Under veckan har det blivit klart med en ny anställning för egen del. Jag slutar på KB och tillträder vid årskiftet en medieprofessur vid Umeå universitet. Den är placerad vid Institutionen för kultur och mediestudier med affiliering till HUMlab. Min nya tjänst kommer just att att ha den officiella benämningen: Professor i medie- och kommunikationsvetenskap med inriktning mot digital humaniora. Jag ser naturligtvis fram emot mitt nya arbete i en kreativ miljö med nya medarbetare.
I december anordnas en workshop om digital humaniora i Sverige (och internationellt), Sorting the Digital Humanities Out. Jag ingår i konferensens referensgrupp och programmet börjar nu enligt uppgift att sätta sig. Som framgår på konferenssidan är ambitionen med evenemanget följande:
HUMlab intends to bring together a mid-sized group of people to approach the digital humanities as a field and future. Welcome! The intention is not to come up with yet another manifesto, or to describe what is already there, but rather to focus on the intermediate future and what we can do to move beyond just discussing the field to actually implementing a seven-year plan of action. The event is invitation only. It is suggested that the tent of ‘big tent digital humanities’ is not large enough. While an inclusive notion of the digital humanities seems tenable, we also need to acknowledge that the digital humanities is not everything. There will be a focus on scholarly and educational perspectives, as well as institutional and infrastructural issues, and again, implementation in a mid-range time perspective is key. Sweden (and Scandinavia) will serve as one case study, but the scope is clearly international.
Personligen tänker jag mig göra ett tämligen polemiskt inspel och tillåta mig att göra en subjektiv reflektion kring varför KB producerat och tillgängliggjort så lite digitalt material på webben under de år jag arbetat där. Under titleln: “The Anti-Digital National Library. A Personal Reflection” lyder därför mitt abstract som följer:
I am a media scholar with a focus on computational media and have during the last five years worked as Head of Research at the National Library of Sweden (KB, Kungliga biblioteket)). It has been an utter disappointment. The crucial question among all heritage institutions world wide during the last decade has been ways (practices and theories) to transform analogue collections into digital files, i.e digitization. Yet, during my years at KB the institution has managed to produced almost zero digital content online (with some minor exceptions). The question is why? My rather polemical and personal presentation will thus focus on what has gone wrong at KB. Among European National Libraries today KB is one of the digitally least performing institutions. In short, how is it possible and what are the reasons that a “leading” national heritage institution can produce so little accesible digital content given a relative fair amount of state funding (some 40 Million Euro each year)?
Jag har idag i SvD publicerat en recension av Jonathan Franzens senaste bok, The Kraus Project. Artikelns titel summerar innehållet rättså väl, Underhållande vantrivsel i kulturen. Som det påtalas i ingressen i dagens tidning är Franzen en lika lysande berättare som han är en platt mediekritiker. Online finns också en uppsjö av varianter av denna kritik.
Mer intressant är att även Karl Kraus förstås finns på nätet, han avled 1936 och alla rättigheter till hans verk har därför upphört. Hela tidskriften Die Fackel finns exempelvis online här (registreringen är busenkel och tar en minut). Läs även Kraus långessä om det tidiga 30-talet, Hitler och nazismen, Die Dritte Walpurgisnacht, med den briljata inledningen: “Mir fällt zu Hitler nichts ein.”
G. Wayne Clough, det museala Smithsonian-konglomeratates chef i Washington D.C., har nyligen publicerat en intressant rapport om digitaliseringsstrategier inom ABM-sektorn, Best of Both Worlds. Museums, Libraries, and Archives in a Digital Age. Rapporten kan laddas ned gratis på nätet – och är om inte annat intressant eftersom alltfler minnesinstitutioner nu inte bara digitaliserar material utan också i ökad utsträckning börjar att intressera sig för hur “nya” digitala kollektioner egentligen ska behandlas och utforskas. Det är helt enkelt efter 1 och 0 som det verkligt spännande börjar.
