Som tidigare aviserat här på bloggen (som för övrigt snart kommer att genomgå ett betydande ansiktslyft) påbörjar jag en ny tjänst vid Umeå universitet vid årskiftet. I januari tillträder jag som professor i medie- och kommunikationsvetenskap med inriktning mot digital humaniora uppe i norr. Jag kommer att vara affilierad till HUMlab – som för en tid sedan gjorde en intervju med mig: Ny medieprofessor med inriktning mot digital humaniora.
Häromdagen skrev jag en (kommande) understreckare om Finn Bruntons bok om spam. Den är rättså bra – om än lite yvig och spretig. Skräppost stjäl ju bokstavligen vår uppmärksamhet. Dessutom hotar de att göra den egna mail-boxen full – sedan några år tillbaka består 85 till 90 procent av världens mailtrafik av skräppost. Det är ett kopiöst överflöd av information, och den maskinära webben växer kontinuerligt. I en ny Bot Traffic Report 2013 påpekas att webbens trafik numer utgörs av mer än 60 procent av icke-humana aktörer, det vill säga bland annat bots, små automatiska program som far runt och delvis ställer till oreda. Möjligen bör man oroa sig för att den maskinära procentandelen stiger (vilken den alltså gör). Men mer fascinerande är snarare hur tekniken lever sitt eget liv – och detta framför ögon som stirrar på alltfler skärmar utan att vi knappt lägger märke till det.
I en tid när den digitala utvecklingen förefaller diktera våra livsvillkor, när det mesta håller på att bli internet, och när mobiler vilka beskrivs som ”smarta” ägs av 90 procent av befolkningen – ja, då finns det goda skäl att se närmare på vad ett begrepp som digitalisering innebär. Rent generellt vet nog de flesta vad digital betyder och vad som menas med digitalisering. Men en enkel sökning på begreppet i slutet av 2013 ger ändå en träffbild med sinsemellan väldigt olika karaktär: på en radiochefsdebatt hävdades det att digitaliseringen är den viktigaste frågan för så väl public service som kommersiell radio, i ett annat sammanhang ska digitalisering spara miljarder när statliga myndigheter med fler än 50 anställda går över till att beställa varor och tjänster digitalt, i ett tredje fall har Kulturrådet på uppdrag av regeringen genomfört en studie om digitaliseringen på scenkonstområdet, i en fjärde variant är det Sveriges Kommuner och Landsting som träffat en överenskommelse för att främja digitalisering av offentlig sektor, och i ett femte fall handlar det om skolans digitalisering. Till dessa fem nyhetsområden hade man bokstavligen kunnat addera hundratals andra.
Digitalisering är idag en minst sagt mångfacetterad verksamhet – men vad betyder den egentligen? Det ryktas att Samordningssekretariatet för digitalisering (Digisam) har för avsikt att förtydliga definitioner och tolkningar av begreppet. I väntan på det är ambitionen med detta avslutande bokkapitel att reda ut åtminstone ett par aspekter av en term som numera används i de mest skilda sammanhang. För ser man efter närmare är det faktiskt inte speciellt lätt att nagla fast vad termen digitalisering står för. Snarare präglas den av betydelser som skiftar – ibland till och med betänkligt. Som journalisten och författaren Karl-Erik Tallmo påpekat tycks digital numera ”syfta på nästan allt som har med datorer att göra, det som förr kunde kallas datorisering, ADB, nätnärvaro, webbpublicering, eGovernment, digitala tjänster och så vidare. En bonde som låter en dator övervaka mjölkningen har digitaliserat ladugården.” Digitaliseringen beskrivs också som något vi står inför, något som snart kommer att förändra det mesta. Den kommer hjälpa oss att spara, ge oss bättre teater och lära barn mera – om man nu tar fast på några av de områden som jag nämnde ovan. Men digital informationsteknik är ju knappast något nytt. Det blir snarare missvisande när digitalisering framställs som ny, för i själva verket börjar den bli gammal med tjugo år på nacken om det gäller webben, och ett halvt sekel om det handlar om internet. Strängt taget är det därför nästan omöjligt att exakt beskriva – eller veta – vad som numera menas med digitalisering (eller digital). På tidningen Computer Sweden och dess språkwebb finns en lista där mer än femtio olika termer förekommer som börjar med ”digital”. Främst är det dock begreppet digitalisering som är problematiskt eftersom det används så ofta i den samtida kultur- och mediedebatten. Det gäller också i näringssammanhang, där somliga hävdat att svenska företag måste bli bättre på att ”ta till sig digitaliseringens möjligheter”. För landets företag är ”en ökad digitalisering en nyckelfaktor”, skrev till exempel bankiren Michael Wolf och David Mothander från Google i Dagens Industri sommaren 2013. Digitalisering var eftersträvansvärd – och ju mer desto bättre. Framför allt beträffande ”små och medelstora företag, de som står för den största jobbtillväxten.” För dem gällde rätt och slätt devisen att ”digitalisering är en bra affär.”
