Är det inte snart dags att skolan lär elever att skriva kod? Den frågan ställde sig Nicklas Lundblad nyligen på sin blogg, Should we teach coding in schools?. Svaret är nog – nja. Å den ena sidan finns det helt klart ett behov att lära sig att koda, detta den digitala tidsålderns latin. Och det på högst olika undervisningsnivåer, inte minst i olika digitala forskningssammanhang som exempelvis det växande fältet kring digital humaniora. Å den andra sidan är det med all sannolikhet så att den konsekutivt användarfokuserade web n.0 ställer i utsikt nya (för)kodade gränssnitt där det (snart) kommer att bli möjligt att “koda” med ett slags “drag-and-drop”-funktionalitet. Tekniken förfinas ständigt och företaget med stort G (där Lundblad själv arbetar) är naturligtvis en livlig aktör i sammanhanget. Att elever bör ges insikt i hur kod egentligen fungerar och reglerar dagens globala informationsflöden är dock ställt bortom allt tvivel.
Together with Patrick Vonderau I have during 2011 edited and worked on a forthcoming book on Apple’s iPhone – Moving Data: The iPhone and the Future of Media. The book will be published by Columbia University Press in July next year, and has now been announced online:
Less than two years after its 2007 release, the iPhone revolutionized not only how people communicate with each other and the world, but also how they consume and produce culture. Combining traditional and social media with mobile connectivity, the iPhone and other smart phones have redefined as well as expanded the dimensions of everyday life, allowing individuals to personalize media as they move and process constant flows of data. Today, millions of consumers love and live by their iPhones, but what are the implications of its special technology on society, media, and culture?Featuring an eclectic mix of original essays, Moving Data explores the iPhone as technological prototype, lifestyle gadget, and platform for media creativity. Media experts, cultural critics, and scholars consider the device’s newness and usability—especially its “lickability”—and its “biographical” story. Contributors provide ethnographic studies illuminating patterns of consumption; the fate of solitude against smartphone ubiquity; the economy of the app store and its perceived “crisis of choice;” and the distance between the accessibility of digital information and the protocols governing its use. Alternating between critical and conceptual analyses, essays link the design of participatory media to the iPhone’s technological features and routines of sharing, and they follow the extent to which the pleasures of gesture-based interfaces are redefining traditional notions of media usage and sensory experience. They also consider how user-led innovations, collaborative mapping, and creative empowerment are understood and reconciled with changes in mobile surveillance, personal rights, and prescriptive social software. Presenting a range of perspective and argument, this collection reorients the practice and study of media critique.
Den bok om iPhone som jag arbetat med under året är nu (till sist) aviserad på Columbia University Press sajt – Moving Data: The iPhone and the Future of Media. Uppenbarligen kommer det att ta ytterligare ett halvår innan den finns i tryckt version – men det är faktiskt en riktig bra bok så den tål att väntas på.
I USA blir planerna på ett gigantiskt digitalt bibliotek, Digital Public Library of America (DPLA) alltmer konkreta. Som SR rapporterade igår, Planer på nytt digitalt världsbibliotek håller formerna nu på att (än) mer konkret utarbetas. På Berkman Center for Internet & Society ligger man inte direkt på latsidan, och för en tid sedan tecknade DPLA exempelvis en avsiktsförklaring med Europeana. “Two major digital library networks have reached an agreement to collaborate in ways that will make a large part of the world’s cultural heritage available to a large part of the world’s population”, kunde man bland annat läsa. DPLA-initiativet, som i hög grad drivs av Robert Darnton, är som påtalats i olika sammanhang en direkt följd av Googles bokskanningsprojekt. Vänner av ordning menar att bokarvet inte får (eller bör) kommersialiseras på detta sätt, och det kan man förvisso hålla med om. Men frågan är om bibliotekssektorn någonsin kan matcha näringsliv och en kontiuerligt innovativ nätbransch i detta avseende; Googles stora insats är ju lika konceptuell – ja, det går att skanna allt – som den är praktiskt orienterad. Före Google var det exempelvis nästan inget nationalbibliotek som betraktade skanning som en industriell process; raison d’être för dessa institutioner är snarare hantverket, om än i uppskalad version. Denna inriktning håller givetvis på att förändras, men utvecklingen går långsamt. Det riktigt intressanta med DPLA är att man just riktat sina blickar mot (national)bibliotekseuropa som ett slags korrektiv till Google. Från USA ses Europeana nämligen som en digital lösning för kultur- och bokarvet, på ett sätt som denna kulturarvsportal knappast framstår i en europeisk kontext. Här vittnar snarare en rad helt parallelle initiativ som The European Library (TEL) eller Europeana Libraries om att någon digital konsensus inte direkt råder.
