populär, men att betala kostnaden för att skapa nytt material faller fortfarande på de gamla analoga systemen i hög grad.” Det kan man läsa i en pressrelease för Per Strömbäcks nya bok, Drömmen om Alexandria. Den digitala distributionens dilemma utgiven av Timbro. Tisdagkväll den 27/8 är jag med i en panel som diskuterar just digital distribution i allmänhet, och Strömbäcks bok i synnerhet. Anmälan till boklanseringen kan göras här.
För en tid sedan publicerade Anders Mildner en längre artikel i Sydsvenskan, vilken i ljuset av Prism-affären handlar om filmens relation till olika former av övervakningsteknologier. Såväl jag som min kollega, Mats Jönsson intervjuas i texten. Det är en utmärkt artikel tycker jag, läs den gärna: Vill vi se när alla lyssnar?
DN:s filmkritiker Helena Lindblad har idag skrivit en utmärkt text om filmmediets förhållande till det förflutna, Vi badar i det förflutnas bilder. Glädjande nog lyfter hon fram filmarkivet.se och den bok som jag och Mats Jönsson gjorde för ett år sedan, “Skosmörja eller arkivdokument?” Om filmarkivet.se och den digitala filmhistorien. Om filmarkivet.se skriver Lindblad bland annat att sajten kan ses både som “räddningstjänst som underhållningsajt. I Sverige, liksom över hela världen, brådskar det med att överföra de analoga bilderna till digitala. Antologin ”Skosmörja eller arkivdokument – om filmarkivet.se och den digitala filmhistorien” (Mats Jönsson & Pelle Snickars) beskriver mångsidigt och tankeväckande utvecklingen inom digitaliseringen av svunna tiders rörliga bilder men också hur digitaliseringen påverkar forskningen. Och inte minst vill den försöka svara på vad man ska ha ett digitalt filmarkiv till? Tillgängligheten och öppenheten står i centrum liksom tilltron till att samtid och dåtid är kommunicerande kärl och beroende av varandras bilder.”
Vår bok är cc-licensierad – är man intresserad kan den fritt laddas ned här i PDF-format.
“Ideologie des Datenkonsums. Der Preis der Heuchelei” är titeln på Evgeny Morozovs artikel i dagens Frankfurter Allgemeine Zeitung – den finns också online på engelska, Information Consumerism. The Price of Hypocrisy. Det är en utmärkt artikel om begreppet informationskonsumism i ljuset av samtidens datainflation, Prism och Edward Snowdens avslöjanden. Å den ena sidan argumenterar Morozov för att vi alla nog borde lägga in oss på en sorts “big data rehab”, å den andra sidan påpekar han att vårt sätt att producera och konsumera information utgör ett av samtidens allra största hot – och intressant nog jämför han med miljöfrågan. “There are profound political and moral consequences to information consumerism– and they are comparable to energy consumerism in scope and importance”, skriver han exempelvis. Ett ständigt delande, exponering och åter-produktion av data kan nämligen leda till konsekvenser som är svåra att överblicka: “We should do our best to suspend the seeming economic normalcy of information sharing. An attitude of “just business!” will no longer suffice. Information sharing might have a vibrant market around it but it has no ethical framework to back it up. More than three decades ago, Michel Foucault was prescient to see that neoliberalism would turns us all into “entrepreneurs of the self” but let’s not forget that entrepreneurship is not without its downsides: as most economic activities, it can generate negative externalities, from pollution to noise. Entrepreneurship focused on information sharing is no exception.” Den samtida och explosiva datautvecklingen präglad av delandets kultur är i så motto inte av godo. Tvärtom, menar Morozov, bör just Snowdenaffären få oss alla att fundera kring hur mycket data vi egentligen delar och konsumerar.
