I dagarna håller jag på att sammanställa ett bokmanuskript kring forskningsprojektet Digitala modeller på Tekniska museet. Jag är redaktör tillsammans med projektets forskningskoordinator Jenny Attemark-Gillgren. Det kommer att bli en rikt illustrerad bok som publiceras i bokserien Mediehistoriskt arkiv med sammanlagt åtta kapitel. Boken kommer att vara klar i slutet av januari nästa år. Mitt eget bidrag – skrivet tillsammans med teknikhistorikern Anders Houltz – har titeln “Modellers biografiska liv. Om Tekniska museet och det mekaniska alfabetet” och handlar om Polhems små trämodeller under 300 år. Kapitlet är indelat i fyra separata men sammanhängande delar, en sorts materiella berättelser som tar avstamp i lika många historiskt skiftande kontexter – Carl Johan Cronstedts skissbok från 1729, trämodellernas funktion på Teknologiska Institutet under 1800-talet, Torsten Althins vurm för och institutionella användandet av det mekaniska alfabetet under 1920- och 30-talet, samt trämodellernas utställningssammanhang på Tekniska museet efter andra världskriget. Del 4 av kapitlet inleds på följande sätt:
I slutet av maj 1947 invigdes utställningen ”Kongl. Modellkammaren” på Tekniska museet. I mer än tjugo år hade museidirektören Torsten Althin väntat på att få visa upp och göra en ordentlig utställning om Polhems små trämodeller vilka museet idogt reparerat sedan 1930-talets början. Invigningen lät tala om sig; ”Tekniska samlingar i 8 000 delar” påtalade till exempel Svenska Dagbladet på sin förstasida. ”Christopher Polhems skapelse rymmande världens … säkerligen äldsta tekniska samlingar” kunde nu äntligen ses på Tekniska museet. Där hade man ”arbetat med att sätta ihop [alla] de 350 modellernas c:a 8 000 smådelar, och det glänsande resultatet – som saknar motstycke i något museum – visas nu i den nya Polhemssalen.” Althin, som både skrivit, föreläst och talat i radio om denna samling – i princip var det ju han som genom sin mediala verksamhet (och pressutskick) vältaligt argumenterat för samlingens unika status – lyckades ånyo med att skapa uppmärksamhet. 300 personer var närvarande vid invigningen, inklusive prins Bertil, och det rapporterades om utställningen i ett tiotal olika dagstidningar. ”Polhems märkliga modeller samlade i Tekniska museet. 250 år sedan hans Kongl. Modellkammares tillkomst” var Tidningarnas Telegrambyrås rubrik som flitigt plockades upp i landsortspressen. Uppmärksamheten höll i sig – i juli samma år fyllde Althin lägligt nog 50 år – och bland annat Röster i Radio gjorde några månader senare ett stort bildreportage om Polhem och hans modeller, där det påpekades att samtliga ”återgivna modeller finns på Tekniska museet i Stockholm”.
I inbjudan till utställningen 1947 från museets styrelse (”klädsel, kavaj”) framgick därtill att Althin under invigningen höll ett föredrag vars titel lika påpassligt som oblygt, pekade på det 250-årsjubileum som länkade samman den nya utställningen, Tekniska museet och Polhem: ”Från Polhems Laboratorium Mechanicum 1697 till Tekniska museet 1947, anförande av Intendent Torsten Althin”. [illustration utställning 1947] Hans ”kåserande föredrag” var uppskattat, åtminstone om man ska tro pressklippen, men dessvärre har det inte bevarats.
Historien om hur Polhems mekaniska alfabet började att ställas ut på Tekniska museet i funkisbyggnaden på Gärdet i Stockholm – ritad av arkitekt Ragnar Hjort och invigd 1936 – har emellertid fler komponenter än vad Althin lät påskina i sina olika uttalanden 1947. I museets ämbetsarkiv finns exempelvis två små bilder från september 1942, fotograferade i vad som redan då kallade ”Polhemssalen”, vilka visar att ett flertal reparerade modeller från den Kungliga modellkammaren mer eller mindre permanent ställdes ut på museet redan i början av 1940-talet (och kanske till och med tidigare än så). Dels var Polhemssalen alltså allt annat än ”ny” 1947, dels hade utställningen med modellerna precis samma namn 1942 som fem år senare (”Kongl. Modellkammaren” och ”Laboratorium Mechanicum”).