Det miniseminarium som jag och Rasmus Fleischer gjorde på bokmässans Forskartorg finns nu sedan en tid i videoversion på UR Play – Vad är en bok?. Kanhända är det ett något forcerat samtal, men på lite mer än tio minuter får vi trots allt en hel del sagt.
Den bok som jag och Patrick Vonderau satte samman om YouTube distribueras sedan en tid tillbaka av Columbia University Press. Tidigare var det Wallflower Press som skötte den internationella distributionen, men CUP är naturligtvis långt vassare, inte minst för att nå ut på den amerikanska bokmarknaden. Visserligen kan man sedan ett år tillbaka också ladda ner boken helt gratis, till exempel från just den här sajten, men det är ändå utmärkt att CUP nu distribuerar den. Den uppföljande bok om Apples iPhone som jag arbetat med (också tillsammans med Patrick Vonderau) kommer för övrigt just att publiceras på CUP under våren 2012. Redan nu kan man dock förhandsbeställa den på Amazon, _Moving Data. The iPhone and the Future of Media_.
Nyligen skickade jag in en artikel till en kommande antologi från Nordicom, kopplad till den pågående litteraturutredningen. Min text handlar om boken som medium – och tar sin utgångspunkt i lanseringen av Kindle Fire. Artikeln börjar som nedan och kommer i sin helhet att publiceras under nästa år.
I slutet av september 2011 presenterade Amazon ett ny slags e-platta, Kindle Fire. Till skillnad från företagets tidigare läsplattor, som (nästan) enbart handlat om läsning på skärm, var det nu dags för en Kindle som behärskade hela det samtidsmediala spektrat. Under ledning av Amazons VD Jeff Bezos var själva lanseringen av Kindle Fire visserligen en ganska platt historia – åtminstone att döma av videoinspelningen på YouTube. Bezos är ingen estradör, och en föga karismatisk företagsledare med än mindre publikreaktioner gör inte någon succé, eller som en kommentator på YouTube uttryckte det: ”good product, bad introduction”. Amazon kan nu trösta sig med att deras amerikanska tv-reklam för Kindle Fire varit desto snyggare. Ett (översatt) Voltaire-citat med orden ”fire” och ”kindle” iscensätts i ett snabbt mediehistoriskt montage, där Gutenbergs lösa typer tonas över i den nya (lilla) skärmens gränssnitt – allt under ledning av en berättarröst som framhäver apparatens multimediala karaktär: ”a Kindle for movies, music, web, games and reading.”
För Amazon var tiden alltså mogen för ytterligare ett steg i utvecklingen av läsplattan som koncept, denna gång i en distinkt medial riktning. Det kan tyckas uppenbart, inte minst givet framgångarna med Apples iPad. Men som termen läsplatta antyder har denna tekniska utveckling varit långt ifrån självklar, och speciellt inte för Amazon. Kindle har ju på många sätt varit den läsplatta som drivit utvecklingen av e-böcker. Miljontals apparater har sålts i USA och det är denna e-läsare (snarare än någon annan) som gjort bokläsande på skärm till en bred, masspublik företeelse. När Kindle introducerades under slutet av 2007 var den också tänkt som ett slags slutgiltigt substitut för boken, även om den givetvis haft sina förelöpare. Alan Kays Dynabook från sent 1960-tal brukar ofta lyftas fram som den första e-läsaren. Enligt Bezos hade den ursprungliga Kindle en aura av ”bookishness”, framför allt formatmässigt och marknadsfördes i konsekvens med detta som en apparat för ‘bokälskare’. Å den ena sidan insåg Amazon tidigt att förenklad konsumtion av e-böcker potentiellt kunde innebära stora intäkter, därav en gratis 3G-uppkoppling till amazon.com för att underlätta spontana bokinköp. Å den andra sidan fick Kindle den teknologiska effekt att andra företag (både i USA och internationellt) påbörjade produktion av läsplattor.
Hårdvarutillverkare av olika slags datorkloner är nuförtiden lika skickliga på producera begär efter nya apparater som den tekniska utvecklingen är rasande snabb. Knappast någon höjer längre på ögonbrynen när man byter dator eller läsplatta vartannat år, ett beteende som vore helt otänkbart beträffande exempelvis tv-apparat. Att skapa en avsättningsmarknad för ständigt nya och uppgraderade (men samtidigt ganska lika) versioner av datorer, mobiler och läsplattor är IT-industrins tveklöst största framgång det senaste decenniet. Det har förstås lett till att olika aktörer konkurrerar om ett lika nytt som lukrativt konsumtionsbeteende, och som många framhållit är Kindle Fire en direkt utmanare till Apples iPad. Amazon är inte direkt kända för att vara öppna med försäljningsstatistik, men det ryktas om en kvarts miljon förhandsbeställda exemplar av Kindle Fire – siffror som väl matchar Apple.