Idag har SvD publicerat min understreckare om Anna-Maria Hällgrens utmärkta avhandling, Skåda all världens uselhet: Smutsig blick renade samhället. Noterbart är att jag i artikelns slut försökt lyfta fram hur det sena 1800-talets populärkultur utgör en viktig grund för det mediesamhälle vi idag lever i. Samtidens medialiseringstrend har en längre och äldre mediehistoria än många tror. Den medievetenskapliga forskningen har exempelvis haft en tendens att negligera den typen av icke-institutionaliserade och låga medieformer som Hällgren behandlat, och det är såtillvida symptomatiskt att hennes avhandling läggs fram i det mer historiskt orienterade ämnet konstvetenskap. Hursom, slutklämmen lyder så här:
Tidigare forskning kring olika former av reformism har ofta kretsat kring hur den så kallade sociala frågan skulle lösas, det vill säga de sociala problem som uppstod under 1800-talet på grund av industrialisering, urbanisering och gradvisa demokratisering. Sådan forskning har inte ägnat något större intresse åt hur populärkulturen förhöll sig till dessa samhällsomvälvningar. Men den illustrerade pressen visade till exempel inte bara upp bilder av sociala problem, den gjorde också sådana problem begripliga, hävdar Hällgren, och skapade därigenom nya handlingsutrymmen som främjade samhällsutvecklingen. Genom att lyfta fram samband mellan olika populärkulturella medieformer och deras grad av integration i samhällskroppen vitaliseras därför inte bara mediehistorien – och här har Hällgren med sin avhandling gett ett betydande bidrag. Sådana historiska medieanalyser blir också ett alternativ till att förklara samhällets utveckling på andra områden. En av de stora behållningarna med hennes bok är därför att den lägger ytterligare en byggsten till den forskning som uppmärksammat hur populärkulturen de facto utgör fundament för det moderna samhällets uppkomst.
Under lång tid avfärdades populärkulturen som undermålig, smak- och sedeslös. Upprörda tyckanden utvecklades till en skoningslös massmediekritik av kulturindustrins manipulationsförsök. Andra delar av exempelvis Frankfurtskolan var mer positivt inställda till mediemoderniteten, vilket ytterligare accentuerades inom den brittiska cultural studies-traditionen där kulturanalys tog en receptionsteoretisk vändning mot frågor kring mediebruk och hur populärkulturen faktiskt används på högst olika sätt. ”Skåda all världens uselhet” visar att den typen av forskningsperspektiv med fördel kan anläggas på ett betydligt äldre mediematerial. Gränsen mellan det aktiva åskådandet och det slappa tittandet, vilket en samtida observatör som Ellen Key menade sig urskilja, blir med en sådan optik alls inte så tydligt eller markant. Det slappa tittandet på underhållande bilder var inte förödande – tvärtom kunde det vara högst produktivt. Som Hällgren visat existerade det därför en sedeslöshetens åskådningspedagogik på vaxmuseets och i den illustrerade pressen. Sensationella tablåer eller bilder var där inte bara fasansfulla eller kittlande, den smutsiga blicken implicerade också sätt att se som kunde vara kulturellt danande.
Arbetet fortskrider så sakteliga med den digitaliseringsbok jag skriver på. Den är strukturerad utifrån en rättså bred och brokig begreppspalett, och just nu håller jag på med termen “delande”. Ett första utkast till en inledning på detta kapitel ser för närvarande ut så här:
I början av sommaren 2013 rapporterades det att 500 miljoner fotografier dagligen laddas upp och delas mellan användare på internet. Det är ofattbart många bilder, till och med fler än de uppskattningsvis 400 miljoner tweets som delas varje dag. För att sätta siffran i perspektiv beräknade Google Image Search att det året då den tjänsten lanserades 2001, så fanns det cirka 250 miljoner bilder som företaget indexerat på hela webben. Fyra år senare indexerade Google en miljard bilder på webben – en summa som nu alltså uppnås på två dagar. Det är en närmast ofattbar explosiv utveckling av bildmaterial online, och den beror inte på alltmer sofstikerade digitalkameror utan förstås på den mobila medieutvecklingen där alla smarta telefoner sedan länge har en inbyggd kamera, en uteckling som accentuerats sedan introduktionen av iPhone 2007 och de mobila kloner som kommit i dess efterföljd. Att dela 500 miljoner bilder varje dag kräver förstås en uppdaterad maskinpark, samtidigt är siffran naturligtvis ett resultat av en ungefärlig skattning. Det statistiska underlaget till denna uppgift utgjordes just av tentativa beräkningar framtagna av nätanalytikern (och riskkapitalisten) Mary Meeker och hennes konsultföretag, vilka presenterades på den elfte teknologikonferensen All Things Digital i Kalifornien. Meeker är förvisso en skarp och trovärdig nätanalytiker. Samtidigt framfördes hennes presentation på ett branschevenemang som mer än gärna hyllar digital tillväxt och framtidstro. Presentationer på All Things Digital har en tendens att accentuera positiva nättendenser, gärna med exponentiellt stigande siffertal och branta kurvor, detta snarare än att kritiskt granska avvikelser eller förlora sig i lika detaljerade som negativa utvecklingsscenarier. Med skeptiska förhållningssätt bygger man ju knappast några framgångsrika nättjänster. Meekers sifferexercis bör därför tas med en nypa salt, och kritiker hade faktiskt också en hel del invändningar mot hennes statistiska underlag. Exempelvis hävdade hon att amerikanen numera i genomsnitt sträcker sig efter sin mobil 150 gånger om dagen, vilket nog måste betraktas som ett långt mer spekulativt antagande än det påstått ymniga bilddelandet.
