EUscreen, the best practice network for Europe’s television heritage, organizes its Second International Conference on Use and Creativity. The conference takes place at the National Library of Sweden in Stockholm in mid September (15-16). The programme consists of two workshops, a plenary session with keynotes as well as case studies by renowned experts in the field.
Attendance is free but on-line registration is required at the following address. A press release can be found here, and the conference will discuss the online potential of European television heritage. It will further explore creative approaches to enhance online accessibility of European television heritage, all with the goal to expand methods to reach a wide range of users and to increase their engagement with online heritage materials.
Att webben verkligen på allvar håller på att i grunden förändra hur “böcker” publiceras blir mer och mer uppenbart. Själv blir jag alltmer brydd hur man egentligen bör ställa sig till traditionella bokpublikationer. Är det något man som forskare skall ägna sig åt? För egen del läser jag nu långt mer än hälften av alla texter på skärm, en omständighet som accenuterats rejält bara under det senaste halvåret.
Är man intresserad av dessa förändrade läsvanor är den nya boken/sajten I read where I am av betydande intresse. Och snygg är den också. I Read Where I Am. Exploring New Information Cultures är ett holländskt samrabete mellan The Graphic Design Museum och Institute for Network Cultures , och syfte sägs vara att undersöka “recent developments in the field of information design.” In I Read Where I Am, 82 invited authors, artists, critics, and designers present a wide range of observations, inspirations, and critical notes about how we daily consume and produce our information. We intended to leave the justified nostalgia for what it is and asked the expert-amateurs to look further than the current hype around the iPads and Kindles. This publication does not only reflect the current state of affairs but also speculates about the significance and importance of new forms of image-text in the future.
The final manuscript for the upcoming iPhone book that I have been working on together with Patrick Vonderau was today (6 July 2011) delivered to Columbia University Press (CUP). We are quite pleased, and now the copy editing process will hopefully get going quite rapidly. The book contains more than 20 articles, and together with a lenghty introduction it does actually tell you something about Apple and mobile media. According to CUP the book will soon be announced online, and hopefully there will also be an e-book version published already during late autumn.
Idag har jag publicerat en understreckare om datorhistoria i SvD – Från räknare till kulturell allt-i-allo. Artikeln tar sin utgångspunkt i en ny bok av Peter Lunenfeld, och som ingressen antyder handlar det om “datorns väg från elektrisk beräkningsmaskin till dagens personliga kulturverktyg. Det är en vindlande berättelse om datorns tekniska, ekonomiska och kulturella historier.” En läsare hörde av sig och påpekade att jag skrivit alltför mycket om datorn – och för lite om de program den trots allt kommit att konstituerats av. Det är en utmärkt invändning som jag verkligen skall begrunda framöver.
I början av nästa vecka arrangeras SAMspråk i Visby, där humanister och samhällsvetare möter politiker för samtal under Almedalsveckan 2011. Det är landets största forskningsfinansiärer inom humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning (RJ, VR, FAS & Formas) som initierat det hela – information finns på bland anat RJ:s hemsida och programmet kan också laddas ned här. Själv skall jag delta i ett samtal med Nina Wormbs, Berit Högman och Henrik Toremark om kultur, teknik och politik på måndag 4/7 (kl. 15.15 på Joda bar) under rubriken “Kulturpolitikens utmaningar”: Framtidens kulturpolitik handlar inte bara om hur kulturutövare ska försörja sig. Det handlar också om teknik – kan man läsa i den lilla beskrivningen. Min egen infallsvinkel är att kulturen (i mycket generell bemärkelse) är högst konservativ i teknologiskt hänseende, trots att den ofta tror sig vara progressiv, och att kulturpolitiken därför i mångt och mycket handlat om att värna det bestående. Det digitala kultursamhället med datorn som främsta redskap kommer här ofta i kläm. Därtill är det idag (som bekant) inte helt lätt att avgöra vilken kulturproducent som skall erhålla stöd – vilken chans har exempelvis bloggaren eller videoremixaren mot bildkonstnären? – eftersom producent- och konsumentrollen alltmer glidit samman och konvergerat i en digital kontext. Förhoppningsvis kommer det att bli ett lika spännande som givande samtal.
New York Times teknologisidor – webbens förmodligen bästa förmedlingsinstans för digitala nyheter – lanserade häromdagen en ny serie, The Mechanical Muse. Syftet sägs vara att undersöka olika aspekter av det tekno-litterära komplexet, och först ut är en längre artikel om Franco Moretti, föreståndare för Stanford Literary Lab, What is Distant Reading?. Moretti har ju som bekant lanserat begreppet “distant reading” som ett försök att förstå litterära texter “not by studying particular texts, but by aggregating and analyzing massive amounts of data. We need distant reading, Moretti argues, because its opposite, close reading, can’t uncover the true scope and nature of literature.” Moretti sägs i sammanhanget vara en del av det växande forskningsfältet kring digital humaniora (vilket man visserligen kan ifrågasätta). Mer intressant är att teknologi (genom datorn som samtidens universalverktyg) nu på allvar letar sig in i allt fler kultursammanhang. NYT-kolumnen kring mekanikens musa är såtillvida ytterligare ett tecken på att Kulturens traditionella motsatsförhållande till Tekniken möjligen håller på att luckras upp.
