Igår publicerade DN en debattartikel i vilken Bo Rothstein ondgjorde sig över att Vetenskapsrådet ger forskningspengar till humaniora och samhällsvetenskap som inte håller tillräckligt hög internationell standard – antalet citeringar i Google scholar utgjorde måttstock. Själv har jag 314 citeringar om jag söker på mitt eget namn i den databasen; enligt Rothsteins synsätt är forskning under 150 citeringar alls inte internationellt uppmärksammad så min verksamhet är väl inte helt usel. Men knappast lysande; då behöver man några tusen omnämnanden. I princip säger dock dessa citeringar ingenting om den forskningsverksamhet jag ägnat mig åt under de senaste tio åren, vilken bland annat resulterat i tretton böcker. Det bibliometriska tänkandet – importerat från naturvetenskaperna – sprider dock ut sig oroväckande snabbt.
Glädjande nog fick Rothstein idag mothugg på ledarplats i DN av Håkan Boström, Forskning: Lite provinsialism skadar inte, en av de bättre sammanfattande texterna på länge om betydelsen av att också ägna sig åt nationella ämnen, detta i en tilltagande internationell meriteringshets. Som Boström skriver är den centrala frågan “om den humanvetenskapliga forskning som bedrivs i Sverige endast bör ha som syfte att ge bidrag till den internationella fronten.” Det tål verkligen att tänkas på – och vidare:
“Det kan i dag tyckas vara ett lika stort problem att svenska samhällsvetare och humanister är så upptagna med att publicera sig i smala facktidskrifter att de inte har tid eller breda kunskaper nog att engagera sig i samhällsdebatten – och bidra med förståelse och bredare perspektiv på politiken. … För yngre generationer samhällsforskare står i dag valet ofta mellan att låsa in sig på sin kammare och skriva ändlösa variationer på samma tema – ibland skämtsamt kallat meriteringsmakulatur – eller att bredda sig och ta itu med aktuella problem i dagens svenska verklighet. Det senare belönas emellertid klent inom akademin och leder inte sällan till att forskaren i fråga finner sig bättre till rätta vid någon organisation utanför de traditionella universiteten.”
Själv tänker jag i princip dagligen i dessa termer – även om min egen forskningsverksamhet de senaste åren rört sig bort från den strikta akademin. Jag är helt enkelt inte intresserad av att skriva för fem andra kollegor, även om de befinner sig i Kalifornien. Problemet är alltså större än man kan tro; tilldelningen av forskningsmedel reglerar och styr idag såväl publikationsverksamhet som tanke på ett högst otillfredsställande sätt.
Google har justerat sina sökalgoritmer på basis av vad de kallar “copyright removal notices”. I en blogpost, An update to our search algorithms meddelade man häromdagen att “sites with high numbers of removal notices may appear lower in our results. This ranking change should help users find legitimate, quality sources of content more easily.”
SVTs Kulturnyheterna intervjuade mig kort om detta idag, och i artikeln Googles offensiv mot fildelningssajter menar jag bland annat att det finns likheter med hur Google länkat till illegala torrents precis som på The Pirate Bay. “Google har på sätt och vis fungerat på samma sätt som The Pirate Bay, bara att det är mindre diskret eftersom man hittar mycket annat på Google. Man kan se det här som ett steg i att försöka mota bort sådana argument”. Påtryckningar från mediebranschen kan mycket väl ha tvingat fram Googles förändrade synsätt, men jag menar också att denna slags förändring kan få konsekvenser på ett helt annat håll: “En risk med Googles utspel är, enligt Pelle Snickars, att de illegala fildelningssajterna går under jord och blir slutna, svåråtkomliga nätverk – så kallade “darknets”. Något som inte gynnar upphovsmännen. Hos brittiska The Telegraph beskrivs Googles nya rankning som ”en seger för nöjesindustrin”. Pelle Snickars ser inte fullt lika dramatiskt på förändringen: – Det är det väl på ett sätt. Men jag tror att den som letar efter det här materialet hittar det ändå.”
Under hösten kommer jag att ägna en hel del tid åt ett bokprojekt som vi driver på KB – arbetstitel, Information som problem. Utgångspunkt är en konferens vi arrangerade i november förra året apropå pliktexemplarslagens 350-årsjubileum. Boken är bland annat tänkt att tematisera frågor som:
·Vad är information?
·Är information detsamma som kunskap?
·Har värderingen av information förändrats över tid?
·Är all information viktig?
·Är all information nyttig?
·Vem kontrollerar informationen?
·Skall information kontrolleras?
·Kan information vara fri?