Huruvida modellerna ur Polhems mekaniska alfabet var utställda i museet före 1947 är oklart. Men att Althin fortsatt och oförtrutet gjorde reklam för, proklamerade dess betydelse och i största allmänhet ägnade uppmärksamhet åt samlingen står bortom allt tvivel. Bläddrar man i arkivförteckningen för Althins personarkiv på Tekniska museet återkommer Polhem och hans betydelse ofta. 1943 listas exempelvis ”Föredrag: 228. Den svenska mekanikens fader – Christopher Polhem”. Samma år talade Althin också i skolradion om Polhem och hans ”mekaniska alfabet [vars] modeller … skulle visa, av vilka delar en maskin var sammansatt.” I publikationen Svenska Museer från 1941 påtalades vidare att Tekniska museet vid den här tidpunkten hade omkring 30 000 besökare per år, samt att museets modellverkstad ”haft full sysselsättning med byggande av modeller såväl för museets eget behov som även för andra institutioner.” Därtill framgick att museet ”liksom tidigare icke åtnjutit anslag, vare sig från stat eller kommun.”
Det senare är centralt; pengarna tröt för Althin, och man gör därför klokt i att betrakta Althins propagerande för Polhem, det mekaniska alfabetet och invigningen av utställningen ”Kongl. Modellkammaren” 1947 genom ett slags ekonomisk lins. Althin behövde uppmärksamhet (och pengar) till sitt museum. Polhems unika modeller var ett av hans främsta kort. Att han passade på att (åter)inviga ”Kongl. Modellkammaren” tillsammans med två andra, nya utställningar (”Fysikaliska experiment” och ”Mekanisk ljudåtergivning”) är därför talande. Som musei-medial strategi garanterade det uppmärksamhet från pressen, och Althin var inte sen att utnyttja den – liksom det faktum att han närmast personifierade sitt museum – i den konstanta jakten efter medel till museet. ”Intellektuellt nöjesfält” var exempelvis den slående rubriken som tidskriften Medborgaren använde när den rapporterade om invigningen 1947: ”Intendent Torsten Althin … har sitt huvud för sig, och efter sitt huvud ordnar han sitt museum [nu vill han] ha sitt museum som ett nöjesfält för intellektuella. Det låter obskyrt men är berömvärt. Han ger tekniken liv och låter besökaren vara med och leka.”
Givet den minst sagt ombytliga historien kring modellerna i det mekaniska alfabetet, så kan man förledas att tro att när denna samling (liksom övriga modeller från Kungliga modellkammaren) väl hamnade på Tekniska museet i slutet av 1920-talet, ja då kunde trämodellerna hanteras i godan ro. Men det märkliga är alltså att det tog Althin tjugo år att på allvar (och permanent) ställa ut Polhems modeller. I Daedalus årgång 1948 uppmärksammade han denna lätt besynnerliga omständighet, liksom hur han såg på modellsamlingens biografiska liv (en text som i det korta påminner om det här kapitlet).
Ända sedan Tekniska museet tog över ”vården av de illa åtgångna modellerna”, skrev Althin, var det för museet ”en angelägen sak, att modellerna skulle i en eller annan form kunna vara permanent utställda och tillgängliga för beskådande och studier.” Men även Althin var på det klara med att detta tagit osedvanligt lång tid – ”det är som om det under de gångna 250 åren vilat någon slags förbannelse över denna modellsamling”, skrev han. Därefter redogjordes för modellernas skiftande öden och äventyr; modellsamlingen som ”växte i omfattning, flyttades från det ena stället till det andra.” När museet väl fått hand ”om samlingen som torde vara en av de största i sitt slag”, trodde Althin och hans medarbetare att ”dessa oroliga tider” skulle vara förbi. Under ”en tioårsperiod” då museets personal ”systematiskt” arbetade sig igenom modellerna, och ”försiktigt reparerat och rekonstruerat” dem, var förhoppningen hela tiden att ”modellsamlingen omedelbart skulle kunna ställas ut i den stora sal som reserverats för ändamålet.” Men, påtalade Althin sinistert – ”då kom det andra världskriget.” Museets ”historiskt sett” mest dyrbara material måste nu ”packas ned, färdigt för ögonblicklig evakuering till säkrare plats om så skulle erfordras.”