Meekers konstaterande att delande i snabba medier inte bara drivs av korta textmeddelanden utan också av nya former av bildbruk var det emellertid ingen som förnekade. Att fotografera mobilt, dela med sig av bilder och distribuera resultaten över nätverk är visserligen ingen nyhet, men det utgör fortsatt en synnerligen kraftfull och populär motor för digital utveckling. Den har emellertid onekligen pågått under en längre tid. Adobes lansering av redigeringsprogrammet Photoshop innebar till exempel rean 1990 starten för fotografiskt bildbruk i digital form, även om det främst var med uppdateringen till version 3.0 tre år senare som digitala fotografier på allvar kom att särskilja sig från analoga bilder (framför allt genom den revolutionerande möjligheten att i ett inskannat fotografi separera olika bildlager från varandra.) Om en bok som, The Rise of the Image, the Fall of the Word i slutet av nittiotalet prognosticerade precis det som den talande titeln beskrev, så är den visuellt orienterade nätkulturen numera livskraftigare än någonsin. Mobilt mediebruk är den främsta anledningen till denna tämligen långlivade popularitet. Text är förstås nätets ledmedium; Napster satte musikdelandet på den virtuella kartan och YouTube gav 2005 upphov till vad som då kallades world wide video web. Men digitalt bildbruk är branschledande när det gäller den delningslogik som präglar och ligger till grund för i princip alla sociala medier. Att Facebook våren 2012 köpte den då allra hetaste mobilapplikationen för fotodelning, Instagram, för en miljard dollar säger det mesta. Användandet av YouTube visar heller inga tecken på att avta, vilket 100 timmar rörlig bild uppladdad i minuten vittnar om. Tittandet på Youtube har snarare ökat, enligt vissa uppgifter så mycket som 30 gånger om under de senaste fem åren. En fjärdedel av bildkonsumtionen sker därtill numera i mobilen. På ett snarlikt sätt har Twitter integrerat bildbruk genom att införliva tjänsten Vine där små, korta videosnuttar loopas för att delas på samma sätt som textmeddelanden. Den mediala skillnaden mellan stillbild och rörlig bild håller följaktligen på att suddas ut, vilket förstås är uppenbart för de flesta mobilanvändare eftersom man med ett knapptryck enkelt kan ändra medieform.
Vad Meekers siffror (liksom andra snarlika undersökningar) dock framför allt visade var att smarta mobiler med kameror på mycket kort tid förändrat själva fotografiet som medieform. Inte bara är gränsen till videomediet mer eller mindre utsuddad. 180 år efter Niépce och Daguerre handlar fotograferingskonsten numera inte längre om att föreviga ögonblick, utan snarare om att dela med sig av händelser, information och upplevelser i visuell form. Bilder är distribuerad information – eller data om man så vill. Att medieteoretikern Lev Manovich i ett projekt, ”Instagram Cities” analyserat urbana mönster utifrån 2,3 miljoner publikt delade Instagrambilder kommer inte som någon överrasknig. Detta nya bildbruk har inte ersatt fotograferande för hågkomst eller bilder som minnen, men väl kompletterat ett äldre förhållningssätt. Numera är det därför nästan lika vanligt att dela med sig av en bild – som att spara den. Visserligen kan distribution och delande av en bild just vara ett sätt att lagra den; allt delande innebär alltid att information kopieras och flerfaldigas. Men det tänker folk i allmänhet naturligtvis inte på, även om de flesta nog är på det klara med att själva akten att fotografera ändrat karaktär, liksom anledningen till att man överhuvudtaget tar en bild. Det är faktiskt en rättså betydande samhällelig och socio-kulturell förändring som inträffat under en mycket kort tidsrymd. Läsare av Susan Sontags klassiska fotobok, On Photography från 1977 har idag till exempel ytterst lite att hämta där för att förstå samtidens digitala bildbruk. I fotografiskt hänseende utgör digitaliseringen därför ett mera radikalt brott än för de flesta andra medieformer. Samtidens digitala bildbruk tar på många sätt sin utgångspunkt i det slags delandets kultur som i somliga kretsar är (och varit) synonym med den användargenererade webbens framväxt under 00-talet, om man nu inte vill drista sig till att förlägga den än längre tillbaka i fildelningskulturens barndom under sent nittiotal; Allt mitt är ditt kallade Johan Söderberg träffande sin utmärkta bok i ämnet som kom ut för några år sedan. Men nätet (liksom fildelandet) verkar nu inte bara vertikalt med information som delas upp och ned. Även fildelande med Napster var faktiskt en social praktik. Den digitala utvecklingen har alltid skett lika mycket horisontellt, på tvärs med såväl användare som innehåll vilka oupphörligen länkas samman i en alltmer komplex informationsväv. En nästintill kolloborativ plattform som Facebook är därför närmast otänkbar utan fildelandets sociala utgångspunkter. Då var det nämligen inte bara innehåll som delades, utan lika mycket en sorts semi-personliga noder (låt gå att de var maskinärt anonyma). Digitalt (fil)delande i sin mest elementära form har därför varit både den tankefigur och praktik som drivit på framväxten av såväl den användargenererade webben liksom sociala medieformer.