Presentationen för bokprojektet – där ett 20-tal skribenter är inbjudna – ser ut som följer:
Att samla in, lagra och tillgängliggöra information har sedan århundraden varit Kungl. bibliotekets uppgift. Det är en verksamhet lika angelägen som den är mödosam. 350 år efter den svenska pliktexemplarslagens införande skapas det ungefär 1018 bytes (en miljon terrabytes) online. Webbens överflöd av ”publicerad” information ställer ett nationalbibliotek inför närmast ohanterliga svårigheter – något som är smärtsamt uppenbart i den kommande e-pliktlagen. Men information har historiskt utgjort problem på andra sätt – och information kan vara problematisk i sig, ibland rentav förbjuden. Den pliktlag som infördes i Sveriges 1661 var en kontrollmekanism från kronans sida; lagen var en censuråtgärd, inte något kulturarvsinstrument. Det primära syftet var att kontrollera det tryckta ordet; avsikten att berika de offentliga samlingarna i bästa fall sekundär. Bevarandeaspekten beaktades heller inte i någon större utsträckning; en stor del av de texter som levererades från rikets boktryckare gallrades. Samtidigt omhuldades den så kallade fullständighetsprincipen – vilken efter hand blev till rättesnöre och satte prägel på verksamheten. I teorin skulle allt bevaras, en strävan som historiskt varit svår och i framtiden kommer att bli omöjlig att upprätthålla. I dagens västerländska diskurs anses samtidigt information ha ett självklart egenvärde, men information har alltid utgjort ett problem för myndigheter. Från början handlade det om övervakning, i dag handlar det om ett växande informationsöverflöd och försök att genom webbaserad bildfångst spara ett mer eller mindre automatiserat datautbyte mellan exponentiellt växande kommunikationsnoder. I båda fallen är frågan om rätt sorts information central.
Med 1661 års kansliordning infördes den första bestämmelsen om leveransplikt för alla böcker som trycktes i Sverige. Traditionellt har detta framhållits som startpunkten för Kungl. biblioteket som nationalbibliotek, vilket är ett anspråk med betydande överdrifter. I denna tolkning av lagen har man enbart blickat framåt, mot det kulturarvsinstrument den så småningom kom att utvecklas till. Om man vänder på perspektivet framträder en annan bild: År 1483 trycktes den första boken i Sverige, och kronan kontrollerade länge inflödet av böcker från kontinenten i ett mer eller mindre lyckat försök att omtolka de nyheter som flödade över gränserna. I historiens backspegel markerar pliktlagen alltså en slutpunkt på 180 års försök att kontrollera det tryckta ordet.
Denna dubbeltydighet hos pliktlagen kan tas som spänstig utgångspunkt för ett bokprojekt som med ett långt tidsperspektiv tematiskt undersöker informationsförsörjningens kontinuiteter och avbrott. Under rubriken Information som problem vill vi belysa, diskutera och spekulera om informationsförsörjningens svårigheter, möjligheter och utmaningar från medeltid över nutid och med blick in i framtiden.
Boken kommer att publiceras inom ramen för serien Mediehistoriskt arkiv strax efter årskiftet 2013.
I mitten av juli publicerade den alltid lika läsvärde Nicholas Carr en blogpost om (fil)delandets egentliga natur, Beyond theft and sharing. Handlar det om att dela, stjäla eller kopiera? Ämnet är ju knappast nytt, snarare rättså genomtjatat. Carrs utgångspunkt är en omtalad bloggpost skriven av Emily White om hennes “music-copying habits” – I Never Owned Any Music To Begin With – som publicerades i början av sommaren. Den fick i sin tur Richard Stallmann (Free Software Foundation) att skriva ett genmäle, Emily, you did nothing wrong, but you made mistakes. Carrs precisering av denna diskussion är långt bättre än både Whites och Stallmanns inlägg – och inte minst är kommentarerna till hans blogginlägg illustrativa. Som den nätskeptiker han understundom är har Carr invändningar mot vad man möjligen kunde kalla delandets skalbarhet:”personal exchange is not the same as an automated one.” Men framför allt menar han att vi har att göra med semantiska glidningar vilka är långt mer komplicerade än man kan ana vid en första anblick. “If we can stop shouting “theft” and “sharing” about an act that is neither, maybe we can open the way for a grand compromise — one that liberalizes our currently onerous copyright laws and widens the scope of fair use while also respecting and protecting the work and the rights of artists.”
Läser Geert Lovinks utmärkta, _Networks Without a Cause: A Critique of Social Media_, i vilken webbloggen beskrivs som en mix av privat och publikt, en korsning mellan dagbok och “PR-management of the self”. Det senare sammanfattar på pricken vad den här sajten egentligen handlar om.