1948 var de flesta klara över andra världskrigets fruktansvärda förstörelse, men Althins resonemang haltar ändå en smula. Att han efter kriget kunde sörja de modellsamlingar i Augsburg och Nürnberg som gått förlorade genom ”bombardemang från luften” är en sak, men att trettiotalet småmodeller ur det mekaniska alfabetet inte kunde förevisas på grund av ett eventuellt krigs- och bombhot mot Stockholm är lätt förbryllande – inte minst eftersom museet ägnat betydande personalresurser åt att iordningställa modellerna under så lång tid. Polhems små trämodeller packades alltså ned, men det var kvar på museet för ”ögonblicklig evakuering”. Andra modeller ur den Kungliga modellkammaren var dock utställda i Polhemssalen under kriget, men inte det mekaniska alfabetet. Man får nära nog intrycket att Althin önskade att förhöja samlingens auratiska äkthet – ”det historiskt sätt dyrbaraste materialet, som vi hade i museet från gångna tiders ingeniörskonst” – genom att gömma undan den, och samtidigt bättra på samlingens redan digra biografiska legend.
Under krigsåren var hotbilden förstås förhöjd när det gällde landets kulturarv. På Kungliga biblioteket låg verksamheten exempelvis i träda; vintern 1940 var nationalbibliotekets forskarsal till och med stängd på grund av bränslebrist. Två år senare skrev poeten Hjalmar Gullberg sitt diktverk, ”Hymn till ett evakuerat Nationalmuseum”, där flera betydande målningar gömts undan – så visst fanns det skäl till oro. Likafullt framstår Althins beslut att inte visa upp det färdigrestaurerade mekaniska alfabetet under kriget som en lätt drastisk (och möjligen överilad) åtgärd. Museet var ju knappast stängt under krigsåren, tvärtom. Fler och fler utställningar öppnade; 1941 besöktes museet av 29,717 personer, ett år senare kom 32,368 besökande – och 1943 anordnades en mycket populär utställning om ”Teknik i miniatyr” i samarbete med Dagens Nyheter och tidskriften Teknik för alla (en utställningsidé som framöver skulle återkomma).
Givet Althins stora intresse för det mekaniska alfabetet ligger det därför närmare till hands att tro att han helt enkelt ville presentera samlingen på ett så fullödigt sätt som möjligt. Det var inte möjligt under krigsåren, och följer man Althin i hans årliga redovisningar i Daedalus så var den främsta anledningen bristen på pengar – vilket han heller inte hymlade med när han skrev om planeringen och genomförandet av ”Kongl. Modellkammaren” i sin återblick i Daedalus 1948. Årsboken inleddes just under många år med en lång lista på företag som lämnat så kallat ”årsbidrag” till museet, och även om listan på företag var lång så var dessa årsbidrag åtminstone under krigsåren tämligen beskedliga, ”i regel kr. 100: –”. Därför var det först när Knut och Alice Wallenbergs stiftelse gav ”ett betydande anslag” för att ordna ”Polhemssamlingarna” som utställningen 1947 kring det mekaniska alfabetet kunde färdigställas.
Eftersom Tekniska museet inte fick något stats- eller kommunalt anslag var man alltså beroende av extern finansiering – liksom betalande besökare. Men om utställningen 1947 kring den ”Kongl. Modellkammaren” tveklöst bättrade på museets kulturella och industrihistoriska prestige så var den inte någon direkt ”publikfriande avdelning” – orden är Althins. Det berodde främst på att i denna ”avdelning få föremålen icke vidröras eller sättas i funktion”, vilket naturligtvis var lätt paradoxalt eftersom Polhems mekaniska alfabet just avsåg att praktiskt demonstrera mekaniska rörelser genom att användas. Även Stockholms-Tidningen var i sin anmälan om utställningen inne på samma tankegång. Tekniska museet var förvisso ett ”paradis för tekniskt intresserade” men den ”nyinredda ’Kongl. Modellkammaren’, en avdelning motsvarande Polhems modellkammare av 1697 – den äldsta i världen – och resultatet av ett tioårigt rekonstruktions- och forskningsarbete” var inget för ”klåfingriga” eftersom föremålen ej fick ”vidröras”.