Det är lätt att raljera över den här typen av förenklingar, men att digitalisering betyder många saker innebär inte att begreppet förlorat sin betydelse – tvärtom. Men termen lever på flera sätt sitt eget liv, och kan därför som i Nationalencyklopedin definieras på ett synnerligen vagt sätt. Digitalisering sägs där nämligen vara ”ett begrepp som innebär att material av skilda slag omformas för att kunna bearbetas i dator.” Att datamaskiner är centrala för det digitala informationssamhället har förstås inte undgått någon. Datorer kan visserligen vara analoga, men digitaliseringstermens kopplingar och starka associationer till datorer understryker begreppets tekniska grund. Den mer tekniska förståelsen av digitalisering har under det senaste decenniet emellertid kommit i skymundan för ett mer vardagligt språkbruk, där termen avser något annat, större och mera omfattande. Ibland refererar digitalisering till en sorts överföring av information i digitalt format, men i samhällsdiskussionen idag har begreppet oftast en vidare betydelse. Somliga har hävdat att den diskussionen främst rör sig på två plan: dels handlar det i vissa sammanhang (framför allt i arkiv-, biblioteks- och museisektorn) om teknisk digitalisering, det vill säga omvandling av material till digital information, dels handlar diskussionen på ett mer allmänt (och inte sällan politiskt plan) om en sorts samhällelig digitalisering vilken i regel är synonym med önskemål om en generellt ökad användning av datorer och internet. Computer Sweden har träffande påpekat att digitalisering i den senare bemärkelsen närmast är att beteckna som en ”jargong för övergång till ett helt it- och internetbaserat samhälle”.
Ett slentrianmässigt uttryckssätt behöver dock inte innebära att en term mister sin betydelse. I fallet med digitalisering är det snarare tvärtom. Det är paradoxalt nog tack vare ett oprecist användande som begreppet gjort karriär – och blivit ytterst betydelsefullt inom flera samhällssektorer. Digitalisering är här både ett pågående samhälleligt fenomen, och ett innerligt önskvärt tillstånd (åtminstone för somliga), vilket bäst beskrivs som ett slags tekniskt omdaningsförlopp. Digitaliseringens tid är i så motto en samtidshistorisk period som vi för närvarande genomlever. I den här bemärkelsen är digitalisering närmast att likna vid en teknologisk moderniseringsprocess i stil med förra seklets urbanisering, individualisering eller demokratisering – vilken Sverige av ekonomiska, sociala och kommersiella skäl inte har råd att missa, därav det stora politiska intresset för frågan.
Under den period då det moderna informationssamhällets tar form så har dess skuggsida inte sällan handlat om hur överflödet av information borde hanteras. Skulle den information som de alltmer vanliga datorerna producerade överhuvud taget sparas? På vilket sätt? Och borde man inte gallra i den digitala informationsfloden – eller skulle man med hjälp av magnetband rentav försöka att lagra allt? Jag har tidigare diskuterat frågan i kapitlen om information och överflöd, och ofta har det hävdats att överflödet av information nog kunde bemästras, men bara om man använde samma tekniska tillvägagångssätt som var själva upprinnelsen till problemet. Bara datorer (och tillhörande magnetband) kunde följaktligen lagra all den information som det datoriserade informationsamhället genererade. Min egen förra arbetsgivare, Kungliga biblioteket, var exempelvis tidigt ute med att använda datorer som hjälpmedel för att lagra och bearbeta textuella uppgifter som exempelvis kataloger, det som under 1960-talet kallades för ”automatisk databehandling” (ADB). KB stod faktiskt 1970 som värd för en utställning om ”ADB i forskningsbibliotek”.