Mediehistoriskt arkiv, den bokserie jag startade på Statens ljud- och bildarkiv för mer än sju år sedan är nu upp i 25 titlar – ett litet jubileum om något. Fyra av dem är inplanerade (kommande) böcker, bland annat den bok om filmarkivet.se som jag och Mats Jönsson nu i dagarna skickar till trycket. Titel: ”Skosmörja eller arkivdokument?” Om filmarkivet.se och den digitala filmhistorien.
En komplett lista över de böcker som publicerats i serien kan laddas ned här. Merparten av böckerna är numera cc-licensierade och de flesta finns fritt tillgängliga på KBs webb. Övriga tre kommande titlar inkluderar dels en bok jag själv delredigerar med kollegor på KB, Information som problem. Jag håller på att skriver en text om själva informationsbegreppet till den och lär posta mer “information” om den här på bloggen framöver. Därtill är en kommunikationsgeografisk transportantologi på gång, Bussen är budskapet, redigerad av Lotten Gustafsson Reinius, Ylva Habel och Solveig Jülich, och till nästa år kommer också en bok om vetandets digitalisering, Universitet som medium.
Det senare är ett bokprojekt som rullar igång nu under hösten i regi av Matts Lindström och Adam Wickberg Månsson, båda aktiva doktorander vid den Forskarskola i kulturhistoriska studier vid Stockholms universitet (som jag själv också är engagerad i). Utgångspunkten för detta bokprojekt är att all kunskap numera är digital. “Det är en förändring som i högsta grad inbegriper humaniora, trots – eller kanske på grund av – dess traditionella teknikfientlighet”, som redaktörerna skriver i sin bokinbjudan. “Kunskap inskrivs inte längre nödvändigtvis i ett individuellt minne utan medieras genom olika datoriserade gränssnitt och lagras som elektromagnetiska spår i namnlösa serverhallar.” Avsikten med detta bokprojekt är därför att rikta uppmärksamheten “mot forskningens förutsättningar och materialiteter snarare än de kulturella objekt som ofta står i fokus.” Jag inbillar mig att boken kommer att bli högintressant; och om inte annat kommer den att utgöra ett tillskot till diskussionen om digital humaniora, ett internationellt vitalt forskningsfält som vi i Sverige skulle behöva ägna mer uppmärksamhet åt.
För att göra reklam för min och Patrick Vonderaus nya bok om iPhone har jag gästbloggat på Columbia University Press blog. Ingressen till texten, “What Steve Jobs Did Not Know About Apps” anger ungefär vad det hela handlar om: “Apple’s iPhone and App Store has, thus, proven that walled gardens are not necessarily a bad thing, at least not for a successful digital marketplace to emerge.” Blogginlägget inleds så här:
In January this year as Apple’s iPhone celebrated its five year birthday, its App Store surpassed half a million available apps with some 25 billion pieces of code downloaded (according to Mobile Statistics). Arguably, the iPhone iOS is—by just about any measure—the most innovative in the history of computing. It’s the combination of innumerable software apps and high performing slick machines that have made Apple into the world’s most valuable company. And since an iPhone5 is rumored to be on its way, the story will continue. Too much has already been said and written about the visionary talent of the late Steve Jobs. Still, it is worth mentioning that even he was occasionally wrong. Apple has often been described as a “closed” company striving for total control. But it remains a true irony that externally produced apps, which helped to define the revolutionary iPhone, were not on Apple’s radar in 2007. Initially, the iPhone had nothing to do with apps at all. Take a look at Apple’s initial iPhone television commercials for example on YouTube—not a word is mentioned about “apps”. When launched this device was marketed as a smart phone to surf, mail, and call. Nothing else. Apple, in fact, argued they had reinvented the phone, hence the name of the device—which was also missing the point since calling soon became a rather peripheral activity. Essentially, Apple perceived and marketed the iPhone as a web enabled and upgraded iPod.
Enligt somliga uppgifter sysselsätter bara den amerikanska app-ekonomin numera en halv miljon människor. Trots sin vidsynthet kunde Steve Jobs alls inte förutse denna mediala utveckling. I avslutningen på blogginlägget menar jag därför att två slutsatser kan dras av detta exempel:
Essentially two things can be learned. First, Jobs’s mistake points to the real challenges of anticipating the direction of digital media. Media history is never linear—but the digital domain seems even harder to predict. Second, externally produced apps did make Apple products more attractive, but the company never let go of control. The success of the iPhone and its subsequent App Store has not occurred in spite of control—but rather because Apple is in command. At a time when many argue for openness, open source, open access, keeping the web open etcetera, Apple has proven that consumers in fact like the opposite. Even if one personally disagrees, this remains worth thinking about. Closed systems, in short, seem better suited to commerce—notably with the exception of Google where “open” is the commercial concept. Apple’s iPhone and App Store has, thus, proven that walled gardens are not necessarily a bad thing, at least not for a successful digital marketplace to emerge.