Denna problematik kring att förevisa och ställa ut äldre pedagogiska trämodeller – som inte fick röras – skulle återkomma på Tekniska museet under femtio- och sextiotalet. Men precis efter kriget hade Althin också andra skäl till att äntligen få till stånd en permanent utställning av de restaurerade mekaniska alfabetet. I oktober 1946 hade nämligen tidskriften Teknik för alla gjort ett stort temanummer om ”Polhemsrummet” på Bergslagets museum i Falun. I ingressen framgick att tidskriften ånyo (i samarbete med Tekniska museet) skulle anordna en utställning om ”Teknik i miniatyr”, och att man i samband med denna bjudit in ”den kände modellbyggaren Olle Norelius” att presentera ett av ”vårt lands främsta samlingar av industrihistoriska och tekniska modeller, nämligen Bergslagets museum i Falun.”
Som vi påpekat tidigare i det här kapitlet var det ingen mindre än bergs- och industrihistorikern Carl Sahlin vilken som ung gruvingenjör i Falun under 1890-talet spårat upp Polhems modeller, och framöver verkat för att de skulle bevaras och så småningom ställas ut i Bergslagets museum, vilket alltsedan 1922 inrymdes i den gamla administrationsbyggnaden vid Falu gruva. Norelius påpekade i sin artikel rentav att ”de gamla Polhems-modellerna med det mekaniska alfabetet i spetsen” utgjorde själva ”grunden till museet”. För sin mekaniska undervisning tillverkade Polhem ”en serie trämodeller”, skrev Norelius, ”främst avsedda att illustrera olika metoder av kraftöverföring men också för att åskådliggöra andra mekaniska sammanhang, vilka han kallade sitt mekaniska alfabet. En betydande del av dessa modeller återfinnes i det s.k. Polhems-rummet på museet, tillsammans ett flertal utsökt vackra trämodeller, som utförts av honom personligen eller av hans medhjälpare”. Som vi tidigare skrivit var det inte Polhem utan med all sannolikhet gruvmätaren Samuel Buschenfeldt som byggt modellerna. Norelius svävade på målet, men hävdade inte desto mindre att Bergslagets museum hade flera ”originalmodeller” från Polhems mekaniska alfabet, och att ”tidigare generationer inte förstått det oerhörda värdet av dessa modeller.”
Med andra ord var det inte bara Torsten Althin som använt Polhem och det mekaniska alfabetet för att bygga en museiinstitution. Detsamma gällde i princip för Bergslagets museum, och givetvis förelåg de en viss konkurrens institutionerna emellan. Att Norelius artikel publicerades ett halvår före det att Tekniska museet invigde sin utställning om ”Kongl. Modellkammaren” är måhända en slump, men den kan också läsas i ljuset av en viss tävlan mellan muséerna i fråga. Samtidigt vittnar Althins korrespondens med Alwar Silow, som under många år var huvudbibliotekarie på Stora Kopparbergs Bergslags AB och länge ansvarig för museiverksamheten i Falun, om ett betydande gemensamt industrihistoriskt intresse, liksom om ömsesidigt förtroende och rentav vänskap.
I Althins personarkiv finns en hel mapp kring deras brevväxling (som pågick under flera decennier), därtill har vi hittat en lika betydelsefull som kort notis om ett telefonsamtal mellan Carl Sahlin och Silow i augusti 1924. I denna bevarade notis framgår att Sahlin kommit överens med Silow om hur arvet efter Polhem skulle förvaltas. Tekniska museet hade uttryckligen för ”avsikt att söka få till stånd en samling av samtliga bevarade föremål, ritningar m.m. om och av Polhem i original.” Vad som dock också framgick av notisen var Silow härvidlag ”avsagt sig anspråk på förvärv för Bergslagets museum i Falun av allt material om Polhem som icke direkt hör samman med Polhems arbeten för Stora Kopparberget och Falun.” Med andra ord ingicks redan på 1920-talet – före Althin kom in i bilden på allvar – en överenskommelse mellan Bergslagets museum och Tekniska museet hur Polhems kvarlåtenskap, material och modeller skulle delas upp. Det hindrar nu inte att Althin åren efter kriget kände sig lätt pressad av att äntligen få till stånd en ordentlig utställaning kring Polhems modeller, och att Norelius artikel i Teknik för alla möjligen påskyndade detta arbete. Samtidigt var det just Althin som grundat denna tidskrift, så säker kan man inte vara.