Det var med hjälp av moderna arkivmedier som samhället kunde spara och komma ihåg sin samtidshistoria. Det var dock inte någon ny tanke; tekniska lösningar på lagringsproblem sträcker sig långt tillbaka: från belgaren Paul Otlets kartotek över världens vetande – som när det var som störst omfattade 16 miljoner poster – till datorpionjären Vannevar Bush Memex-maskin. Då handlade det förstås inte om vare sig hårddiskar eller magnetband; under mellankrigstiden var det allra modernaste lagringsmediet, mikrofilm. Memex-maskinen byggde på mikrofilmad information, och Otlet drömde om en maskin där kartoteket ordnade all information, och mikrofilmen lagrade och distribuerade denna kunskap. Redan 1907 publicerade han faktiskt en ”mikrofilmsbok”: Sur une forme nouvelle du Livre: Le Livre Microphotographique. Alltsedan en världskongress för universell dokumentation anordnats i Paris 1937, framstod just mikrofilm som framtidens stora lagringsmedium. I praktiken blev det också lagringsmediet par excellence på arkiv och bibliotek under de kommande decennierna. Men i takt med att allt mer textuell information fick karaktären av data, förändrades inställningen till mikrofilm. Det sågs inte längre som det modernaste av lagringsmedier (även om den fortfarande var viktig för vissa medieformat). Snarare var det magnetband som började att användas i större omfattning, framför allt när det gällde att spara data. I Sverige aktualiserades den här typen av arkivariska frågeställningar vid mitten av sextiotalet, och sommaren 1967 beslöt den svenska regeringen att ”utreda arkivfrågorna för den moderna informationsbehandlingens databärare”. På typiskt svenskt manér tillsattes en kommitté med ett flertal sakkunniga under riksarkivarie Åke Kromnows ledning – en grupp personer som gått till historien som dataarkiveringskommitén (DAK).
DAK kom i skarven mellan sextio- och sjuttiotal att producera en imponerande rad utredningar och delbetänkande kring lagringsfrågor, som exempelvis, Förslag till gallringsbestämmelser om utgallring hos statliga myndigheter av information på elektromagnetiska databärare (1969) eller, Bevara ljud och bild. Förslag om arkivering av radio- och tv-sändningar, grammofonskivor, spelfilmer m m (1974). Slutbetänkandet som presenterades strax före jul 1976 fick den mer prosaiska titeln, Moderna arkivmedier. Enligt direktiven skulle kommittén utreda frågor om arkivering av fonogram, det vill säga grammofonskivor, samt ”den automatiska databehandlingens databärare” – ja, så stod det faktiskt. Därtill skulle ”andra medier för lagring av information” undersökas. Den 400-sidiga utredningen – som numera finns fritt digitalt tillgänglig – handlade om både mikrofilm och den moderna informationsbehandlingens databärare; den resonerade om arkivariska standardfrågor och beständighetsproblem. Men framför allt behandlade den utförligt moderna datamedier: ”som hjälpminnen och för direktåtkomstregister används huvudsakligen databärare av typen skiv- och trumminnen. För mellanlagring vid bearbetningar används huvudsakligen magnetband i de fall data behandlas i den följd (sekvens) de ligger lagrade eller där data skall sparas under längre tid.” DAK slog i mitten av sjuttiotalet fast att endast magnetband kunde godtagas som arkivmedium för maskinläsbar information. I korthet, började magnetband att användas som lagrings- och överföringsmedium inom den så kallade databehandlingen under 1940-talet. Tack vare magnetbandet ”ökade in- och utmatningshastigheterna” snabbt. DAK lyfte fram att datorerna under denna tid började tas i bruk som hjälpmedel för administrativ databehandling. På ett magnetband lagras data som ”magnetiserade punkter (binära siffror, bits) i parallella längsgående kanaler. Dessa punkter kan representera 0 eller 1 beroende på sin magnetiska polaritet.” Det var föredömligt klargörande, och DAK förefaller ha gillat magnetband skarpt. För arkiveringen av data i maskinläsbar form var magnetband då, av både ekonomiska liksom praktiska skäl, den allra vanligaste databäraren. DAK trodde sig veta att det sannolikt skulle ”vara fallet även under den tid som nu kan överblickas.”