Anders Rydell publicerade härom sistensens en längre artikel i Veckans Affärer om Netflix – som nu också finns på nätet, Case: Netflixgrundaren har tittarna i sin hand. Det är en utmärkt introduktion till varför Netflix vuxit så rasande snabbt i Sverige. Rydell och jag hade en längre intervju-mailkorrespondens under artikelns tillblivelse, och jag kommer också till tals på några ställen: “’Det speciella med Netflix är att det är ett bolag som helt bytt skepnad, från försändelser av fysiska dvd-paket till strömmande medier. Det är få medieföretag som klarat av omställningen från analogt till digitalt på ett så elegant sätt’, säger Pelle Snickars, medievetare och forskningschef på Kungliga biblioteket som följt den digitala utvecklingen för rörlig bild.” Därtill påpekar jag apropå Netflix egenproducerade tv-serier som House of Cards – vilket jag tror är synnerligen centralt i sammanhanget – att “marknadsföringsvärdet av serien varit enormt, i medierna har Netflix framställts inte bara som en simpel datadistributör utan också som en innovativ kreatör, även om de egenproducerade serierna enbart har utgjort en liten del av utbudet.”
Idag publicerade Riksbankens jubileumsfond en kortare rapport om den konferens som jag var med och ordnade i Lund i april i år. Där kan man bland annat läsa att under “de senaste fem till sex åren har forskning kring mediernas historia utvecklats i Sverige. Efter två framgångsrika nationella konferenser (2007 och 2010) som samlade forskare från olika kultur- och samhällsvetenskapliga discipliner, var det den 23-24 april 2013 dags för Kulturhistorisk medieforskning III – med ett nordiskt perspektiv.” Mer om konferensen kan läsas under rubriken: Kulturhistorisk medieforskning.
Ibland får man intrycket att mediehistorien rör sig snabbare än någonsin. För hur förklarar man annars att en bara åtta år gammal sajt fullständigt förändrat hur vi förstår vad film, tv och video är? För YouTube utgör idag norm för hur vi begriper vad rörliga bilder är. Där klickas det som aldrig förr och laddas upp mer än 100 timmar video varje minut. Nya siffror antyder att nästan hälften av alla svenskar tittar på rörlig bild på nätet varje dag.
Mycket talar för att det är YouTube, med start 2005, som förändrat våra nya, digitala mediebeteenden mest – men då främst indirekt. När vi för några år sedan publicerade boken, The YouTube Reader kunde man inte ana den utvecklingen. Som information och underhållning har rörlig bild två stora fördelar: dels är de populära, dels är de som kommunikationsform teknikneutrala. Film sägs vara bäst på bio (en rättså museal uppfattning), men kan liksom tv ses på vilken skärm som helst. Det är därför som nätet svämmar över av strömmande fil(m)er. Netflix hypersnabba tillväxt i Sverige är förstås ett annat tecken.
En konsekvens är att film och television håller på att förlora sina mediespecifika konturer. Med YouTube, Netflix och olika play-funktioner har tittarbeteenden så radikalt ändrat karaktär och det på så kort tid, att framför allt televisionen – det sena 1900-talets ledmedium par excellence – står inför en snar kollaps. Åtminstone identitetsmässigt. För vad är tv egentligen numera? Är SVT Play television – eller en databas med olika typer av innehåll, ett prunkande mediearkiv att botanisera ibland (som YouTube)? Economist rapporterade för en tid sedan att 2013 blir det första år då amerikaner spenderar mer tid med datorbaserad media än att titta på traditionell tv. Det är roligare och mer socialt.
Med ett obegränsat utbud på lika mobila som ständigt uppkopplade apparater har det i teorin länge hävdats att med digitaliseringens hjälp (givet ett nytt mediebeteende) så bör mediemarknadens omfång öka. Teorin förefaller nu sann, vissa siffror pekar på att intäkter för nätbaserade medier ökar med tio till femton procent (per år) de kommande fem åren. Att det nya svenska ”tv-bolaget” United Screens enbart använder sig av YouTube som robust plattform för såväl kvalitativt som populärt innehåll är därför illustrativt. Reklam och annonser följer publiken som alltså spenderar alltmer tid på nätet, därtill fungerar rättighetsklarering allt bättre på YouTube. Filmbranschens traditionella visningsfönster är och förblir dock en anomali, lika hierarkiskt korkade som de är anti-digitala.