Idag har jag publicerat en kommentar om den digitala förkonferensen e-G8 i SvD, Immaterialrätten måste uppdateras, som gick av stapeln för en tid sedan. Framtidens internet ska ju bli mer civiliserat, åtminstone om Nicolas Sarkozy får bestämma. Bara så kan tillväxt och innovation skapas i den digitala domänen. Men framöver är det knappast hårdare juridiska tag som de kreativa näringarna behöver. I stället bör de rättsliga systemen kreativt ses över. Immaterialrätten måste modifieras och uppdateras för att alls fungera i ett kommande digitalt sekel. Det är, om något, ett välkommet tema för nästa e-G8.
Riksantikvarieämbetet är för tillfället landets piggaste kulturarvsinstitution – åtminstone när det gäller uppgraderingen till digitala tankefigurer. Tillsammans med Europeana organiserar ämbetet i dagarna Hack4Europe, ett hackaton med möjlighet “att utforska potentialen med öppen kulturarvsdata”. Följer man hemsidan är tanken att de trettiotalet deltagarna ska testa sina “kreativa lösningar för att visa de ekonomiska och sociala fördelarna” med fritt distribuerad kulturarvsdata. Personligen anser jag att den skattefinansierade verksamhet som minnesinstitutionerna ägnar sig åt skall vara fri att använda för alla. Men knepigheter infinner sig tämligen omgående; ska det exempelvis vara tillåtet att skapa kommersiella applikationer och lösningar av denna öppna data? Jag har i olika sammanhang påpekat att jag absolut tycker det skall vara möjligt; det är förmodligen bara så som man kan få fart på utvecklingen. Kulturarvsinstitutioner bör i ökande grad se sig själva som leverantörer av rådata – vilka andra aktörer (på eller utanför marknaden) sedan kan förfina.
Tillsammans med idéhistoria på Stockholms universitet anordnar min forskningsavdelning på KB under senhösten 7,5 hp-kursen, Från Gutenberg till Google. Kursens syfte är, som det heter i beskrivningen, att introducera “ett mediehistoriskt perspektiv i studier av det nära och avlägset förflutna. Den avser framför allt att diskutera de utmaningar som historiker och kulturarvsmyndigheter ställs inför i den digitala tidsåldern. I kursen anläggs en historiskt jämförande analys som visar på likheter och skillnader mellan gamla och nya mediebruk, liksom mera praktiska perspektiv på kulturarvsvård.” Idéhistorikern Solveig Jülich är kursansvarig men flera föreläsare (inklusive mig själv) kommer från KB:s forskningsavdelning. Upplägg och schema hittar man här – mer information samt anmälan här.
I det pågående arbetet med bokmanuskriptet kring Kulturarvet som data ligger mitt eget intresse på fler än ett sätt på titelns andra del, nämligen kring data. Merparten av den litteratur och de referenser jag för tillfället arbetar med kretsar kring förståelen av ”data”, exempelvis i relation till metadata eller digitalisering. Men naturligtvis är också själva kulturarvsbegreppet av intresse, även om det här är betydligt enklare att falla tillbaka på tidigare studier inom ett forskningsfält som under det senaste decenniet tagit form. I vid bemärkelse har diverse kulturarvsstuder tagit fasta på att meningsframställning kring och av det förflutna sker i en rad olika former – inte minst medialt. Den antologi som Peter Aronsson och Magdalena Hillström gav ut 2005, Kulturarvens dynamik. Det institutionaliserade kulturarvets förändringar utgör alltjämt en bra översikt – boken kan laddas ned här.
Själv skrev jag också en artkel i den boken, ”Arkiv, kulturarv och audiovisuella medier”, som jag kommer att återanvända i mitt pågående bokprojekt. Den artikeln inleddes så här:
Etableringen av ett slags ”medialt kulturarv” i Sverige har varit en långdragen process. Även om fotografier och filmer, musik- och ljudupptagningar under 1900-talet tillskrivits ett dokumentärt värde, har de framför allt associerats med kommersiell lågkultur. Endast undantagsvis har medier förknippats med en betydande avsändare som legitimerat dem som kulturarv och därmed garanterat en hyllplats i arkiven. Om filmreformisten Frans Hallgren redan 1914 påpekade att ”kinematografien kan vara illustrativ över hembygdens liv”, så skulle det dröja åtskilliga decennier innan moderna medier började att bevaras i en mer systematisk omfattning. Till det finns en rad olika anledningar. Audiovisuella medier utgjorde förvisso en arkivarisk möjlighet och redan kring sekelskiftet 1900 florerade föreställningar att svensk modernitet – men kanske framför allt det som den hotade – borde arkiveras med de mest avancerade medier som då stod till buds. Försvinnande stadskärnor skulle fotograferas, utdöende dialekter spelas in på fonografcylindrar och gamla bortglömda danser kinematograferas. De teknologiska mediernas ”objektivt” dokumenterande potential av landets försvinnande kulturarv var den främsta anledningen till att medialt bevarande började att diskuteras. Men denna typ av mediala dokumentationer vållade också problem för landets arkivinstitutioner, både katalogiserings- och förvärvsmässigt liksom bevarandetekniskt. Som samhälliga och kulturella informationsbärare kompletterade moderna medier textuella källor, men de var också svåra att praktiskt hantera och obeständiga, för att inte säga instabila över tid. Nitratfilm till exempel visade sig rent av vara livsfarlig att arkivera. Till de audiovisuella mediernas ringa kulturella status bidrog även deras masspublika genomslag, något som också innebar kvantitativa svårigheter i arkivhanteringen.
Hela artikeln kan laddas ner här.