Som så ofta när det gäller gamla statliga utredningar är de som allra mest intressanta när de försöker att blicka framåt. En utredning som kallade sig Moderna arkivmedier kunde naturligtvis inte bara handla om mikrofilm och magnetband, med nödvändighet måste den också bedriva viss framtidsspaning. ”Framtidens teknik och databärare” var också en avslutande kapitelrubrik, där man bland annat kunde läsa att system ”med laser och hologram förväntas bli snabba och få stor packningsförmåga.” Där misstog man sig, mer intressant var emellertid resonemanget om att insamlat arkivmaterial i tid måste kunna kopieras och konverteras till nya, mera beständiga medier som man kan ”förutse kommer att finnas i framtiden, kanske redan om något decennium.” Denna så kallade migreringstanke har alltsedan DAK varit vägledande inom arkiv- och bibliotekssektorn, och den gäller i allra högsta grad även idag för digitala format. Det digitala arkivet är nämligen aldrig statiskt, utan alltid dynamiskt i rörelse mellan olika lagringsformat. Endast så är det möjligt att långtidslagra information. Från DAKs horisont var det framför allt med magnetbandens hjälp som informationslagring kunde hanteras, men avslutningsvis påpekades också att ”nuvarande direktminnen (trumminnen, skivminnen) från beständighetssynpunkt torde kunna jämställas med magnetbandet eftersom de tekniska lösningarna är likartade.” Det var en förutseende profetia eftersom dåtidens skivminnen i princip var att likställa med en hårddisk.
Journalisten Urban Björstadius gjorde häromdagen en intervju med mig apropå vårt nya VR-projekt om filförföljelse i digital musikdistribution. Projektet har ju inte ens börjat, så några resultat finns ju knappast att presentera. Men det blev trots allt en ganska så god presentation av vad vi tänker oss att bedriva forskning kring – inslaget med mig kommer som nummer två i programmet, Hemmen i våra hjärtan.
Arbetet med min kommande digitaliseringsbok fortskrider så sakteliga. Några kapitel återstår, och för närvarande arbetar jag med ett som ska handla om information. Begreppet är förstås mångtydigt – och framför allt riktar jag in mig på hur information idag blivit till en ekonomisk resurs. Hursom, nedan följer ett första utkast.
Att information är vår tids nya hårdvaluta lär knappast ha gått någon förbi. Informationsekonomin firar ständigt nya triumfer, åtminstone ger den medialt sken av att göra det. Också IT-bolag som aldrig gått med vinst värderas inte sällan till ofantliga summor. Digitaliseringen av näringsliv och affärsvärld har accentuerat denna utveckling. Att de företag som lagt grunden till och driver den digitala utvecklingen värderas skyhögt är därför kanske inte så konstigt. Faktum är att vår samtid karakteriseras av ett digitalt imperativ som skulle göra Immanuel Kant grön av avund. Teknikutvecklingen förefaller närmast linjärt lagbunden; Moores lag där datorkapaciteten under lång tid ständigt fördubblats är den mest kända. Härav borde följa (om man ska tro Kant) det formella kravet att anpassa sina handlingar till denna tidstypiska informationsteknologiska lagbundenhet. Nya apparater ska införskaffas, operativsystem uppdateras och ständigt nya meddelanden postas. Som individ kan man visserligen koppla ned sig, men för ekonomin i stort är det omöjligt. Information är såväl råvaruresurs som resultat; följaktligen både regerar och reglerar den. Det sker på ett strängt taget obönhörligt sätt, och IT framstår faktiskt inte sällan som vår tids stora religion. Nät- och informationsevangeliet predikas och de troende flockas, också – och kanske numera framför allt – på börsgolven. I skrivande stund har Twitter precis börsintroducerats, och mer eller mindre tagit över Wall Street. Åtminstone får man det intrycket i medierapporteringen: ”Twitter, Twitter, Twitter, it’s all about Twitter”, som en reporter uttryckte det lite avmätt in i tv-kameran. Det är dock vare sig någon tillfällighet eller undantag. På New York Times företagsorienterade teknologi-sidor står i regel inte speciellt mycket om Wal-Mart, Shell eller Exxon – de tre företag i världen med störst omsättning. Däremot har det under det senaste decenniet publicerats spaltkilometer om IT- och webbföretag som ägnar sig informationshantering i vid bemärkelse. För Apple räcker minsta antydan om endera ny produkt så publiceras och kommenteras blixtsnabbt texter eller uttalanden. Just Silicon Valley ser sig mer än gärna som världens informationsteknologiska centrum. Ur lika rudimentär som binär information skapas här enorma rikedomar – åtminstone har man lyckats skapa en sådan medial självbild i samtidens informationsflöde.