Om en förskjutning från fotografiskt bevarande till delande av bilder är ett uttryck för en pågående digital förändring, är en snarlik utveckling den från lagring mot streaming (en omställning som beskrivs i detalj i ett senare kapitel i boken). Rörelsen mot så kallad software subscription – den senaste versionen av bildprogrammet Photoshop CC (Creative Cloud) kan exempelvis inte köpas utan enbart hyras – antyder liksom strömmande medier att den samtida lagringskulturen håller på att ändra karaktär. Digitaliseringen av medierna innebär i så motto att deras traditionella karakteristiska och egenheter – ja, rentav deras mediespecificitet – emellanåt förskjuts och förändras. Delande framstår sedan flertalet år som en allt tydligare medial särprägel för det samtida informationslandskapet. Den webbsajt eller applikation finns ju knappt numera som inte har en mer eller mindre sofistikerad delandefunktion. Den föränderliga digitala dynamik som ofta tillskrivits så kallade nya medier förefaller såtillvida även gälla medieformerna per se. Volymmässigt står numera det snabba delandet av bilder över webb och internet – framför allt genom olika bildappar – för merparten av den fotografiska tillväxten. Facebook är fortsatt den dominerande plattformen för delande av bilder; Flickr har minskat i betydelse (även om Yahoo nyligen bemödat sig om att skjuta till medel för att uppgradera plattformen), medan Instagrams räckvidd ökat liksom bildappen Snapchat. De senare är den bildtjänst som i USA växer allra snabbast; 200 miljoner ”snaps” delas där, åtminstone om man ska tro Snapchats företagsblogg. I Snapchats regi har digitala bilder på många sätt omformateras till ett lika snabbt som flyktigt visuellt kommunikationsmedium. Som namnet antyder snabbkommunicerar användare med fotografier som delas – vilka dock några sekunder senare försvinner. En bild kan ses i en till tio sekunder – därefter är den borta. För alltid. Med den företagsfilosofiska devisen (vilken återfinns på webben under rubriken ”Philosophy”) att det finns ”värde i det efemära”, så handlar Snapchat alltså enbart om dela med sig av intryck – inte att bevara ögonblick. ”Great conversations are magical. That’s because they are shared, enjoyed, but not saved” – det menar man åtminstone på Snapchat.