In order to promote my new book on Apple’s iPhone I have contributed a blog post to the Columbia University Press blog. The piece starts of like this:
In January this year as Apple’s iPhone celebrated its five year birthday, its App Store surpassed half a million available apps with some 25 billion pieces of code downloaded (according to Mobile Statistics). Arguably, the iPhone iOS is—by just about any measure—the most innovative in the history of computing. It’s the combination of innumerable software apps and high performing slick machines that have made Apple into the world’s most valuable company. And since an iPhone5 is rumored to be on its way, the story will continue. Too much has already been said and written about the visionary talent of the late Steve Jobs. Still, it is worth mentioning that even he was occasionally wrong. Apple has often been described as a “closed” company striving for total control. But it remains a true irony that externally produced apps, which helped to define the revolutionary iPhone, were not on Apple’s radar in 2007. Initially, the iPhone had nothing to do with apps at all.
The other day my co-editor, Patrick Vonderau, did a similar promotion post on What Can Be Learned from an iPhone Bill – a great read.
En central tanke i den bok som Per Strömbäck och jag precis blivit klara med, Myten om internet (lansering 15/9) är att den konflikt som under 00-talet utspelade sig mellan mediebransch och pirater numera ersatts av en betydligt knepigare problemkomplex mellan IT-företag och mediebolag. En av många inspirationskällor till den idén utgår från Robert Levines, Free Ride (2011) och han har också skrivit en artikel i vår kommande bok.
Levine menar att den centrala konfliktlinjen på nätet numera går mellan upphovsmän och deras representanter på den ena sidan, och olika distributörer och aggregatorer som använder teknologin för att (mer eller mindre) utnyttja deras arbete (utan tillstånd), på den andra. Möjligheten för olika slags mediebolag att ta betalt för innehåll på nätet är härvidlag något av en ödesfråga, och häromdagen intervjuades Levine om detta på dn.se, Internetdebattör: Traditionella företag måste slå tillbaka. Internetföretag som “Megaupload eller mer lagliga Google investerar inte i innehåll”, hävdar Levine där; de betalar inga upphovsmän, “men de tjänar ändå stora pengar på det dessa upphovsmän skapat.”
Den här diskussionen är inte ny, men Levine menar att mediebranschen måste sluta att jaga sina kunder och istället koncetrera sig på distributionsfrågan. Att som Levine jämföra fildelningssajters intäkter med Google är visserligen inte så välvalt, och hans resonemang om möjligheten att lagligt se exempelvis ny film haltar också betänkligt – filmbranschens vägran, eller åtminstone tröghet i att satsa digitalt har ju bäddat för illegala alternativ. Men Levine är långt ifrån någon hard-core upphovsrättsfanatiker och traditionell branschlobbyist. Tvärtom lyfter han fram distributören Spotify som en utmärkt affärsmodell och därtill menar han att upphovsrättens skyddstider är för långa.
Den springande punkten är dock hur vi ska bära oss åt för att i det framtida nätsamhället skapa reella incitament för en fungerande digital marknad. Synen på denna utveckling skiftar som bekant; mot informationsfrihet och nätneutralitet står fallande mediala intäktsmodeller, vilka på sikt hotar att underminera stora delar av kultur- och informationssektorn och därmed det innehåll som tekniksektorn lever av. Att alla digitala uttryck enkelt kan kopieras är givetvis en förutsättning för den användargenererade webben, men ett eroderat rättsmedvetande riskerar också att de facto kullkasta de kreativa näringarna. Fortsättning lär följa …
The book that I and Patrick Vonderau has been working on is now finallly finished, Moving Data. The iPhone and the Future of Media published by the Columbia University Press, who are currently promoting the book on their first page. It is the first book to treat the popular handheld device as a key medium for decoding modern convergence culture. Our introduction has also been published online – read it here – or download it. I also hope to publish a blog post on the CUP blog to further promote the book, all likely on the topic “iPhone 5 years – 500 000 apps”. Why? Well, I still beleive apps are the most striking thing with this “phone” – and the way the app-concept has altered the computer and media industry. And with the paradox that although Steve Jobs was a computer visonary he didn’t see this one coming at all. Nothing is mentioned for example about apps in the first iPhone commercials – watch them here on YouTube. That is, “building a phone” from external code was radically new and hardly the Nokia way. I think this example has a lot to say about the real difficulties in trying to figure out what direction the digital media landscape is actually moving.