Men om information är tidens mest centrala valuta, så dominerar likväl tillverkningsekonomin världsmarknaden. All mjukvara kräver hårdvara för att fungera. Paradoxen är att all hårdvara (och de flesta) fysiska produkter idag är resultat av datafiler. I begynnelsen var alltså information – vilken sedan knådas (eller snarare kodas) till reella objekt. Den övergripande förskjutningen från en industriell varuekonomi mot ett informationsbaserat tjänstesamhälle är emellertid en process som startade för länge sedan, redan under 1970-talet. Det är för övrigt denna lika gigantiska som globala förändring som varit ämne för sociologen Manuel Castells monumentala trilogi, Informationsåldern: ekonomi, samhälle och kultur. Information är i Castells tappning en ekonomisk maktresurs spridd över nätets globala nätverk, och den informationsteknologiska revolution han målar upp har haft som yttersta syfte att revitalisera den globala kapitalismen – med ödesdigra konsekvenser, om man nu ska tro honom. Man behöver förstås inte nödvändigtvis betrakta IT-åldern kritiskt med en sorts post-marxistiska glasögon. Tvärtom riskerar man då att misstänkliggöra och rentav analytiskt missa hur den samtida informationsekonomin egentligen fungerar. Att den präglas av en högst sofistikerad informationskapitalism är därför inte något pejorativt omdöme, snarare ett mer eller mindre neutralt konstaterande. Google är förmodligen det bästa exemplet på ett informationskapitalistiskt företag, vilket paradoxalt nog erbjuder merparten av sina tjänster och produkter helt gratis. Och till skillnad från andra stora nätföretag som börsnoterats – vilka samtliga minskat i värde jämfört med introduktionskursen – så har Googles aktiekurs därtill varit på plus från dag ett. Information som kapital har såtillvida ställt ett begrepp som kommersiell på huvudet; på webben råder (i viss mån) andra marknadsmekanismer än de gjort av tradition. Utbud och efterfrågan i digital form har helt enkelt en tendens att fungera enligt nya principer. Inom vissa digitala sektorer finns exempelvis flera tecken på att den dominerande affärslogiken håller på att mutera om till en sorts kommunikativ kapitalism, med informationsutbyte mellan aktörer för vilka det inte alltid är självklart vem som är köpare och/eller säljare. Rollerna växlar – ständigt. Framför allt är glidningen mellan konsument, producent och användare betecknande för den kommunikativa kapitalismen.
Ett begrepp som ”kommunikativ kapitalism” har betydande kapacitet att förklara flera av samtidens brännande frågor kring hur personifierad information online blivit till global hårdvaluta. Överlag är den kommunikativa kapitalismen del i en globalt omfattande informationsekonomi, vilken under det senaste kvartsseklet ersatt en tidigare industriell era. Information i olika former utgör här ekonomins primära råmaterial – och samtidigt i förädlad form dess kanske viktigaste produkt. Såväl Google som Facebook ägnar sig åt kommunikativ kapitalism, men även Apple och Amazon. Som analytiskt koncept är det en term som lanserats inom en Castells-inspirerad tanketradition, och begreppet används därför inte sällan på ett ganska hårdfört ekonomi-kritiskt sätt. I boken Blog Theory (2010) menar exempelvis statsvetaren Jodi Dean argsint att om den industriella kapitalismen exploaterade arbetskraft i vid bemärkelse, så strävar den kommunikativa kapitalismen för att utnyttja informationsutbyte på ett snarlikt – och inte sällan omedvetet – sätt. ”Entusiasm över nya prylar och program, kommunikativa webbplatser och praktiker – som Twitter, Facebook och bloggar”, skriver hon exempelvis, ”förskjuter användarnas kritisk uppmärksamhet bort från den kommunikativa kapitalism” som sådana aktiviteter (enligt henne) alltid är en del av. Den marxistiske medieforskaren Christian Fuchs har till och med hävdat att användare av sociala medier utgör en sorts virtuellt proletariat (av fri vilja får man hoppas) som ständigt exploateras av ondsinta informationskapitalister. De senare har visserligen inte längre cigarr och cylinderhatt, snarare sneakers och svart polotröja, men utsugningsmönstren är de samma: ”capital accumulation in commercial uses of web 2.0 is based on the infinite exploitation of prosumers, who are sold as Internet prosumer commodities to advertising clients.” Ord och inga visor.