Det mediehistoriskt signifikanta med YouTube är såtillvida att sajten etablerat ett mediebeteende där nätet idag börjar framstå som default för rörlig bild. Därför är ”film” och ”tv” numera tveklöst bäst online. Likt annat innehåll på webben förpackas ”nät-tv” enligt principen att användaren enkelt och smidigt (i princip) kan se vad hon vill, när hon vill om så i annons- eller betalform. Föga förvånande älskar vår tre-åring ”film på datan” – plattform, sajt, apparat eller skärmstorlek spelar ingen roll. Just så ser framtidens rörliga bildkonsumtion ut.
Om två veckor börjar bokmässan i Göteborg. Jag brukar vara med där och prata – så även i år på en programpunkt som vi valt att kalla Bokmediets omvandling. Enligt programbeskrivningen ska det handla om följande:
Böcker är inte vad de än gång var – och inte heller våra föreställningar om dem. Med lanseringar av läs- och surfplattor har bokens gränser upphävts, liksom hur de läses och skrivs. Böcker är numera ett medium bland många andra. Frågan är vad som händer med den fysiska artefakten när den blir digital? Vilken kapacitet har e-boken och vilken framtid har den tryckta boken?.
Panelen arrangeras av Kungliga biblioteket, Riksbankens jubileumsfond och Bonnierförlagen och har utarbetats av mig och litteratuvetaren Alexandra Borg, som för närvarande arbetar med om postdoc om den digitala bokens samhälle. Medverkar gör bland andra också Jonas Lennermo från Publit och litteraturvetaren Jesper Olsson från Linköpings universitet.
För någon vecka sedan var jag med och organiserade en workshop i regi av Riksbankens jubileumsfond kring vardagslivets och kulturens medialisering, detta som en del i det arbete med den områdesgrupp kring samma tema som jag är med i. På rj.se finns nu lite spridd information kring evenemanget, VD Göran Blomqvist har exempelvis skrivit ned några synpunkter, Intryck från en workshop, liksom litteraturvetaren Alexandra Borg, Tankar om medialiseringsworkshopen. Evenemnaget genererade också ett något magert twitterflöde, som möjligen är av intresse för någon, #medialisering.
Idag har SvD publicerat min rättså kritiska recension av Tomas Sjöbergs biografi, “Ingmar Bergman – en berättelse om kärlek, sex svek”. Titeln anger det mesta, och SvDs rubrik är också ganska så talande, “Nationalklenoden i sängkammaren”. Bokens behållning är det sätt som Sjöberg använt IBs mamma, Karin Bergmans dagböcker – och min recension tar just sin utångspunkt i ett citat från henne:
”Underligt med Ingmar som kan skapa så vackert och samtidigt vara så hänsynslös.” Så skrev Karin Bergman i sin dagbok sommaren 1942 efter att ha sett en av sonens teaterpjäser. Hon verkar redan då ha varit på det klara med hur liv och dikt skulle bestämma Ingmar Bergmans fortsatta karriär. För privatlivet blev ju knappast en lugn fristad för Bergman. Snarare var det ett destruktivt laboratorium och en explosionsmotor för hans kreativitet, vilken hämtade högoktanigt bränsle ur ständigt nya förälskelser och passioner – med påföljande konsekvenser. Fem äktenskap och nio barn talar sitt tydliga språk. Bergmans egocentriska persona får Norén att blekna. Under mer än 30 års tid var han invecklad i ständigt pågående kvinnoaffärer; vid sidan av alla svek frågar man sig hur mannen orkade med.
Läs gärna resten av recensionen, Nationalklenoden i sängkammaren.