Rivaliteten mellan Amazon och Apple har många dimensioner, och från ett bokperspektiv har den förra haft ett klart övertag. Amazon säljer varje år böcker för miljarder dollar och euro, och den ursprungliga Kindle var stilenligt tänkt som en produkt för strikt e-läsande. Ingen mail, inget surfande, inga distraktioner – enbart bokläsande från en svart-vit bokliknande skärm. Förlags- och mediebranschen var (och är nog alltjämt) inte helt övertygade om detta koncept, och som kontrast lanserades Apples surfplatta iPad under våren 2010 som en multimedial apparat med i princip samma funktionaliteter som en vanlig dator, låt gå att den främst kommit att användas som ett slags medial konsumtionsmaskin. iPad har förstås varit en formidabel framgång; med miljontals sålda surfplattor har Apple skapat en helt ny tablet-marknad som man helt dominerar. Apple har emellertid haft synnerligen svårt att konkurrera med Amazon beträffande just bokläsande, även om iPad (och iPhone) förstås också används för detta ändamål. Apples bokaffär iBooks har exempelvis varit långt ifrån succéer som iTunes eller App Store, och till skillnad från Amazon har man spritt såväl mjuk- som hårdvara i olika försäljningskanaler. På amazon.com hittar man (nästan) allt, men företaget säljer främst böcker och den ursprungliga Kindle-läsaren har alltså hittat ett marknadssegment för den läsande bokkonsumenten som Apple inte (än) förmått rucka på.
Programmet för Internetdagarna i november börjar nu ta form, och själv deltar jag i en panel betitlad, Vem kan läsa våra tankar om 100 år?. Tanken med panelen är att diskutera webbarkivering i vid bemärkelse, och själv tänker jag mig fokusera denna problematik ur ett forskningsperspektiv. Mitt eget miniabstract utlovar följande: “Som medial kommunikationsform är Internet inte bara en källa till ofantliga mängder data, det utgör också ett slags katalysator för ny vetenskaplig metod och forskningspraktik. Sökmotorer är exempelvis epistemologiska maskiner i den meningen att de samlar in, indexerar, lagrar – och slutligen organiserar webbens data. Med Wayback Machine eller Kulturarw3 kan man alls inte surfa i efterhand, men väl bedriva forskning – men med vissa restriktioner.”
Lawrence Lessig har i något sammanhang hävdat att det är lika vanligt att andas som att kopiera när man sitter framför datorn. Denna insikt verkar Kenneth Goldsmith tagit ad notam. Han undervisar nämligen en kurs, “Uncreative Writing”, på University of Pennsylvania i vilken, “students are penalized for showing any shred of originality and creativity. Instead they are rewarded for plagiarism, identity theft, repurposing papers, patchwriting, sampling, plundering, and stealing. Not surprisingly, they thrive.” Goldsmith berättar om denna kurs i en artikel, It’s Not Plagiarism. In the Digital Age, It’s ‘Repurposing’ i The Chronicle of Higher Education (och han har också nyligen publicerat boken, Uncreative Writing: Managing Language in the Digital Age). Det är lika intressant läsning som artikeln inbjuder till självkritisk rannsakning. I en tid när copy-and-paste är ett slags ledmetafor för olika slags publiceringsformat (framför allt online) kan man verkligen fråga sig vad som är original/originellt – och vad som enbart är plagiat. Som exempelvis i denna bloggpost.
Idag har jag publicerat en kommentar i SvD apropå, It i människans tjänst – en digital agenda för Sverige. Artikeln inleds så här:
Om nu kommunikation är ”en nödvändighet i ett modernt demokratiskt samhälle”, ja då bör Sverige verka för ett öppet ”och robust internet”. I alla fall om man ska tro it-minister Anna-Karin Hatt och den digitala agenda som presenterades förra veckan. Fyra strategiska it-områden ska prioriteras: förenklad access, e-tjänster, infrastruktur och samhällsutveckling. Agendan tar full sats och griper om det mesta – från förbättrad e-handel och nationell eHälsa, till it som pedagogiskt verktyg. Men det är faktiskt påfallande ofta välgenomtänkt och snyggt resonerat, till exempel om nätneutralitet och behovet ”mjuk infrastruktur”.
Läs vidare och ladda ned kommentaren här.