Det är inte speciellt svårt att avfärda den här typen av medie-ekonomiska analyser som akademiska stolligheter. Samtidigt pekar Castells, Dean, Fuchs och andra kritiker på de problem som uppstår när högst informativa personuppgifter idag kommersialiseras. När användare frivilligt lämnar ifrån sig personlig information som betalning för att använda fria tjänster på webben, ja då är de faktiskt allt annat än gratis. Dels säljer företag som driver den här typen av platformar (som Twitter eller YouTube) naturligtvis reklam, dels brukas användargenererad data för att specifikt rikta annonsering. På Facebook kan annonsörer själva välja ut en mängd kriterier för vilka som ska se deras annonser baserat på parametrar som ålder, land, stad, yrke, civilstånd etcetera. I digital form kan reklam riktas som aldrig tidigare – och därtill kan effekten mätas och följas upp i detalj. Karl Marx gamla idéer förefaller med andra ord revitaliserats i en digital informationskontext; åtminstone kan det inte avfärdas hursomhelst. Exploatering är kanhända en alltför hård beskrivning, men att tro att globala IT-koncerner inte alltid har vinning för ögonen är också att gravt missta sig. Det är faktiskt hög tid att få en nyktrare syn på både nätgiganternas och de sociala mediernas roll i samhället. Nätjättarnas mest imponerande PR-prestation är att de lyckats profilera sin globala expansion och vinstjakt som en sorts väckelserörelse, har till exempel kulturjournalisten Paul Frigyes hävdat. ”Att profeterna vill frälsa världen är alltjämt sant, men föreställningen att de gör det för att de drivs av höga demokratiska ideal bör betvivlas.”Det har många förstås gjort, ibland med alltför stor iver. Post-marxister som Michael Hardt och Antonio Negri har till exempel stått för den mest hårdföra tolkningen av den samtida informatonskapitalismen. I deras bok Empire från 2000 heter det exempelvis att ”kommunikation är den form av kapitalistisk produktion där kapitalet lyckats inlemma samhället helt och globalt inom sin regim och undertrycka samtliga alternativa vägar.”
Vän av ordning kan tycka att det låter minst sagt dogmatiskt; webben är ju trots allt en kommunikationsform som potentiellt är öppen för envar. Post-marxisternas svar är dock att i princip allt informationsutbyte online sker på semi-kommersiella plattformar (som Blogger, Twitter, YouTube, Facebook) vilka endast skenbart möjliggör fri, öppen och demokratisk kommunikation. Givetvis finns mer radikala alternativ, men de når sällan någon större popularitet. Användare flockas istället till förment öppna plattformar, vilka samtliga finansieras med annonspengar. varFör något reklamfritt gränssnitt är det ju knappast fråga om på de flesta populära sociala medieplattformar. Snarare har reklamnärvaron successivt ökat under senare år. Det ligger nämligen i informationskapitalismens natur – den kan inte leva på riskkapital i all evighet. I oktober 2013 annonserade exempelvis Instagram på sin företagsblogg att man nu gradvis avsåg att omvandla sig till ett ”hållbart företag”. På företagsprosa – som närmast förefaller riktad till barn – påtalades att användare i USA snart skulle börja se ”enstaka annonser” i sina Instagramflöden. ”Att se bilder och videor från varumärken som du inte följer kommer att vara nytt, så vi börjar långsamt. Vi kommer att fokusera på att leverera ett litet antal vackra, högkvalitativa bilder och videor från en handfull varumärken”. Reklam betraktas alltså av somliga som en sorts vacker information.