Man kan med rätta fråga sig vad den här formen av återkommande begränsning och reglering egentligen innebär för de sociala medieformer som valt att nischa sig i enlighet med denna knapphetens logik. Internet präglas ju knappast av brist på utrymme, men för en ny sorts delningslogik som det här kapitlet kommer att handla om förefaller det korta och begränsade formatet att utgöra en närmast nödvändig förutsättning – åtminstone i vissa sammanhang. På Twitter kan ett meddelande som bekant vara maximalt 140 tecken, på den integrerade videotjänsten Vine får de delade videosnuttarna bara vara sex sekunder långa, och på Snapchat försvinner fotografier som sagt ibland efter en enda flyktig anblick. Ett sätt att får korn på denna lika snabba som korta, kommunikativa delningslogik är att sätta dagens situation i mediehistorisk relief. Då framstår den nämligen inte som väsenskilt annorlunda. För mer än hundra år sedan var det exempelvis inte tekniskt möjligt att spela in filmer som var mer än cirka 50 sekunder långa. Bröderna Lumières upptagningar är därför alla mindre än en minut. Ett senare exempel ur mediehistoriens brokiga fatabur är det korta nyhetsinslaget i de tio minuter långa journalsprogrammen, för att nu inte om tre-minuters-poplåten. Inte sällan lyfts det korta formatet fram som speciellt lämpligt för lika kraftfulla som kreativa uttryck. Det ligger därtill i sakens natur att det korta och avgränsade fragmentet i regel är som allra enklast att kommunicera – inte minst digitalt. Uppmärksamhet är en bristvara på internet, och somliga hävdar att ju kortare attention span ett budskap har desto större är sannolikheten att det plockas upp ur informationsbruset. Men delande behöver inte med nödvändighet ske i korthet – giganten på den sociala mediearenan, Facebook, har till exempel ytterst få restriktioner kring vad (eller hur långt) det som delas kan eller får vara. Inte desto mindre står delandet på Facebook alltid i centrum. För grundaren Mark Zuckerberg är sharing en närmast filosofisk, för att inte säga politisk handling. ”By giving people the power to share, we’re making the world more transparent”, är ett av hans mer bevingade citat. Varje bild eller textmeddelande på Facebook kan därför som bekant struktureras i tre kategorier: gilla, kommentera eller dela. Hur många gånger de skett listas också i en ruta strax under med kommentarer, där de som tyckt om ett meddalande även visas i ett pop-upp-fönster. Kategorin ”dela” är i sin tur klickbar och presenterar de personer som delat meddelandet i fråga. Alternativt finns en personlig länk till Twitter om meddelandet skickats från denna sociala mediesajt – vilket enkelt kan ske per automatik om man så önskar – och till vilken man sedan lätt klickar sig tillbaka.
Delande är såtillvida strukturellt inbyggt i Facebook och det gäller också andra sociala medieformer, framför allt Twitter. Ibland har det hävdats att alla medier är sociala medier – nu liksom tidigare i mediehistorien. Men det är en sanning med modifikation. Sociala medier i digital tappning är nämligen långt mer sociala än de är mediala. De utgör inte bara nya sätt och möjligheter att sprida personliga meddelande, de är till sin natur strukturerade och kodade för att underbygga en tidigare ännu ej existerande delningslogik av och för information. Framför allt Twitter baserar sig på ett slags delande som på många sätt förutsätter externt länkad information. Ett meddelande som delas med andra kan förstås enbart bestå av text utan någon som helst koppling till något annat innehåll. Intressant nog har externt länkad information på Twitter minskat. 2010 rapporterades det att ungefär 25 procent av alla tweets innehöll länkar till externa sajter på webben, en siffra som 2013 är nere i 16 procent. Det är en något förvånande utveckling som man kan fråga sig vad den beror på. Har Twitter möjligen mognat som kommunikationsform, eller innebär den ökande mängden användare som nu är uppe i en halv miljard att tweets alltmer används som personligt hållna mikroblogginlägg? Annan statistik för Facebook gör emellertid gällande att ungefär var fjärde uppdatering där innehåller en extern länk, till en låt på Spotify, till en debattartikel i en tidning eller till en extern sajt på webben. Hur man än väljer att se på saken handlar det på många sätt om en sorts delningslogik i två led – såväl socialt som medialt. För det första utgör användarna själva mediet som sådant. Utan dem finns inget innehåll – och heller ingen egentlig medial struktur. För det andra (och i mera innehållsmässig bemärkelse) så länkar sociala medier i allmänhet och Facebook i synnerhet, till externt material online. Twitter är här mer att betrakta som ett raffinerat RSS-flöde, en sorts personligt trimmad digital sökmotor och utpekare av subjektiva rekommendationer vilken man som användare själv finjusterat och ständigt kan omkalibrera vid behov. Det låter kanhända banalt, men utan användare skulle sociala medieplattformar som Snapchat eller Instagram, Facebook eller Twitter överhuvud taget inte fungera. Spridning och delande av information i visuell eller textuell form är helt enkelt sociala mediers raison d’être.
Det har nu gått ungefär ett år sedan som jag och Patrick Vonderau publicerade forskningsantologin, Moving Data. The iPhone and the Future of Media på Columbia UP. Det har inte direkt drällt med recensioner – vilket visserligen inte är speciellt ovanligt i den akademiska världen. Nu har dock två recensioner dykt upp: dels i mer psykologiskt orienterad todksrift och sajt, PsycCritiques där Vincent W. Hevern skrivit en rättså uppskattande recension, Living Connected Lives in the Media Sphere. Därtill publicerade sajten Digital Icons för en tid sedan en något mera kritisk recension, signerad Vlad Strukov, som också återfinns online här. Hursom helst är det roligt att boken uppmärksammats – åtminstone i viss utsträckning.