Häromdagen var det kick-off för ett nytt forskarföretag jag har varit med om att starta. Basen är Umeå universitet, och tanken är dels att sälja konsulttjänster inom digitala näringar, dels bedriva idé- och konceptutveckling samt möjligen lansera en och annan innovativ produkt eller tjänst. För dem som är intresserad lade Infotech Umeå nyss ut en rapport om eventet, Digitala utmaningar uppgift för nytt forskarföretag.
SVT Kulturnyheterna gjorde häromdagen en telefonintervju med mig apropå vårt kommande VR-projekt om digital filförföljelse. Artikelns begrepp om “digitalt wallraffande” är ganska så passande – “nio miljoner kronor, fyra år och klassisk musik på synth. Det ska hjälpa forskarna att undersöka Spotify som utmanare till traditionella arkiv.” Läs mer här, De ska studera Spotify inifrån.
Jag har idag erhållit ett större forskningsanslag från Vetenskapsrådet – på hela 8,78 miljoner kronor för perioden 2014 till 2018. Projektet, “Strömmande kulturarv: filförföljelse i digital musikdistribution” handlar i princip om Spotify – och involverar förutom mig själv, docent Patrick Vonderau på Stockholms universitet, FD Rasmus Fleischer på Stockholms universitet/Södertörns högskola, FD Anna Johansson på Umeå universitet (HUMlab) samt Christopher Kullenberg på Göteborgs universitet. Eftersom jag vid årskiftet tillträder en ny tjänst som professor vid Umeå universitet kommer projektet att förläggas till min nya Institutionen för kultur- och medievetenskaper där. Och vad handlar det då om – jo, ungefär följande:
Sätt att lyssna på ny (och äldre) musik har på mycket kort tid förändrats i den digitala reproduktionsåldern. Om föreställningar om den himmelska jukeboxen för 20 år sedan utlovade musik i molnet för alla, är det numera en realitet. Svenska Spotify är det främsta exemplet på musikbranschens lika globala som teknologiska omställning. Det beviljade VR-projektet har som syfte att studera framväxande strömmande mediekulturer i allmänhet, och musiktjänsten Spotify i synnerhet – med bäring på de digitala utmaningar som direktaccess till musikarvet har för institutioner som exempelvis ska garantera tillgång till musik som kulturarv. Projektet vilar på en mycket speciellt utformad forskningsmetodik, där utgångspunkten är upprättande av ett icke-kommersiellt skivbolag (i forskningssyfte). Bolaget kommer att fungera som innovativt forskningsverktyg för en forskargrupp om fem personer med syfte att följa – eller rentav förfölja – digitala musikfiler genom den inom-digitala distributionsprocessen: från skapelse över aggregation till uppspelning. Med hjälp av digitala metoder och digital etnografi (kopplat till HUMlab) är ambitionen att observera filernas färd genom det digitala eko-system som utgör den strömmande mediekulturens svarta låda – vanligtvis oåtkomlig för den traditionelle medieforskaren. Grundtanken är att digitalisering av medieobjekt förändrat hur de bör konceptualiseras, analyseras och förstås med utgångspunkt i de spår av information och betydande mängder data som musikfiler ständigt och oupphörligen lämnar i olika nätverk. Det vill säga, från studiet av statiska musikartefakter till ökat vetenskapligt fokus på dynamiskt, aktiva filer med ett slags inherent information om exemplevis bredbandsinfrastruktur, fildistribution och aggregation, användarpraktiker, ‘klick’-frekvens, sociala spellistor, delning och upprepning. Det imaginära skivbolaget kommer att ge tillgång till distributionsplattformar som Spotifys analytics, och möjliggöra en undersökning av den industriella generering av massiv kulturell data som alla musikfiler numera alstrar. Kärnan i projektet ligger alltså i att spåra och övervaka musikfiler, en sorts etnografisk observation av deras distributiva liv.
Som aviserat tillträder jag en ny tjänst vid Umeå universitet vid årskiftet. Biblioteksbladet har gjort en sista intervju med mig apropå mina år på KB och SLBA – med den något lättfotade titeln, Frispråkig forskningschef blir professor i Umeå. Nu ser jag fram emot att återgå till en universitetskontext – so long KB.